måndag 20 december 2021

om begäret efter det eviga


"Borde vi låta vår njutning förgiftas av tanken på att den är flyktig (vi kommer inte att avnjuta den här middagen för alltid), eller att önskan om en god middag är föränderlig (snart är vi inte hungriga längre) eller att tillfredsställelsen bara är tillfällig (vi kommer att vilja äta middag igen i morgon)? Det är knappas så att saker och ting vore bättre om vi alltid ville äta middag, eller om vi aldrig skulle vilja äta middag mer när vi väl fått en, eller om middagen fortsatte resten av livet. Inget av det verkar det minsta önskvärt, så varför klaga över att det inte är så?"

Simon Blackburn


(Blackburn, Simon. Kort om etik. Fri tanke: 2001, s 86.)

måndag 13 december 2021

skepticisten Batchelor (del 2)

 



Här blir Stephen Batchelor intervjuad av Sam Harris, känd författare, neuroforskare och filosof. Några av Harris böcker är översatta till svenska. 2016 kom boken 'Upplyst meditation' ut. Han har kallats militant ateist, men i sitt sökande har han likväl kunnat se att religiösa traditioner kan bidra med värdefulla saker för en sekulär människa. Intervjun med Batchelor publicerades på youtube av Mind Disrupt den 19e oktober 2021. För översättningen till svenska nedan ansvarar jag. I intervjun förhåller sig Batchelor mycket skeptisk till hur lidande blir behandlat i buddhistiska livsfilosofier i våra dagar. Han berör även ämnen som meditation, dogmer och ontologi.


dukkha och vägens mål

- Jag ser inte lidande som något vi ska göra oss av med, i alla fall inte när det gäller dess mening i stunden. 

(1:09:55)

Vad är det då att söka transcendens om vi inte ska nå bortom lidandet?

- Vad är det vi överskrider, går bortom och transcenderar? För mig har transcendens att göra med överskridandet av vår reaktivitet, våra fixeringar, rädslor och begär. Det är detta som är ett värdigt transcenderande; för att vi i nästa steg ska kunna agera och handla på ett sätt som inte är bestämt av dessa vanor och mönster. Huruvida vi transcenderar lidande eller ej är för mig inte en särskilt intressant fråga.

Min uppfattning är att så länge vi är förkroppsligade människor kommer vi att lida. Det ingår som en huvudingrediens i vad det innebär att leva. Jag försöker inte direkt få ett slut på det, för jag kan inte föreställa mig... För mig skulle det vara nihilistiskt. Det skulle i någon mening vara att förneka livet självt. 

I mitt fall har de vackraste och djupaste erfarenheterna av att vara människa skett då jag befunnit mig i lidande, till exempel då jag förlorat någon eller då döden gjort sig närvarande. Det finns något mycket rikt och djupgående i erfarande av lidande. Enligt mig har buddhismen demoniserat lidandet och försökt göra sig av med det. För mig är det att göra sig av med livet. [...]

(1:11:58 - 1:13:06)


Sam Harris: - Många av oss har lagt märke till att det är möjligt - och det har säkert du med - jag tror mig till och med ha läst det när du redogjort för din vipassana-praktik med Goenka - att det är möjligt att känna extremt obehag och intensiv fysisk sinnesförnimmelse och likväl iaktta att du kan bryta länken mellan detta [fysiska lidande] och psykologiskt lidande, eftersom mycket lidande som kommer med fysiska sinnesförnimmelser ligger i vårt motstånd att känna det, tänka på det, eller i rädslan över hur det ska gå, i oro som inte vill försvinna, i oro över vad det kan tänkas betyda exempelvis för ens hälsa. Att se mekaniken i allt detta och låta de psykologiska komponenterna vara, kan leda till en nivå av jämnmod i förhållande till de fysiska förnimmelserna som få människor tror är möjlig. [...]

(1:13:45 - 1:14:41)


Batchelor: - Jag håller verkligen med dig i allt du sade. Du sade det mycket bra. Men för mig är det att reducera buddhism till psykoterapi. Att se det så är att förminska dharma. [...] Jag tror att de flesta buddhister ser det på det viset och jag håller faktiskt med i dig i allt. ...och jag har erfarit... Även jag använder meditation som ett sätt att uppnå sakerna du talar om, till att minska mentalt lidande. Självklart är en hel del mentalt lidande oundvikligt. Mindfulness-tekniker är mycket bra på att stilla [lidande], men för mig är de bara en mindre ingrediens i praktiserandet av dharma. 

(1:16:20 - 1:17:05)


- Jag praktiserar inte för att sluta lida. Jag praktiserar för att leva tillfullo. För mig är vägens mål att leva den åttafaldiga vägen och det tomma huset där tjuvarna inte kan [eller snarare inte finner det värt att] komma in är bara ännu en metafor för nirvana. Det är en bra metafor, en vacker bild. Men det är ett utrymme, en plats, som är tillgänglig för oss i varje stund. [...] För mig är reducerandet av buddhism till att nå ett tillstånd där man transcenderat - [i betydelsen] att man inte längre upplever sorg eller mentalt lidande - ett väldigt självcentrerat mål för mänskligt liv. Det framkallar bilder av munkar som befinner sig i detta saliga tillstånd högt uppe i bergen. Men till vilken nytta? För mig är detta inte en förebild för hur jag vill vara.

(1:19:25 - 1:20:26)


- Om vi tittar på hur den första ädla sanningen är formulerad: Födelse, sjukdom, död - det är utmaningen vi möter. Den andra ädla sanningen - 'lidandets orsak är begär' - är helt oanvändbar för mig ifråga om hur vi ska förstå födelse, sjukdom, åldrande och död. För mig börjar dharma genom att omfamna vårt existentiella tillstånd, vår existentiella situation. Det börjar med vad Sokrates skulle beskriva som häpnad [förundran] över att vi är här överhuvudtaget, snarare än inte här. Det börjar med att konfrontera detta att vara människa. 

(1:21:27 - 1:22:07)


- Förmågan att bli mindre upptagen av sina rädslor och mindre fångad av känslor, förmågan att vara mer varsevarande, närvarande och [samtidigt] avskild, vaken och finkänslig: allt detta är verkligen avgörande, men det är inte vägens mål. Vägens mål är att kunna leva utifrån detta utrymme [som skapats med hjälp av dessa förmågor] och att svara på villkoren för just din mänskliga situation, på ett sätt som inte är styrt av reaktiva mönster.

(1:22:21 - 1:22:45)


ontologin är kapad etik

- Min oenighet med buddhistiska trosuppfattningar handlar om att de sitter fast i ontologi, de är fast i sina försök att beskriva hur saker och ting är på ett exakt sätt. Jag hävdar att ontologin är kapad etik. Om vi tänker efter så är de fyra ädla sanningarna ontologi. Deras inramning är ett sanningsspråk; vad är sant i motsats till falskt? Så fort du börjar ur det perspektivet har du allaredan givit dig in i det språkspelet. Nej jag börjar ur ett annat perspektiv: Utgångpunkten är mitt erfarande av lidande i denna stund. Hur svarar jag upp på det på ett lämpligt sätt? Så frågan om huruvida det är mentalt lidande eller ej, blir inte en fråga. 

[Det blir heller inte aktuellt] att tänka att dukkha bara är ett annat sätt att säga 'onödigt mentalt lidande som vi orsakat själva'. Det är [visserligen] sant, men det förmår inte alls fånga den tyngd som dukkha kan ha som begrepp. Dukkha är det som utgör livets tragiska dimension. Mitt liv, ditt liv, samhällets liv, planetens liv, alla varelsers liv; att ställa sig ansikte mot ansikte med detta. 

Min oro över betonandet av psykologin och det mentala gallrandet, handlar om att vi kan förlora kontakten med den vidare och större visionen om att bli mänskliga tillfullo; en vision som handlar lika mycket om hur vi talar, hur vi arbetar, och hur vi handlar, som hur vi sköter, och kommer tillrätta med, den mentala biten.

(1:23:09 - 1:24:54)


"craving"

- I min mening förmår inte [den engelska termen] "craving" utföra de tunga lyften [dvs arbetet som måste utföras]. ''Craving" är för ensidigt lierat med 'begär', med "desire", medan det i traditionell buddhism - om jag nu ska ta på mig min akademiska hatt - är lika mycket bundet till 'hat' som till 'begär' - det är begäret efter att få det du vill ha, och [även] begäret efter att göra dig av med det du inte vill ha.

Jag finner det mer användbart att tänka i termer av vad som kallas 'de tre eldarna' - girighet, hat och förvirring (moha). För mig är tanha [som är palitermen som brukar översättas med 'craving' på engelska] mer eller mindre synonymt med de tre eldarna. Det är vad som uppstår som reaktion på något man erfar. Buddha använde bilden av eld och inte av gift [som nu ofta används inom buddhismen]. 'De tre gifterna' [har tillkommit] i senare buddhism. Till en början var det de tre eldarna, de tre eldarna som flammar upp liksom reaktivitet gör. Ibland är reaktionen "craving", begär och greppande [efter något]. Andra gånger är det rädsla eller motvilja. Många gånger är den mest tongivande reaktiviteten alla våra åsikter och försanthållanden, våra fördomar och förutfattade meningar. Detta är reaktivitet! Detta är moha. [...] 

Vad vi söker transcendera i vår praktik är inte bara "craving" - det ordet är för svagt, för begränsande. Det vi söker överskrida är vad jag benämner 'reaktivitet', vilket måhända är ett lite udda ordval, men jag tycker faktiskt det fungerar ganska bra. Jag talade med Judson Brewer om detta. [Brewer är amerikansk psykiater och neuroforskare. Han har bland annat bedrivit forskning om hur mindfulness påverkar hjärnan och nervsystemet.] Han menar att reaktivitet är en term som fungerar bra att använda i samband med en del forskning där de bedrivit sina fMRI-scanningar, men det får du tala med honom om. [...] 

Sättet du beskrev mindfulness på är precis så man hanterar dessa ting [dvs reaktivitet], men det är inte vägens mål. Målet är att leva utifrån det utrymmet och realisera ett sätt att leva på i världen. Det är ett konstituerande inslag snarare än den slutliga grejen. Buddhismen har blivit förblindad av upplysning och långt utvecklade mentala tillstånd. En del av det du har sagt verkar förstärka just detta. Det handlar om att uppnå en form av transcendens. För mig är det att ta ut en viss del och upphöja den till att bli det slutliga målet. Jag ser det hellre som en del av en struktur som möjliggör att vi kan leva radikalt annorlunda i denna värld. Det är vägens gångjärn, vändpunkten. 


obeständig lycka

(1:26:40 - 1:29:39)

- Glädje är obeständigt. Obeständighet är inte ett problem. Den [dvs 'glädjen/lyckan'] kommer och går. Det är det som ger den dess skönhet. Förgängligheten. Det är här poesi och litteratur kommer in i bilden för mig. Det finns en estetisk dimension i den här praktiken, där vi kan förmå ta oss an den tragiska dimensionen. Jag är mindre intresserad av lycka och lidande och mer intresserad av att blomstra. [...] Det finns ett passivt drag i koncepten om lycka och lidande. 

(1:37:16 - 1:37:57)


meditation

- [Meditation] öppnar upp föreställningsförmågan till exempel. Meditation är fantastisk ifråga om det. Ibland får den mig att se saker ur ett nytt perspektiv. Den gör mig mer känslig inför min omgivning. Den förankrar mig mer i min kropp och andning. Och jag tror att den gör mig mer empatisk i förhållande till andra, men detta blir endast begripligt i ljuset av att min praktik alltid varit en väsentlig del i en filosofi, i en etik, i en kontemplativ disciplin. Jag kan inte separera dessa delar. 

(1:41:45 - 1:42:25)


dogmer och sanningar

Sam Harris frågar Batchelor om vad han har svårt att acceptera i standardversioner av buddhism, dvs så den ofta framställs av buddhister. Han beskriver Batchelor som en av dem mest skeptiska rösterna inom buddhismen, och som en röst som likväl förblir buddhistisk till sin karaktär.

