What is Buddhism?
The dynamic process of tradition-in-change establishes what Buddhism is
empirically.
David L. McMahan
Empiriskt sett kan buddhism vara en hel del. Buddhister kan vara
så olika att det kan vara svårt att se att de har något väsentligt gemensamt, i
alla fall vad gäller den egna tron. McMahans bok The Making of Buddhist
Modernism (2008) ger levande exempel på det. Boken visar även hur buddhistisk
tradition påverkats av idéhistoriska strömningar och av varje ny tids
kulturella värderingar.
Det primära för mig är inte att få veta vad buddhism verkligen är, eller hur Buddha verkligen var, utan istället vad jag förmår göra med mina bilder av Buddha och buddhismen, samt hur jag kan koppla ihop dessa föreställningar med andra tankespår och värderingar jag har. Jag söker alltså buddhismen för egna syften.
I buddhistisk tradition finner jag intressanta svar på personliga, och samtidigt tidstypiska, existentiella och etiska utmaningar. Jag tänker förvisso inte att buddhismen alltid måste bidra med klockrena och användbara svar. Om buddhismen förmår komplicera saker, eller skapa en intressant spänning eller osäkerhet inom mig kan det vara väl värt en fördjupning.
Men vad buddhism står för är som sagt inte entydigt. Den som sätter
sig in i buddhismen upptäcker snabbt att traditionen rymmer mycket olikartade röster.
Utmaningen för mig är att finna röster som attraherar och som svarar upp på de
dilemman jag bär, vilket inte är helt enkelt. Trots att jag på det stora
hela attraheras av buddhismen är det långtifrån all buddhism som fångar mitt intresse. Att någon är buddhist betyder alltså inte att denne vägleds av liknande frågor, eller att hen försöker hantera samma filosofiska
och existentiella utmaningar som jag, även om det är just dessa frågor och
utmaningar som gör mig intresserad av att fördjupa mig i traditionen.
I mina blogginlägg vill jag arbeta med, och bearbeta, mina utmaningar, både genom att skriva ner mina egna tankar och genom att presentera andras röster. Förhoppningsvis kan offentliggörandet av tankarna leda till dialog med andra.
När blir då buddhismen relevant för mig och i vilka hänseenden upplever jag att den kan ta mig vidare? Vilka syften kan den tjäna och hur kommer den till användning? Jag ska ge fem exempel på varför jag finner anledning att söka mig till buddhismen.
Ingångar och frågor som karaktäriserar mitt sökande:
.
Den existentiella
meningsfullhetens ingång
Hur löser vi nihilismens problem - en utmaning som uppstått när grunden för hur vi historiskt sett har förankrat våra värden blivit undanryckt? Vilka berättelser är vi förmögna att skapa om vår existens, när vi inte tänker oss att någon, eller något, bortom vår värld vill något med oss? När vi står utan en Gud som skapat oss för specifika syften? När vi upplever oss vara irrbloss i ett oändligt universum utan utifrånkommande kärlek eller bekräftelse? När det inte finns ett på förhand givet mål som är ämnat att forma våra liv? När vi står utan evig måttstock att mäta våra handlingar med?
Etikens ingång
Hur grundar man en etik om man bara har människan och naturen att vända
sig till, och om man inte längre upplever att det är hållbart att vända sig
till en sann inre röst, ett evigt rationellt och förnuftigt språk, eller till
bilden av att det goda kommer till uttryck i en osjälvisk och god intention, en
intention som då ses som något evigt gudomligt?
Livfullhetens ingång
Hur lever man sitt liv om man tror att begär är avgörande för att vi människor ska kunna uppleva livet med smak och färg, att begär är det som får oss i rörelse, att begär utgör vår kreativa drivkraft och skapar känsla av mening, att begär är det som gör oss livfulla och levande? Men framförallt; Hur lever man sitt liv om man vet allt detta och samtidigt är medveten om att ens begär också kan sluta oss för världen, begränsa oss, göra oss repetitiva, skapa lidande, göra oss ogenerösa och till och med olyckliga? Att bejaka livet måste förmodligen i någon mening betyda att bejaka ens begär, men hur gör man det utan att förlora sin glädje och generositet till sig själv och till andra?
