För att finna levnadssätt och möta verkliga utmaningar tecknar vi en karta. Vår karta är av språk och utgör vår livsfilosofi. Så var i språket slår vi oss ner? Vilka koordinater anger vi för vår resa? Vilken användning och funktion förmår dessa platser ge oss så att vi finner anledning att återvända och vistas där igen? I en buddhistisk värld står allt i förändring, så även kartor av språk.
Koordinater är orienteringspunkter för att finna väg och samtidigt geometriska punkter som bildar en form. Vilken form av buddhism (dhamma) man får beror på vilka koordinater man använder sig av och hur man relaterar dessa. Precis som stjärnbilder får sin form och sina konturer av stjärnornas koordinater och hur dessa är kombinerade, får buddhismen sin form av hur koordinater relateras.
Ytterligare en parallell kan dras till stjärnor som koordinater: Genom stjärnornas positioner har människor (och andra djur) kunnat orientera sig och ta sig fram i både kända och okända områden, ägandes en gemensam stjärnhimmel. I vissa fall trots att en stjärna varit död sedan länge.
Ovanför oss finns kanske inte en given himmelsk ordning att skåda, men likväl kan det formeras en övergripande människoskapad mening. Dessa konturer av mening kan vi som går här nere på marken blicka upp på och erinra oss om. Sådan mening är 'högre upp' i betydelsen överordnad och högt satt, d v s högt prioriterad, inte nödvändigtvis i betydelsen (gudomlig) högre mening.
Varje enskild person som vill prova buddhistiska grepp i sitt eget liv måste skapa sig en egen karta av personligt utstakade koordinater. Vad man ser från dessa punkter, dessa språkliga platser, beror på hur man inrättar dem. Med varje plats kan man uträtta olika saker. Vilken buddhism man får beror naturligtvis även på vilket innehåll man ger de centrala begreppen, de formskapande orienteringspunkterna. Hur vi landar i en viss koordinat har alltså avgörande betydelse.
Buddhistläraren och författaren Gil Fronsdal beskriver hur vi kan vara "guided by" - 'vägledda av' - buddhistiska tankefigurer. I sin bok om den åttafaldiga vägen talar han om att vi i denna har att göra med åtta "clues for finding the path", åtta 'ledtrådar' - det vill säga åtta trådar med styrkan att leda oss, åtta trådar att nysta i, eller med mitt ordval: 'åtta koordinater'. Fronsdal påminner oss också i sin bok om att den åttafaldiga vägen - att den buddhistiska vägen mot större frihet - börjar med perspektiv, "right view". Det är logiskt eftersom det är de mentala koordinaterna - hur vi använder begrepp, hur vi fyller de med mening, och hur vi relaterar och värderar dem - som gör att vi kan orientera oss på vägen. (Fronsdal. Steps to liberation. 2018, s 8.)
Arbetet med koordinaterna är naturligtvis till för en själv i världen, men också för världen. Jag håller med filosofen och sociologen Bruno Latour om att vi med tanke på inte minst de akuta miljöutmaningarna är i avsaknad av ett koordinatsystem som förmår vägleda oss mot något mer hållbart och sunt. Vi behöver ratta in det jordiska och gå in för landning. Det är det som gör vårt arbete med koordinaterna så angeläget. (Latour, B. Var landar vi? 2023.)
Studier, reflektioner och överväganden
Många människor idag har liksom jag svårt att köpa någon annans lära och praktik rakt av. Vi kan inte ansluta oss kollektivt till en mästares ord och anvisningar och bygga vår gemenskap på detta, utan måste finna andra sätt att mötas och finna gemenskap. En gemenskap möjlig att skapa är att man träffas tillsammans för att undersöka vissa buddhistiska begrepp och deras relationer - ett gemensamt arbete men för den egna riktningen.
Likväl är den egna riktningen inte frånkopplad önskan om att bidra till kollektiv lösning på samhälleliga utmaningar. Ställningstagandena som den enskilde gör, och som grundas i det egna omdömet för att staka ut just den personens väg i dialog med andra, är ju med fördel kopplade till världen och andra levande varelsers begär och behov. Precis som stjärnhimlens ljuspunkter delas till alla och inte ägs av någon speciell kan koordinater göras till allas gemensamma egendom, trots att den enskilde använder dem på sitt sätt. Det lär gå att samlas upp kring gemensamma punkter med bibehållen lyhördhet för den enskilde. Det är min övertygelse att enskildas omdömen kan ena, ja det är kanske rent av det enda som verkligen kan ena (enligt demokratisk truism).