- Ett ärligt svar är att jag inte är intresserad av dogmer. Det som stör mig med [många] buddhister är att de har ett dogmatiskt svar på de flesta frågor. De gör påståenden om vad som är absolut sant. För mig är detta helt ointressant. Det är som om de pratade ett språk från mars. Jag förstår mig inte på det längre. Det finns ingen särskild buddhistisk doktrin som jag uppskattar mindre eller mer. Jag är inte intresserad av trosuppfattningar, doktriner. Jag är intresserad av idéer och värden, samt tankesätt som kan få oss att leva bättre. Om buddhistiska doktriner förmår det så okej. Jag är pragmatiker i detta hänseende. Jag är inte intresserad av sanningsvärdet i doktriner - huruvida en viss trossats korresponderar med hur världen är inrättad. Jag är inte intresserad. Jag vet inte hur någon någonsin ska kunna demonstrera [att] reinkarnation [är ett sant faktum] till exempel. 

En viktigare fråga för mig är: Hur gör din tro på reinkarnation att du lever bättre? För många människor innebär tron att de lever bättre. Jag har ingen anledning att ifrågasätta dessa trosföreställningar bara för att jag har någon form av metafysisk invändning om deras sanningsstatus. Jag skulle [tvärtom] uppmuntra dem att tro på det, ifall det ledde till att de levde ett rikare och fylligare liv, om det förkroppsligade de värden som den personen och jag antagligen delar. Det är ett pragmatiskt test. Det handlar inte om det är sant, utan om huruvida det fungerar. 

(1:43:16 - 1:44:48) 


- Det är korrespondensteorin om sanning som kommer i vägen när vi ska begripa vad Buddha gjorde. Jag tror vi behöver kasta dessa naiva idéer om sanning överbord. Och tänka på sanning som en dygd, om vi nu alls använder det ordet; att leva sant. att vara en sann vän. 

(1:45:30 - 1:46:02)


https://www.youtube.com/watch?v=EfVzY415Zgk&list=PLC3VuW83EpeRQRQgqiTDAdAf9B3T6jO3J&index=129



onsdag 3 november 2021

skepticisten Batchelor (del 1)




Stephen Batchelor blir intervjuad i en podcast som Future of Life Institute publicerade på youtube den 26e juni 2021. Lucas Perry är värd och leder intervjun. Här är några utdrag ur detta avsnitt som har rubriken "Stephen Batchelor on Awakening, Embracing Existential Risk and Secular Buddhism". För översättningen ansvarar jag.


Har praktiken gjort skillnad?

- Jag har varit involverad i buddhismen på heltid de senaste fyrtiofem åren och om jag är helt är ärlig mot mig själv måste jag erkänna att på många plan verkar mitt medvetande vara i stort sett oförändrat. Det finns ögonblick i min praktik där jag haft något som jag kan betrakta som insikt. Jag gillar idén om att mitt praktiserande av dharma har gjort mig mer finkänslig och empatisk i förhållande till andras behov. Jag tycker [även] om att tänka att jag har vigt mitt liv åt ett sätt att leva där jag åsidosatt vissa konventionella ambitioner som de flesta i min generation bär på. Ändå kan jag se att jag [fortfarande] lider av oro och ångest, av höga och låga sinnesstämningar. Jag blir irriterad och kan uppföra mig mycket själviskt ibland. 

På en rad olika sätt kan jag se att denna praktik inte lett mig till ett överskridande av dessa begränsande faktorer som Einstein refererar till, men låt oss säga att praktiken lett till större klarhet och ödmjukhet i erkännandet och accepterandet av dessa begränsningar. Om uppvaknandets praktik leder någonvart så är det till detta. Den leder inte så mycket till att uppnå ett genombrott till någon transcendent verklighet, utan istället till att få ett avsevärt intimare och verkligare möte med begränsningarna i vår erfarenhet som mänskliga varelser. Jag tror att vi ibland kan förlora kontakt med behovet av denna ödmjukhet som vi finner från en stund till en annan. Detta erkännande om att vi i avsevärd grad är biologiska organismer. [...]

Jag skulle säga att det gäller även för buddhistiska lärare som jag mött under årtionden. Hur insiktsfulla deras läror än må vara, hur fina exempel de än är på hur ett mänskligt liv kan levas, ju mer tid jag tillbringat med dem i det dagliga - vilket jag gjort med tibetanska lamor och zenmästare som jag lärt känna väl - [desto mer] har jag inte upptäckt en person som tagit sig bortom denna värld, utan istället någon som fortfarande bär på samma slags mänskliga egenskaper och säregna drag som resten av oss. Även de har bra dagar och dåliga dagar. Jag skulle vara försiktig med att göra ytterligare en slags uppdelning, ytterligare en dualism, nämligen den mellan den upplyste och den icke upplyste. 

(19:10 - 22:00)


Den stora omställningen

- Det som verkligen är skriande är ett fundamentalt skifte i hur vi tänker och beter oss i förhållande till det liv vi delar med andra varelser, till denna planet vi sätter i fara med våra aktiviteter. Den andra sidan av detta är naturligtvis att ingen särskild individ kommer ensam att kunna lösa detta, utan det kräver ett samhälleligt skifte i perspektiv, det kräver gemenskaper, det kräver institutioner som söker forma sig utifrån detta vakna sätt att leva - så att vi kan samarbeta mer effektivt. Jag tror säkert att buddhister, advaitister, sufier, taoister, etc, har en hel del att erbjuda i detta samtal, men om vi verkligen ska kunna göra skillnad måste deras insikter införlivas i en mycket bredare och mer omfattande ansats, i vilken vi tänker om den mänskliga situationen från grunden. Utifrån vad jag kan se är det inte något som kommer hända den närmsta tiden. Ska jag vara helt ärligt tror jag att den grad av förändring som krävs kommer att ta flera generationer.

(32:05 - 33:33)

Livsavgörande insikter

- Självklart finns det tillfällen i människors liv - oavsett om du är praktiserande buddhist eller inte, och ja det kan hända även den som inte utövar någon formell andlig praktik överhuvudtaget - där livet självt är den storartade läraren och visar på något om de själva eller om livet. Detta något kan få en väldigt kraftfull och transformerande effekt. Dessa tillfällen blir ofta nyckelhändelser som formar hur vi är i världen. Kanske har mitt arbete på senare tid tenderat att vara en reaktion mot överprivilegierandet av dessa speciella stunder. Och ett försök att återvinna en mer integrerad förståelse av vad det innebär att vara vaken, vaken från en stund till en annan i vårt dagliga liv. 

Låt mig ge dig några exempel. Med handen på hjärtat har jag haft en [med betoning på en] upplevelse som antagligen skulle passa in i din definition av vad vi kan kalla en mystisk erfarenhet. Denna inträffade när jag var en ung tibetansk munk - jag var antagligen 22 eller 23 år gammal, jag bodde i Dharamsala där Dalai Lama har sitt hem, jag studerade tibetansk buddhism och var djupt involverad i det. En dag var jag ute i skogen i en hydda nära där jag bodde och jag skulle hämta vatten. På väg tillbaka till hyddan med min hink vatten hejdades jag plötsligt på stigen av en realisation - av något helt utöver det vanliga - en förundran över av att det finns något snarare än ingenting alls. [Jag fylldes av] en känsla av total förvåning över att detta hände. Det varade kanske några minuter med intensitet. Men vad som blottades för mig var inte någon ultimat sanning, och absolut inte tomhet eller rent medvetande. Vad som blottades för mig var den fundamentala frågan om en erfarenhets beskaffenhet. 

Det stämmer helt överens med vad du tidigare sade, att den erfarenheten förändrade mitt liv och fortsätter att göra det än idag. Så ja min starka uppfattning är att genomgripande personliga erfarenheter av detta slag kan ha djupgående transformerande effekter på hur vi sen inrättar oss i ett värdesystem, och på vad vi betraktar som viktigt i livet.

När det gäller [insikter i] 'obeständighet' var den mest effektiva meditationen för mig den om död. Återigen tar jag exempel från min tibetanska buddhistiska träning. 'Obeständighet' [-- här menar Batchelor eventuellt egentligen 'Död' --] är en väsentlig nyckelfaktor när det handlar om att förstå att jag är obeständig, att du är obeständig och att folk som jag älskar är det. När jag var en ung munk behövde jag spendera åtminstone 30 minuter varje dag åt att meditera över [...] 'obeständigheten som är detsamma som död'. Du begrundar och reflekterar över att du med säkerhet vet att döden kommer, och över att du är ovetande om när, samt över hur du ska leva detta ditt liv då du vet att döden är säker och tiden för den oviss. 

Paradoxen jag fann i meditationen över död var inte att jag blev dyster och pessimistisk. Den hade i själva verket motsatt effekt. Den fick mig att känna mig helt och fullt levande. Den fick mig att inse att jag är en levande varelse. Denna slags meditation var något jag gjorde i många många år. Även detta hade en mycket transformerande effekt på mitt liv och har det än idag.

Jag håller med dig att det är väsentligt att vi erfar oss själva, vår existens, vårt liv, vårt medvetande från ett perspektiv som blottar det på ett annat än sätt än vad vi [på förhand] tänkt oss, men det gäller inte bara för hur vi tänkt oss, utan även för hur vi känt. När denna sortens insikter blir internaliserade och blir en del av vem vi är bidrar det till att möjliggöra sådan vakenhet som innebär att-vara-i-världen. 

I den koreanska zentraditionen som jag är tränad i brukar man tala om 'plötsligt uppvaknande' följt av 'successiv praktik'. De förstod med andra ord att processen som vi är involverade i - det vi kan kalla vakenhetens 'andliga väg' - innehåller stunder av djupgående insikter, vilka kan vara snabbt övergående, men om dessa inte följs upp av att från en stund till en annan åta sig att leva på ett annat sätt, får de relativt lite påverkan. Faran med att göra en för stor grej av dessa stunder av insikt är att vi betraktar dessa som summum bonum av vad det hela handlar om, vilket jag inte tycker de är. Jag ser dem som stunder inom ett mycket rikare och mer komplext sätt att leva. I det större sammanhanget anser jag inte att de ska ges överdrivet stor betydelse. 

(37:30 - 43:05)


sträva efter nuet!? vad innebär det?

- Jag tror faktiskt inte på nuet. Inte som Nagarjuna. Jag har aldrig lyckats finna nuet. Jag har länge letat och letat och letat. Det går att argumentera för att det är ett konceptuellt påfund för att beskriva vad som varken passerat eller ännu inte är här. Men det finns ingen punkt, det finns inget nuets ögonblick. Det finns endast flöde, process och förändring och detta fortgår och fortsätter. Jag känner tvekan inför att överhuvudtaget använda termen 'nuet'. Jag kan tänka mig att använda det som ett användbart verktyg i en meditationsinstruktion: 'Kom tillbaka till nuet'. Alla vet ungefär vad det betyder. Men jag skulle inte vilja göra det till ett axiom [en självklart sann sats] för hur jag förstår denna process, eller till något särskilt högaktat och speciellt. För mig är det viktigare att ta mig an hela det tidsliga flöde jag upplever, inräknat allt som passerat och allt som komma skall. Jag fokuserar hellre min praktik på hela detta flöde, än att välja ut endast ett visst moment, exempelvis nutiden, som om det hade någon slags priviligierad position. Jag är tveksam till det. 

(51:00 - 52:22)


kreativitet och känna sig levande

- För mig är kreativitet inte bara något att använda för att komma fram till en bättre värld i framtiden. För mig är kreativitet inbyggt i det som utgör själva praktiken. Det är kapaciteten att i varje ögonblick vara öppen och respondera på denna konversation till exempel, på ett sätt där jag inte hålls tillbaka av mina rädslor, mina fixeringar och så vidare, utan istället finner en öppenhet i detta flöde, att tänka annorlunda och föreställa mig saker på ett annat sätt, för att kommunicera och förkroppsliga vad jag tror på. Hur det blir kan jag inte nödvändigtvis se på förhand, jag rör mig bara i riktning mot något. Det är här jag verkligen känner mig som mest levande. Jag använder hellre att uttrycka det så - en upplevelse av att vara helt och fullt levande. Det är vad jag värdesätter och vad jag strävar efter. [...] 

(52:22 - 53:16)


Fri från lidande?! Kontakt med livets tragiska dimension

- Jag är inte heller så säker på att vi genom att utföra alla dessa övningar och denna praktik finner djupgående lycka och glädje. Det skulle jag inte säga gäller för mig. Jag har bestämt upplevt perioder av verklig sorg, ibland nära depression och ångest. Än en gång: detta är del i vad det innebär att vara människa. Jag gillar Ram Dass sätt att uttrycka det när han talar om att bli en konnässör - dvs en förståsigpåare och kännare - gällande sina egna neuroser. Jag anser det även vara väldigt giltigt. 

