Great faith,
great doubt,
great courage
Kusan Sunim
Vad kan tvivel och tro innebära?
Jag ser framförallt tro som en slags praktik; att längtansfullt fokusera på något orealiserat hos en själv, där man drivs av en föraning om att vissa specifika begrepp, synsätt, exempel eller bilder kan komma att generera en värdefull förändring hos en, en förändring som gör att man kan bejaka livet mer till fullo tillsammans med, och för, andra. Att kultivera och inrikta sig på detta är för mig att utöva tro.
Denna tro förutsätter inte att det finns färdiga svar på hur livet ska bejakas. Det ligger närmare till hands att ständigt utforska och ompröva sin riktning, sina handlingsmönster och de inställningar man har i mötet med världen och sig själv. Jag vill ge utrymme för tvivel, värderande självreflektion och ett kritiskt undersökande sinnelag, både vad gäller den egna livsfilosofin och mina handlingar. Jag ser alltså tvivel som en viktig del i utövandet av tro.
ett annat slags tvivel...
I koreansk zenbuddhism tillskriver man också tvivlet en central roll, om än på ett annat sätt. Sättet man praktiserar tvivel på där ser jag som ett intressant tillägg. Zenmästaren Kusan Sunim (1901-1983) sätter visserligen tvivlet i centrum för sin praktik, men han talar inte om osäkerheten inför alternativa val eller om att kritiskt värdera sig själv, utan istället om att återupprepa och intensifiera en fråga. Enligt koreansk tradition ställs frågan "What is this?" under meditation. Man uppmanas ställa den utan förväntan om svar. I meditationen är det alltså inte meningen att man ska föra några resonemang med sig själv. Istället ska man bli kvar och vila i en stark förundran inför det som är. Det handlar om att rikta in sig på 'det som är' utan att veta 'vad det är': Vad är detta? Vad pågår? Tvivla. (Sunim, Kusan. The way of Korean Zen, 1985.)
Stephen Batchelor vistades i ett koreanskt zenkloster under tre år tillsammans med Kusan Sunim. Han berättar att han uppmanades att helhjärtat gå in för att kultivera frågande, nyfikenhet, förvirring, bryderi och häpnad. Batchelor beskriver tiden i Korea så här:
Praktiken där handlade om att lära sig att vila i ett tillstånd av osäkerhet, ett tillstånd som i den traditionen sätter 'great doubt' i centrum genom frågan: 'Vad är detta?' Det var den enda meditationen vi gjorde under tre månader på sommaren och tre månader på vintern; Vi satt på en kudde, stirrade in i väggen och frågade oss: 'Vad är detta?' Det är antagligen den mest kraftfulla meditation som jag någonsin gjort som munk. Det handlade inte om att göra sig till en långtgående skeptiker, utan om att erkänna faktumet att du inte vet vad som pågår, att världen är fundamentalt gåtfull.
Ur en debatt med Ven Brahmali vid Melbourne Insight Meditation Group, februari 2014. (1 tim, 47 min, 30 sek in i debatten.)(Min översättning.)
två perspektiv på tro
Även när det gäller 'tro' finner jag två perspektiv att hålla levande. Jag tänker att man dels kan fokusera på innehållet i tro och dels på utövandet av tro. Uppdelningen motsvaras av frågorna: 'Vad tror du på?' respektive 'Hur tror du?'. Erik Fromm har gjort en liknande uppdelning i boken Att ha eller att vara? (1976), vilken jag har låtit mig inspireras av och till viss del sedan frångått.
Innehållet gäller vad vi tror på. Jag äger så att säga kunskaper och föreställningar om vad jag tror på. För mig är det en värdefullt att utarbeta vad jag tror på. Jag antar att vi alla bär på någon slags trosföreställningar, även om innehållet inte är självklart. Men hur förhåller jag mig till mina föreställningar och idéer? Identifierar jag mig med dem? Vilket pris är jag beredd att betala för att ha dem kvar?
