måndag 30 december 2019

Phillips och Taylor om vänlighet


'Metta' är den buddhistiska termen för vänlighet på pali ('maitri' på sanskrit). Vänlighet ses som en av de allra främsta dygderna inom buddhismen. I Aṅguttara Nikāya, the book of the eights, 15 (5), finner man att när vänlighet frigjort ens sinne sover man väl, man vaknar glad, har inga dåliga drömmar, man är behaglig för andra, man förmår koncentrera sig väl, ens ansiktshy utstrålar lugn och fridfullhet, och dessutom sägs man dö oförvirrad.

I den mer kända metta-suttan i Sutta Nipāta, som jag publicerat i ett tidigare inlägg, kopplas vänlighet associativt till den kärlek en mamma antas hysa till sitt barn och vi uppmanas utveckla vår vänlighet i linje med denna moderliga instinkt, en biologisk instinkt som har det lilla sammanhanget som grogrund, men som i suttan antas rymma potentialen att vidgas och riktas långt utanför detta. Den expanderade vänligheten växer således ur det lilla, det allra närmaste, för att därifrån sträcka sig vidare i riktning mot det mer avlägsna. Det lilla barnet får med andra ord så det blir över till hela världen, för vänligheten antas inte ha någon botten hos modern. Vänlighet med stor räckvidd lever av det lilla. Den närs inte av någon Guds oändliga kärlek och storhet, utan utvecklas i relation till något verkligt sårbart och skört.

I Bhikkhu Bodhis översättning låter partiet om moderskärlek i metta-suttan så här:

Just as a mother would protect her son,
her only son, with her own life,
so one should develop toward all beings
a state of mind without boundaries.

Psykoanalytikern och essäisten Adam Phillips och historikern Barbara Taylor har skrivit tänkvärt om vänlighet, helt utan referenser till buddhism, men med spännande stoff för den som vill fördjupa sig på vänlighetens område. I boken On Kindness (Penguin Books, 2010) ger de sin syn. Även hos Phillips och Taylor antas vänlighet ha sin grogrund i de mest intima och instinktiva relationerna i familjesfären. Men medan metta-suttan tar moderskärleken som utgångspunkt tar Phillips och Taylor sin utgångspunkt i barnets omsorg, i barnets omsorg om sig själv och sina nära.

Vänlighet antas uppstå i växelverkan mellan det starkt beroende barnet och den mindre beroende omhändertagande föräldern. De ser vänlighet som varande biologiskt betingad och kopplad till viljan att växa och överleva. För att barnet ska få den omsorg det behöver utövar barnet vänlighet för att inte bli bortstött. Men vänligheten är långt ifrån helt igenom instrumentell. Förmågan till vänlighet och att vistas i vänlighet tycks passa den mänskliga naturen på många sätt. Vänligheten är visserligen en räddare i nöden, en gåva, men därav inte något vars resultat kan planeras, inte något utan risker. Tvärtom gör vänligheten oss sårbara.

Phillips och Taylor skriver: "Barnets vänlighet börjar som en magisk räddningsakt eller som ett botemedel som undantagslöst leder till misslyckanden". De förklarar att barnet behöver göra upp med denna 'magiska vänlighet' - som kännetecknas av tron på att kunna göra allt bra - för att nå det Phillips och Taylor kallar 'verklig vänlighet', det vill säga en mer realistisk och på sikt mer hållbar och välgörande vänlighet, en vänlighet där vi är medvetna om att vi utsätter oss för risker.

För den som får rätt förutsättningar att utöva en mer mogen vänlighet blir denna en källa till lycka, enligt författarna, och vänligheten kommer därtill till uttryck som beundransvärd vitalitet. De hävdar till och med att vänlighet är "den starkaste indikatorn på människors välmående, deras nöje i att finnas". Phillips och Taylor hyllar sårbarhetens efterverkningar av det lilla barnets utsatthet och som på naturlig väg lyckosamt leder till vänlighet. De är samtidigt måna om att fenomenet vänlighet inte enkelt låter sig fångas in av begrepp som 'självbevarelsedrift' och 'egenintresse', men vänligheten antas inte heller uppstå där egenintresset upphör. Vi kan läsa att vänlighet är "inte en frestelse att offra oss, utan att involvera oss med andra."

