Den rätta vägen går över en lina, som emellertid inte är spänd högt uppe i luften utan alldeles ovanför marken. Den tycks mer avsedd att snava på än att gå på.
...det vi kallar väg är tvekan.
En tro är som en fallbila, lika tung, lika lätt.
Detta är tre fragment ur Kafkas aforismsamling Betraktelser över synd, lidande, hopp och den rätta vägen. Den går att finna i en av Bakhålls fina utgivningar av Kafkas samlade verk; Under byggandet av den kinesiska muren. Jag kände mig tvungen att läsa aforismsamlingen i sin helhet efter att ha läst Bo Gustavssons essä Att snubbla in i paradiset (Gustavsson, B. Vår samtida tänkare Peter Sloterdijk. Themis, 2019). Gustavssons essä rymmer flera intressanta reflektioner om den rätta vägen, om tro och tvivel, inte minst uppskattar jag hans resonemang kring raderna ovan. Så här sammanfattar jag Bo Gustavssons läsning med en och annan egen tanke som tillägg.
Lägg märke till att Kafkas lina är spänd i anslutning till marken, inte högt i skyn. Linan som är vägen är spänd strax inpå marken där du går och avsedd att snava på. Vi ska alltså snubblande vandra vår väg, likt en snubbelkonstnär. Så som Gösta Ekman. Snavandet på linan blir en påminnelse om att det finns en väg och ett sätt att få kunskap genom att sättas ur balans.
Vägen må se rak ut när du skymtar den, men när du praktiserar den försätts du i rörelse än hit och än dit, du tappar balansen, du återfår den, du tappar den igen. Det är det som är vägen. Att ha en väg är alltså inte alltid att hitta rätt. Det är även att tappa fotfästet och bli desorienterad för en stund. Vägen ger förvisso riktning ändå. Den är både hinder och hjälpmedel.
Trygghet i tro kan visserligen verka lindrande men kan lika gärna utgöra en fara. Den fullständigt skyddade och illusoriskt trygga tron är den fanatikern byggt upp med sina sköldar. Därför ska du finna dig här och nu i snavandets sökande, i snavandets kunskap, i tron på tvivel, längs tvivlets väg till tro och i tron som släpper in tvekan, tvekan som utgör tron.
Tvekan är att dröja, att inte vara alltför otålig med att vandra vidare och följa en rakt utstakad linje. "Att tveka utgör ett sätt att motstå affekter och illusioner", skriver Gustavsson. Det innebär att tålmodigt vänta och lyssna in, samt att se att linan ovanför marken försöker hålla sig tätt intill terrängen men utan att helt sammanfalla med den.
'Vägen' kan förvisso till viss del syfta på en persons konkreta resa från födsel till död, men här tänker jag mer på vägen som vägvisandet, eller mer precist: färdriktningen som ges av språkligt byggda koordinater, dvs begrepp som fyllts med innehåll. Dessa koordinater/begrepp skapar det spänningsfält där olika slutledningar kan göras för fortsatt färd.
I detta spänningsfält dras linorna och riktningarna upp i ett språkligt landskap strax ovanför marken. Begreppen - här alltså hållpunkterna för vägen - är emellertid inte likt fixerade stillapekande vägskyltar. Inte bara den som färdas är i rörelse. Det är även begreppen, meningen och språket. Trots det navigerar vi med deras hjälp; vi drar upp våra linor som riktningar att snubbla på, vi finner vår väg. Vi går från en punkt till en annan, orienterar oss, med vilja till obalans. Återigen: Det är det som är vägen, ett liv vigt åt förundrat tvivel men med viss riktning.
Sådant hör naturligtvis hemma inom filosofin och i den mån filosofi är livsfilosofi handlar det om övning i att leva, eller om man så vill: 'Filosofi handlar om att leva' utifall leva innebär att älska. Det är inte så långsökt som det låter med tanke på att ordet filosofi är en sammansättning av Filo - förälskelse/kärlek - samt Sofia - vishet. Alltså 'kärlek till vishet'. I denna kärlek döljer sig en dubbelhet att bli förälskad i, nämligen: VI S HET och VILSENHET.
