Buddhismen träder fram ur universums ordning som en skimrande mandala, lyser upp mörkret och har kraften att göra bot på lidanden var helst de uppstår. Det är en evig visdom som kommer rullande med tre juveler: Juvelen Buddha är upplyst. Hans medkänsla når allt, hans läkekonst enorm. Han har sett in i det allra djupaste av universum och med detta klara seende ger han oss dharmajuvelen, den gyllene medelvägen förankrad i själva kosmos ordning. Vi har även juvelen sangha - sammanhållningen mellan munkar och nunnor - som har levt vidare i 2500 år och välkomnar oss in i gemenskapens läkande krafter. I sanghans ringande klockor hör vi det vi innerst inne vill höra. Äntligen frihet på riktigt. Äntligen mening på riktigt. Äntligen räddade. Kanske inte just nu men idealen tycks inom räckhåll. Vi har allt vi behöver. Möjligheten att ta sin tillflykt känns verklig. Jag känner mig kallad och vill ge mig hän transformationen. Snart kommer även jag att le generöst mot min omgivning och dela med mig av visdomar från den upphöjda läran.
För mig är detta buddhismen såsom något mäktigt och mytiskt. Men en sådan bild håller oss fångna och får mig att vilja utropa: Bryt! Cut! Detta om något rör sig om förförs- och begärsmaskiner oavsett om buddhismen kommer i små eller stora farkoster. Fartygen kommer bepansrade och orubbliga i sin riktning. De släpper inte in. Allehanda buddhistiska traditioner har rest buddhismen till att bli självskrivande maskiner som lockar våra begär efter sådant som tröst, ordning, enkelhet och mening. Det maskinerna levererar kommer inte sällan i nummer som 4 ädla sanningar, 8-faldiga vägen, nirvanas 3 eldar och så vidare. Visst, det kan vara till hjälp! Stor hjälp! Inte minst för att de har bringat ordning! På så sätt blir det lättare att greppa de mentala verktygen och lättare att minnas att man har dem i korgen. Men var har de hittat allt? Var dolde det sig?
Buddhismen attraherar mig, men allt mindre i form av den exotiska, magiska och mytiska gestalt som presenterades i den inledande bilden. Vilken gestalt av buddhismen är det då som attraherar mig? Vad är buddhismen eller dharma för mig? Hur önskar jag förhålla mig till den? På vilket sätt kan den träda fram annorlunda?
Som ruin. Som en samling skärvor.
Låter det dött och kraftlöst? Lås oss dröja vid vad en ruin kan innebära. Om du står inför en ruin möter du naturligtvis förfall och något förgånget, men det kan vara fantasieggande att bygga vidare på historiens skärvor. Även en ruin kan framträda i ett nästan magiskt skimmer. Det magiska ligger i förundran över vad som pågått, över en svunnen tid. Att finna en ruin kan innebära den mäktiga känslan av att ha hittat en rikedom, en skatt, något värdefullt, något gåtfullt som man vill gräva i.
Det är nästan som att ruinen själv längtar efter mening och ordning. Den ligger där som en stenhög, en spårhög - och i buddhismens fall även som en inskriptionshög, en texthög, en teckenhög, en gåta. Ur dessa skärvor och spillror har våra buddhor rest sig som avatarer och fått egna liv, buddhor som lämnar nya spår allteftersom även de förfaller. Alla dessa buddhor brukar gå under namnet Buddha som om det bara fanns en. De gamla högarna utgör uppenbarligen övergivna lämningar för någon annan att ta upp.
Över en ruin råder det ofta en atmosfär av stillhet, det råder 'ruin-tid' när förflutet träder in med forna dagar i våra dagar. I det förstörda och det föreställt försvunna gör sig vaga energier och anrika former sig påminda, något växer till sig i vår fantasi och i vårt utforskande. Vi söker en ny sammanhängande helhet och frågar oss om det går att använda. I ruinen finner vi ett råmaterial. De forna verktygen ligger utspridda och måste samlas in, dammas av, undersökas och testas.
