har passerat

håller fast vid något som
med nödvändighet rör på sig

iväg i en annan riktning
opåverkat av min nödbroms

objektlös fröjd

"För vägledning i objektlös fröjd vänd dig till tättingen, vår sångfågel i de norra skogarna. På vintern blir det mindre än en timme innan det dör varje natt: men vid första ljusstråle vaknar den, hittar mat och sjunger. Hur den sjunger! Och vänd dig till juvelvingen, den blå dagfjärilen. Den är väldigt kortlivad: den uppstår, torkar sina vingar, parar sig hejdlöst, smuttar lite, vecklar ut sig i solskenet, lägger sina ägg och dör, allt inom några få dagar. Men precis som sångfågeln är den full till bristningsgränsen av livets fröjd. Och vi, vi som iakttar dessa djur, vi upptäcker att vi är djupt rörda av de mest flyktiga skönheterna: vatten, stänk, regnbågar, moln, flygande insekter, fåglar, skuggor, blommor, stunder av kärlek eller vänskap." 

(Don Cupitt. The Religion of Being. 1998, s 149. Min översättning.) 

s-varat

det strömmande
ljusets kraft från
språk som flyter

det ses som ges

ett vara som finner

sig självt och i nästa

stund vet om det

inget-ting

det krusar sig
i en stor smet

det gifter sig
det skiljer sig

det rycker ut
det väller fram

det dras med
det drar med

det sköljer förbi
och lämnar kvar

det evigt korta
sträcker på sig

reflektion över villfarelse (moha)

Vad kan villfarelse (moha) innebära? 

Att man är vilse, och inte på önskat spår. Att man förbigår vägen.


Hur kan en villfarelse begränsa ens liv?

1. Man spinner iväg och skapar en berättelse om sig själv eller världen.
2. Man håller denna berättelse för helt och hållet sann.
3. Man återupprepar och slår fast denna sanning och
    stärker dess makt över en.

Berättelsen, samt övertygelsen om att denna är sann, vidmakthåller man exempelvis med sin reaktivitet, impulsivitet, rastlöshet, otålighet, envishet, eller obeslutsamhet.


Ofta funderar man mer än gärna över berättelsers sanningshalt, men ser vi hur berättelserna påverkar vår frihet och handlingskraft?

Ens berättelse kan tänkas tjäna ens vilja att klaga, ens begär, missunnsamhet, illvilja eller frustration. Den behöver inte vara osann för att göra detta. Sanning är visserligen inte oväsentligt, men det är inte bra om en sanning för en bort från vägen, och ger kraft åt sådant som faktiskt minskar kraften att följa en mer konstruktiv och sund väg.

Sanning kan göra just det! Gå hand i hand med villfarelse. Sanning och moha är då inte motsatser, utan villfarelsen man skapar kan vara just den sanning som är sann. Här definieras villfarelse då inte som något osant i förhållande till något sant. Istället förstås villfarelse som orsaken till att man kommit på avvägar i förhållande till en plats man hellre skulle befunnit sig på, det vill säga en plats som bättre gagnar ens frihet, hälsa och handlingskraft.