Intuitionens och
estetikens ingång
Hur kan jag oftare uppleva livet i sin konkretion - vara mitt i det med vakna sinnen - när jag blivit benägen att tillbringa allt mer av min tid i en språklig sfär av diskursiva resonemang, där fokus ligger på abstrakta sakfrågor, eller på någon form av planering? Hur kan jag ställa mig i sinnlig relation till allt vad livet har att erbjuda när jag lever ett alltmer effektivt, tidspressat och nyttoinriktat liv? Hur kan jag utgå ifrån min kropp?
Lidandets ingång
Kan jag lida mindre? Vilken slags lidande kan jag påverka? Hur hör mitt eget lidande ihop med andras lidande? Hur gör jag för att minska sådant lidande som jag kan påverka? Kan jag öka min upplevelse av lugn och tillfredsställelse? Jag har ingen tro att buddhismen ska råda bot på allt mitt lidande. I buddhistiska sammanhang kan det tyckas att frågor om lidande borde vara det mest centrala. Lidande är visserligen en stor sak för mig, både mitt eget och andras, både i det lilla och i världen, men mitt huvudsakliga mål är inte att bli fri från lidande och denna ingång överskuggar heller inte alla de andra. Däremot hänger alla ingångarna intimt samman.
Jag antar att Buddhas sätt att tackla livet ger intressanta och användbara
perspektiv på ovanstående utmaningar. Det som är intressant är att Buddha
lyckades med något utifrån allmänmänskliga förutsättningar i denna värld. I
mina ögon var han en vanlig människa och inte en övermänsklig gud. Förmodligen
var den verklige Buddha inte den mest fulländade i alla avseenden. Säkert var
han inte det för vår tid. Antagligen ville han inte avgudas. Att tänka i dessa
banor ger mig en välgörande frihet, en frihet som Buddha själv rent av kan ha förordat.
Kan man vilja få klarhet i det ursprungliga och samtidigt bejaka
förvanskningarna?
Det är naturligtvis svårt att veta exakt vad Buddha förordade. 2500 år har förflutit och "Buddhas ord" skrevs inte ner förrän långt efter att han levde. Jag vill ändå
försöka förstå vad han tänkte, hans inställning och mående, hans handlingar,
o.s.v. Historisering och kontextualisering är självklart för att komma åt hur
hans idéer utvecklades, hur hans samtid såg ut och vilken miljö han handlade i.
Till min hjälp har jag böcker av akademiker och forskare som exempelvis Johannes Bronkhorst, Richard
Gombrich, Rupert Gethin, Sue Hamilton, Gail Omvedt, Gregory Schopen och Paul Williams.
Det Buddha lyckades med uträttade han i denna värld och under
specifika förutsättningar. Jag vill också uträtta saker i, och för, denna värld
och måste då utgå från mina förutsättningar och den tid jag lever i. Att förstå
hur vår värld fungerar, att förstå den genom att undersöka vad som är möjligt
med våra begränsningar, är ett sätt att öka våra möjligheter att verka i den.
Jag tror att Buddhas värld och hans dåtid har tillräckligt många likheter med vår
värld idag, för att kunskap om den kan vara användbar för oss.
Alla tolkningar av Buddha kvalificerar sig emellertid inte som
rimliga och hållbara i försöken att skapa en sammanhängande bild utifrån det
historiska material vi har att bearbeta (framförallt gamla texter och inskriptioner). Måhända
är orimliga tolkningar inte nödvändigtvis mindre användbara och måhända kan det
vara intressant med högtflygande hypoteser, ja kanske även teser och berättelser
som ter sig direkt fantasifulla. Det må så vara, men det är till syvende och
sist med de faktiska förhållandena vi har att göra. Det är ju i den faktiska världen
vi vill fullgöra våra strävanden och då är det den vi behöver lära känna. Genom
vår strävan att fånga och förstå verkligheten, även en förfluten, ökar vi förhoppningsvis
våra möjligheter att verka i den. Därför finns det en vits med att försöka
teckna ett levnadsexempel som Buddha så att det stämmer överens med
verkligheten så väl som möjligt, även om mer sagoaktiga berättelser också kan ha sitt värde.