Att jag äger dem i någon mening - att de är 'mina' - måste inte nödvändigtvis innebära jag har en så kallad 'ägandeinriktad attityd' till dem. En 'ägandeinriktad attityd' innebär att jag identifierar mig med den tro jag bär på - jag är då så att säga det jag har. När jag vill äga min tro vill jag hålla fast vid den och försvara den, ofta genom känsloladdad argumentation. Ens uppfattningar blir lätt som fasta entiteter och dogmer. I olika sammanhang framhärdar man då mer eller mindre krampaktigt vad man tror. Det som gör skillnad i ägandet är inte innehållet (vad jag har), utan min inställning till det jag har. Ett ägandeinriktat begär kan inskränka ens frihet och möjlighet till förnyelse. Genom att vi är bundna till identifikationen - vårt jag - står vi i vägen för oss själva.
Som ett exempel kan vi ta mig och det jag skriver på denna blogg. Problemet är inte om jag skulle vara stolt över denna blogg och innehållet i den, stolt för att den är min, utan om stoltheten, och min vilja att behålla denna känsla, skulle komma att stå i vägen för min mottaglighet för konstruktiv kritik och andras perspektiv. Inom buddhistisk tradition framhävs det ofta att man ska försöka ha ett ledigt förhållande till sina trosföreställningar, att man inte ska klamra sig fast vid dogmer.
Ägandebegäret kan vidare, förutom sådant man redan tillskansat sig, även rikta in sig på kommande erövringar, t ex då man törstar efter ny kunskap för att briljera med den, eller för att breda ut (brodera) sin tro med mer kunskap. Det senare kan ta sig uttryck i en manisk iver att gå upp i böckernas värld för att erövra mer kunskap, en girighet som kan gå under namnet 'kunskapstörst' och som kan leda till ett vidare klokskap, men också hindra en från att bli klokare. I mitt fall är min nyfikenhet som driver mig ibland en rastlös textinriktad girighet som skjuter upp mitt praktiserande av det jag redan läst.
Det handlar inte om att vi bör göra oss av med vad vi vet, men det kanske är mindre viktigt att man vet. När vi utövar vår tro är vi i den. Vi sätter den på prov, eller på spel. 'Hur vi tror' blir ett blivande i nuet när den konkretiseras i handling och vi blir till ett exempel på vad vår tro kan innebära i praktiken, vilket man aldrig kan veta på förhand.
Ens inställning till en ny situation och till de egna hållpunkterna bör enligt mig vara öppen. Då kan verkligheten och den specifika utmaning jag står inför komma att fördjupa, ändra, förstärka eller försvaga min tro. I en handlingsinriktad hållning står tron med andra ord i ständiga skiftningar då vi möter andra människor och nya utmaningar hela tiden. Här får vi undersöka vad som 'funkar'. Vad jag tror på blir som mest intressant när det ska tillämpas.
Tvivel som den buddhistiska vägens femte hinder
Den buddhistiska vägen sägs ha fem hinder (nīvarana); 1. sinnliga begär, 2. illvilja, motvilja, avsky, ressentiment, 3. slöhet och lojhet, 4. rastlöshet, gruvande och oro, samt 5. tvivel. Hur kan det vara att buddhismen lär att tvivel (vicikicchā) är ett stort hinder i ens praktik? Betyder det att buddhister bör förhålla sig okritiskt till Buddha och till invigda som anses veta bättre?
I boken Mindfulness (2013) motiverar Joseph Goldstein tvivlet som ett hinder genom följande resonemang: Om tvivel leder till undersökning är det hjälpsamt, men om det leder till långvarig obeslutsamhet och resignation är det inte mycket till hjälp. Han påminner oss om att vi kan förlora oss i ändlös spekulation, i tankeloopar, där vi inte ger oss möjlighet att lära av våra misstag när vi tar någon slags fel väg. Om vi velar från ett alternativ till ett annat och inte vågar prova en specifik hypotes eller hållning, kommer vi ingenstans och försätter oss därmed inte i förändring.
Vi kan hålla oss själva tillbaka genom att säga att något är för svårt, komplext, ovisst, opassande eller omöjligt. Liksom vi kan bli låsta vid vad vi tror på kan vi ha svårt att släppa vad vi misstror och reflexmässigt avvisa saker vi helst inte vill höra.