Vi lägger örat till ruinen. För att vi ska höra en röst därur måste vi sammanfoga delar. Vi behöver bilda en figur. Buddhan det talas om måste plockas ihop. Vi leker gärna med en figur åt gången. Likt ett barn som leker finner vi bitar som passar ihop. Det tilltalar oss att kunna knyta fullgjorda livsuppgifter till en enda person, så att personens liv kan bli en konkretion av vad vi siktar på, ett inspirerande livsexempel på en tilltalande vandring. På så sätt får vi en ledstjärna. Buddhabitar som inte passar i vårt påbörjade bygge lägger vi åt sidan. Vi vill att berättelsen håller ihop och förmår visa oss hur ett liv kan levas.
Det mesta av materialet i ruinen lär ligga kvar när vi plockat åt oss det vi finner användning för. Materialet är mycket omfattande. Den som vill börja på nytt söker sig till ruinen igen, eller återvänder till skärvorna i korgarna. Av dessa bitar kan man bygga en helt annan Buddha och historia, inte vilken som helst men en som bitarna tillåter. Vi behöver naturligtvis inte bygga och skapa själva. Vi kan låta någon annan göra jobbet åt oss och betrakta det någon annan har byggt. Vi kan köpa det om de säljer det. Om det är fabrikstillverkat brukar det ge sig tillkänna i röstläge och kroppsspråk hos den som säljer. Siddharta Gautama är alltid ett bricolage, inte ett på förhand bestämt pussel.
Det är lätt att bli förälskad i både någon annans skapelse och i sin egen. Likt ett barns låtsaskompis kan ens skapelse bli näst intill perfekt. Perfektion brukar emellertid inte höra livet till. Om vi alltid på förhand bedömer vår buddhafigur som mer upphöjd än andra, kanske vi blivit alltför förälskade i en osanning som passar livet dåligt. I verkliga livet brukar ju vanligtvis en persons förträfflighet bli omöjlig att upprätthålla i ljuset av andra personer och i jämförelse med andra exempel.
Det är inte ovanligt att ruiner lockar till sig arkeologer och historiker. Sådana vill ha något annat än en låtsaskompis. De vill ha kriterier som hjälper till att rekonstruera det som var verkligt i det förflutna. De vill ha rimliga sammanfogningar. Likväl är deras figur ett bricolage, om än ett vetenskapligt sådant. I sitt utforskande och byggande finner de att det finns tillägg i ruinen, att saker och ting har lagts dit under tidernas gång. Dessa ting sorteras och läggs till sidan. Människor som förundras över ruinen vill höra av sanningssökarna vad ruinen en gång kan ha varit.
Forskarnas resultat är hämtade ur spillrorna och gåtan. Deras verk får tyngd av materien, inte av att hänvisa till något evigt och transcendent. De vänder sig till ruinen när de vill veta något och rotar i det förgängliga och förfallna som tidens tand tuggat på. Evigheten spottar inte ur sig något. Den verkar vara tyst.
Det bepansrade fartyget lockar med sin tydliga riktning, sin kraftfulla beslutsamhet och sina svar.
Ruinen lockar med sina gåtor, gåtor som vi vill ska leda till upptäckter och värdefulla slutledningar.
För mig är dharma inte ett slutet system att veckla ut. Det består av skärvor sammanlänkade av mänskliga händer i ett försök att skapa en sammanhängande helhet. Bitarna kan du vrida och vända på. Låt de inte bara ligga. Vem vet, det kanske står något annat på baksidan. Ruinen är löftesrik. Med hjälp av ruinen kan du börja om igen, men du står då inte inför en början utan snarare betraktar du ett slut. Det ursprungliga har passerat förbi för länge sedan och i den mån det finns kvar i form av spår ligger det begravt. Enligt Georges Bataille kan ruinen emellertid inte hjälpa att den har en slags auktoritet som ingen nu levande rörelse någonsin kan erhålla.
Referensen till Bataille fann jag i en av Glenn Wallis böcker. Wallis har inspirerat mig till denna text. Med hjälp av honom blev jag varse värdet av metaforen 'ruin'. Så hette även hans punkband en gång i tiden - metaforen bär han uppenbarligen med sig in i mogen ålder, liksom sin punkiga attityd.