Jag har alltså ett intresse för vem den verkliga Buddha var, men
kan vi någonsin rekonstruera en fullt ut sanningsenlig bild av honom? Varje idé
(och varje funktionellt grepp) som tillskrivs Buddha är ju redan transporterad
från en person till en annan, eller från en uttrycksform till en annan, alltid
använd för specifika sammanhang, redan färgad och laddad med tillägg, aldrig
ursprunglig och ren. Varje idé och varje funktionellt grepp som lyckas leva
vidare måste klara sig genom att finna en plats i varje ny tids aktuella
ekosystem av idéer, en plats där den kan komma till användning för ett eller annat ändamål.
Det innebär inte att tankar som ej kan etablera sig en längre tid inte kan tänkas eller bli till, bara att de inte kan bli produktiva i det
sammanhang som utgör dess grogrund, dvs den miljö i vilken de kan, eller inte kan,
verka. Vidare innebär det inte att det är de mest sunda idéerna som överlever.
Naturen är inte per automatik god. Inte heller en viss tids ekosystem av idéer vill det bästa; det vill inget
alls! (På det personliga planet utgör mitt eget tankeliv en 'växlande växtmiljö' - en mindre vidsträckt sådan - där olika
tankar och grepp har olika förutsättningar att rota sig, olika förutsättningar
att föras i blom.)
Med detta resonemang som bakgrund kräver jag inte den ursprungliga
varianten av buddhism. Den går inte att använda, eftersom den blott är en chimär. Jag vill ha den transformerade, den sekundära och ändrade. Buddha är alltid en
annan Buddha, alltid bortom den Buddha som är tänkt att vägleda.
Sammanfattningsvis bejakar jag mitt intresse av att veta mer om
den verkliga Buddha, samtidigt som jag önskar bejaka tolkningarna, förändringarna
och transformeringarna av honom med glatt jämnmod. Ett sådant jämnmod kan
skapas då man inser att den 'förändrade buddhismen' inte går att byta ut mot en
'ursprunglig'. Att krampaktigt hålla fast vid tanken på att få erhålla den
ursprungliga och rena buddhismen är att hålla fast vid en inställning som man
blir friare av att göra sig av med. Vi kan aldrig komma i direktkontakt med
Buddha.
Att tro det vara möjligt är ett självbedrägeri, där man vill förbättra
sakernas tillstånd och vända sig bort från det vi faktiskt kan få, nämligen en
'annan Buddha'; honom kan vi få, honom kan vi vägledas av. Denna 'andra Buddha'
kan vi greppa och paradoxalt nog kan det visa sig att han blir särskilt användbar
när vi konstruerar honom i vår strävan att skapa den verklige Buddha.
Jag har kommit fram till att jag vill att levnadsrecept jag värnar
om ska vara i ständig omförhandling. Man skulle kunna säga att jag inte bara
vill återse maten och frukterna, utan dessutom vill jag se en omkokning av själva
recepten. Jag antar att ingen önskar en död kokkonst där vi serveras skelett.
Med nya tider kommer nya utmaningar och då måste idéer omprövas och anpassas.
Med en sådan inställning kan en tradition leva vidare.
Mattis, våren 2015.
"För att kunna föreställa oss vad som kan tänkas uppstå 'efter buddhism', behöver vi paradoxalt nog gå tillbaka till tiden innan buddhismen började."
Stephen Batchelor. After Buddhism, 2015, sidan 28. Min översättning.
