alla kommer av fel anledning

I en intervju talar zenläraren och psykoanalytikern Barry Magid (som jag presenterat här i tidigare inlägg) om att utöva meditation utan tanke på nytta. Artikeln är publicerad på Wisdom Publications hemsida och intervjun gjordes av Matt Bieber 2014. 

Artikeln finns att läsa på engelska i sin helhet: http://www.wisdompubs.org/blog/201403/everyone-comes-meditation-practice-wrong-reason-conversation-psychoanalyst-barry-magid

Nedan har jag översatt några stycken jag fann särskilt intressanta.


Barry Magid: En av de saker jag betonat är idén om 'ingen vinning' ["no gain"], vilket jag har översatt med 'oanvändbarhet' ["uselessness"] i mina senare artiklar och i min nya bok. Jag är övertygad om att meditation kan vara ett paradigm för något som inte är mål-medel-inriktat (nyttoinriktat). Allt för ofta är vi fast i ett sätt att praktisera och leva som helt och fullt handlar om 'Hur går det för mig?' eller 'Är jag där nu?'. Det är lätt att dra in meditation i sådana projekt, att göra meditation till "mind science" eller till terapier som går ut på att korrigera och fixa till oss i någon mening. Istället för att stanna vid detta sätt att se på det, vill jag hellre tänka på det som något religiöst, vilket här betyder att vörda varje stund och erfarenheten av denna stund som ett mål i sig, inte som ett medel eller som ett problem som ska lösas.

Dogen talade om hur vi helt och hållet förverkligar vår verkliga natur redan första stunden vi sitter [i meditation]. Han talade om att vi inte ska se zazen som en teknik utan mycket hellre som ett uttryck för, eller som en manifestation av, vem vi är. Tanken är att när vi sitter så lämnar vi oss själva ifred, genom att vi är villiga att förkroppsliga denna stunds erfarande i sin egen rätt, så att vi redan från start faller utanför tankemönster om framsteg eller annat slags mål-medel-tänkande.

Jag menar att det är detta som är det svåraste för de flesta människor att verkligen förstå eller erfara i meditation. De brukar allt som oftast ofrånkomligen göra det till något de vill bemästra. De vill tänka i termer av hur det går för dem, vad resultatet blir, och så vidare. [...]

På sätt och vis skulle man kunna säga att alla kommer till meditationspraktiken av fel anledning - att alla kommer med någon slags självcentrerad fantasi om att bli helad och läkt. Praktiken är ett tveeggat svärd - du kan uppleva att du kan fullgöra din fantasi ett tag (vilken kan ha att göra med lugn, jämnmod, eller lycksaliga tillstånd, eller det speciella i att vara upplyst). Men verklig praktik är omstörtande och dekonstruerar alla de anledningar som inledningsvis förde oss till den. När folk praktiserat två eller tre decennier kommer de behöva passera frågan: 'Vad är detta?' De kommer till en punkt då de nöter ner eller arbetar sig igenom de självcentrerade anledningarna som förde dem till meditation i första skedet.

Joko Beck brukade säga att det tar många många år för folk att upptäcka vad praktiken handlar om, och när du kommer till den punkten slutar de flesta, för det är då de verkligen upptäcker att det inte handlar om att förverkliga sin fantasi om att bli läkt, utan istället om att ge upp den fantasin. Det är också den punkt då de flesta människor vandrar till andra sidan staden till någon annan mästare för att återuppliva sin strävan efter något slags inre varaktigt tillstånd, ett tillstånd de försöker skapa för sig själva. För Joko fanns där alltid denna tanke om att vi inte så mycket kultiverar ett särskilt tillstånd som att vi ständigt gör oss av med något, ständigt i rörelse bort från att kräva kontroll, eller från begär att hålla fast vid vad helst vi vill ha, inklusive mentala tillstånd.



Se även: 

Ordinary Mind Zen

zazen är bra till ingenting

Varför tala om 'sekulär dharma'?

Stephen Batchelor är känd för att använda uttrycket 'sekulär dharma'. I ett seminarium från 2015 berättar han vad han hoppas att användningen av denna term ska föra med sig. Här är en sammanfattning gjord av mig.

1.

För det första är Batchelor medveten om att 'sekulär' i vardagsspråk ofta ställs i motsatsförhållande till 'religion'. Det är en av anledningarna till att det kan finnas en poäng med att tala om 'sekulär dharma', menar Batchelor. ('Dharma' syftar här på undervisning eller vägar som leder till uppvaknande, visdom och mänskligt blomstrande.) Genom att använda uttrycket 'sekulär dharma' vill Batchelor resa en allmän fråga om huruvida vi bör se dharma som religion.