Nedan publicerar jag några utdrag ur boken som ger läsaren möjlighet att bättre förstå vad de menar. Siffrorna är sidoangivelser. För översättningen ansvarar jag.



10

Det vore verkligen realistiskt att hävda att det vi har gemensamt är vår sårbarhet; det är genom denna vi skapar kontakt, det är genom sårbarheten vi mest av allt kan känna igen varandra. Vi är sårbara varelser innan vi är sexuella varelser; styrkan och kraften i våra begär härrör från vår ursprungliga hjälplöshet och vårt ursprungliga beroende.


10

Det behövande barnet erfar ett bekymmersamt trauma (Hur kan jag ta hand om min mamma så att jag kan försäkra mig om att hon tar hand om mig?) som väcker barnets naturliga vänlighet till liv; men detta bekymmer [...] är alltför lätt att negligera. Bortseendet kallar vi för "självständighet" och när vi önskar patologisera det kallar vi det "narcissism". Glädjen i vänlighet är att den förbinder oss med andra; men vänlighetens plågsamhet är att den gör oss alltför abrupt medvetna om vår egen och andra människors sårbarhet (sårbarheter vi är benägna att kalla för "misslyckanden" när vi är som mest skärrade). Och sårbarhet - särskilt den sårbarhet vi kallar "begär" - är vårt gemensamma biologiska arv. Vänlighet öppnar med andra ord upp oss för andra människors världar på sätt som vi längtar efter och samtidigt fruktar. Hur kan människor från barndomen och framåt känna sig tillräckligt trygga och självsäkra för att ta en sådan risk?

Folk önskar säkerhet oavsett vad det kostar. Kanske är det en av sekulariseringens faror, att om vi inte längre tror på Gud - på något som i sig självt är osårbart och kapabelt att skydda oss - kan vi inte längre undvika att möta vår egen relativa hjälplöshet och vårt behov av andra. Om det inte finns någon osårbarhet att finna någonstans, finns det plötsligt alltför mycket sårbarhet överallt. Hur handskas vi med detta? I romanen Ynglingen (1875) beskriver Dostojevskij en morgon när människorna vaknar till en gudlös värld. Istället för att sörja saknaden vänder de sig till varandra och låter omsorg och den egna ömheten ersätta vad som tidigare var gudomligt beskydd. I erkännandet att människan är sårbar reagerar de positivt. Vänlighet blir för dem ett sätt att erfara sin sårbarhet, vilken testar deras styrkor och svagheter när de ska hantera den. När Gud är död är vänlighet tillåten. När Gud är död är vänlighet allt människor har.

Så det är inte det att vänlighet kräver av människor att de ska vara osjälviska, det är snarare att människor förändras när de utövar verklig vänlighet, ofta på ett oförutsägbart sätt. Det innebär en risk just av den anledning att den blandar våra behov och begär med andras behov och begär, på ett sätt som det vi kallar 'egenintresse' aldrig förmår. (Idén om 'egenintresse' förutsätter att vi alltid vet vad vi vill ha, för att vi vet vem vi är och vad vi är intresserade av. Det utesluter att vi finner något nytt.) Vänlighet är ett sätt att lära känna människor bortom vår förståelse av dem. Genom att vi involverar oss med främlingar (även med folk från andra länder flera tusen mil bort), såväl som med dem vi känner väl, är vänlighet potentiellt sätt betydligt mer promiskuöst än sexualitet. Men som vi ska se behöver barnet den vuxne - och dennes vidare samhälle - så att barnet stöttas i sin tro på vänlighet och inte överger den. Barnet behöver med andra ord hjälp med att upptäcka och glädjas av nöjet i att bry sig om andra. Misslyckas vi i detta hänseende fråntas barnet en av de väsentligaste källorna till mänsklig lycka. Detta har människor känt till sedan länge, likaså glömt sedan länge.