Jag är rädd att talet om upplysning och dylikt ofta tenderar att ge intryck av att om du blir upplyst kommer du inte uppleva dessa känslor och ting längre. Rimligen kommer du att uppleva dem än mer intensivt. Särskilt när vi talar om medkänsla, 'loving kindness' eller bodhichitta, då vi öppnar upp våra liv för än mer kraftfullt lidande. När vi verkligen känner empati inför lidandet hos dem som står oss närmst, eller lidandet som vi åsamkar vår planet, är detta inget som får oss att känna oss lyckliga eller lätta. Dessa former av medkänsla går inte att separera från erfarandet av djupgående smärta, något som är mycket svårt att bära. Jag är rädd att denna sida av saken lätt blir marginaliserad till förmån för stunder av djup klarhet och insikt.

Intervjuaren Lucas Perry inflikar att lidande är något valbart, vilket får Batchelor att rygga tillbaka.

Vad du nyss sade är en av klichéerna vi ofta får höra. Mycket av detta kommer från mindfulnessvärlden; att smärta är oundvikligt men lidande frivilligt. För mig är detta mycket svårt att förstå. [...] Låt oss gå tillbaka till de tidiga buddhistiska texterna. [...] De har endast ett ord och det är 'dukkha'. De har inte ett separat ord för lidande och ett för smärta. Denna distinktion är ett ingrepp som jag antar kommit med på senare tid - de senaste tjugo till trettio åren. 

Det finns dukkha. [Det är vad som påstås i de tidiga texterna.] Och den första utmaningen är att omfamna dukkha. Och dukkha rymmer smärta, lidande och allt. Det har att göra med att förmå omfamna vår existens tragiska natur, det har att göra med att kunna möta, och vara öppen inför, döden, sjukdom och åldrande - och förintelse, vilket vi kommer att tala om längre fram. Personligen finner jag det svårt att förställa mig att vi kan göra allt detta utan lidande. Jag vet inte vad du menar med lidande, men i mina ögon verkar det som att du definierat det på ett tämligen smalt sätt, för att kunna skilja det från smärta. Lidande blir med andra ord 'mental vånda, ångest, ängslan'. Det talas ofta om den andra pilen...  och om den första pilen som en bild för den fysiska smärtan och sedan [om den andra pilen,] om att det läggs till all oro - 'stackars mig' och liknande - allt detta är psykologiskt sant och jag accepterar det, men det är likväl ett alltför begränsat sätt att tala om dukkha.

Det finns en storslagen praktfullhet och skönhet i dukkha. Jag förstår att det låter konstigt, men för mig är det mycket mycket viktigt att inte känna att dessa andliga praktiker, så som det ofta presenteras, på något sätt kan göra mänskligt lidande lätt och att vi då blir leende och lyckliga människor allihop [...] - Thich Naht Hanhs inställning - det finns en slags sirapssöt sötma. Det uppfattar jag som falskt. 

En av anledningarna till att jag gillar en hel del i den kristna traditionen är Kristus på korset. Det är inte bilden av en person som är sorglöst avslappnad och lycklig. Det finns en djupgående tragik i denna dimension av livet som jag verkligen försöker värna om så att den inte räknas bort till förmån för ett upplyst sinnelag, i vilket man är lycklig och sorglöst avslappnad hela tiden. Av alla de olika lärare jag mött har jag aldrig mött någon sådan person. Det är en fin idé, men jag vet inte om den är särskilt realistisk och om den överensstämmer med hur buddhister, hinduer, jainister eller andra levt de senaste århundradena.

(53:20 - 58:45)


andliga teknologier och uppdelningen medvetande kontra kropp

- En av de saker som ofta besvärar mig är att detta 'teknologiska språk' ofta används för att beskriva andliga praktiker. Talet om 'andliga teknologier' och ett ogenomtänkt och okritiskt anamannade av ordet 'teknik' är något jag ofta stöter på. [Vi får höra talas om] mindfulnesstekniker, meditationstekniker, [etc.]. Så länge vi inte tänker kritiskt kring användandet av termen 'teknik' kommer vi omedvetet bibehålla precis den uppdelning vi i ett annat sammanhang försöker övervinna, nämligen idén om att saker och ting är skilda från varandra. 

Det blir tydligt i meditation då vi får höra att vi ska iaktta vårt sinne som det är, [eller då vi får höra] att om vi känner igen vilka känslor som är destruktiva för oss kan vi gå till botten med dem och göra oss av med dem och sedan bli lyckliga. Detta sätt [att tala] för med sig ett visst 'mindset', en viss mental inställning, som är typisk för modern västerländsk kultur, men även för oss människor. Vi är i grunden stöpta att tänka världen som något utanför oss och på oss själva som något inne i oss. 

I religioner från öst finner vi till exempel idén om återfödelse - att när vi dör så dör vi egentligen inte - vår själ vandrar vidare någon annanstans, vilket stärker tanken om att det finns en dualitet - något inre själsligt och något yttre materiellt - och att det är så det är helt enkelt. Många personer som undervisar dzogchen, vipassana eller mahamudra tror starkt på att det finns ett sinne, något andligt - "a mind" - som inte är del av den fysiska världen, som på något sätt överskrider den fysiska världen.

(1:07:45 - 1:09:34)


uppdelningen gör det svårt att se oss som del av den naturliga världen

- Om vi ska engagera oss ifråga om miljökrisen, som utan tvekan är konsekvensen av våra industriella teknologier, måste vi undersöka i vilken utsträckning vi är medskyldiga, inte bara som konsumenter där vi kanske köper mangos från Elfenbenskusten, utan även som subjekt, som medvetna varelser, vilka fortfarande köper uppdelningen i ande och själ. Jag hamnar ofta i trubbel med buddhister, eftersom jag avvisar idén om reinkarnation och att anden far vidare någonstans efter döden. [Det gör jag] just precis av den anledning att det är en dualism som [...] separerar oss från att vara deltagare i den naturliga världen. 

(1:11:00 - 1:11:54)


dualismen ande/kropp verksam i djupt rotade problemlösningsattityder

- Jag kan inte tänka på födelse, sjukdom och död som problem att övervinna och ändå är det just det som är  buddhismens mål; att få slut på lidandet, vilket inte betyder att det endast är ett mentalt kval som ska upphöra - det vore i någon mening bara att skrapa på ytan - utan det är upphörandet av födelse, sjukdom, åldrande och död [som menas]; det är det totala överskridandet av ett förkroppsligat liv. 

Av denna anledning finner jag det mycket fruktbart att ersätta idén om att ett problem ska lösas, med idén om att tränga in i ett mysterium. Födelse, sjukdom, åldrande och död är inte problem, utan mysterier. De är mysterier eftersom jag kan inte avskilja mig från död. Jag är den som ska dö. Jag kan inte avskilja mig från åldrande. Jag är den som åldras och så vidare. Och att göra detta [dvs tränga in i dessa mysterier] är att tillkännage att dessa ting inte är något som kan lösas så som problem kan lösas. 

Detsamma gäller för förvirring, begär och hat. Inte heller dessa ting är problem som kan lösas, vilket ofta buddhism får oss att tro. De är [istället] mysterier de med, för jag är girig, jag är hatisk, jag är förvirrad. De utgör en väsentlig del av den varelse som evolutionen frambragt och som jag är en av miljoner exempel på. [...] 

I mitt fall tror jag att förändringen [i attityd] kom till stånd främst genom att praktisera zenmeditation, genom meditation där vi om och om igen frågade oss 'Vad är detta?' [...] Det handlade med andra ord om att på ett förkroppsligat och känslomässigt sätt erfara det faktum att jag är oskiljbar från 'mysteriet livet'. För mig är detta en bas med sådana grundval som förmår leda oss till en totalt annorlunda relation till den naturliga världen.

Jag vill än en gång poängtera att detta går stick i stäv med djupt rotade mänskliga fixeringar och trosföreställningar. De fyra ädla sanningarna är [exempelvis] ett problemlösningsparadigm: Lidande ses som problemet. Okunskap är dess orsak. Gör dig av med orsaken och du blir av med problemet, vilket innebär nirvana. Jag menar att detta visar att denna problemlösningsattityd inte endast härrör från europeisk modern teknologi med rötter i sjuttonhundratalet, vilket verkar vara Heidegger ståndpunkt, utan det går att härleda till något djupare rotat. Det ser ut att vara inbyggt i det mänskliga medvetandet som sådant, kanhända i våra neurologiska strukturer, vilket jag inte kan säga med någon auktoritet, men det är så jag uppfattar det.

(1:11:54 - 1:14:45)

Det skulle naturligtvis vara absurt [...] att avvisa teknologi och problemlösning per se. Det skulle vara korkat.

(1:15:30 - 1:15:40)

Men när vi kommer till djupare andliga världen som exempelvis visdom, medkänsla eller kärlek, har jag väldigt svårt att förstå dessa kvaliteter som något vi kan uppnå genom att utöva en uppsättning teknologiska procedurer. Jag har sett hur detta stämmer in på mig själv och på kollegor, vänner, munkar, ja säg vem jag inte har sett detta gälla. [Och jag tänker på] människor som har ägnat många många år åt att kultivera dessa sinnelagets inre kvaliteter, men utan att riktigt ha lyckats bli märkbart visare eller mer kärleksfulla. Jag ifrågasätter verkligen att visdom och kärlek skulle vara något som kan produceras genom att någon blir expert i en viss meditationsteknik.

(1:21:48 - 1:22:40)


mysterium!?

- Om du inte gillar ordet 'mysterium' - ett ord som får många att känna sig obekväma - tänk då bara - vilket jag själv gör en hel del - att vi lever i en oerhört märklig värld, i en värld som är extremt underlig - att du och jag har denna konversation till exempel - jag upphör aldrig att bli ytterst förvånad och förundrad av de mest banala ting. Jag tror det handlar om att återerövra en känsla för det extraordinära i det ytterst ordinära. Det är sådant som kan få oss att finna ett helt annat förhållningssätt till den naturliga världen, till den naturliga värld vi hotar. Om vi inte har förkroppsligat denna känsla av egendomlighet, ja inte bara egendomlighet, utan samma tillkännagivande [jag talade om tidigare]; att jag inte kan avskilja mig från dessa ting; jag kan inte distansera mig själv från dem, de är 'gränslöst nära', vilket är en annan definition av mysterium. 

(Intervjuaren Lucas Perry för in tanken om 'varats grund'.) Ja om du vill [använda den termen så varför inte], men kom ihåg att det är en term som myntades av den kristne teologen Paul Tillich på 60-talet, och han förstod 'varats grund' som en 'grundlös grund', vilket är vackert, en grund som är som en avgrund - bokstavligt talat på tyska. Så om vi talar om varats grund behöver vi vara mycket försiktiga så vi inte gör denna grund för fast och stabil, för det är en grund som [egentligen] inte är en grund, vilket verkligen ligger i linje med buddhistiskt tänkande.

(1:24:16 - 1:25:37)


storartat uppvaknande för samhälleliga grepp

- Storartat uppvaknande uppstår då vi förmår ställa frågor på en djupgående nivå. Om du exempelvis tar legenden om Buddha så går den unge prinsen ut ur palatset och möter en sjuk person, en åldrande person och ett lik; detta blir [i Buddhas fall] vad som framkallar det man inom zen kallar 'storartat frågande' eller 'storartat tvivel',  'storartad förbryllelse'. 

Praktiken i zen handlar om att förbli med dessa stora frågor och förkroppsliga dem, få dem att tränga in i ditt kött och din benmärg. [...] Detta i sin tur måste utvidgas på ett kollektivt plan. Oavsett om det handlar om en liten buddhistisk gemenskap eller om en större mänsklig gemenskap, behöver vi förmå fråga oss dessa frågor på ett djupgående kroppsligt sätt. Även när det gäller empatin du talar om, tror jag den behöver växa fram ur denna nivå av frågande. 

Alltför ofta finns det en upplevelse av brådska, vilket är förståeligt [...] och upplevelsen av att vi behöver skynda oss får i sin tur oss att omedelbart försöka ta reda på vad vi kan göra. Det är förmodligen en bra sak, men måhända ger vi oss inte tillräckligt med tid så att dessa frågor verkligen kan landa på en djupgående kroppslig nivå, så att svar sedan kan börja framträda ur samma djup. Det är detta slags djup vi behöver om vi ska komma fram till en filosofi för ett mer övergripande system, en social teori och eventuellt en ekonomisk teori... 

(1:32:40 - 1:34:33)

Jag är mycket tagen av mina kollegor och vänner som är involverade i Extinction Rebellions [Uppror för allt levande] demonstrationer i London. Jag har ett antal vänner som är väldigt involverade i detta. Detta är också en stor källa till inspiration för mig. Och till detta hoppas jag kunna bidra med mitt skrivande och min filosofi.

(1:35:05 - 1:35:28)


https://www.youtube.com/watch?v=6SuuEnjSM_A



söndag 1 augusti 2021

Praktik enligt Sloterdijk


Vad är en praktik? Vad är det för den tyske filosofen Peter Sloterdijk?

Här är några citat ur Sloterdijks bok You must change your life! (2009. Polity Press, 2013) som ju till stora delar handlar om just praktik, om hur vi människor antar vanor, handlingssätt och uppgifter med konsekvensen att vi förvandlar oss själva och vår kultur. Enligt Sloterdijk kan begreppet 'praktik' inbegripa både inre (mentala) och yttre övningar. 


Praktik är här definierat som varje förfarande som tillhandahåller eller förbättrar den handlandes kvalifikationer inför nästa utförande av samma procedur, oavsett om den är förklarad som praktik eller ej. (s 4. Min översättning från engelskan.)

 

Då de få har praktiserat explicit [klart uttalat], har det blivit uppenbart att alla människor praktiserar implicit [outsagt] [...] - om praktisera betyder att upprepa ett handlingsmönster på ett sådant sätt att dess verkställande förbättrar varelsens disposition [handlingsberedskap] inför nästa repetition. (s 407. Min översättning från engelskan.)

 

...áskesis (vid sidan av ordet meléte, vilket även är namnet på en musa) betyder helt enkelt 'övning' och 'träning' [eng. "exercise"/"training"] på klassisk grekiska. (s 33. Min översättning från engelskan. Jmfr 'asketisk' och 'asket'. Filosofen Michel Onfray menar att även "hedonismen förutsätter askes" då den utgör en praktik som "kräver möda, anspänning, arbete, vilja och krävande övningar för att uppnå självbehärskning": Antikens visdomar. 2007, s 132.)

 

Betydelsen av den impuls som kommer från Nietzsches nya perspektiv på asketiska fenomen kan nästan inte överskattas. (s 34. Min översättning från engelskan.)



 

onsdag 21 juli 2021

Rosa om mindfulness och resonans





Den berömda sociologen Hartmut Rosa får frågan om hur hans idé om resonans skiljer sig från mindfulness, och om man kan säga att det finns en andlig dimension i teorin om resonans. Han svarar:

"Resonans är idén att det finns en kontakt [en berörande förbindelse], en existentiell resonans [ett gensvar, en återklang], mellan mig och världen. Jag är sociolog och inte teolog. Resonansens sociologi kan förse dig med en idé om vad det är religion gör och i det närmaste hur religion fungerar. Mindfulness-fenomenet kommer i olika varianter. Det finns saker med fenomenet som jag verkligen inte tycker om. För det första kan det vara något fullständigt icke-andligt när mindfulness används som en teknik för att nå större framgång i livet, till att bli mer kreativ, snabbare eller mer motståndskraftig mot stress. Då är det bara en teknik om hur du blir snabbare och kan stanna kvar i hamsterhjulet. Så det är något jag ogillar med det.

För det andra är fokus helt och hållet på subjektet, det är DU som måste försätta dig i rätt sorts sinnestillstånd och så kommer allt att fungera, vilket är icke-politiskt och helt och hållet individualistiskt.

En annan invändning [jag har] är att de påstår att om du är i rätt sinnestillstånd kommer du att vara i resonans - varsevarande - i förhållande till allt. Så å ena sidan har vi det reducerande individualistiska perspektivet - "It´s all in your mind". Å andra sidan har vi den universalistiska uttänjningen om att du ska vara lika mindful i förhållande till allt [oavsett vad du möter]. Detta är inte att vara i resonans med någon. 

Däremot kommer mindfulrörelsen i olika skepnader. Vissa faller tillbaka på buddhismen och deras praktiker att försöka återupprätta sätt att möta livet på ett existentiellt vis. Resonans är inte något som existerar i subjektet; den är mellan dig och världen, men självklart finns det förhandsvillkor på den subjektiva sidan: att vara i rätt sinnelag, vara öppen inför att bli berörd eller anropad, vara förmögen att svara på ett sätt som inte är manipulativt. Självklart har mindfulnesstekniker med detta att göra och här har jag inget att invända, här finns det ett samband med resonans."


https://www.youtube.com/watch?v=vnrPPkH1SYc&t=779s (10:46 - 12:50. Min översättning.)



Sloterdijk: befallning till alla och ingen


Utdrag ur Peter Sloterdijks bok You must change your life! (2009) Översatt från tyska till engelska (Polity Press, 2013) av Wieland Hoban. Min översättning här är från engelskan till svenska: 


Påståendet 'Du måste förändra ditt liv!' tillhandahåller den grundläggande formen för anropet till alla och ingen. Även om det utan tvekan är riktat mot en viss adressat talar det till andra också. Vem som än hör anropet utan att fäkta bort det kommer uppleva det sublima i en personligt adresserad form. Genom att i sinnet åkalla det övermäktiga visar det sublima iakttagaren möjligheten att uppslukas av det överdimensionerade, vilket förvisso är satt ur spel tills någon uppmärksammar det. Det sublima vars udd pekar på mig är lika personligt som döden och lika outgrundligt som världen. 

För Rilke var det den dionysiska dimensionen i konst som talade till honom genom den deformerade apollostatyn och gav honom känslan av att möta något oändligt överlägset. Idag kan å andra sidan den befallande auktoritativa rösten knappast bli hörd i konstverk. Inte heller äger de etablerade religionerna eller kyrkoråden någon auktoritet att befalla, för att inte nämna de visa männens råd, om en ens kan uttrycka sig så utan ironi i våra dagar. 

Den enda auktoritet som fortfarande är i en position att kunna säga 'Du måste ändra ditt liv!' är den globala krisen, som har börjat sända ut sina apostlar, vilket alla märkt en tid nu. Dess auktoritet är verklig eftersom den grundar sig i något otänkbart som den är förebud för: den globala katastrofen. Man behöver inte vara religiöst musikalisk för att förstå varför den Stora Katastrofen behövde bli detta århundradets drottning. 

Eftersom den äger det monstruösas aura bär den de huvudsakliga dragen som tidigare tillskrevs de transcendentala makterna: det förblir dolt, men gör sig självt påmint i tecken; det är i antågande, men likväl autentiskt närvarande i dess förebud och omen; det blottar sig för individers intelligenser i djupgående visioner, men överstiger mänsklig förståelse; det tar vissa individer i sin tjänst och gör de till profeter; dess delegater vänder sig till folket kring dem i dess namn, men avvärjs som olägenheter och plågoris av de flesta. 

På det stora hela är dess öde samma som monoteismens Gud när Han dök upp på scenen för nästan tretusen år sedan: Hans budskap var redan alltför övermäktigt för världen och endast några få var redo att starta ett annat liv för Hans skull. I båda fallen ökar emellertid vägran hos de många spänningen och påverkar det mänskliga kollektivet. Sedan den globala katastrofen började avtäcka sig del för del har en ny manifestation av det absoluta imperativet kommit till världen, ett imperativ som riktar sig till alla och ingen i form av en skarp förmaning: 'Ändra ditt liv! annars kommer dess fullständiga uppenbarande förr eller senare demonstrera vad du misslyckades med under tiden för dess förebud!' 

Med detta som bakgrund kan vi förklara hur orosspänningen uppkommit i dagens etiska debatt, både i dessa akademiska och publicistiska variationer. Det härrör från diskrepansen mellan monstrositeten som hängt i luften sedan kalla kriget efter 1945 och den paralyserande harmlösheten i alla nutida diskurser, oavsett om deras argument handlar om etiska förhållningssätt, ansvar, diskurs eller situationer - för att inte tala om det värnlösa återupplivandet av värdedoktriner och dygdeläror. Inte heller är det ofta citerade 'religionens återkomst' mycket mer än symptom på en orosspänning som väntar på lösning i en klargörande formulering. 

I verkligheten kan etiken endast grundas i erfarenheten av det sublima. Detta gäller i våra dagar lika mycket som i början av de utvecklingsgrenar som ledde till de första etiska utbrytningarna. Pådriven av det sublimas anrop började den mänskliga rasen med sina två hastigheter sitt fälttåg genom tiderna. Endast det sublima förmår sjösätta en sådan överbeskattning [där man ger i övermått] som möjliggör att människor ger sig ut för att uppnå det omöjliga. [...] Vem kan höra det? [...] Vem kommer göra det?

 

(s 443-445)




torsdag 27 maj 2021

Greta om hopp



"En sak har pandemin visat oss: att klimatkrisen aldrig har behandlats som en kris. Hoppet står till att säga som det är. För mig är hopp inte en känsla av att allt kommer att ordna sig.  Hopp är det som får en att känna mening och kämpa för det som är rätt. Det är hopp för mig."

"Folk frågar ofta mig om jag är optimist eller pessimist. Jag tänker inte att vi måste känna hoppfullhet för att handla. Det enda som ger hopp är handling. Utan handling, inget hopp."

Greta Thunberg 


Ur den brittiska filmen Greta Thunberg: a year to change the world (Greta: Lyssna inte på mig!) från 2021.

söndag 11 april 2021

en ren himmel


himlen blir inte längre densamma

efter att ha hört Nietzsches tilltal:

"Du ljus-avgrund!" och vi sett hans

Zarathustra tecknande renheten


den himmelska vidsträcktheten 

utan spår av meningsskick får

sin klarhet av att inget skymmer


utan den högre meningens gest

tecknas himlen som avgrund 

där planeter och stjärnor dansar 

döpta bortom gott och ont

på alla tillfälligheters golv

och jorden under ett bord 

för tärningskast och spelare


ut i denna oerhörda klarhet slungar

Nietzsche sitt ja! och sitt amen!




Jainism

 













Daoism

 























tisdag 6 april 2021

Nietzsche på Sloterdijks lina


Både Nietzsche och Kafka liknade människans rätta väg vid att utöva akrobatiska konster på lina, om än på olika sätt. Nietzsche spänner sin lina högt över en avgrund mellan djur och övermänniska (i Så talade Zarathustra) och Kafka sin lina som snubbeltråd nära marken för att sätta balansakten ur balans (se Kafka om vägen). 

Efter att ha läst om detta i Peter Sloterdijks bok 'You must change your life' (2009) ville jag sammanfatta några fler konklusioner ifråga om väg och lina. Denna gång med Nietzsches ögon mer än med Kafkas. Förra gången med Sloterdijk som inspiration, så även denna gång. Jag finner idén om linan tankeväckande.


I den starkt kristna världen kunde det en gång te sig självklart att linan var spänd på höga höjder; fastspänd i sinnevärlden och utdragen till bortomvärlden, där akrobatiska helgon skulle transformeras och ta sig över med askesen som balansstav. Sloterdijk menar att när detta i en senare tid inte längre kunde tas för självklart och den gudomliga världen dragit sig undan, då förnam både Nietzsche och Kafka att linan lämnats kvar. 

Något skulle fortfarande överbryggas. Vad kunde utgöra spänningen?  Nietzsche och Kafka kunde inte förlita sig på att spänningen skulle fästas i en källa från ovan, på att den skulle få sin dragning och riktning av Gud. Om människan har en väg måste den nu dras på annat sätt, med andra fästpunkter. Både Nietzsche och Kafka var sökare och sökte efter en ny elektrifierande mening, en spänningsgivande mening. "Sedan artonhundratalet har hopsättningen av en alternativ generator för att bygga upp hög existentiell spänning varit på agendan", skriver Sloterdijk (2009, s 65. Min översättning). 