För egen del är det inte alltid jag känner att "Buddhas väg" är min väg, men jag är förtjust i de koordinater kring vilken hans livsfilosofi kretsar, dvs de platser/begrepp i språket han valt att utgå ifrån för att bygga ett innehåll och en riktning - sällan finner jag en samling så angelägna punkter på annat håll. För att gynna ett kreativt och öppensinnat sökande lyfter jag fram koordinaterna framför läran. Det borgar förmodligen även för en större individuell frihet, större tolkningsutrymme och för en uppmuntran till pluralism.
Ytterligare en anledning till att jag använder uttrycket 'koordinater' är att jag vill lyfta fram att det som sagt handlar om att orientera sig, om att finna vägar och hållpunkter, vilket man inte signalerar lika tydligt om man endast benämner det 'begrepp'. Koordinater är för en resande. För mig signalerar de riktning och rörelse snarare än hemkomster. Min tanke är inte att vi ska välja ut endast en koordinat som ledstjärna och i denna finna ett slutmål, medan de andra spelar en underordnad roll genom att staka ut vägen till målet. Tanken är istället att hålla liv i flera koordinater samtidigt och att aldrig riktigt komma fram. Det är framförallt riktningen som dras upp. Tanken om att nå en viss slutdestination spelar mindre roll.
En praktiserande grupp skulle kunna mötas i samtal kring de buddhistiska koordinater man valt att fokusera på. Det skulle innebära att man gemensamt läste texter som belyste ett eller flera begrepp, eller att var och en läste olika texter men som likväl belyste de begrepp man valt ut. Genom att tänka att begreppen inte är definierade i förväg med en fastlagd betydelse, utan istället tänjbara, gör man plats för många perspektiv, för var och ens tolkningar och frågor, för var och ens placering och värdering.
Begrepp som gruppen väljer som buddhistiska koordinater kan vara sådana som buddhismen ofta förknippas med, t ex 'lidande' eller 'nirvana', men även andra mindre vanliga begrepp som exempelvis 'nihilism' eller 'pragmatism' kan vara givande att samtala utifrån. (Buddhism kan inte på ett enkelt sätt likställas med någon av dessa ismer, men det är likväl begrepp som ofta aktualiseras i litteratur om buddhism, då de genererar relevanta frågor och klargöranden.)
Gruppen ifråga skulle alltså inte inrikta sig på att införliva eller begripa en upphöjd enskild lära eller en viss rättrogen tolkning, men var och en i gruppen skulle likväl kunna ta traditioner och erfarna personer till hjälp för att skapa sin egen väg. Även personer utanför buddhistisk tradition skulle självklart kunna bringa klarhet i begreppen. Att noggrant och omsorgsfullt anstränga sig för att förstå vad någon annan menar eller hur någon annan tänker, genom att på ett eller annat vis formulera detta för sig själv och andra, är som jag ser det en viktig del i att tänja sin egen horisont och öppna upp för sådant man är benägen att inte ta in, sådant som utmanar ens begränsningar.
I en grupp som gör på detta vis skulle en enskild persons väg och riktning kunna skilja sig åt från de andra personerna i gruppen, och från vad gemene man associerar till buddhism, trots att man haft ett gemensamt arbete kring samma begrepp. Det ser jag som en styrka. För att kunna möjliggöra detta behövs en öppen samtalskultur och det skulle finnas skäl till oro om alla hela tiden tyckte lika.
Gruppen skulle utgöra ett sammanhang byggt på studier, reflektioner, överväganden och på tolkningsarbete. För att nå bortom ett resonerande på abstrakt nivå skulle man vidare behöva bygga relationer mellan å ena sidan begreppen, resonemangen, värderingarna och idéerna, och å andra sidan levda erfarenheter, riktiga känslor, nuvarande livssituation och konkreta utmaningar vi möter i vårt dagliga liv.