57

Varje barn måste som liten försäkra sig om att det har de föräldrar som krävs för att överleva och växa upp. Hur kan barnet försäkra sig om att dess föräldrar möter upp barnets behov utan att de kommer till skada? För att lyckas med det måste barnet vara tillräckligt älskvärt för att förmå föräldrarna att ta hand om det. Det är här som 'vänlighet' först kommer in i bilden, som en muta till föräldrarna, en försäkran och en taktik för att inte bli försakad och negligerad. Barnet önskar rädda föräldrarna från allt som gör dem olyckliga, från allt som skulle kunna ställa sig i vägen för dess behov. Barnets vänlighet börjar som en magisk räddningsakt eller som ett botemedel som undantagslöst leder till misslyckanden. Ur dessa misslyckanden uppstår genuin vänlighet, eller rättare sagt: så blir det om föräldrarna kan tolerera att det misslyckas. När väl barnet börjar inse vad magisk vänlighet inte förmår - det vill säga göra allt bra - kan verklig vänlighet komma ifråga. Föräldrar som värvar sitt barn för att rädda dem, som straffar sitt barn när det inte kan göra världen till en god plats för dem, kan komma att förstöra barnets tro på vänlighet. Och ett samhälle som romantiserar vänlighet, som betraktar det som en dygd så svår att upprätthålla att endast det magiskt goda kan förmå det, förstör människors tro på verklig och vanlig vänlighet. Om utgångspunkten är att det magiskt goda gör allt bra och lyckligt, kan magisk vänlighet inte leverera den realistiska omsorg och den lugnande försäkran som människor verkligen behöver. Magisk vänlighet är ett falskt löfte.


62

Det lilla barnet lever i illusionen om att det både kontrollerar modern, personen det behöver, och att modern inte har några begär som exkluderar det. Barnets vänlighet är denna illusion. Den gryende medvetenheten om moderns oberoende, och förlorandet av barnets bild av sig själv som omnipotent, frambringar ilska. En stor del av vår grymhet är frukten av det misslyckade försöket att återställa, eller återgå till, sakernas tillstånd före detta katastrofala skingrande av illusionen.


71

Vi är på vakt mot vår vänlighet, som om den är behäftad med risker, som om den vore en slags frestelse; som om vi kort och gott försatte oss i fara när vi utövar vänlighet mot andra människor - vilket vi faktiskt gör.


97

Det 'själv' som inte skapat sig hänsynstagande bindningar är antingen en fiktion eller en galning. Det moderna västerländska samhället vägrar denna grundläggande sanning, det värdesätter självständighet över allt. Att vara i behov av andra ses som en svaghet. Endast små barn, sjuka och äldre tillåts vara beroende av andra; för alla andra är självständighet och autonomi kardinaldygder. Beroende förhånas och föraktas även i nära relationer, som om beroende vore inkompatibelt med självtillit, snarare än det som gör det möjligt.


98

Men vi är alla beroende varelser från början till slut. I västerländsk historia har detta erkänts på det stora hela. Även stoikerna - de som ju förkroppsligar självtillit - erkände att människan till sin natur är beroende av andra människor, av människor som anskaffare och vänliga objekt.