Sloterdijk menar att Nietzsches lösning var en stark dragning mellan förmåga och mer förmåga, mellan vilja och mer vilja, och mellan vara och vara mer. Den lägre utgångspunkten är alltså inte avsaknad, utan redan kraft, inte negativitet och tomrum utan istället något som redan är värt något, redan värdigt liv för mer liv. Nietzsches lösning var med andra ord vilja till makt och själv-övervinnelse, samt akrobatik och levnadskonst för styrka och hälsa. 

Samtidigt som han framförde detta slag av bejakande, belyste han livsnegativa sidor i andra spänningsalternativ: att vilja inte-vilja (Schopenhauer) och att alltid-vilja-vara-mindre (utan begär). Sådant har ofta framförts i ödmjukhetens namn eller under annan täckmantel, menade Nietzsche.

För att inte låta kroppen verka, ge den utrymme och växa i kraft, behövs ett mäktigare behov som övertrumfar kroppen som ständigt tycks vilja mer kropp. Gud och upplysning har varit sådana mål. De har lyckats vara det genom att ställa helig hunger i motsatsförhållande till kroppens hunger, och genom att få människor att välja det andliga framför det jordiska. För Nietzsche förmår dessa källor inte längre spänna bågen. Andra sidan är borta. Kvar är linan och akrobatiska övningar.


"Jag väljer inte er väg, ni kroppens föraktare! Ni är inte några broar till övermänniskan för mig! - Så talade Zarathustra." (Symposion. 2017, s 35.)

"Gör som jag och för tillbaka den förflugna dygden till jorden - ja, tillbaka till kroppen och livet: så att dessa ger jorden dess mening, en människo-mening!" (s 78.)

"Tusen stigar finns det som ännu inte blivit trampade; hos livet tusenfaldig hälsa och dolda öar. Outtömlig och oupptäckt är alltjämt människa och människo-jord. (s 78.)

"Var vid gott mod, vad spelar inte det för roll! Hur mycket är inte möjligt ännu! Lär er att skratta åt er själva, så som man måste skratta!" (s 284.)

"Vilken var den största synden här på jorden hittills? Var det inte ordet av den som sade: "Nåde dem som skrattar här!" (s 284.) 

"Inte-längre-vilja, inte-längre-värdera och inte-längre-skapa! Må denna stora trötthet förbli mig fjärran!" (s 87.)

"Att människan ska befrias från hämnden: det är för mig bron till den högsta förhoppningen och regnbågen efter långvarigt oväder." (s 101.)

"Man har övertalat er ande att förakta det jordiska, men inte era inälvor: men det är de som är starkast i er!" (s 214.) 

"Och först när han vänder sig bort från sig själv kommer han hoppa över sin egen skugga - och sannerligen! in i sin sol." (s 118.)

"Vilja - så kallas befriaren och glädjebringaren: det har jag lärt er, mina vänner! Och lär nu även detta: viljan själv är ännu en fånge." (s 142.)

"Vilja befriar: att vilja är att skapa: detta lär jag. Och endast för att skapa ska ni lära!" (s 203.) 

"Det - är nu min väg - var är er?", så svarade jag dem som frågade mig "efter vägen". Vägen nämligen - som inte finns!" (s 194.)

"Av slump" - det är världens äldsta adel, det gav jag tillbaka till alla ting, jag befriade dem från slaveriet under ändamålet." (s 165.)

"Och om det är mitt A och O att allt tungt blir lätt, all kropp dansare, all ande fågel: och sannerligen, det är mitt A och O!" (s 227.)


Se även: Kafka om vägen


torsdag 1 april 2021

Sloterdijk om livets mening



Ur Peter Sloterdijks bok Kritik av det cyniska förnuftet (Alba, 1988). Siffrorna är sidoangivelser.


176

Ju mer idealen förfaller och försöken att bestämma mål och mening uppifrån misslyckas, desto mer tvingas vi att lyssna till de livsenergier som bär oss framåt. Om de bär, det är frågan, ty det kan de bara om de får strömma obehindrat. Strömmar de? Är livet vid fullt liv?


229

Livets meningslöshet [...] är ju själva grunden för dess fulla värde. Det meningslösa ger inte bara upphov till förtvivlan och en betryckt tillvaros fantasifoster, utan även till en meningskonstituerande hyllning till livet, till ett energetiskt medvetande här och nu och en oceansk fest.


203

För den empiriske amoralisten är livet inte objekt utan medium, resa, praktisk essay, den vakna existensens projekt.

Så snart den kyniske empirikern blir medveten om att hans öde är sammanflätat med andra liv, möter han ofrånkomligen det som vi vanligtvis kallas det onda. Men han upplever också att det "så kallat onda" har en oundviklig sida; det placerar honom mitt i det och samtidigt ovanför.


205

Är empirismen hans program, så i en kynisk, vital form; att kasta sig i livets ström och förlita sig på egen erfarenhet och ingenting annat.


202

Erfarenhet kommer aldrig att uppgå i teori...


377

Vad den moderna naturvetenskapen och tekniken frambringat är handfasta realiseringar av idéer som tidigare var magiska, metafysiska eller ockulta: flygfärder i rymden, djuphavsdykningar, global trafik, telekommunikation, robotar, artificiell intelligens, föryngringskurer, genetiska manipulationer, psykofarmakologi, kärnenergi, mottagning av strålning från världsalltet, etc. Allt detta är koncentrat av tidigare metafysik, men förverkligas först genom denna tillbakagång och utplånandet av dess viktigaste psykiska spår: medvetandet om "min" dödlighet, vilket med nödvändighet sätter mig i förbindelse med förborgade och hinsides världar. [...]

Sedan människan inte längre i något avseende kunde uppfatta sig som en partner till det hinsidesvarande, fördunklades hennes blick på den givna världen. Tungsint måste hon hämta varje slag av mening ur egna källor - därav den nihilistiska chocken när man inser att det inte finns någon mening utan att vi fingerar och därefter själva "konsumerar" mening. När det gått så långt, återstår mitt i allt det meningslösa endast den blinda självbevarelsen. 

Men det är inte allt. I den mån de traditionella transcendensbilderna utplånades föddes hundratals surrogattranscendenser - mitt i upplysningsprocessen - och de innebär ingalunda allesammans bara "att fiska i det hinsidesvarande"...

...det undermedvetna [...] historien (som den förlorade rikedomens eller den utlovade ymnighetens sfär) [...] erotiken [...] droger [...] konsterna [...] prestationsidrotten [...] turismen [...]


375

...metafysikens "sammanbrott" eller "fall". Jag tror att de metaforerna inte träffar själva saken, åtminstone inte längre. Metafysiken "faller" inte, utan förbleknar, blir urvattnade, långtråkiga, avslagna, oviktiga och osannolika.


487

Ingenting är så utmanande för den metafysiska meningen med livet som smärtan, som kan vara förebud om döden.


487

Den som vågar närma sig frågan och riskerar att ha en "åsikt" om lidandet, blir indragen i ett område där man antingen är mycket säker på sina metafysiska åsikter eller blir cynisk. 

Algodicé innebär en meningsskapande, metafysisk tolkning av smärtan. I det moderna avlöser den och omkastar teodicén. I den senare lydde frågan: Hur kan det onda, smärtan, lidandet och orättvisorna förenas med Guds existens? Nu lyder frågan: Om det inte finns någon Gud och inget högre meningsskapande sammanhang, hur kan vi då fortfarande uthärda smärtan över huvud taget?


494

[Max] Schelers viktiga Algodicé-skrift från 1916, Vom Sinn des Leidens. I den texten framlägger Scheler element till en annan etik och politik: inte förhärdande mot lidandet utan en utvidgning av jaet och ett erkännande av vår smärta. 

[Sloterdijk citerar ur Schelers skrift:]

En väldig avspänning, som i sig måste verka förlösande, en avspänning genom enkelt erkännande, genom att naivt uttrycka smärta och lidande. Inte längre något antikt högmodigt lidande, som berömmer sig över lidandet för att det mäta sina krafter med det... Men heller ingen stolthet över att dölja det för sig själv och för andra under ett sken av jämnmod eller under den lidande och döende "vises" retorik. Det lidande kreaturets så länge återhållna skri ljuder åter fritt och skarpt genom alltet. Det djupaste lidandet, känslan av Guds frånvaro uttalar Jesus fritt på korset: "Varför har du övergivit mig?" Ingen omtolkning längre: smärta är smärta, är ett ont, och lust är lust. Och positiv salighet, inte bara "frid" eller Buddhas "hjärtats förlossning", är det högsta goda. Inte avtrubbas, utan att själamjukt genomlida lidandet i eget lidande och i medlidande! [Mina understrykningar.]


495

...att förneka smärtan [...] drabbar dem som levande. De är sysselsatta med "uppbyggnad", rustning, murar, inhägnader, avgränsning och självförhärdande, allt för att skydda sig. Men inom dem fortsätter det ständigt att jäsa.






söndag 28 mars 2021

föreställningsförmågans roll i den åttafaldiga vägen

 



Ur en föreläsning av Stephen Batchelor med namnet "Faith and imagination in uncertain times" upplagd av Buddha Talk Hamburg: Buddhistische Akademie Berlin Brandenburg via Zoom den 28:e januari 2021.

'Föreställningsförmåga' eller 'fantasi' brukar inte tas med då man talar om den åttafaldiga vägen. På engelska brukar man traditionellt ta upp "right view", "right intention", "right speach", "right action" och så vidare. Jag har alltid varit förbryllad av det andra ledet, dvs "right intention", ibland översatt som "right thought". Så du har [alltså vanligtvis] med andra ord först 'perspektiv' och sedan 'intention' eller 'tanke'. 

Problemet är att det finns två mycket vanliga ord på pali och på sanskrit, ett för 'intention' och ett för 'tanke' - cetanã är ordet för 'intention' och vitakka (pali)/vitarka (sanskrit) är ordet för 'tanke' - men inga av dessa används i talet om den åttafaldiga vägen. I det andra ledet i den åttafaldiga vägen har vi [istället] sankappa (pali), inte cetanã, inte vitakka, inte intention, inte tanke, utan sankappa

Sankappa är ett ord som inte förekommer särskilt ofta i pali-texterna. I huvudsak dyker det upp endast i den åttafaldiga vägen och där blir ordet behandlat som synonym för 'intention'. Det finner jag suspekt. Vad betyder sankappa ordagrant? San skapar intensifiering, det förstärker. Kappa är från verbet kappeti. Enligt pali-lexikonet betyder kappeti 'att skapa', 'att bygga', 'att konstruera', 'att arrangera', 'att förbereda', eller 'att beställa' ("to order" [eng.]). Intention och tanke nämns inte här!

Sankappa är nära relaterat till ett annat ord, nämligen vikappa (pali)/ vikalpa (sanskrit), vilket faktiskt ofta översätts med "to imagine" [eng.], 'att förställa sig'. Min känsla är att sankappa därför handlar mer om 'föreställningsförmåga' - om hur vi förställer oss, hur vi konstruerar, hur vi utvecklar en idé om vad vi kan göra - än om 'motivation'. 'Motivation' kan måhända vara en del av det, men jag tror att sankappa försöker säga oss mer om föreställningsförmågans kraft. 

Och denna föreställningsförmåga [som det talas om här] uppkommer ur det perspektiv som levandegör medelvägen, den uppstår i ett icke-reaktivt utrymme, ur nirvana. [...] Vilket innebär att släppa taget om ytterligheterna i 'det är så' och 'det är inte så', eller om rätt och fel. Det upphäver våra begär och rädslor, våra mönster om vad som lockar och väcker motvilja, i alla för ögonblicket. Det frigör dig därför så att du bättre kan svara på livssituationer på ett annat sätt. Så föreställningsförmågan blir frigjord genom ett perspektiv på livet som innebär 'släpp taget' om det som i grunden är dualism, binärt tänkande, 'är' och 'är inte'.

Det är lite som i idén om "negative capability" som vi finner hos den engelska poeten John Keats. Detta perspektiv är en slags "negative capability", en förmåga till negation. Frånvaron av vissa fixeringar, rädslor och åsikter, där en person är förmögen att vila i osäkerhet, mysterier och tvivel, utan att irriterat sträcka sig efter fakta, svar och anledningar. För Keats är detta det kreativa sinnelaget hos en konstnär och han har särskilt Shakespeare i åtanke.

