skärvorna i korgarna och ruinen

Buddhismen träder fram ur universums ordning som en skimrande mandala, lyser upp mörkret och har kraften att göra bot på lidanden var helst de uppstår. Det är en evig visdom som kommer rullande med tre juveler: Juvelen Buddha är upplyst. Hans medkänsla når allt, hans läkekonst enorm. Han har sett in i det allra djupaste av universum och med detta klara seende ger han oss dharmajuvelen, den gyllene medelvägen förankrad i själva kosmos ordning. Vi har även juvelen sangha - sammanhållningen mellan munkar och nunnor - som har levt vidare i 2500 år och välkomnar oss in i gemenskapens läkande krafter. I sanghans ringande klockor hör vi det vi innerst inne vill höra. Äntligen frihet på riktigt. Äntligen mening på riktigt. Äntligen räddade. Kanske inte just nu men idealen tycks inom räckhåll. Vi har allt vi behöver. Möjligheten att ta sin tillflykt känns verklig. Jag känner mig kallad och vill ge mig hän transformationen. Snart kommer även jag att le generöst mot min omgivning och dela med mig av visdomar från den upphöjda läran.

För mig är detta buddhismen såsom något mäktigt och mytiskt. Men en sådan bild håller oss fångna och får mig att vilja utropa: Bryt! Cut! Detta om något rör sig om förförs- och begärsmaskiner oavsett om buddhismen kommer i små eller stora farkoster. Fartygen kommer bepansrade och orubbliga i sin riktning. De släpper inte in. Allehanda buddhistiska traditioner har rest buddhismen till att bli självskrivande maskiner som lockar våra begär efter sådant som tröst, ordning, enkelhet och mening. Det maskinerna levererar kommer inte sällan i nummer som 4 ädla sanningar, 8-faldiga vägen, nirvanas 3 eldar och så vidare. Visst, det kan vara till hjälp! Stor hjälp! Inte minst för att de har bringat ordning! På så sätt blir det lättare att greppa de mentala verktygen och lättare att minnas att man har dem i korgen. Men var har de hittat allt? Var dolde det sig?

Buddhismen attraherar mig, men allt mindre i form av den exotiska, magiska och mytiska gestalt som presenterades i den inledande bilden. Vilken gestalt av buddhismen är det då som attraherar mig? Vad är buddhismen eller dharma för mig? Hur önskar jag förhålla mig till den? På vilket sätt kan den träda fram annorlunda?

Som ruin. Som en samling skärvor. 

Låter det dött och kraftlöst? Lås oss dröja vid vad en ruin kan innebära. Om du står inför en ruin möter du naturligtvis förfall och något förgånget, men det kan vara fantasieggande att bygga vidare på historiens skärvor. Även en ruin kan framträda i ett nästan magiskt skimmer. Det magiska ligger i förundran över vad som pågått, över en svunnen tid. Att finna en ruin kan innebära den mäktiga känslan av att ha hittat en rikedom, en skatt, något värdefullt, något gåtfullt som man vill gräva i. 

Det är nästan som att ruinen själv längtar efter mening och ordning. Den ligger där som en stenhög, en spårhög - och i buddhismens fall även som en inskriptionshög, en texthög, en teckenhög, en gåta. Ur dessa skärvor och spillror har våra buddhor rest sig som avatarer och fått egna liv, buddhor som lämnar nya spår allteftersom även de förfaller. Alla dessa buddhor brukar gå under namnet Buddha som om det bara fanns en. De gamla högarna utgör uppenbarligen övergivna lämningar för någon annan att ta upp.

Över en ruin råder det ofta en atmosfär av stillhet, det råder 'ruin-tid' när förflutet träder in med forna dagar i våra dagar. I det förstörda och det föreställt försvunna gör sig vaga energier och anrika former sig påminda, något växer till sig i vår fantasi och i vårt utforskande. Vi söker en ny sammanhängande helhet och frågar oss om det går att använda. I ruinen finner vi ett råmaterial. De forna verktygen ligger utspridda och måste samlas in, dammas av, undersökas och testas. 

