Batchelor - en mer ursprunglig buddhism?!

Det har hävdats att författaren och buddhistläraren Stephen Batchelor gör anspråk på att presentera tidig buddhism - så som buddhismen framträder i de allra tidigaste texterna - som mer sann än senare buddhism, mer sann i förhållande till vad den verklige Buddha lärde; att Batchelor anser sig ha nått fram till buddhismens kärna i objektiv mening; att han skulle anse sig ha bevisen för denna oförfalskade buddhism. Jag uppfattar denna kritik som obefogad. Här förklarar han själv något om sin inställning ifråga om detta:

Med andra ord kan vi - återigen med respekt - på ena sidan placera en hel del av överbyggnaden i senare indiskt tänkande, och hur buddhismen utvecklades senare i Östasien, i Kina, i Japan, i Centralasien, i Tibet. Jag medger att dessa former är helt legitima vidareutvecklingar av tidig buddhistisk tradition, former som uppstod i respons på de behov som människorna i dessa kulturer och tider hade. Det vore helt oansvarigt och olämpligt att på något sätt säga att de har förstått saker och ting fel. Jag säger inte det. Inte alls. Utan snarare menar jag att man finner en rikedom i tidig buddhistisk kanon som ännu inte har uttömts på sina möjligheter att skapa nya berättelser. Jag anser att tidig kanon på vissa sätt är den mest radikala [buddhismen], den som i minst utsträckning har modellerats av senare indisk metafysik, filosofi, epistemologi, etc. Och på ett märkligt sätt finner jag att den talar mer direkt till vad som utgör mig idag. Återigen; jag är medveten om att jag läser in - att jag riskerar att läsa in - mina egna förgivettaganden, mina egna preferenser, mina egna fördomar och jag måste vara väldigt försiktig där.

(Min översättning. Se nio minuter in i föredraget som Batchelor höll för the Universalist Buddhist Fellowship vid Garrison Institute i Amerika, mars 2015, del 6: https://www.youtube.com/watch?v=q9gywyg8NOE&t=692s)

För mig betyder detta att Batchelor tänker sig att hans läsningar växer fram i spänningsfältet mellan palikanons mångtydighet - dess rikedom på många olika tolkningsspår - och vad som känns relevant för honom i den tid vi lever idag, utifrån den situation han själv befinner sig. Palikanon antas alltså inte rymma endast en sanning som går att få fram bara man är tillräckligt skicklig, utan den antas rymma flera olika vägar.

Det Batchelor kräver för att de idéer han finner användbara i palikanon ska kunna sägas vara uttryck för tidig buddhism är koherens (samstämmighet), att de logiskt sett är rimliga och bildar en meningsfull helhet, samt att de med historiskt giltiga skäl och med historiserande tankegångar kan förklaras vara tidiga. Om dessa krav uppfylls finner Batchelor fog för att presentera utsagor som eventuellt varande Buddhas röst genljudande i palikanon, inte med anspråk på att detta är objektivt bevisat, utan istället utifrån arbetet med underbyggda tolkningar. Som jag ser det kan tanken om en ursprunglig variant av buddhism samleva utan problem med en hermeneutisk inställning till palikanon, där vi förstår och oundvikligen möter texterna utifrån vem vi är.

Det medges att Batchelor ger näring åt bilden av att det finns en ursprungligare buddhism än den vi finner i mer traditionella former. För honom är denna bild en arbetshypotes och en idé som jag antar han finner tilltalande på grund av att den frammanar alternativa syn- och levnadssätt, sätt som bättre svarar upp på vår tids föreställningar och behov, inte på grund av att tidig buddhism skulle komma med en sannare buddhism utan för att den förmår vad den förmår. Det handlar mer om användbarhet och angelägenhet än om förborgad sanning, mer om hopp att finna något passande än om att försvara de äldsta utsagorna och med dessa klanka ner på senare varianter, mer om att Batchelor känner större dragning till något bortom det traditionella samtidigt som han inser att traditionell buddhism också kan innehålla mycket värdefullt.