114

Den mest seglivade misstänksamheten ifråga om vänlighet är att det endast rör sig om förklädd narcissism. Vi är vänliga för att det får oss att känna oss bra: vänliga människor är självtillfredsställande pundare. När filosofen Francis Hutcheson mötte detta argument på 1730-talet avfärdade han det snabbt: "Om detta handlar om självkärlek, låt det då vara det... Ingenting kan vara bättre än denna självkärlek, ingenting mer generöst". I Emile lade Rousseau fram samma synvinkel. Med än större psykologisk skärpa visar Rousseau att Emiles vänlighet är en förlängning av hans amour de soi (naturliga självkärlek). Emile gläds åt sin pitié' eftersom den är ett uttryck för hans vitalitet; endast det barn som bryr sig om sig själv och som gläds åt att vara vid liv kommer "söka utöka sitt vara och sina glädjeämnen" i  förhållande till andra. Rousseaus porträtt av Emile visar väldigt väl varför det är vänlighet som är det mest avundsvärda mänskliga särmärket. Människor tror att de avundas andra människors framgång, pengar eller berömmelse när det i själva verket är vänlighet som vi avundas mest, på grund av att det är den starkaste indikatorn på människors välmående, deras nöje i att finnas.


115

...på något vis vet vi att vänlighet - den sorts oromantiska vänlighet som förs fram i den här boken; en vänlighet som styrker ens känsla av livfullhet, och där denna livfullhet är förenlig med, och verkligen en väsentlig del av, ens upplevelse av att vara sårbar - skapar sådan intimitet och det slags involverande med andra människor som vi både fruktar och åtrår. Att det i grunden är vänlighet som gör att livet ter sig värt att leva; och att allt som är i opposition till vänlighet är en förolämpning mot vårt hopp.


116

Vänliga handlingar visar på klaraste möjliga sätt att vi är sårbara och beroende djur som inte har någon bättre resurs än varandra. 


117

Så de vänlighetens glädjeämnen som denna bok för fram kan aldrig vara glädjen i att vara moraliskt överlägsen, eller nöjet i dominerande välgörenhet, eller åtnjutandet av angenäma känslors skyddsnät. Inte heller ses vänliga handlingar som viljehandlingar, en frukt av ansträngning, eller moralisk beslutsamhet. Vänlighet kommer ur vad Freud i ett annat sammanhang kallade för 'efter-utbildning', vilket betyder en återuppväckt medvetenhet om något som redan är upplevt och känt. Och denna efter-utbildning - där denna bok kanske medverkar - kommer med erkännandet att vänlighet är en återkommande frestelse i det dagliga livet som vi motstår. Inte en frestelse att offra oss, utan att involvera oss med andra. Inte en frestelse att ge upp eller ignorera aggressiva aspekter av oss själva, utan att se vänlighet som att vara solidarisk med mänskliga behov, och med den högst paradoxala upplevelsen av maktlöshet och makt som mänskliga behov framkallar. Vänliga handlingar involverar oss i olika sorters konversationer; vårt motstånd mot dessa konversationer antyder att vi kan vara mer intresserade av dem, ja att vi i själva verket vill få ut mycket mer av dem, än vad vi erkänner för oss själva.



Se även min aforism: vänlighet

och även: Chödrön: odla vänlighet, Peacock om 'metta'





metta-sutta


vänlighet

143

Detta är vad som bör göras
av den som vet sitt eget bästa,
då han strävar mot fridens tillstånd:
han bör vara kunnig, rakryggad och hederlig,
mild i ord och handling, utan stolthet,


144

förnöjsam och anspråkslös i föda,
utan brådska, lätt tillfredsställd,
klok och med stillade sinnen,
betänksam och utan girighet vid besök i familjer.


145

Han skall inte göra något småsint,
för vilket andra kunniga män kan förebrå honom.
Må alla varelser bli lyckliga,
må de bli väl till mods och utan fruktan.


146

Alla levande väsen som finns,
svaga såväl som starka.
långa såväl som grovbyggda,
medelstora eller korta, fina eller klumpiga,


147

synliga såväl som osynliga,
boende fjärran eller nära,
redan födda eller väntande på födsel
- må alla varelser bli lyckliga.