Så den åttafaldiga vägen framträder ur en förmåga till negation, en förmåga där våra fixeringar, vår motvilja, eller förvirring tillfälligtvis frigjorts. Det är det som [verkligen] möjliggör att vi kan använda oss av vår föreställningsförmåga. Det är det som ger vår fantasi näring [och kraft]. 

[...] Föreställningsförmåga är lika viktigt för det etiska livet som det är för det artistiska eller kreativa livet...

(https://www.youtube.com/watch?v=APdIOV1RnrQ&t=3529s)(56:05 - 1:02:46. Min översättning.)


Lite längre in i föreläsningen får Batchelor en fråga om hur mycket verklighet det finns i fantasin. Frågan är kopplad till föreställningen att det är i verkligheten man är om man befinner sig i nuet, inte i fantasin. Batchelor svarar:

Det är en fråga jag ofta får, vilket visar i vilken utsträckning som föreställningsförmågan fått dåligt rykte inom buddhism. Föreställningsförmågan associeras med fantasi, med att drömma, med att det bara dyker upp saker i ditt huvud, detta anses vara föreställningsförmåga, vilket naturligtvis är en aspekt av den. Föreställningsförmåga är inte nödvändigtvis en bra sak, men det är inte heller någon av de andra delarna i den åttafaldiga vägen. Tal, uppehälle, mindfulness; de kan alla utövas skickligt eller oskickligt (klokt eller oklokt). Detsamma gäller även i fallet med föreställningsförmåga; den kan användas oskickligt (oklokt) om det enda du gör i meditation är att fantisera. Men vad skulle då skickligt (klokt) utövande av föreställningsförmågan vara? Det är en fråga jag tror vi måste utforska.

(1:15.15 - 1:16:13. Min översättning.)


Någon frågar vad som är skillnaden mellan vad vi kallar dröm och det vi kallar verklighet ur buddhistisk synvinkel. Batchelor svarar:

Den stora skillnaden är att drömmar är subjektiva. Och verklighet är något vi delar med andra. Det är en väsentlig synpunkt för vi ska komma ihåg att Buddha talade om att vakna, om uppvaknande. Med andra ord är metaforen han använde för sin erfarenhet den om att vara vaken, om att vakna upp. Och vad är det du vaknar upp från? Du vaknar från en dröm. Du vaknar ur en djup sömn. Metaforiskt talat.

Drömmar är vad du har varje natt och där finns det en verklighet som pågår i din dröm, men du är den ende som erfar den. Det är inget du delar med någon annan. Inte heller med de andra figurerna i din dröm. Om du har en dröm om din mamma är hon inte medveten om din dröm, hon är inte där. Allt pågår i dina inre processer i din hjärna. När du vaknar från en dröm befinner du dig i vad vi kallar verklighet och ett av de mest centrala kännetecknen på det vi kallar verklighet är att vi delar den verkligheten. Vi blir varse oss själva i relation till världen, vilken också bevittnas av andra människor och andra former av liv som ser, hör, luktar, smakar, känner den. Vi möter andra människor, djur och fåglar som inte bara är min fantasis påfund. 

Det är varelser som har sin egen självständighet och autonomi, och de kan påverka mitt liv på oförutsägbara sätt och jag är då kallad att svara. Så jag tycker att det finns en mycket väsentlig skillnad mellan drömmar och så kallat verkligheten. Du behöver inte [tillägget] "så kallat": drömmar och verklighet. Tyvärr finns det buddhistiska och hinduistiska läror som säger att världen är som en dröm. Vi är benägna att ta det alltför bokstavligt och tänker att världen bara är en illusion. Buddha sade aldrig att världen är en illusion. Vid några tillfällen sade han att den är likt en illusion, likt en dröm. 

(1:21:25 - 1:24:22. Min översättning.)


Se även: Keats "negative capability"

(I palikanon finner vi maggasamyutta sutta - SN 45:8 - där den åttafaldiga vägen beskrivs.)



"The Buddha said that the world is suñño (void) but there´s still a world." 

(Santikaro Bhikkhu, editor of Buddhadãsas book Heartwood of the Buddha tree, 2014, page xxx.)




Schopenhauersk buddhism



Är det inte en bakvänd ekvation att

sätta hälsa först för att sedan avvisa 

väsentliga delar i det vi kallar 'liv'?

Är det inte självmotsägande att ha 

'blomstrande liv' som mål med

 'avstå livet' som medel?

Vänd dig bort, ok men vänd dig vart?














söndag 21 mars 2021

storartat tvivel

 


Hardcore Zen har lagt upp ett samtal mellan Brad Warner och Stephen Batchelor på youtube (upplagt 2021-02-21). Här är ett utdrag där Batchelor återigen förklarar vilken roll frågan 'Vad är detta?' spelar i hans praktik och liv. 

- Jag förblev vid min fråga 'Vad är detta?' under hela den tid då jag tränade [i ett koreanskt zenkloster]. Det var allt jag ständigt frågade mig; Vad är detta? Det fungerar så här...det första du behöver göra är att bränna ut (överhetta) vanan att komma med svar. När du börjar ställa dig frågan kommer ditt sinne så klart att producera en massa passande enigmatiska zentypiska svar. Du finner ditt sinne aktivt; ah vad betyder det, vad betyder det? Men vid en viss punkt ger du upp. Du släpper det. Ditt sinne blir liksom utbränt och överhettat i att hålla på med detta.  Därefter kommer du att vila i förnimmelsen av tvivel, det storartade tvivlet. Det storartade tvivlet är förnimmelsen av frågande. Det ligger nära vad Aristoteles sade om förundran. Han sade: Filosofins ursprung är förundran och känslan av förundran är vad som gör en persons liv filosofiskt. Du finner det i Platons dialog Theaitetos. Det här ligger väldigt nära det.

Skillnaden är att det förs fram i en kontemplativ disciplin. Det vill säga att när du sitter i meditation eller när du utövar gående, gör du dig mer och mer medveten och varse om hur det känns att förundras, om hur frågande känns. Ibland ombads vi att koncentrera oss på hur detta känns i magtrakten, så att du tar dig ut ur huvudet och in i magen för att göra magen till centret där frågandet utgår.

Idén om att du en dag kommer att komma med ett svar som får din zenmästare att säga 'Bra gjort Stephen, du har förstått', sådana föreställningar fanns inte på kartan. Poängen var att lära sig att på ett känslomässigt plan och på ett förkroppsligat sätt värdesätta frågandet om vad det betyder att leva, samt att förbli i frågandet utan känslan av att du måste komma fram till någon form av svar.

- Det är verkligen intressant. Det låter som... jag har läste en hel del om advaita vedanta-traditionen den senaste tiden och Ramana Maharshi [hinduiskt helgon som levde mellan 1879 och 1950] som du säkert känner till, han har sin fråga: 'Vem är jag?' Och Dogen har sin Genjōkōan, som du säkert också känner till. [...]

- Om du läser Ramanas verk... han har redan svaret. Svaret är: 'Du är inte din kropp. Du är inte ditt medvetande. Du är Atman, i grund och botten Gud'. Som jag ser det är det riggat redan från början, 'it´s a set-up'. Han har redan en idé om vad du ska komma fram till. Ska jag vara ärlig så hade faktiskt min zenlärare i Korea det också, det vill säga en klar idé om vad vi skulle komma fram till: förstå den sanna naturen i shin [jap. för sinne], "the true nature of mind". Jag kände mig aldrig bekväm med det. 

Det fanns ett antagande om hur det upplysta sinnelaget kommer vara om du når det och om hur det skulle kunna bekräftas att du nått det. Sådant intresserade mig aldrig. Jag antar att jag i mitt frågande på många sätt var inspirerad av madhyamaka-filosofin, av Nāgārjuna. Du vet, verkligen djupborra och fråga 'Vad i hela friden är detta liv, dess natur, det som utgör detta, 'What is this stoff?' Sedan var jag även inspirerad av Heidegger [...]. Han har en bok som heter Introduction to metaphysics. Den inleds med frågan 'Varför finns det något, snarare än ingenting alls?' Frågan går i själva verket ända tillbaks till Leibniz, ja det är förmodligen till och med ett eko av Platon. För mig är det den stora frågan. När jag läste den för första gången pirrande det i hela kroppen. För mig är det detta som är 'storartat tvivel'.
 
(16:13 - 21:15. Min översättning.)





InsightLA Meditation har lagt upp en föreläsning av Batchelor på youtube där han talar om sin bok 'The art of solitude'. Föreläsningen sändes live den 12e mars 2020. I denna sade han så här om tvivel och förundran.

När du frågar 'vad är detta?' kommer du märka - särskilt i början - att ditt sinne vill greppa något, att ditt sinne inte gillar ovisshet och grundlöshet. Det upplevs en aning skrämmande. Istället för att fylla i tomrummet med något som svarar på frågan, för det är det som brukar hända: 'Vad är det detta?' 'Det är verkligheten som vecklar ut sig' [intalar man sig exempelvis som svar], men detta är i grund och botten en åsikt, ett sätt att se det, ett perspektiv, fakta eller resonerande; vi försöker förklara bort istället för att ha modet och beslutsamheten att stanna med frågan. Det som händer i zenpraktik är att ditt sinne ger upp efter ett tag eftersom frågan är en omöjlig fråga. Syftet är inte att den ska leda oss till ett svar där vi blir "upplysta". Syftet är att om och om igen fördjupa vår förmåga att förundras och att fråga.

(Batchelor, Stephen. https://www.youtube.com/watch?v=qxoKU8uo2OU&t=3379s. 47:15 - 48:30. Min översättning.)



lördag 13 februari 2021

hemmastadd i ovisshet


Även om jag för egen del finner flera anledningar att läsa den av många högt uppskattade buddhistiska nunnan Pema Chödröns böcker, är det allt som oftast med blandade känslor jag tar mig an vad hon skrivit. Uttalanden som "Fullständig oräddhet är fulländat uppvaknande" väcker obehag hos mig. Vad gör sådana uttalanden med en grupp människor som lyssnar till Chödrön som sanningssägare? Menar hon att det finns personer som förmår vara mänskliga och på samma gång ihållande orädda i svåra situationer? 

Likaså är jag skeptisk till meningar som "Alla slutledningar vi drar måste vi släppa" eller "varje beskrivning av verkligheten [är] en fälla". Det finns en enögdhet och krampaktighet i dessa påståenden som motsäger hennes budskap om att släppa taget och vara öppen. Samtidigt finns det stunder då jag upplever att hon fångar något vars andemening jag vill fullfölja. Dessa fragment finner jag glädje i att översätta. Här är några ur hennes bok Comfortable with uncertainty, utgiven av Shambhala Publications 2002. Siffrorna är sidoangivelser.


18

Att avstå är verkligen ett sätt att bli "dharmisk". Det är kvalitén i att inte gripa efter underhållning så fort vi tror att det kommer bli en aning tråkigt. Det är praktiken att inte omedelbart fylla utrymmet bara för att att det finns en lucka.


18

När vi upplever att vi förlorar marken under våra fötter gör vi alla möjliga sorters lite hoppande nervösa rörelser.


18

Utövandet av varsevarande och att öva sig i att avstå är tillsammans ett sätt att stå i förbindelse med grundläggande grundlöshet - genom att notera hur vi försöker undvika den.


18

...slagord som "Meditera alltid över vad som än framkallar ressentiment".


21

[..] vill vakna upp [..] vill att vår medkänsla ska mogna [..] vill att vår förmåga att 'låta vara' ska mogna [..] vill inse vår förbindelse med alla varelser.


23

Istället för att låta våra känslor vara [som de kommer och går] väver vi in dem i en berättelse, vilket ger upphov till att dem växer sig ännu större.


24

Att vara just här, även om det smärtar, är att föredra framför att undvika det. Genom att öva oss i att förflytta oss till här och nu på detta vis kan vi känna oss mer hemma i grundlösheten, ett förfriskande tillstånd som är tillgängligt för oss på regelbunden basis. Denna rörelse bort från bekvämlighet och säkerhet, detta steg ut i vad som är okänt, outforskat och ostadigt - det kallas frihet.


26

Vad händer när jag känner att jag inte kan hantera det som pågår? Vilka är historierna jag berättar för mig själv? Vad stöter bort mig och vad attraherar mig? Var söker jag efter styrka och var placerar jag min tillit?


