Jag tror att många som utövar dzogchen eller på annat sätt utövar meditation tillämpar olika metoder, en del med slutna ögon, en del med öppna ögon, men i själva den meditationens natur ligger att göra sig fri från tankar, komma i ett tillstånd utan tankar. Men på ett sätt är detta en form av flykt, som om de drog sig undan från problem. När de faktiskt ställs inför problem, fortsätter sitt vardagsliv och ställs inför några av verklighetens problem, har inget förändrats. Deras inställning och reaktioner är precis som förut. Sådan meditation innebär alltså bara att undvika problemet, som att åka på utflykt eller ta smärtstillande medel. Det löser inte problemet. En del kan tillbringa många år med att utföra dess övningar utan att göra några framsteg alls i verkligheten. Det är inte produktiv meditation. Verkliga framsteg sker när individerna inte bara ser resultat i form av att de uppnår högre nivåer av meditativa tillstånd, utan deras meditation faktiskt också åtminstone i någon mån påverkar hur de fungerar tillsammans med andra, när någon påverkan från meditationen syns i deras dagliga liv - mer tålamod, mindre irritation, mer medkänsla. Det är produktiv meditation. Någonting som på något sätt också är till glädje för andra.
Dalai Lama (ur Lycka på jobbet. Richters, 2003. Sid 170.)
Dzogchen är en meditationspraktik inom tibetansk buddhism och mer specifikt inom nyingmatraditionen. Denna praktik har varit föremål för många kontroverser i Tibet. (Se Batchelor, Stephen. Confessions of a Buddhist Atheist, 2010. Sid 94-95.) Jag själv är ovetande om vad det betyder i en tibetansk kontext att Dalai Lama väljer att exemplifiera sin synpunkt med dzogchen. Mitt inlägg är inte tänkt att kommentera dessa specifika kontroverser, utan jag tänker att Dalai Lamas ord om meditation kan vara en kritisk udd riktad mot många sorter av meditationspraktiker.