Ursprunglighet har här således inget egenvärde, eller med Batchelors vokabulär: 'tidig buddhism' har således inget egenvärde. Jag utgår ifrån att Batchelor inte vill att talet om 'tidig buddhism' och därmed även talet om en mer ursprunglig buddhism, ska attrahera genom en föreställning om en ren, djup och otvetydig sanning. Det är visserligen svårt i en diskussion mellan utövare av buddhism att inte tillskriva vad som skulle kunna vara en ursprungligare variant av buddhism ett större värde än en senare variant, vilket naturligtvis ger talet om ursprunglighet en inte alltid öppet deklarerad övertalningspotential, så att det ursprungliga outtalat får ett övertag på det som kategoriseras som 'det förändrade'. 

Men måste man anta att det som är mer ursprungligt också är det mest gångbara och värdefulla? Så länge Buddha ses som den som vet eller visste bäst lär det förbli så, men om man antar att det efter Buddha funnits personer som vidareutvecklat och på vissa punkter förbättrat läran och praktiken, måste detta inte nödvändigtvis vara fallet; om vi antar att Buddha var en vis filosof som bidrog med ett angeläget material för andra livsfilosofer att ta vid. 

Problemet med detta förhållningssätt skulle kunna vara att finna exempel som bekräftar att det är så, eftersom de personer som skulle kunna kvalificera sig som särskilt visa inom buddhistisk tradition ständigt ser sig som förvaltare av Buddhas ord och inte som förnyare. Med en lära som sägs vara den ursprungliga öppnar dessa personer inte upp för att det ursprungliga inte nödvändigtvis behöver vara det överordnade. Buddha lär förbli 'number one'. Det är han för Batchelor också. 

Det är inte orimligt att vi ser Buddha som en sällsamt stor och klok person, men bör vi därtill ha föreställningen att vilka huvudbudskap han än hade så överskuggar de fortfarande allt? Finns det något sätt att skilja mellan Buddhas ord (vilka utsagor som rimligen kan tillskrivas honom) och förträffliga ord (utsagor vi finner kloka och vägledande)? I Batchelors författarskap vävs de samman till en enhet. Det bidrar antagligen till att göra Batchelors berättelser starkare; lära och livsöde binds samman; klokhet hör samman med en person, med en tankens och handlingens hjälte; vägen visas möjlig genom en person av kött och blod; all visdom samlad på ett ställe. 

Här blir ursprungligt snudd på synonymt med förträffligt. Blir då tidig buddhism det mest föredömliga hos Batchelor, inte på grund av vad den förmår utan för att den antas vara tidig? Njae inte riktigt så. Det handlar snarare om en slags växelverkan där det ena verkar på det andra så att det i längden blir svårt att skilja de åt: När Batchelor finner tidig buddhism föredömlig förstår han att föredömligt är det som är tidig buddhism, och när något kan antas vara tidig buddhism blir Batchelor benägen att se till det föredömliga. Tidig buddhism blir alltså den samlade beteckningen på det vi vill ha. Tidig buddhism som den förmått framställa sig har med andra ord byggt ett starkt förtroendekapital. Det har den antagligen förmått för att den kunnat ges substans och för att den gått att berätta fram som ett fullgott svar på de utmaningar och de föreställningar som många av oss står med idag. Berättelsen om den tidiga buddhismen håller för att berättas igen.

Talet om en ursprungligare buddhism - om 'tidig buddhism' - kan visserligen attrahera personer eller sidor av oss som lockas av att finna en oförvanskad alldeles ren och sann lära - en lära direkt från källan - och det kan vara något för oss att ge akt på, men detta är inget som Batchelor bejakar eller svarar upp mot i sitt författarskap. Idén om en ursprungligare buddhism kan som sagt attrahera av helt andra skäl också. Den kan attrahera för att den visat vad den går för, och på grund av dess övertygande och välbehövliga förnyelse av det som kommit efter den. Så berättas det. Var detta måhända en av alla de berättelser som Batchelor menar att palikanon kan lånas ut till?

Mattis, maj 2017.