Vi lägger örat till ruinen. För att vi ska höra en röst därur måste vi sammanfoga delar. Vi behöver bilda en figur. Buddhan det talas om måste plockas ihop. Vi leker gärna med en figur åt gången. Likt ett barn som leker finner vi bitar som passar ihop. Det tilltalar oss att kunna knyta fullgjorda livsuppgifter till en enda person, så att personens liv kan bli en konkretion av vad vi siktar på, ett inspirerande livsexempel på en tilltalande vandring. På så sätt får vi en ledstjärna. Buddhabitar som inte passar i vårt påbörjade bygge lägger vi åt sidan. Vi vill att berättelsen håller ihop och förmår visa oss hur ett liv kan levas. 

Det mesta av materialet i ruinen lär ligga kvar när vi plockat åt oss det vi finner användning för. Materialet är mycket omfattande. Den som vill börja på nytt söker sig till ruinen igen, eller återvänder till skärvorna i korgarna. Av dessa bitar kan man bygga en helt annan Buddha och historia, inte vilken som helst men en som bitarna tillåter. Vi behöver naturligtvis inte bygga och skapa själva. Vi kan låta någon annan göra jobbet åt oss och betrakta det någon annan har byggt. Vi kan köpa det om de säljer det. Om det är fabrikstillverkat brukar det ge sig tillkänna i röstläge och kroppsspråk hos den som säljer. Siddharta Gautama är alltid ett bricolage, inte ett på förhand bestämt pussel. 

Det är lätt att bli förälskad i både någon annans skapelse och i sin egen. Likt ett barns låtsaskompis kan ens skapelse bli näst intill perfekt. Perfektion brukar emellertid inte höra livet till. Om vi alltid på förhand bedömer vår buddhafigur som mer upphöjd än andra, kanske vi blivit alltför förälskade i en osanning som passar livet dåligt. I verkliga livet brukar ju vanligtvis en persons förträfflighet bli omöjlig att upprätthålla i ljuset av andra personer och i jämförelse med andra exempel.

Det är inte ovanligt att ruiner lockar till sig arkeologer och historiker. Sådana vill ha något annat än en låtsaskompis. De vill ha kriterier som hjälper till att rekonstruera det som var verkligt i det förflutna. De vill ha rimliga sammanfogningar. Likväl är deras figur ett bricolage, om än ett vetenskapligt sådant. I sitt utforskande och byggande finner de att det finns tillägg i ruinen, att saker och ting har lagts dit under tidernas gång. Dessa ting sorteras och läggs till sidan. Människor som förundras över ruinen vill höra av sanningssökarna vad ruinen en gång kan ha varit. 

Forskarnas resultat är hämtade ur spillrorna och gåtan. Deras verk får tyngd av materien, inte av att hänvisa till något evigt och transcendent. De vänder sig till ruinen när de vill veta något och rotar i det förgängliga och förfallna som tidens tand tuggat på. Evigheten spottar inte ur sig något. Den verkar vara tyst. 

Det bepansrade fartyget lockar med sin tydliga riktning, sin kraftfulla beslutsamhet och sina svar.

Ruinen lockar med sina gåtor, gåtor som vi vill ska leda till upptäckter och värdefulla slutledningar.

För mig är dharma inte ett slutet system att veckla ut. Det består av skärvor sammanlänkade av mänskliga händer i ett försök att skapa en sammanhängande helhet. Bitarna kan du vrida och vända på. Låt de inte bara ligga. Vem vet, det kanske står något annat på baksidan. Ruinen är löftesrik. Med hjälp av ruinen kan du börja om igen, men du står då inte inför en början utan snarare betraktar du ett slut. Det ursprungliga har passerat förbi för länge sedan och i den mån det finns kvar i form av spår ligger det begravt. Enligt Georges Bataille kan ruinen emellertid inte hjälpa att den har en slags auktoritet som ingen nu levande rörelse någonsin kan erhålla.

 

Referensen till Bataille fann jag i en av Glenn Wallis böcker. Wallis har inspirerat mig till denna text. Med hjälp av honom blev jag varse värdet av metaforen 'ruin'. Så hette även hans punkband en gång i tiden - metaforen bär han uppenbarligen med sig in i mogen ålder, liksom sin punkiga attityd.

Jonna Bornemark om hållbara system

 

Ett stycke ur filosofen Jonna Bornemarks personligt skrivna bok Jag är himmel och hav:

"Vi förstår ibland den västerländska kulturen som alltför materialistisk, men jag undrar om den kanske inte är materialistisk nog. 