26

Med varsevarande (mindfulness) som vår metod blir vi snart nyfikna på vad som pågår. Under en ganska lång stund ser vi bara på det klart. I den utsträckning vi är villiga att se våra eftergifter, vad vi hänger oss åt, samt vad vi undertrycker, mattas dessa processer ut av sig själva. Att de mattas ut, eller tonar bort, är inte detsamma som att de försvinner, men det uppstår ett vidare, mer generöst och mer upplyst perspektiv.

Genom att bekräfta vad helst som uppstår utan att döma, genom att låta tankarna passera och återgå till här och nu med öppenhet, uppehåller vi oss i mitten mellan att leva ut och undertrycka. Detta är i själva verket vad vi gör i meditation. 


27

Ett annat ordspråk är "Gör inte gudar till demoner". Det betyder att du kan ta allt som är gott - mental träning exempelvis - och göra det till en demon. Du kan använda vad som helst till att stänga dina fönster och dörrar. Du kan använda praktiken till att göda ditt anseende, göda din känsla av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, och till att stärka din tro på att du har valt den rätta religionen... 


59

Och okunskap? Nuförtiden brukar det kallas förnekelse.


59

När du upplever begär kan du sitta på kanten till Grand Canyon, men allt du kan se är chokladbiten som du vill ha. När det gäller motvilja eller avsky kan du sitta på kanten till Grand Canyon och allt du hör är de arga ord du sade till någon för tio år sedan. Med okunskap [...tänk förnekelse :)] sitter du på kanten till Grand Canyon med en papperspåse trädd över huvudet. 


73

Hellre än att förvänta dig ett tack, förvänta dig det oväntade. Det skulle vara mer till hjälp. 


75

Grunden i prajna-paramita är varsevarande, ett undersökande av vår erfarenhet utan slut.


78

...istället för att plötsligt reagera kan vi tugga på det, lukta på det, se det och öppna upp oss för inför vad som är där. Motsatsen till tålamod är aggression, begäret att hoppa och förflytta sig, att göra motstånd mot hur våra liv ser ut, att försöka fylla tomrum.


80

När vi sätter oss ner i meditation lämnar vi idén om den perfekta meditationsutövaren, likaså på förhand tänkta resultat och idén om en idealisk meditation. Vi tränar oss helt enkelt i att vara närvarande. Vi öppnar oss helt inför vårt livs smärta och glädjeämnen. Vi tränar oss i precision, varsamhet och i att låta vara. Eftersom vi ser våra tankar och känslor med medkänsla avbryter vi kampen med oss själva. Vi lär oss känna igen när vi fastnat och att tro på att vi kan 'låta vara'. Våra blockeringar som skapats av våra vanor och förutfattade meningar börjar på så sätt falla isär.

 

81

...stiga ut i okänt territorium och finna dig själv mer naken, med mindre skydd och därför med större kontakt med verkligheten.


81

Klarhet och beslutsamhet kommer ur viljan att slå av på takten, av att iaktta och lyssna till vad som pågår. Det uppstår genom att du öppnar ditt hjärta och genom att du inte springer iväg.


82

prajna, ett öppet sinnelag som kan vila och vara tillfreds med paradoxer och tvetydighet.


82

Det är som att ligga i sängen innan gryningen och höra regnet smattra på taket. Detta enkla ljud kan vara en besvikelse då vi planerar en picknick. Det kan upplevas tillfredsställande då vår trädgård är uttorkad. Men prajnas flexibla sinnelag drar inte slutledningar om bra eller dåligt. Det mottager ljudet utan att lägga till något extra, utan värderingar om glad eller ledsen.


84

Så länge du riktar in dig på framtiden kan du inte vila och vara tillfreds med det du redan har och redan är.


87

Kärnan i praktiken är hela tiden densamma: istället för att falla för hämndens kedjereaktion eller självhat, lär vi oss gradvis att fånga upp den känslomässiga reaktionen och att släppa vävandet av berättelser.


98

Då vi passerar människor noterar vi helt enkelt huruvida vi öppnar upp oss eller sluter oss. Vi noterar om vi känner dragning till dem, om vi känner motvilja eller likgiltighet, utan att vi lägger till något extra som självförebråelse. Vi kanske har medkänsla med någon som ser ut att vara deprimerad, eller skiner upp mot någon som ler lite för sig själv. Vi kanske känner rädsla och motvilja mot en annan utan att riktigt veta varför. Att notera var vi öppnar upp och var vi sluter oss - utan att hylla eller klandra oss själva - är grunden i vår praktik. Att praktisera detta om så endast en gata upp och en gata ner kan vara en ögonöppnare.


102

Bodhisattva-krigarens väg handlar inte om att komma till himlen eller till en bekväm plats. Att vilja komma till en plats där allt är okej är precis det som får oss att känna oss eländiga.


104

Vi kanske tror att medan vi blir allt mer öppna kommer det krävas större och större katastrofer för att vi ska återgå till våra vanemässiga sätt. Men det intressanta är att när vi öppnat oss mer är det [tvärtom] de stora händelserna som omedelbart får oss att vakna, medan det är de små händelserna som tar oss på sängen. 


105

...utveckla sympati för din egen förvirring.


109

Det sker ingen kultivering av ditt tålamod när det du gör är att släta ut saker och söka harmoni. Tålamod innebär villighet att vara levande snarare än att försöka vara harmonisk.



söndag 7 februari 2021

1. sårbarhet och skamtålighet



Brené Brown är sociolog. Hon forskar, skriver och talar om sårbarhet och skamtålighet. Hennes TED-föreläsning om sårbarhet är en av de allra mest sedda. Flera av hennes böcker är översatta till svenska. Hennes egen forskning drabbade henne personligen. Hon genomgick en kris då hon förstod att hon levde långt ifrån vad hennes egen forskning visade vara väsentligt för ett liv i glädje. Boken Våga vara operfekt handlar om vad hon genomgick och lärde sig när hon såg sig tvungen att möta sin egen sårbarhet.

Hennes forskning är utförd med kvalitativ metod (Grundad Teori) och bygger på intervjuer med 750 kvinnor och 530 män, det vill säga 1280 deltagare. Därtill har hon analyserat och kodat 3500 sekundäruppgifter som exempelvis kliniska fallstudier, brev och journalsidor. Efter många års forskning har hon samlat på sig över tio tusen olika slags berättelser med relevans för ämnet. Till hjälp har hon haft ett antal forskningsassistenter som också kodat och analyserat material för att öka tillförlitligheten. (Brown, 2014. Brown, 2015).

Jag är övertygad att Browns perspektiv skulle behöva övervägas i många sammanhang för mer välmående, glädje, frihet och kreativitet. För mig personligen innebär det överväganden om en sårbarhetens pedagogik i skolans värld, om att skapa skamtåliga relationer inom familjen, samt om att undersöka sårbarhetens roll i meditation, livsfilosofi och buddhistiskt utövande.

När det gäller det sistnämnda drar jag mig till minnes zenläraren Charlotte Joko Becks ord om att "många zenpraktiker handlar om att förtrycka - ren koncentration och stänga saker ute. Jag insåg att det du stänger ute är precis det som vänder åter och styr dig. Så jag började försöka få elever att utöva på ett annorlunda sätt och det visade sig vara effektivt." Beck gick in för att lära sig själv och andra att 'lida intelligent' och talade om praktiken som en övning i sårbarhet: "Ständigt måste vi praktisera att komma närmre och närmre att erfara vår smärta, vår besvikelse, våra splittrade förhoppningar, våra sönderslagna bilder". 

I Becks fotspår kom senare Barry Magid att tala om vikten att se sitt beroende av andra människor (samt det som omger oss) och vikten av att erkänna detta beroende - denna sårbarhet - som något av det väsentligaste i en praktik. Det framgår exempelvis tydligt i inlägget "Hur hanterar vi vår sårbarhet?". Detta och andra inlägg med Magid som jag publicerat här borde kunna klinga väl med Browns tankar och råd.

Nedan följer ett antal handplockade utdrag ur Browns bok Mod att vara sårbar - i dina relationer, i ditt föräldraskap, i ditt arbete, utgiven av Libris Förlag 2014. Förhoppningsvis kan utdragen tjäna som användbara nycklar. Siffrorna är sidoangivelser.

Här kan du köpa hennes bok om du blir nyfiken på att läsa den i sin helhet.

bokus.com adlibris.com


8

Ju mer vi skyddar oss från att bli sårbara, desto mer rädda och isolerade blir vi. När vi ägnar våra liv åt att vänta med att gå in på arenan tills vi är perfekta eller osårbara blir följden till slut att vi offrar relationer eller möjligheter som kanske inte kommer tillbaka, att vi slösar bort dyrbar tid och att vi vänder ryggen åt våra gåvor, det unika bidrag som bara kan komma från oss.


8

I stället för att sitta vid sidan av och häva ur oss kritik och goda råd måste vi våga visa oss och låta andra se oss. Det är detta som är sårbarhet. Det är detta som är att visa stort mod.


26

Däremot är det nästan ingen som förstår att alla grader av självupptagenhet bottnar i skam. Vilket innebär att vi inte kan "fixa till" något genom att ta ner människor på jorden och påminna dem om hur små och ofullkomliga de är. Skammen är snarare orsaken till beteendet än ett möjligt botemedel.


36

Det som de flesta av oss inte lyckas förstå, och som det tog mig tio års forskning att komma fram till, är att sårbarheten också är ursprunget till de känslor och upplevelser som vi längtar efter. I sårbarheten föds kärleken, tillhörigheten, glädjen, modet, medkänslan och kreativiteten. Från sårbarhetens källa kommer hoppet, medkänslan, ansvarskänslan och äktheten. Om vi vill att syftet med våra liv ska bli tydligare, eller att vårt andliga liv ska bli djupare och mer meningsfullt - då är det sårbarhetens väg som vi ska gå.

Jag vet att det här kan vara svårt att tro på, särskilt som vi har ägnat hela våra liv åt att tro att sårbarhet och svaghet är synonymer, men det är inte sant. Jag definierar sårbarheten som en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet.


39

Sårbarhet låter som sanning och känns som mod.


47

Sårbarhet bygger på ömsesidighet och förutsätter gränser och tillit. Det handlar inte om att fläka ut sig, eller om att göra bot, eller om att avslöja allt, eller om att häva ur sig all upptänklig information på sociala medier, som vissa kändisar gör. Att vara sårbar är att dela sina känslor och upplevelser med människor som gjort sig förtjänta av att ta del av dem. Ömsesidig sårbarhet och öppenhet är en viktig del av den process som krävs för att bygga ett förtroende.


47

Sårbarhet utan gränser leder till motsatsen. Faktum är att "blotta allt"-kulturen, de gränslösa avslöjandena, är något som vi tar till för att skydda oss från äkta sårbarhet.


48

Vi måste känna tillit för att våga vara sårbara, och vi måste vara sårbara för att våga visa tillit.


53

Om jag var tvungen att välja vilken sorts svek som var vanligast förekommande i min forskning och som också var farligast på så sätt att den urholkade tilliten, då skulle jag välja likgiltigheten.


55

Sårbarhet föder sårbarhet. Mod smittar.


62

Skamtåligheten är nyckeln för den som vill bejaka sin sårbarhet.


62

Att 'inte vara bra på sårbarhet' är ofta detsamma som att vara riktigt bra på skam.


62

Om vi vill vara helt närvarande, om vi vill höra samman med människor, då måste vi vara sårbara. Och om vi ska kunna vara sårbara måste vi kunna stå emot skammen.


65

Mina studier av familjer, skolor och organisationer visar tydligt att skamtåliga kulturer fostrar människor som är mycket mer öppna för att välkomna, ta till sig och omvandla kritik. Sådana kulturer fostrar också engagerade, uthålliga människor som är beredda på att behöva försöka många gånger för att få till det - människor som är mycket mer benägna att vara nytänkande och kreativa i allt de gör.

Om vi känner oss värdefulla inspirerar det oss till att vara sårbara, till att öppna oss och till att vara uthålliga. Skammen gör oss små och bittra och rädda. 


75

skamtålighet. Jag menar förmågan att förbli sig själv när skamkänslorna kommer, att ta sig igenom själva upplevelsen utan att offra sina värderingar och att komma ut på andra sidan skammen med större mod, medkänsla och samhörighet än man hade när man gick in i den.

