Den rätta vägen går över en lina, som emellertid inte är spänd högt uppe i luften utan alldeles ovanför marken. Den tycks mer avsedd att snava på än att gå på.
...det vi kallar väg är tvekan.
En tro är som en fallbila, lika tung, lika lätt.
Detta är tre fragment ur Kafkas aforismsamling Betraktelser över synd, lidande, hopp och den rätta vägen. Den går att finna i en av Bakhålls fina utgivningar av Kafkas samlade verk; Under byggandet av den kinesiska muren. Jag kände mig tvungen att läsa aforismsamlingen i sin helhet efter att ha läst Bo Gustavssons essä Att snubbla in i paradiset (Gustavsson, B. Vår samtida tänkare Peter Sloterdijk. Themis, 2019). Gustavssons essä rymmer flera intressanta reflektioner om den rätta vägen, om tro och tvivel, inte minst uppskattar jag hans resonemang kring raderna ovan. Så här skulle jag sammanfatta Bo Gustavssons läsning av dessa.
Lägg märke till att Kafkas lina är spänd i anslutning till marken, inte högt i skyn. Linan som är vägen är spänd strax inpå marken där du går och avsedd att snava på. Vi ska alltså snubblande vandra vår väg, likt en snubbelkonstnär. Så som Gösta Ekman. Snavandet på linan blir en påminnelse om att det finns en väg och ett sätt att få kunskap genom att sättas ur balans.
Vägen må se rak ut när du skymtar den, men när du praktiserar den försätts du i rörelse än hit och än dit, du tappar balansen, du återfår den, du tappar den igen. Det är det som är vägen. Att ha en väg är alltså inte alltid att hitta rätt. Det är även att tappa fotfästet och bli desorienterad för en stund. Vägen ger förvisso riktning ändå. Den är både hinder och hjälpmedel.
Trygghet i tro kan visserligen verka lindrande men kan lika gärna utgöra en fara. Den fullständigt skyddade och illusoriskt trygga tron är den fanatikern byggt upp med sina sköldar. Därför ska du finna dig här och nu i snavandets sökande, i snavandets kunskap, i tron på tvivel, längs tvivlets väg till tro och i tron som släpper in tvekan, tvekan som utgör tron.
Tvekan är att dröja, att inte vara alltför otålig med att vandra vidare och följa en rakt utstakad linje. "Att tveka utgör ett sätt att motstå affekter och illusioner", skriver Gustavsson. Det innebär att tålmodigt vänta och lyssna in, samt att se att linan ovanför marken försöker hålla sig tätt intill terrängen men utan att helt sammanfalla med den.
'Vägen' kan förvisso till viss del syfta på en persons konkreta resa från födsel till död, men här tänker jag mer på vägen som vägvisandet, eller mer precist: färdriktningen som ges av språkligt byggda koordinater, dvs begrepp som fyllts med innehåll. Dessa koordinater/begrepp skapar det spänningsfält där olika slutledningar kan göras för fortsatt färd.
I detta spänningsfält dras linorna och riktningarna upp i ett språkligt landskap strax ovanför marken. Liksom stjärnorna på himlen är begreppen - här hållpunkterna för vägen - i rörelse och de skiftar i styrka, men du kan navigera med deras hjälp; vi drar upp våra linor som riktningar att snubbla på, vi finner vår väg. Vi går från en punkt till en annan, orienterar oss, med vilja till obalans. Återigen; det är vägen, ett liv vigt åt förundrat tvivel.
Sådant hör naturligtvis hemma inom filosofin och i den mån filosofi är livsfilosofi handlar det om övning i att leva, eller om man så vill: 'Filosofi handlar om att leva' utifall leva innebär att älska. Det är inte så långsökt som det låter med tanke på att ordet filosofi är en sammansättning av Filo - förälskelse/kärlek - samt Sofia - vishet. Alltså 'kärlek till vishet'. I denna kärlek döljer sig en dubbelhet att bli förälskad i, nämligen: VI S HET och VILSENHET.
Jag syftar här på den livgivande dynamiken mellan sökandet efter klarhet och det aktiva uppsökandet av förvirring. Det behöver kanske inte sägas att ett intellektuellt stimulerande undersökande som består i att om och om igen komma tillbaka till förundran och frågande, inte behöver ses som ett tecken på andligt förfall, rastlöshet eller mental låsning. Men vissa visas visare pekar ju visst ut det som varande vishet, dessutom med anspråk på visshet.
En del av dessa tysthetens försvarare, dessa ordstillare, har bosatt sig i buddhistiska territorium som de vaktar. Till dem vill jag säga att det istället för andligt förfall kan handla om en kärlek till livet. Precis som du kan ha kärlek till grönska, människor och djur, kan du älska förlopp av tänkande och känslor, älska att befinna dig på gränsen mellan klarhet och förvirring, älska detta äventyr som en del av livet. För det finns.
Nu till den sista av Kafkas strofer ovan: "En tro är som en fallbila, lika tung, lika lätt." När han använder fallbilan som liknelse för tro lär det vara med betoning på en tro. För att bara ha en tro är nämligen att både ha begått ett brott (då man varit utan tvivel) och att ha tappat huvudet, det vill säga inte varit villig att möta livets komplexitet med mer än en lära. En sådan person anses en-faldig.
Borde vi då även tänka väg i pluralis? Det skulle bli komplicerat om vi ser till den enskildes livsväg, för blickar vi bakåt ser vi spår av endast en vandring. Vi har ett enskilt liv - om inte parallella - att trampa. Vi säger att var och en måste gå sin väg. Även då vi blickar framåt och i ett vägskäl står inför flera alternativ måste en riktning väljas, en väg trampas, en snubbeltråd i taget spännas.