Mer specifikt handlar det om dylika frågor: Är vi betjänta av de formella strukturer som är utmärkande för vad vi kallar religion? Behöver vi dessa för att kunna praktisera dharma bra? Är vi betjänta av att bekänna oss till en viss religion genom att godta vissa fundamentala sanningar oavsett situation? Är vi betjänta av de hierarkier som vilar på att vissa sägs ha en djupare och mer klarsynt kunskap om dessa sanningar än andra? Är det klokt att ha en organisation som å ena sidan gör klart vilka som har självklar auktoritet ifråga om vad som är sant, och å andra sidan gör klart vilka som har betydligt mindre auktoritet i sanningfrågor? Är sådana uppdelningar försvarbara i vårt moderna samhälle? Hur sunda är organisationer om vissa personer ges maktpositioner med privilegiet att man sägs ha tillgång till vad som är sant och falskt? Batchelor anser sig inte ha några slutliga svar på alla dessa frågor, men menar att det är viktigt att hålla de levande.


2.

För det andra berättar Batchelor att 'sekulär' handlar om att vara inriktad på 'den tid och värld vi lever i idag'. Det latinska ordet saeculum betyder "this age", denna tidsålder. Att praktisera sekulär dharma betyder därför att vara angelägen ifråga om det dukkha vi erfar i denna värld och under denna tidsperiod.


3.

För det tredje hoppas Batchelor även att begreppet sekulär signalerar 'utrymme för tolerans'. Så använder Dalai Lama begreppet med hänvisning till den indiska konstitutionen som i sin viljeriktning inte privilegierar någon religion framför en annan. (Se exempelvis Dalai Lamas bok Beyond Religion - Ethics for a Whole World.)



Kan man vara andlig i en sekulär anda?

Under seminariet lyfts frågan om man kan vara sekulär och likväl andlig. Batchelor svarar att det för honom inte finns någon motsättning mellan att vara andlig och att vara sekulär. Med de tre motiven ovan som grund ger han tre svar på hur man kan vara andlig och sekulär på en och samma gång.

1. Vi kan tänka oss en andlighet som inte lägger någon större vikt vid de formella aspekterna av religion. Det är i så fall ett sätt att vara andlig i en sekulär anda.

2. Vi kan tänka oss en andlighet som är helt och hållet inriktad på den tid och värld vi lever i idag. Det är i så fall ett sätt att vara andlig i en sekulär anda.

3. Vi kan tänka oss att man i sin andlighet handlar med tolerans och respekt gentemot andra religioner och livsåskådningar. Det är i så fall ett sätt att vara andlig i en sekulär anda.


(https://www.youtube.com/watch?v=oEdZFdeBKKE&t=849s)




Se även:

hur skiljer sig sekulär buddhism?

vad kan menas med termen 'sekulär'?

John Peacock om sekulär buddhism

Dale S Wright, en sekulär buddhist?

Thurfjell om svenskars inställning till buddhism

Martin Hägglund, artikel

https://www.sydsvenskan.se/2019-04-15/doden-gor-oss-fria

Zazen är bra till ingenting

Kodo Sawaki Roshi

Här är ett utdrag ur boken The Zen Teaching of Homeless Kodo av Kosho Uchiyama och Shohaku Okumura (2014). Homeless Kodo är ett annat namn för den japanske zenmunken Kodo Sawaki Roshi som levde 1880 till 1965. För översättningen ansvarar jag.

Kodo Sawaki: Vad är zazen bra för? Ingenting! Vi borde få höra detta bra-till-inget så ofta att vi får sår i öronen och praktiserar bra-till-ingenting-zazen utan förväntan. Annars är vår praktik verkligen inte bra för något.



Kosho Uchiyama: Under hela sin livstid sade Sawaki Roshi att "zazen är bra till ingenting". Jag prästvigdes 1941 och blev då en av hans adepter. När jag snart därpå var ute och gick med honom frågade jag: "Jag är en så blyg och tillbakadragen person, om jag studerar under din vägledning och praktiserar zazen med dig under många år ända tills du dör, kan jag då bli lite starkare, om än bara lite?" Han svarade genast: "Nej det kan du inte. Oavsett hur hårt och hur länge du praktiserar så är zazen bra till ingenting. Jag blev inte den jag är som ett resultat av zazen. Av naturen blev jag en sådan här person. På denna punkt har jag inte ändrat mig det minsta."

Som ni vet var Sawaki Roshi storhjärtad, fri i sinnet och kvick, samtidigt som han var omsorgsfull och fokuserad. Han förkroppsligade bilden av en uråldrig zenmästare. När jag hörde vad han svarade mig tänkte jag att även om Roshi låter sin mun säga detta, måste jag kunna bli en bättre person om jag fortsätter att praktisera zazen. Med en sådan förväntan fortsatte jag att tjäna honom och att praktisera zazen tills han dog.

Han gick ur tiden den tjugoförsta december förra året. Vi kommer snart att uppmärksamma ettårsdagen efter hans död. Den senaste tiden har jag funderat över mitt förflutna och jag jag förstår nu att zazen verkligen är bra till ingenting. Jag är fortfarande en fegis och blev aldrig ens lite lik Sawaki Roshi. Slutligen kom jag fram till följande slutsats. En viol blommar som en viol och en ros blommar som en ros. Violer behöver inte önska att de ska bli rosor.



Shohaku Okumura: Jag började läsa Uchiyama Roshis och Sawaki Roshis böcker när jag gick i gymnasiet. Sawaki Roshis undervisning om att "zazen är bra till ingenting" tilltalade mig väldigt mycket. I det japanska samhället, särskilt i skolan, bad man oss alltid att vara bra på något; allt behövde vara bra för något annat. Föräldrar, lärare och hela samhället bad oss studera hårt, få bra betyg, komma in på bra universitet, skaffa ett bra jobb, tjäna mycket pengar, skaffa en fin bil och ett fint hus - och en fin likkista. Som tonåring började jag ifrågasätta samhällets kriterier på bra och dåligt.

För att finna svar läste jag många böcker i historia, filosofi, religion, vetenskap och så vidare. Jag fann inget tillfredsställande svar på frågan om livets mening. Vad jag än läste verkade det vara en enskild persons idé sprungen ur dennes begränsade erfarenheter under en viss tidsperiod i ett visst samhälle. Jag ville veta meningen med mening. Slutligen bestämde jag mig för att mening är meningslöst och att därför har inte det mänskliga livet någon mening.

Trots det kan människor inte leva utan att söka mening. När jag gör något måste jag tro att det finns en poäng med det. Jag blev trött på denna kretsgång av att söka mening och finna meningslöshet. Det var i detta tillstånd jag stötte på Sawaki Roshis undervisning. Att sluta söka mening och bara göra bra-till-ingenting-zazen syntes vara en frigörelse från en ändlös kretsgång där man likt en hund jagar sin egen svans.

Jag praktiserade zazen helhjärtat i tio år i Antaiji och Pioneer Valley Zendo i Massachusetts. Jag var lycklig och glad under denna tid. Men efter att ha fyllt trettio började min kropp brytas ner av det hårda kroppsarbetet av att bygga upp Pioneer Valley i skogen. Jag hade ingen inkomst och kunde inte få den medicinska behandling jag behövde, så jag var tvungen att återvända till Japan.

När jag kom tillbaka dit kunde jag inte praktisera på mitt gamla sätt; jag hade inget ställe att praktisera, ingen sangha att praktisera med. Mitt liv kändes som ett misslyckande och jag var verkligen en inte-bra-till-något-person. Jag frågade mig: "Om zazen är bra till ingenting, varför skulle det då spela någon roll om jag inte kunde utöva det?" Slutligen fann jag att min zazen verkligen inte hade varit bra till något. Eftersom jag praktiserat bra-till-ingenting-zazen med hängivenhet, hade jag känt att mitt liv varit rättfärdigat. Men det var bara det att denna intensitet i utövandet var möjlig endast då jag var ung, stark och frisk. När jag insåg detta fann jag en arrogans som rotat sig djupt i mig.

Runt denna tid fann jag mig en dag sittande i zazen för mig själv. Där fanns inget behov att sitta formellt eftersom jag var i ett sammanhang utan andra som praktiserade. Trots det upplevde jag stor frid. Och jag kände för första gången att jag kunde sitta bra-till-ingenting-zazen. Att utöva sådan bra-till-ingenting-zazen är inte lätt.

Mening är inte en absolut objektiv sanning som är bestämd innan vi föds. Det är snarare så att när vi börjar göra något, som fåglar flyger och fiskar simmar, så uppstår stöd och mening inom oss som svar på vår aktivitet, i mötet med oss själva och alla varelser.

(sid 138-140)