Meditation som kreativt engagemang

Meditationsläraren och författaren Martine Batchelor beskrev buddhistisk meditation så här då hon var inbjuden till English Buddhist Library i Seoul, Sydkorea, november 2009. 

Enligt mig sitter vi i meditation för att utveckla kraften i kreativ medvetenhet ["creative awereness"] och vi sitter i meditation för att 'låta vara', för att inte hålla fast. I allmänhet brukar vi hålla fast, hålla om, fixera. Vi håller fast vad vi än hör och känner, eller vad som än händer, i ett grepp. Generellt sätt skapar detta lidande. Låt mig ge er en bild:

Låt oss säga att detta (hon håller upp ett föremål) tillhör mig - det är det första [att notera]. Låt oss för det andra anta att det är mycket värdefullt, att det är guld eller diamanter, eller den största sanningen i universum. Det som är väsentligast här är emellertid att jag har det. Det är kärt, det är mitt. Så jag greppar tag om det, jag håller om det. Jag vill inte dela med mig av det, för jag vill behålla det för mig själv.

Jag gör alltså detta (hon visar att hon greppar föremålet med handen) och om jag gör detta kommer två saker att hända. För det första kommer jag få kramp i armen. Ofta när vi upplever stress eller känner oss spända är det för att vi greppar tag om något. Men det finns något ännu mer problematiskt med detta... Det är faktumet att om jag greppar föremål på detta vis, så kan jag inte använda min hand till något annat. Så jag är fast med det jag håller fast. Det är viktigt att notera.

Så vad är lösningen? Första lösningen kan vara att man kapar handen. Det tycker jag är lite väl drastiskt, lite för strängt. [;)] Nästa lösning kan vara att man gör sig av med föremålet. [...] Men problemet är inte föremålet, utan ditt grepp, hur du håller det.

För mig handlar meditation och den buddhistiska vägen om att öppna handen. Sakta sakta, och sen uppstår det utrymme och frihet. Jag vill hävda att vi i meditation lär oss att lösgöra våra grepp ["we are learning to degrasp"]. [...]

Du förstår när vi greppar tag i något måste vi titta på processen i vilken vi griper tag. När vi griper tag i något blir de ett; 'jag-mig-mitt'. Vi identifierar [oss med det vi håller fast]. Då fixerar vi. Då begränsar vi oss själva till det vi håller fast. Det största problemet är sedan att vi överdriver och förstorar det, [t ex genom att intala oss om att] 'det alltid är så här', 'det kommer alltid att vara så här'. [...]

Om vi inte håller fast får vi motsatsen, vilket jag kallar 'kreativt engagemang' ["creative engagement"]. När du hör något, när du känner något, när du tänker något, när du möter en svårighet, engagerar och involverar du dig kreativt med det. Du är inte fast. Du är inte fixerad. Varje gång engagerar du dig kreativt med tillståndet och villkoren som har orsak i den stunden. Vet också att det är obeständigt och att det inte går att lita på.

(Min översättning av 1:05 - 6:30. https://www.youtube.com/watch?v=F4fwiInPkLI&index=11&list=PLC3VuW83EpeSwnU8dQkbJrn-IylWZGFDs&t=24s)





Se även: lösgör tankens grepp

Slavoj Žižek om Melancholia

Batchelor om "cherry picking"

Här är ett utdrag ur en paneldebatt i vilken författaren Stephen Batchelor, känd för sin sekulära läsning av buddhism, svarar på den kritik han mött om så kallat "cherry picking", vilken handlar om att han ensidigt skulle välja ut godbitarna i den buddhistiska läran, det vill säga sådant som tilltalar hans egna preferenser, hans egen smak. Samtalet leddes av Liesbeth Janse och ägde rum vid Radboud University i Nijmegen, Holland, den 9 juli 2018. 

Batchelor får frågan om det inte finns en risk med att vilja finna vad man önskar finna, snarare än att acceptera att Gotama levde i en sedan länge svunnen tid, snarare än att försöka se den radikalt andre med vilken vi verkligen måste tampas för att kunna förstå vad han har att säga oss. Han svarar så här:

"Det finns en sådan risk, men risker är ofta värda att ta. Självklart är jag väldigt medveten om det faktum att man i sökandet efter den historiske Jesus eller Buddha, verkligen riskerar att se endast vad man själv vill se. Det finns en känd bild för detta bland teologer. Personen som letar efter den historiske Jesus, liknas vid någon som tittar ner i en brunn och ser sin egen reflektion, sitt eget ansikte. Men jag ser faktiskt inte detta som något särskilt problematiskt. 

Vad jag verkligen menar är avgörande [...] är: ...för att en buddhistisk tradition ska upprätthålla sin kritiska vitalitet behöver du vara i en ständigt pågående dialog med de primära texterna i den traditionen. Detta är för mig mycket viktigt. Min egen resa genom buddhismen har lett mig till att släppa taget om mahayana- och theravadabuddhismens mer abstrakta metafysiska teorier, för att mer och mer återkomma till de tidiga palitexterna. Men inte på ett fundamentalistiskt sätt; 'Om det sägs på pali måste det vara sant'. Nej inte alls. 

Det erbjuder ett nytt sätt att träda in i en levande dialog med det förflutna, med traditionen självt. Detta handlar inte - inte ens i den vildaste fantasin  - om att jag på ett enkelt sätt finner vad jag vill finna. Faktum är jag att konstant finner motstånd i många texter och jag är inte beredd att avfärda dem för att de inte stämmer överens med vad jag tycker. Om du gör det blir det praktiskt taget bara en solipsistisk övning. Och det finner jag inget intresse i, så 'ja' jag brottas med dessa texter. Jag brottas med dessa traditioner. Jag brottas med gestalten Buddha. Jag finner inte alls alltid de tidiga texterna sympatiska. Det måste jag leva med på något vis. 

Så förutsatt att jag har denna öppna inställning och även en villighet att erkänna det primära kanoniska materialets grundläggande funktion, samt historiska fakta vi kommit fram till, tror jag att man likväl måste införa vissa garantier som gör att man i ens tänkande kan förhindra de värsta formerna av projicering av egna fantasier. Men så klart kritiseras jag av mina kritiker för att jag bara ser de bitar i den buddhistiska kanonen som Stephen Batchelor gillar [...]. 

Om du tittar på hur buddhismen har utvecklats historiskt sett så har den alltid gjort på detta vis. När buddhismen kom till Tibet översatte de hela den samlade produktionen av litteratur på sankskrit, men de tog bara en handfull av dokumenten ytterst seriöst. Det gjorde de för att de dokumenten attraherade den tidens anda. Det var de texterna som verkligen adresserade dem. Samma sak skedde i väst. Vissa texter har blivit kanoniska inom västerländsk buddhism, t ex "Kalama Sutta" vilken är [ett uttryck för] Buddhas skeptiska inställning till tradition, men den var aldrig särskilt väsentlig i Asien, så buddhismen rymmer även kapaciteten att omforma sina kanoniska grunder."

(Min översättning av 1:10:00-1:14:03) (https://www.youtube.com/watch?v=Hhlj_SU9SAE&t=4233s) 

https://soundcloud.com/radboudreflects/a-secular-buddhism-lecture-by-buddhism-scholar-and-teacher-stephen-batchelor

Se även: Loys kritik av Batchelor 

och: Batchelor - en mer ursprunglig buddhism? 

och: anklagelsen 'cherry picking'