Tvivlet kan vidare maskeras som visdom på olika sätt, eftersom ifrågasättande lätt framstår som smart. När Gil Fronsdal skriver om tvivel som hinder i sin bok Unhindered (2013), handlar det om att tvivel kan förhindra att man utövar sin praktik. Ur ett buddhistiskt perspektiv kan tvivel då med andra ord göra att det blir svårare att verka för större frihet och närvaro. Fronsdal menar att det värsta tvivlet är då man inte längre tror på sig själv, sin egen förmåga och sitt eget värde. Men tvivel är inget dåligt i sig även om det kan ha negativa konsekvenser.
Så är det med tro också. Tro är inget dåligt i sig utan kan utövas på olika sätt. Jag utgår ifrån att det är oklokt att sträva efter att bygga sig en säker och trygg tro. Jag är förtjust i filosofer som Ludwig Wittgenstein och Richard Rorty. Som jag uppfattar det försöker de båda dels finna större sinnesro och även en större frihet när de gör upp med 'den starka viljan att veta säkert' då man försöker grunda sin visshet bortom tvivel. Även Buddha sägs ha rått oss att inte fästa oss för mycket vid 'ditthi', det vill säga 'perspektiv' eller 'ideologi':
En person som förknippar sig själv med vissa perspektiv, och som anser dem vara bäst, och som gör dem till överlägset högstående i världen, han säger på grund av detta att alla andra perspektiv är sämre; därför är han inte fri från stridig tävlan (med andra). Han söker sin egen vinning i det som är sett och hört, i det som kommit till kännedom, samt i utförda rituella sedvänjor. Just genom att lägga an på det där perspektivet anser han alla andra perspektiv värdelösa. De som är kloka och skickliga (gällande värdeomdömen) säger att ett perspektiv blir en boja om man i tilliten till perspektivet föreställer sig allting annat som underlägset... För den som inte har en benägenhet att hamna i extremitet i någon av riktningarna, [...] här eller i någon annan existens, för honom finns det inte ett fixerat perspektiv i undersökandet av doktriner som andra förmodar.
(Ur Sutta Nipata. Översatt från Gail Omvedts bok Buddhism in India, 2003. Sidan 275. Min översättning)
Mattis, våren 2015.
"Praktik [tro] handlar om hur vi lever våra liv, inte om hur vi ska fly dem för att ha ett andligt mellanspel i någon exotisk klostermiljö."
(Barry Magid ur Exploring the Common Ground of Zen and Psychoanalysis, 2005. Sidan 171. Min översättning.)
"Det är endast genom att ständigt hålla liv i frågorna som svaren likaså kan hållas levande och inte bli formaliserade som värden i sig själva."
(Stephen Batchelor ur An existential approach to Buddhism, 1983. Sidan 129. Min översättning.)
"Om du har tro utan tvivel, är det troligt att du blir instängd och fångad i ett slutet trossystem. Om du har tvivel utan tro, riskerar du att glida in i någon form av nihilistisk skepticism."
(Stephen Batchelor ur Mandala Magazine: The twins faith & doubt , september 2002. Sidan 41. Min översättning.)
"När buddhism blir en religiös institution blir människorna där ofta upptagna av svaren och mycket ofta förlorar de frågan ur sikte."
"När du lockat fram ett svar tappar du ibland frågan och du blir mer intresserad av att vidmakthålla en uppsättning svar."
(Stephen Batchelor i samtal med Henry Shukman. Tricycle, 2014. Min översättning.)
http://www.tricycle.com/blog/going-back-source
"Den som ville tvivla på allting skulle inte ens nå fram till tvivlet. Tvivlandets spel självt förutsätter redan vissheten."
(Wittgenstein, Ludwig. Om visshet. Sidan 25.)
"Svårigheten är att inse grundlösheten i vårt troende."
(Wittgenstein, Ludwig. Om visshet. Sidan 31.)
"Till grund för den grundade tron ligger den ogrundade tron."
(Wittgenstein, Ludwig. Om visshet. Sidan 41.)
"The Buddha didn´t say, 'Believe.' He said, 'Come and see."
(Joseph Goldstein. Mindfulness, 2013. Sidan 290.)