Personer i gruppen skulle då behöva tala utifrån sin egen plats i livet och lyckas göra det man talat om på ett abstrakt plan användbart och relevant för konkret handlande, för en konkret praktik, för ett medvetet levnadssätt. Exempel från verkliga livet hade därmed behövt problematisera samtalens idéer, och idéerna hade behövt söka sin innebörd i exempel hämtade ur livet, så att band mellan abstrakt och konkret kunde knytas i båda riktningarna. Så att filosoferandet fick relevans för våra liv. Så att kartan vi skissat på angav riktning och en orienterande funktion, och samtidigt: så att vårt levda liv gav anledning till vidare skissande på, och korrigerande av, den karta vi för tillfället har i handen.
Detta att studera och bearbeta det man läst eller hört, antingen själv eller tillsammans med andra, är en väsentlig del av en praktik. Att teoretisera är med andra ord i högsta grad att praktisera, både i betydelsen att det är en konst man kan öva sig i, och i betydelsen att det är något som kan medverka till konkreta förändringar och skillnader i ens liv.
Meditation
Det finns naturligtvis även andra sätt att praktisera, andra sätt att kultivera, prova, undersöka och öva sig i vissa färdigheter och perspektiv. Inte sällan hör jag ordet ‘meditation’ användas som synonym till ‘praktik’. I de tidiga buddhistiska skrifterna och på pali finns inget ord som utgör en direkt motsvarighet till hur vi idag använder ordet ‘meditation’. På pali är bhāvanā möjligen det ord som ligger närmast till hands. Bhāvanā översätts ibland med ordet ‘meditation’ eftersom det betyder något i stil med 'mental kultivering'. På engelska brukar bhāvanās ordagranna betydelse översättas med "bringing into being". Bhāvanā - som alltså innebär att man kultiverar något - utövas inte endast då en person sitter i meditationsställning. Det är ett vidare begrepp än vad vi vanligtvis menar med meditation.
Men varken begreppet ‘meditation’ eller begreppet ‘kultivering’ går att fånga i något enkelt kärnbudskap en gång för alla. Det är paraply-beteckningar som kan rymma en mängd olika aktiviteter med en mångfald av intentioner. Det finns därför en rad olika relevanta perspektiv som kan tänkas gälla för meditation (och kultivering). Vilka av följande ingångar är - eller skulle kunna bli - relevanta för dig? Vad är meningen med meditation för dig?
Att skapa dig nya vanor och stärka mönster du redan har? Att stärka en viss handlingsberedskap, och förmågor du värdesätter, exempelvis förmågan att 'låta vara'? Att svara upp klokt och medkännande på andras lidande? Att stärka din hälsosamma och kreativa riktning i livet på ett sätt att det gagnar även din omvärld? Att bli friare? Att bejaka livet än mer? Att levandegöra den livsfilosofi du vill praktisera? Att upprätta mentala rum som inte är genomsyrade av nytta och som inte präglas av tankar om att vara på väg? Att uppleva och bekräfta det som händer och sker? Att komma till insikt om hur saker och ting blir till genom att det villkoras av något annat? Att nå självinsikt? Att uppleva dig som ett med den livskraft vi alla utgör? Att omfamna tingens ordning? Att bejaka sådana värden du satt upp för dig själv? Att utgå ifrån buddhistiska koordinater i tillvägagångssätt och förhållningssätt? Att förundras vaket och nyfiket inför det som uppkommer och finns?
Klicka nedan för en sammanställning av inlägg om meditation. Här erbjuder jag ett material för en icke helt entydig, men likväl sammanhängande ramförståelse för meditation, ett material med praktiska anvisningar. Det är visserligen jag som ställt samman materialet, men jag vill framhålla att det inte är mina reflektioner och anvisningar du möter, utan det är yttranden av personer med betydligt längre erfarenhet av att meditera än vad jag har, och dessutom har dessa personer även lång erfarenhet av att leda andra i meditation.
Öppensinnad gemenskap
För att fördjupa vår livsfilosofi, både på ett praktiskt handgripligt plan och på ett mer filosofiskt plan, tror jag att det finns behov av en plats där man kan inspireras av andra, där andra kan utmana en till förändring och stärka ens riktning, ett sammanhang där man kan finna former som konkretiserar ens livsfilosofi i övning.