   Vi bryr oss inte tillräckligt mycket om det materiella. Eller bryr oss om det på fel sätt. Vi bryr oss om det som ting att erövra, men inte som något vi hör till och är del av, inte som något vi måste vårda och se som del av ett helt system. Vi uppfattar materia alltför mycket som partikulära objekt av död utsträckning, istället för som en självformande materia i ett levande system.

   Vad skulle det få för konsekvenser om vi tog erfarenheten av att vara del av på allvar? Om vi lyssnade till känslan av att det levande är utspritt och att jaget är del av det levandes rörelse som sträcker sig genom generationer, till och med långt bortom det mänskliga? Om vi insåg att det låg något väldigt sant i det mahayanabuddhistiska uttrycket pratitya samutpada, uppkomst i ömsesidig avhängighet. Att >>här<< inte mår bra om >>där<< inte mår bra.

   Vad är ett fungerande system? Vore inte den frågan då en av de viktigaste?"

(Bornemark, Jonna. Jag är himmel och hav - en filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser. Volante: 2022, s 239.)

Christina Feldman om dukkha

'London Insight Meditation' publicerade denna föreläsning av Christina Feldman den 9:e oktober 2023 på youtube. 'Dukkha as a crossroads' är titeln. Nedan har jag fört anteckningar vid lyssningen.

Vi kan översätta dukkha med 'sårbarhet', menar Feldman.

Vi är sårbara inför "pain of pain", 'smärtans smärta'; vi åldras, vi blir sjuka, vi dör.

Vi är sårbara inför förändringar vi inte kan kontrollera.

Med vetskapen om detta hur väljer vi då att leva våra liv?

Nagarjuna lär ha sagt "What do we do with a life that doesn't go away?"

Vad gör vi med ett liv som vägrar att flytta på sig?

Vad gör vi med dukkha? 

Dukkha är ett vägskäl.

Feldmans uppfattning är att majoriteten av de som sökt sig till buddhismen inledde sitt sökande i denna riktning på grund av att de mött dukkha, sett dukkha i ögonen.

Reaktioner på dukkha kan ordnas enligt de fem hindren:

- Begär efter sinnligt välbefinnande: Krampaktigt vilja en mer angenäm upplevelse, när vi är uttråkade, när vi inte är friska, etc. (Kan begäret efter sinnligt välbefinnande leda en att försätta sig i varsevarande som i sin tur leder till ett större välbefinnande?)

- Motvilja: Väggen som går upp; "Detta vill jag inte." (Ett nej till en orättvist inrättad situation? Ett sunt nej...)

- Matthet/dåsighet/lojhet som skapar en slöja av oskärpa där vi inte nås av känslor, där vi känner oss på avstånd, oinspirerade. (Efter att precis frisknat till efter två dagars matthet och dåsighet tänker jag att dåsigheten i sig inte alltid behöver vara en reaktion på dukkha, utan att det lika gärna kan vara dukkha självt. Ingen skulle förmodligen säga emot mig...)

- Rastlöshet, gruvande och oro: "Jag måste bara göra något, vad som helst, men inte stanna i detta."

- Tvivel: (Förvirringen som leder till klarhet? Snubbeltråden som är spänd mellan koordinater och som utgör tvivlet som råder bot på dogmatism?) 

Dessa hinder är exempel på reaktivitet.

samsara - 'att vandra i cirklar', motsatsen till nirvana

Feldman tänker på Buddha som en kartritare, en kartritare av kognitiva och psykologiska processer

Viktor Frankl har sagt: "Mellan stimuli och respons finns det ett utrymme, och i det utrymmet ligger vår makt att välja, och i vår makt att välja ligger vår möjlighet att växa och vår frihet."

I mindfulness/varsevarande/sati är det just detta utrymme vi kultiverar, men mindfulness är inte ett mål i sig självt.

(https://www.youtube.com/watch?v=WKqAQ7B9bL4)

John Peacock om nirvana

'London Insight Meditation' publicerade denna föreläsning av John Peacock den 25e september 2023 på youtube. 'Ethics in the heart of practice' är titeln.

En bit in i föreläsningen talar han om nirvana:

"Detta är hjärtat i denna praktik: Det handlar inte om att uppleva något super-transcendent, även om vissa inom buddhismen talar om sådant. Det handlar istället om att grunda oss (förankra oss) i denna faktiska värld vi lever i. Detta gäller även för idén om nirvana - buddhismens summun bonum, det vill säga det centrala målet för alla våra handlingar - särskilt gäller detta för tidig buddhism: [där nirvana] handlar om att lösa upp reaktivitet, [om att] reaktiviteten har släckts ut. Det finns alltså en reaktivitetens eld som närs av girighet och aversion - och sådant som kan tänkas ge bränsle åt girighet och aversion - och av okunskap/villfarelse/förvirring. Elden är utsläckt i nirvana." 

(27:14 - 28:30 https://www.youtube.com/watch?v=eB1VSibvrcQ&t=1660s)

För översättningen ovan ansvarar jag. Översättningen är inte helt ordagrann, men gör förhoppningsvis andemeningen rättvisa. Ju längre in i utsnittet jag kom desto svårare blev det att översätta hela det utsnitt som jag satt mig för. I anteckningarna nedan försöker jag återge Peacocks fortsatta tankegång. Jag valde att lösa det så då jag fann det nästan omöjligt att göra det han sade muntligt på engelska till svensk text. 

Mitt försök att fånga Peacocks fortsatta resonemang i några rader: 

Det låter negativt när vi hör att det är utplåning vi bör rikta in oss på. Denna negativitet - att målet är utplåning - var i mångt och mycket det man tog fasta på under 1800-talet när intellektuella började intressera sig för buddhismen i Europa. Buddhismens mål är visserligen utplåning, men det är viktigt att komma ihåg att något annat är tänkt att uppstå istället. I frånvaron av girighet, motvilja och förvirring är målet att det ska uppstå positiva kvaliteter.

När tibetanerna långt tillbaka i tiden skulle översätta buddhistiska termer från sanskrit till tibetanska översattes Buddha med det tibetanska ordet 'Sangye', som betyder 'allt som är negativt har blivit utplånat och allt positivt har växt till sig'. 

De nya kvaliteterna, med vilka det är tänkt att vi ska möta världen, är motsatser till det som utplånats:

girighet - generositet

motvilja - vänlighet

förvirring - klarhet

Nirvana innebär alltså inte att man har gjort sig av med allt i sin trädgård och att ingenting längre växer där, inget annat kultiveras. Tvärtom.

'att nirvana' (verb!) Vi kan tänka på det som ett verb.

Batchelor om att svara upp på miljöhot och om att befinna sig mellan traditioner

 

Här är två utdrag ur en intervju med Stephen Batchelor upplagd på youtube av dr. Diana Hill; Avsnitt 95, publicerat den 5e dec 2023. För översättningen till svenska ansvarar jag.

Vad vi kan göra när vi står inför påtaglig miljöförstörelse

Stephen Batchelor: "Du skulle kunna reagera med 'Åh detta är hemskt!...vi borde göra något åt det!', men du kan också bara sitta där och erkänna, acceptera och säga ja detta är världen vi skapar. Och tillåta dig att sitta med detta en stund och känna efter var [eller på vilket sätt] du responderar. ...utifrån magkänsla snarare än utifrån [snabba] reaktioner som avsky eller ilska. Det är här etiken kommer in, för det är mycket enkelt att [snabbt] känna den där ilskan över att ett företag dumpar sitt avfall i havet. Den verkliga utmaningen är då att konfrontera oss med frågan 'Vad gör jag nu?' Hur svarar jag upp och responderar på detta? Det är lätt att säga att det borde finnas lagar som förhindrar sådant här, men hur hanterar jag detta, inte bara som individ, utan även som en som har ansvar för till exempel barn, som du ju nyss nämnde. De kommer finnas på denna planet långt efter att vi försvunnit. Detta är världen vi skapat för dem. Jag håller med dig om att vi behöver fler stunder under dagen då vi kan stanna upp och bara iaktta."

(16:14-17:38. https://www.youtube.com/watch?v=zvhX-kVIxpo&t=95s)

reaktiv - kreativ - samma bokstäver fast omkastade

Om att vistas i det mellanliggande spänningsfältet mellan traditioner

Stephen Batchelor: "För mig är utrymmena mellan dessa traditioner mer intressanta än traditionerna i sig själva. Det är det som är mellan kristendom och buddhism, eller terapi och religion, som fångar mitt intresse. Här har vi alltså det här med 'utrymme' [eng. "space"] igen. Det är ett emellan. Det är en ovisshet. Det är fullt av möjlighet. Det är inte begränsat av till exempel buddhistiska, freudianska eller jungianska doktriner och praktiker. Det är ett fritt utrymme. Kanske börjar vi globalt sett mer och mer hylla utrymmena mellan våra kulturer, där vi kan mötas med full respekt för våra olikheter, just genom att finna utrymmet mellan dem, ett slags bardo, vilket är tibetanska för det mellanliggande tillståndet. Det är ett tillstånd av frihet, av ovisshet och även källan till en hel del kreativitet."

(47:44-48:53. https://www.youtube.com/watch?v=zvhX-kVIxpo&t=95s)

gudomlig mening

Detta är inte så mycket en utsaga om Gud, utan mer en redogörelse av den betydelse Gud fick för mig i mina någorlunda unga år. Jag försöker här återge min erfarenhet av vad det var jag upplevde och inte upplevde. Det handlar alltså anspråksfullt om Guds psykologiska och existentiella roll i mitt liv. Det låter som något i avhandlingsväg, men så värst många ord har det inte mynnat ut i. Med en relativt kort text tror jag mig ha uttryckt det jag vill komma åt, det vill säga det som varit kännetecknande i mitt fall. 

Gud där jag befann mig under min uppväxt var ett sällan använt ord. Personerna som inspirerade mig till att använda det var ett fåtal. Mitt hem var inte religiöst, möjligen svärmade mina föräldrar och min släkt för naturen, men då med större intresse för kulturlandskap än för vildmarkens språk. Samtalen jag lyssnade till handlade mer om stadsnära naturmiljöer och slåtterängar i bebodda dalgångar än om sublima upplevelser i bergskedjornas otämjda värld. Därför framstod Gud och det gudomliga som något ovanligt och outforskat, som ett område bortom det hemtama. Med Gud gavs en möjlighet att utvidga mitt fält. Samtidigt kändes existensen av någon slags Gud osannolik. Var han ens möjlig? Kanske inte, men i detta 'kanske' ökade min puls. Vad var det jag hoppades på när jag hoppades på Gud i världen, Gud i mitt liv? Det var mening, mer mening, större mening, starkare mening, super-duper-mening: trons mening. 

När jag önskade mig Gud önskade jag ett mysterium som ram för mitt liv, jag önskade ett drama, ett äventyr och en berättelse att spela med i, eller snarare spela roll i. En klurig och meningsfull uppgift att fullgöra, skänkt till just mig. Jag en invigd, någon som fick vara med, en utvald, en hjälte eller i alla fall en som hjälpte hjältarna. En som en dag skulle få syn på något väldigt, kanske ett annat land i helt andra färger, nja nog faktiskt denna värld, men ändå; en värld i helt andra färger, ett land som få förunnats att se men som många skulle vilja höra om. Där skulle jag färdas för att berätta när jag kom hem, för vänner, för att skapa vänner, vänner med starkare band till - riktiga vänskapsband. 

Jag hoppades kunna berätta om, inte bara det naturliga, utan framförallt om det övernaturliga, inte bara om det fysiska, utan framförallt om det metafysiska. Jag hoppades kunna se det eviga och inte bara det förgängliga, rent av se det eviga i det förgängliga - uppleva det, inte bara veta om det! Jag hoppades på att erfara, inte bara kropp, utan även Gud förkroppsligad. Jag hoppades på tecken, tecken på att Gud fanns, på att meningen med Gud var förnuftig och berättigad. Jag hoppades få kontakt med det gudomliga, inte bara på omvägar via andras anekdoter eller genom dittills självupplevda märkliga sammanträffanden, där tanken på slumpen stått tillbaka till förmån för idén om att livet självt ville säga något till mig - att Gud talade genom tecken för oss människor att tyda. Men jag nöjde mig efter ett tag inte med förmodade tecken, eftersom tecknen i sig kunde alla och envar se och 'meddelelsen från det hinsides' kändes till syvende och sist mest som ett subjektivt tillägg, som om den upprättade kontakten vilade mer på mig än på Gud. Budskapsbetydelserna gick visserligen att lägga in, men de var tillsynes ditplacerade av mig. Pusselbiten var så att säga utskuren av mig och min hand, inte av en utsträckt hand. (Säkert finns det någon teolog som kan råda bot på sådant tvivel genom att föreslå att Guds hand verkade genom min.)

Jag fortsatte likväl att söka det som var bortom, det man inte kunde se i det alla kunde se, ja för mig blev Gud detta sinnenas hinder, detta framför, detta framför allt; Gud framför-allt. Många gånger såg jag inte. Det gällde definitivt de gudomliga tillfällena. Blicken färdades över och förbi. Jag satte inte Gud högst, utan i vägen. En oklar idé om gudomlighet stal uppmärksamheten från det som faktiskt var där. Verkligheten var det som skymdes. Att vakna upp till Gud antogs alltså innebära ett seende och ett kännande. Gud skulle vibrera framför vakna sinnen. Mötet kunde inte godtas av mig om endast jag var sedd, inbillat sedd eller älskad på håll. På så sätt blev Gud hinnan som kunde täcka allt, täcka över. Så meningen lade sig liksom över. Likt tinnitus försvårar skärpan för musik. Försöken att möta Gud skapade ett brus. Och när anspråken om Gud lyftes bort fanns världen där under, mer verklig än på länge, utan mening. Den var bara där, inte längre en kuliss som del i ett mysterium. Istället en iscensatt slump. Inget stod för. 

Men för alla kommer Gud inte i vägen. För den unge John Muir verkar så inte ha varit fallet, Muir som senare blev känd som en av grundarna till den amerikanska naturskyddsrörelsen och som bland annat verkade för upprättandet av nationalparker. Vid trettioett års ålder beskrev han sin vandring i Sierra Nevadas berg med inlevelsefull skärpa. Muir hade tillfälle att få vistas i dessa trakter då han skulle hjälpa till med att driva drygt tvåtusen får på bete upp i bergen. Under sin resa verkar han ha upplevt naturen alldeles utan hinna och störning. Dagboken som skrevs 1869 finns på svenska och heter Ett hem i bergen. Under sin vistelse gjorde han iakttagelser av allt möjligt, han antecknade, letade utkikspunkter uppe i träden och tecknade oupphörligt. På en av sidorna skriver han: "Den synliga skönheten finns ju alltid där, och det är tillräckligt för att hålla varje fiber darrande i oss, och därför kan vi vara riktigt glada, även om förklaringen till hur [det som utgör naturen] bildats ligger utanför vårt vetande" (s 68). Jag noterar att han lägger vikt vid kroppslig njutning.

Han talar om Yosemite - nu en av USAs mest kända nationalparker - som en kyrka, en katedral där bergen utgör altare och på samma gång sidor i ett heligt manuskript. Han ser sig själv som en ensam tillbedjare av detta landskap. Här tillåts han avnjuta den ljuvaste kyrkomusik på alla möjliga vis, bland annat genom att lyssna till "gräshoppspredikningar" från någon "liten förkunnare", en liten gräshoppa som har de stora bergen till "predikstol" och som "livar upp bergens väldiga majestät". Han tackar Gud för att han får vara med om allt detta. Vid några tillfällen försöker han få herden som han färdas med, att se skönheten och storheten i naturen, men konstaterar lite uppgivet att herden tycks vara döv inför vad klipporna, ormbunkarna och annat förkunnar. 

Att Muirs gudsföreställning präglar hans naturupplevelser råder det alltså ingen tvekan om. William Cronon, miljöhistoriker, menar att naturen hos Muir väckte en passionerad glöd, nästan extatiskt upplevd och avnjuten. Muirs religiösa tro lär ha påverkat hans engagemang, känslor och motiv. Likväl framstår hans iakttagelser av naturen som klara. Gud verkar snarare ha varit till hjälp i skärpandet av hans sinnen, inte som i mitt fall. Ett filter av något slag lär där ändå ha funnits. Cronan skriver att historiskt sett har vildmark varit en projiceringsyta för människors oanalyserade längtan och begär. 250 år tillbaka i tiden hade naturen i vildmarken helt andra konnotationer i Nordamerika och även i Europa. Det var en plats till vilken man kom mot sin vilja, en djävulens plats snarare än ett heligt tempel. I vår kultur var vildmarken då inte kopplat till något för civilisationen högtstående.

En äldre John Muir

I Nordamerika förändrades synen på vildmarken under 1800-talet framförallt genom två strömningar, romantiken och det som kallas 'the frontier'. The frontier är benämningen på gränslandet mellan det bebyggda och obebyggda i USA och syftar på det som startade med nybyggarna och cowboykulturen. Vildmarken kom att idealiseras och kopplades till maskulinitet, äkthet, individualism och frihet från civilisationens bojor. Den förfriskande vildmarken ställdes mot den hämmande civilisationen på ett dualistiskt och tveksamt sätt, menar Cronan, som hellre vill att vi människor intresserar oss för hur vi kan bebo och ta hand om naturen på ett hållbart sätt, istället för att försöka särskilja människan från naturen och tro att det finns något sådant som vildmark fri från mänsklig påverkan. Det symboliska värdet i vildmarksidén är dock inte utplånat i hans resonemang. Värdet i att upprätthålla tanken om vildmark kan enligt Cronan till exempel ligga i att vi människor odlar ödmjukhet och förstår att allt inte är till för oss, att vi kan hålla tillbaka vår vilja att dominera, samt att trädet i vår trädgård, eller på vår gata, är värdigt vår omsorg och förundran.

Under romantiken sökte man sig till naturen för att möta det sublima. Det sublima var till en början ett begrepp för tämligen fasansfulla upplevelser i naturen, då vi blev varse vår utsatthet och litenhet, vår sårbarhet och dödlighet. Men begreppet fick senare en mer angenäm klang, menar Cronan. Vildmarken blev en plats även för turister. Fruktan för naturen tonades ner och vildmarken framstod inte längre som lika hotfull. Det sublima tämjdes. För Muir var naturen framförallt angenäm, inte fasansfull. Den var ett under att avnjuta, en vacker psalm.

Med exemplet Muir vill jag visa att Gud inte kommer i vägen för alla människor. Tvärtom beskriver han det så här: "Att dricka [dessa välsignade bergs] champagnevatten är en ren njutning, liksom att andas den friska luften, och att röra sig är ett nöje, då hela kroppen kan njuta av skönheten när den exponeras för den, så som den känner lägereldens eller solens värme. Den når inte in enbart genom ögat, utan i lika hög grad genom varje por i kroppen, på samma sätt som den känner strålande hetta; det är ett passionerat, extatiskt glädjerus som inte kan förklaras" (s 87). Det han beskriver är en kroppslig upplevelse där han är ständigt närvarande inför det han möter. När jag läser hur han i sin dagbok beskriver vattenflöden, växtlighet och djurliv blir jag övertygad om att han ofta var så vaken som han skriver. Kanske förstärkte antecknandet i dagboken och skissandet, tillsammans med hans religiösa tro, denna öppenhet. Muir inspirerar i vilket fall som helst mig till att vara varsevarande.

Han verkar inte kräva eller tänka att Gud ska visa sig mer än i det som redan visar sig. För mig var det annorlunda. I unga år ville jag uppleva mer. Jag antog att Gud var ett tillägg, alltså 'ett mer'. Det skulle med andra ord helst finnas något mer i mötet med världen än det vi vanligtvis ser. Vad var det jag sökte? Ytterligare ett meningslager? Ett skimmer som gav mervärde och värdighet åt världen? Att författaren till vårt 'värdsliga manuskript jorden' skulle fråga mig om en roll i dramat? Eller att jag skulle erfara något översinnligt via ett sjätte sinne? 

Jag sökte magin i livet, något att förundras över. För jag ville (och vill fortfarande!) bli omskakad, förfriskad, överraskad, ville förvåning och något annat än det hemtama. Det trodde jag mig finna i det ofamiljära, i det icke-invanda, i det som skulle vara mäktigare än slentrianen och vardagens upprepningar. Nietzsche skrev om oss sagotörstande och mystiksvaga människor och våra benägenheter att känna leda vid regeln, samt vår därpå följande vilja att tappa fotfästet för att få uppleva häpnadens vällust. Även jag hoppades på det hinsides, på parallella världar, på att sväva och förirra mig. Jag ville utanför de väggar jag kände till. Det hem-liga trodde jag låg utanför det hem-lika. 