Jag syftar här på den livgivande dynamiken mellan sökandet efter klarhet och det aktiva uppsökandet av förvirring. Det behöver kanske inte sägas att ett intellektuellt stimulerande undersökande som består i att om och om igen komma tillbaka till förundran och frågande, inte behöver ses som ett tecken på andligt förfall, rastlöshet, kretsgång eller mental låsning. #!"-+)(# Kanske behöver det ändå sägas...
för vissa visas visare pekar visst ut det som varande vishet,
dessutom med anspråk på visshet.
En del av dessa tysthetens försvarare, dessa ordstillare, har bosatt sig i buddhistiska territorium som de vaktar. Till dem vill jag säga att det istället för andligt förfall kan handla om en kärlek till livet. Precis som du kan ha kärlek till grönska, människor och djur, kan du älska förlopp av tänkande och känslor, älska att befinna dig på gränsen mellan klarhet och förvirring, älska detta äventyr som en del av livet. För det finns.
Nu till den sista av Kafkas strofer ovan: "En tro är som en fallbila, lika tung, lika lätt." När han använder fallbilan som liknelse för tro lär det vara med betoning på en tro. För att bara ha en tro är nämligen att både ha begått ett brott (då man varit utan tvivel) och att ha tappat huvudet, det vill säga inte varit villig att möta livets komplexitet med mer än en lära. En sådan person anses en-faldig.
Borde vi då även tänka väg i pluralis? Det skulle bli komplicerat om vi ser till den enskildes livsväg, för blickar vi bakåt ser vi spår av endast en vandring. Vi har ett enskilt liv - om inte parallella - att trampa. Vi säger att var och en måste gå sin väg. Även då vi blickar framåt och i ett vägskäl står inför flera alternativ måste en riktning väljas, en väg trampas, en snubbeltråd i taget spännas.
Men allt detta tal om snubbeltrådar, tvivel och obalans - det är väl bara ena sidan av en dynamik?! Nog är det väl på ett övergripande plan till syvende och sist likväl balans jag är ute efter? Kan vi inte slutligen konstatera att det är balans jag söker då jag förordar obalans? Är tanken med andra ord att balans i livet innebär att det skapas en dynamik mellan balans och obalans? Ja, jag antar det. Det är alltså ett sätt att tänka balans som inkluderar obalans, där vi strävar efter balansen mellan de båda. Balansen har sitt värde. Obalansen har sitt. Sök därför både jämvikt och tankemässigt trubbel.
Formulerat på detta vis antyds det att 'önskvärd obalans' mest rör tänkandet och mindre våra känslor. Gemene man tänker kanske att känslomässig obalans inte är något eftersträvansvärt eftersom vi lär uppleva det som oangenämt och jobbigt. Det är i jämförelse lättare för oss att uppfatta en rubbning i tankelivet som något inspirerande och därtill som något önskvärt ur etisk synpunkt (när vi vill öppna upp för fler perspektiv). Därför är snubbeltrådarna tänkta att utmana tänkandet mer än känslorna. Det är så att säga tankebanorna som ska ur sina gängor, snarare än att du ska känna dig i obalans och 'vara ur gängorna'.
Problemet är bara att det förmodligen är svårt att skapa en mer djupgående rubbning i tankelivet utan att känslolivet följer med. Och om vi nu genom tvivel är ute efter att generera kvalificerade skillnader i perspektiv på oss själva eller världen, blir det endimensionellt och ytligt om inte de existentiella dimensionerna och känslorna får vara med.
Det är således sammanfattningsvis med vägkoordinaterna och våra förgivettaganden i åtanke som vi aktivt söker oss till obalans och tvivel, men därmed påverkas även våra känslor så att även dessa hamnar ur jämvikt på ett eller annat sätt. Välbalanserat lugn upphävs därmed ibland, åtminstone för en stund, och utgör då samtidigt en väsentlig del av det goda och det vi efterstävar, även om det inte är ett obalanserat känslotillstånd i sig som vi eftersträvar. Meningen med snubbeltrådarna är inte att vi ska få ont. Det råkar bara bli så ibland. Andra gånger blir det mer som att vi landar med båda fötterna på marken i något som liknar en frivolt med kvaliteterna i en upplivande saltomortal.