148

Må ingen vilseleda någon annan
eller förakta någon för något.
Önska inte varandra ont
på grund av vrede eller bittra tankar!


149

Liksom en moder med sitt liv
skyddar sin son, sin ende son,
så bör du göra ditt sinne vidöppet
mot alla varelser.


150

Utveckla vänskap till hela världen,
gör ditt sinne vidöppet,
uppåt, nedåt och i sidled,
gör det obehindrat, fritt från hat och avund!





Ur Sutta Nipāta - buddhistiska lärodikter. Översättning av Rune E. A. Johansson. Forum: 1976, s 23 (151 och 152 utelämnade).

Jmfr Bhikkhu Bodhis översättning av metta-suttan till engelska i Suttanipāta (Wisdom Publications), sidan 179.



tisdag 10 december 2019

former av hopplöshet


Lycka och hopplöshet nämns av vissa buddhister i samma andetag som hörde de ihop, inte som motsatser utan som varande nästan samma sak. I hopplösheten skulle det alltså inte bara finnas en risk för depression och tungsinthet; det sägs även finnas en potential till lätthet. På så sätt stakas ett hopp om hopplöshet ut, ett märkligt hopp eftersom det hoppas göra slut på sig själv. Jag tänker här framförallt på Joko Becks, Chögyam Trungpas och Pema Chödröns uttalanden om hopplöshet som jag tidigare publicerat här.

Hopp hänger naturligtvis ihop med begär. Med tanke på det blir deras uttalande något mindre anmärkningsvärda. Liksom begär kan röra sig om vitt skilda saker, kan hopp också göra det. Hopp kan handla om så vitt skilda ting som att hoppas att ens cykel står kvar där man lämnade den, om att hoppas vinna någons hjärta, om att hoppas på att förbli frisk, och hoppet om att en viss åskådning (pedagogisk, politisk, filosofisk, religiös, etc.) ska vara värd att tro på i långa loppet, att den skall hålla stånd även efter hårda prövningar.

Det sistnämnda exemplet skiljer ut sig genom att det inte bara är en själv - jag - som är utgångspunkten, utan det handlar lika mycket om vad som är gott för andra och annat. Ibland kan det i tvivlets stunder emellertid komma därhän att det handlar om att 'jag' inte ska förlora hoppet, om att 'jag' inte ska förlora min identitet, eller 'mitt ansikte', om rädslan för det okända, eller för att inte längre ha något att tro på.

I mina försök att komma tillrätta med hopplösheten som något att bejaka och som begrepp, fann jag två sätt att se på hopplöshet:

(1.) en hopp-lös-het där hoppet är dramatiskt tillintetgjort, där livsgnistans bränsle inte längre är hopp, men där livsgnistan likväl brinner. Orddelen 'lös' syftar här på 'att vara utan'. Tänk på begreppet 'arbetslös', det vill säga 'utan jobb'. I linje med detta är hopplöshet att vara 'utan hopp'; frigjord från. Detta är en radikal form av hopplöshet; att leva väl utan hopp. Banden är kapade, iallafall för en tid.
(2.) en hopp-lös-het där vi lösgjort oss i förhållande till hoppet och fortfarande förmår bry oss och finna det värt att anstränga oss. Orddelen 'lös' syftar här på löshet, på rörlighet, det icke-spända. Hopp finns här med i bilden, men utan att man håller hårt om hoppet, vilket till exempel kan betyda att du inte upptas av det lika mycket. Du lösgör ditt förhållande till vad du hoppas på, utan att nödvändigtvis falla ner i modlöshet. Du finner strategier för hur detta kan göras. Din hälsa och dina handlingars känsloton dikteras inte av hopp. Banden är lösgjorda, det vill säga 'inte lika spända'.



söndag 8 december 2019

kontraintuitivt


låt vara släpper in. distansen skapar närhet, kylan värmen. acceptans omgärdar engagemanget.