Jag förstod inte att mina chanser till förundran och förfriskning låg i det som den hellenistiska filosofen Epikuros skattade högt, nämligen lusten att existera, att sinnligt uppleva det som finns, om det så är den egna fysiska kroppen, miljön och människorna i ens närhet, eller stjärnhimlens oerhörda utsträckning. Epikurismens erbjudande handlar om att möta slumpen från ens egen utgångspunkt med förundran och med tacksamhet inför vad livet ger. Jag försöker nu göra något av detta erbjudande. Jag tar vara på det så gott jag kan.

Litteratur:

Cronon, William. The trouble with wilderness; or, getting back to the wrong nature, kapitel i boken Uncommon ground - rethinking the human place in nature. Norton & Company, 1996.

Hadot, Pierre. Vad är antikens filosofi? Daidalos, 2015.

Muir, John. Ett hem i bergen - min första sommar i Sierra Nevada. (Skriven 1869. Först utgiven 1911 på engelska.) BoD, 2020.

S. Batchelor: nirvana, frihet och hinder

Den 6e september 2022 lade the Alpine Fellowship upp en föreläsning av Stephen Batchelor på youtube. Ämnet var frihet och etik ur ett sekulärt buddhistiskt perspektiv. Utdragen nedan är från denna föreläsning och handlar bland annat om frihet och hinder i relation till nirvanska upplevelser. För översättningen ansvarar jag.

Vi har alla kännedom om nirvanska stunder, närhelst vårt sinne, våra tankar, vår oro lugnat ner sig. Vi vet alla hur det är att känna den lättnad, den öppenhet, det lugnet - vilket inte handlar om passivitet eller slöhet, utan om [...] en slags spontanitet, en vitalitet.

(10:54 - 11:26)

Vi kan såklart inte säga till en reaktiv vana, en tvångsmässig ilska, att den ska försvinna. Jag misstänker att det inte skulle ha någon som helst effekt. Det skulle kanske rent av få motsatt effekt. Därför menar jag att det är bättre att förstå "letting go" som "letting be". ['släpp taget' vs 'låt det vara'] Detta ligger nära vad Heidegger menar med "gelassenheit". [...] Och enligt mig utgör detta själva hjärtat i den sorts frihet [vi talar om här].  

(18:51 - 19:56)

Så friheten som ges i nirvana är utrymmet som öppnar upp och som därefter tillåter kvaliteter som generositet, kärlek, visdom, tolerans att träda fram. Detta är en väg vi går, det är en väg för varje stund i våra liv oavsett vad vi håller på med. Nirvana är det utrymme som utgör en frånvaro av det som hindrar oss från att röra oss fritt, från att respondera fritt, från att möta andra med generositet. Detta kan kännas naturligt för oss, men vi kanske håller oss tillbaka, hejdar oss och undrar om vi verkligen kan göra så, och funderar över vad andra ska säga. Vi känner oss tveksamma, ängsliga och generade, vilket gör att vi håller oss tillbaka från att ge oss i kast med världen och engagera oss i den. I traditionell buddhism kallas detta för 'hindren'. Ett hinder är något som blockerar längs en stig eller väg. [...] Vi stöter på något som är en psykisk motsvarighet till ett fallet träd. Vi stannar upp längs vägen och hamnar i ett tillstånd där vårt sinne upprepar samma sak om och om igen; kanhända upptas vi av vår ängslan som tränger in i vår kropp och får oss att fullständigt fastna. 

(12:00 - 13:42)

Därför är nirvana inte alls slutet eller målet på vägen. Nirvana är startpunkten, ursprunget, frånvaro av reaktivitet. Nirvana är källan till ett annat liv, till ett liv som inte är vanemässigt och neurotiskt. Nirvana är gångjärnet längs vägen, punkten där vägen ändrar riktning. Inte slutpunkten, utan vridpunkten. Idén har jag lånat från daoismen, från Zhuang Zi. Allt detta låter oss förstå att nirvana handlar om en fri och etisk plats. Det är en plats från vilken man söker leva i världen och respondera på dess utmaningar med omsorg och omtanke. Buddhas sista ord var: 'Saker och ting faller samman. Beträd vägen med omsorg och omtanke [eng. "care"]'.

(23:08 - 24:22)

https://www.youtube.com/watch?v=EF87sRH4NWM&t=793s