Skamtålighet handlar om att gå från skam till medkänsla - det som är det riktiga botemedlet mot skam. 

Om vi kan berätta om vad vi har varit med om för någon som möter oss med medkänsla och förståelse kan skammen inte överleva. Vår medkänsla med oss själva är också helt avgörande, men eftersom skammen är ett socialt fenomen - något som uppstår människor emellan - är det också bäst att bota den människor emellan. En skada som uppstår i gemenskap kräver ett botemedel som uppstår i gemenskap, och medkänslan är det botemedlet. Det är mycket viktigt att vi visar medkänsla med oss själva, för om vi klarar att gå varsamt fram med oss själva mitt i skammen får vi lättare att öppna oss, knyta an och känna medlidande.


112

Häri ligger paradoxen: Sårbarhet är det sista jag vill att du ska se hos mig men det första jag letar efter hos dig.


116

De tre skyddsmekanismer som jag nu ska berätta om brukar jag kalla för vår gemensamma arsenal, eftersom jag har kommit fram till att alla vi människor i någon mån införlivar dem i vår skyddsutrustning. De är: glädjefobi (den paradoxala fruktan som drabbar oss i stunder då vi känner glädje), perfektionism (uppfattningen att man aldrig behöver känna skam om man gör allting rätt) och bedövning (att ta till sig vad som helst som dövar obehag och smärta). Till varje sköld hör en modig motstrategi, olika varianter på tillräcklighetstemat som har visat sig kunna motverka de tre vanligaste skyddsmekanismerna.


116

Efter att ha ägnat flera år åt att undersöka vad det innebär att känna glädje vill jag hävda att det är svårare att faktiskt känna glädje än någon annan känsla.

Varför? Jo, för att när vi förlorar förmågan eller viljan att vara sårbara blir glädjen något som vi närmar oss med djup rädsla. Under våra första år tar vi emot glädjen med ohöljd förtjusning. Sedan sker det en förändring, och den sker långsamt, utan att vi är medvetna om det. Vi tycks inte ens veta att den pågår, eller varför. Det enda vi vet är att vi behöver mer glädje i livet, att vi är svältfödda på glädje.

I en kultur som präglas av otillräcklighet - av att vi aldrig känner oss trygga och säkra - kan glädjen upplevas som en fälla.


117

När jag började fråga människor vad som fick dem att känna sig mest sårbara var jag inte beredd på att ett av svaren skulle bli glädje.


119

Skalan löper från "tragediförberedelser" till det som jag kallar för "ständig besvikelse". Vissa människor [...] kastar sig in i värsta möjliga scenario så fort glädjen sticker upp sitt sårbara huvud, medan andra inte ens ser glädjen utan i stället väljer att bli kvar i ett statiskt tillstånd av ständig besvikelse.


120

Vi försöker förekomma sårbarheten. Vi vill inte att smärtan ska ta oss på sängen.


120

allt som glädjen för med sig: ovissheten, riskerna, utsattheten.


121

Undersökningarna visade alltså på tacksamhet som ett botemedel mot glädjefobin. Faktum är att samtliga intervjupersoner som talade om förmågan att öppna sig för glädjen också talade om vikten av att öva sig i tacksamhet. Det här mönstret var så allestädes närvarande i undersökningarna att jag avgav ett löfte som forskare: jag skulle aldrig tala om glädje utan att också tala om tacksamhet.


127

Perfektionism är en sorts skam.


128

Perfektionismen utsätter oss i själva verket för skam, kritik och förebråelser, vilket i sin tur leder till att vi känner ännu mer skam och förebrår oss själva: "Det är mitt fel. Jag mår så här för att jag inte är tillräckligt bra."


154

Jag anser att det finns två sorters överdriven öppenhet i vår kultur. Jag brukar kalla det ena för strålkastarbeteendet och den andra för inbrottsbeteendet.


154

överdriven öppenhet är mångfacetterat. Ofta är det en kombination av att en person vill ha tröst, pröva hur mycket lojalitet och tolerans det finns i en relation och/eller rivstarta en kontakt.


154

att snabbspola en relation. Det fungerar helt enkelt inte.


154

Det är något magiskt med tanken på en ljusslinga som lyser där det finns mörker och problem. Lamporna är små, och en ensam lampa är inte mycket att ha, men när ljusen fogas samman i en slinga blir de riktigt vackra. Det är kopplingen mellan lamporna som gör dem vackra. Överfört på sårbarheten innebär detta att vi ska berätta om oss själva för människor som har gjort sig förtjänta av att lyssna - människor som vi har byggt relationer till, starka nog att hålla tyngden i det vi berättar. Finns det tillit? Finns det ömsesidig empati? Är båda parter beredda att dela med sig? Kan vi be om det vi behöver? 

När vi berättar om vår sårbarhet, och särskilt om situationer som väcker skam, för personer som vi inte har den sortens kontakt med reagerar de ofta känslomässigt (och ibland fysiskt) med att grimasera, som om vi hade lyst dem i ansiktet med en stor strålkastare. I stället för att vara en mild ljusslinga har vår blottade sårbarhet blivit bländande, stark och obehaglig. Om vi själva utsätts för något sådant skyndar vi oss att skydda ansiktet med händerna, knipa ihop hela ansiktet (inte bara ögonen) och titta bort. Efteråt känner vi oss tomma, förvirrade och ibland rentav utnyttjade.


162

Coolhet är en av de vanligaste formerna av cynism. Jomenvisst. Skittöntingt. Hur ocoolt som helst. Vem bryr sig? I vissa kretsar betraktas man snarast som naiv om man visar entusiasm och engagemang.


164

...vad fick de betala för att låtsas som om ingenting spelade någon roll?


182

Skam föder rädsla. Skammen bryter ner vår tolerans för sårbarhet, och därmed dödar den allt vad engagemang, nytänkande, kreativitet, produktivitet och tillit heter.


187

Om skammen växer sig för stark i ett system stänger vi av och börjar använda likgiltigheten som ett skydd. Vi öppnar oss inte, vi bidrar inte med något och vi slutar bry oss.


31

Vännen som reagerar med sympati (jag tycker så synd om dig) i stället för empati (jag fattar, jag känner med dig, det har hänt mig också).


39

Ett av de största (och minst omtalade) hindren som ställer sig i vägen för medkänslan är vår rädsla att sätta gränser och utkräva ansvar. Jag vet att det låter konstigt, men jag tror jag har blivit en snällare människa som en följd av att jag har förstått sambandet mellan gränser, ansvarstagande, acceptans och medkänsla. Före sammanbrottet var jag mjukare - utåt sett. På insidan var jag fördömande, bitter och arg. Jag tror verkligen att jag är mer medkännande i dag, mindre bitter och fördömande och mycket mer noga med gränser.


40

När jag gjorde mina intervjuer insåg jag att många av dem som verkligen brann för att visa medkänsla också hörde till dem som var mest noga med att sätta gränser. Medkännande människor är gränssättande människor.


40

Det här projektet har lärt mig att om vi verkligen vill omsätta medkänslan i praktiken, då måste vi börja med att sätta upp gränser och låta människor ta ansvar för sina handlingar.


41

Att sätta gränser och utkräva ansvar är betydligt jobbigare än att skuldbelägga och kritisera, med det är samtidigt mycket mer effektivt. Att skuldbelägga och kritisera utan att utkräva ansvar är förödande i såväl parrelationer och familjer som inom organisationer och grupper. Det första som händer är att fokus förskjuts från det ursprungliga problemet till det som vi själva gör. När chefen väl är klar och har skällt ut och förödmjukat sina anställda medan deras arbetskamrater hör på är det bara hans eget beteende som ifrågasätts.

Det andra som händer, om vi inte håller fast vid lämpliga påföljder, är att människor lär sig att strunta i våra uppmaningar - även om de framstår som hot eller ultimatum. Om vi säger åt våra barn att sluta slänga kläder på golvet och de vet att det enda som händer när de gör det är att vi skäller på dem i en kort stund, då är det inte konstigt om barnen tror att vi faktiskt inte bryr oss särskilt mycket om det.

Vi har svårt att förstå att vi kan vara medkännande och toleranta samtidigt som vi låter människor ta ansvar för sina egna handlingar. Men det kan vi, och faktum är att det är det bästa sättet. Vi kan säga åt någon att han uppför sig illa, eller säga upp någon, eller kugga en elev, eller bestraffa ett barn -  utan att läxa upp eller väcka skamkänslor. Nyckeln är att vi skiljer personen från beteendet, att vi riktar in oss på det som en människa gör, inte på vem hon är.


69

Skammen behöver tre saker för att växa oss över huvudet: hemlighetsmakeri, tystnad och fördömande.


70

Skuldkänslor = Jag gjorde fel.

Skamkänslor = Det är fel på mig.


71

Barn som utgår mer från skam (det är fel på mig) än skuld (jag gjorde fel) i sina inre monologer brottas med självförakt och har svårt att tro på sig själva.


74

Skammen är min superkraft som jag kan använda för att skapa ondska innan någon hinner blinka. Att tillåta mig att bli sårad, däremot, det är något helt annat.


74

...att det modiga för mig är att acceptera att jag har blivit sårad men inte såra tillbaka.


77

Här har Linda Hartling byggt vidare på Karen Horneys forskning om att gå med, gå emot eller gå undan, som ett sätt att beskriva de isoleringsstrategier som vi använder oss av när vi bemöter skam. 

Det finns, enligt Linda Hartling, de som hanterar skam genom att gå undan, det vill säga dra sig undan, gömma sig, bli tysta och hålla saker hemliga. Andra går med, vilket innebär att de försöker vara till lags och människors gillande. Sedan finns det de som går emot genom att försöka styra över andra, bli aggressiva och bekämpa skam med skam.


86

Problemet är att när vi struntar helt i vad människor tycker och gör oss oemottagliga för att bli sårade, då lyckas vi inte heller särskilt bra med att knyta an. Det modiga är att berätta vem man är, inte att göra sig oemottaglig för kritik. Om vi vill kunna knyta an till den andra måste vi ta risken att vara sårbara.


87

Om mitt mål är att vara sann och någon inte gillar mig kan jag ta det. Om målet är att bli omtyckt och jag inte blir det, då får jag problem.


111

Samtidigt som jag "tog bort det värsta" av smärtan och sårbarheten dämpade jag omedvetet alla positiva känslor som till exempel glädje. När jag ser tillbaka kan jag inte komma på någon upptäckt som har haft större betydelse för mig i min vardag.


120

- Jag ska inte tillåta mig att känna den här glädjen, för jag vet att den inte kommer att vara.

- Om jag erkänner hur tacksam jag är, är det som upplagt för katastrofer.


122

Det finns inga garantier, utom den här: Om vi låter bli att öva oss i tacksamhet och inte tillåter oss att känna glädje, då går vi miste om de två saker som faktiskt kan hålla oss uppe när svårigheter väl kommer.


123

Lynne Twist påpekar att lösningen på problemet inte är att sträva efter överflöd utan snarare att välja inställningen att det är tillräckligt.


123

I varje situation kan vi välja att ta ett steg tillbaka och frigöra oss från föreställningen att det inte finns tillräckligt. När vi väl gör det kommer vi till vår förvåning att inse att det faktiskt finns tillräckligt. Då syftar jag inte på någon viss mängd.

"Tillräckligt" är inte två steg över fattigdom eller ett steg under överflöd. Det är inte ett mått för nästan nog eller mer än nog. "Tillräckligt" är inte en mängd överhuvudtaget. Det är en upplevelse, ett sammanhang som vi skapar, en ståndpunkt, en insikt om att det räcker till och att vi räcker till.


124

I mitt arbete har jag noterat att vi är många som har fått för oss att man bara kan bli glad av något som går utanpå det vanliga.


155

Stillhet handlar inte om att fokusera på ingenting; det handlar om att skapa rymd. Det handlar om att öppna upp ett utrymme som är fritt från själsligt bråte och om att ge sig själv lov att känna och tänka och drömma och ifrågasätta.


155

Om vi stannar upp tillräckligt länge för att kunna skapa rymd och stillhet för känslorna kommer sanningen om våra liv att komma ikapp oss, vare sig vi vill eller inte. Vi intalar oss att om vi bara ser till att vara sysselsatta och hålla oss i rörelse, då kan verkligheten inte hålla jämna steg med oss.