Ett sådant sammanhang skulle alltså behöva vara både praktiskt och teoretiskt. Det skulle med andra ord behöva rymma både studier och samtal, överenskommelser och ett formaliserat praktiserande (meditation, ritualer). Utmaningen för en gemenskap som tar sig an detta skulle vara att finna en slags balans mellan de olika delarna, t ex mellan abstrakt och konkret, eller mellan textvärld och de närvarande personernas levda världar.
Stephen Batchelor menar i enlighet med buddhistisk tradition att det ska finnas en balans mellan (1) att studera texter och fördjupa sig i andra personers tankegångar, och (2) att bearbeta och reflektera både självständigt och tillsammans med andra, samt (3) att meditera. Inte alla buddhistiska sammanhang har denna balans. I mötet med buddhister har jag vid några tillfällen blivit närmast chockad av vad som skulle kunna gå under beteckningen ‘anti-intellektualism’. Batchelor beskriver det som en tendens:
Jag menar att det finns en tendens i den buddhistiska världen, särskilt här i väst, att betrakta studier som ett oväsentligt bihang till praktik. Detta återspeglar hur mycket västerländska buddhistiska gemenskaper bär på ett arv från sextiotalet, vilket var en anti-intellektuell och romantisk rörelse som nedvärderade studier till förmån för direkt erfarenhet. Det är förståeligt varför det var så på den tiden, men jag menar att det är farligt att vidmakthålla det perspektivet. Det riskerar att ge upphov till en okritisk diskussion om Buddhas lära, som inte ger oss en logiskt sammanhängande redogörelse om vad buddhistisk praktik handlar om. Om det råkar finnas inre motsättningar i vad man säger ser man inte detta som ett särskilt stort problem. Med en axelryckning kan man då säga: det är ju hur som helst 'bara idéer'.
(Sati Journal, Integrating Study and Practice, volume one, 2011. Min översättning.)
Batchelor tror istället på att upprätta gemenskaper där vi kan mötas för att utmana, stödja och inspirera varandra, inte minst på ett intellektuellt, filosofiskt eller teoretiskt plan. I ett annat uttalande formulerar han en önskvärd öppensinnad gemenskap så här:
Vi vill skapa utrymmen, rum där vi kan komma tillsammans som främlingar och offentligt hylla vad vi värdesätter allra mest. [...] Jag tror att vi behöver rum; vi behöver gemensamma utrymmen som i någon mening inte är alltför modellerade av våra traditionella religiösa traditioner, utan som låter människor samlas - kanske under tystnad; kanske genom att recitera poesi, eller bön, eller vad det nu än kan tänkas handla om - bara för att återvinna känslan av mänsklig tillhörighet.
(Ur Podcasten On Being med Krista Tippett. Wondrous Doubt, 1 mars 2018. Min översättning.)
I byggandet och upprätthållandet av gemenskaper finns det naturligtvis många fallgropar. Teologen Don Cupitt tar upp en aspekt som jag tycker är särskilt viktig att uppmärksamma:
Jag tycker om gemenskap, men jag är alltid rädd för i vilken utsträckning religiösa gemenskaper sätter sig över och trycker ner sina medlemmar så att de ska tycka lika, och [rädd för att de] tenderar att hamna under dominanta personligheters kontroll, personer för vilka den religiösa gemenskapen är en teater där de spelar ut sina egna fantasier om makt. [...] De flesta religiösa gemenskaper betonar lydnad och aktning inför överordnade, samt löften, som om de försöker förhindra individer från att tänka självständigt och fritt.
(Uttalandet är hämtat ur Batchelors bok Secular Buddhism, 2017, sid 177. Min översättning.)
På många sätt är denna "blogg" - mitt arbete här - ett sätt att försöka motverka och stå emot sådan sekterism. Genom att verka i knorrens tecken vill jag tro att det går att upprätthålla självtillit i dialog med andra. Särskilt gynnsamt skulle detta kunna ske i en gemenskap som aktivt understödjer den egna friheten, inte genom en låt-gå-attityd, men genom att respektera varje persons integritet och riktning.
Mattis
Se även:
