Vadå tacksamhet?

Koordinater gör att jag kan orientera mig. De stakar ut riktning. I ett livsfilosofiskt sammanhang använder jag benämningen 'koordinat' som metafor och sinnebild för en begreppsligt laddad punkt att vända mig till för att fatta beslut om vägen, en punkt att ta fasta på för att överväga vilken riktning jag ska ta, samt för att värdera det jag lämnat bakom mig. En koordinat får sina konturer och sitt innehåll av ett för den koordinaten centralt begrepp, samt meningssammanhanget som omger det. Med hjälp av det centrala begreppet och dess tillhörande tankar lyser koordinaten upp vår värld likt en stjärna i en stjärnbild på natthimlen kan guida en vandrare som lyfter blicken. 

'Tacksamhet' är en av koordinaterna när jag väljer väg i livet. Jag vill att tankar om tacksamhet styr och influerar mitt liv. På vilket sätt tar då begreppet tacksamhet plats i min livsfilosofi? För att koordinaten ska bli användbar i livet behöver jag ge den ett tydligt innehåll och tydliga konturer så att den kan vägleda och inspirera. Det innebär inte att jag tror mig kunna veta allt om tacksamhet, eller att jag tror att allt med tacksamhet låter sig fångas i språk och tänkande.

Hur som helst behöver jag ha svar kring följande frågor om koordinaten 'tacksamhet' ska bli användbar. Tacksamhet, vad är det? Tacksamhet, hur känner man det? Tacksamhet, hur blir man varse det? Tacksamhet, hur odlar man det? Jag vet inte riktigt hur jag ska närma mig dessa frågor. För att finna en väg in behöver jag skriva. För att finna en väg fram behöver jag skriva. Jag tar tag i en ände och börjar där.

Ordet tacksamhet är intimt förknippat med ordet gåva. För att förstå tacksamhet kan vi tänka att det handlar om 'hur vi tar emot en gåva'. Vad som är att betrakta som gåva kan vara allt möjligt. Det finns mycket i livet vi kan betrakta som gåva, men det finns även sådant som är ologiskt eller svårt att tacka för, så som cancer, jordbävningar, hat, illvilja, miljöförstöring, exploatering av fattiga, etc. Oberoende av hur vi människor reagerar på det goda och onda som livet kommer med fortsätter det att ge och ge och ge. Det som ges ges. En del gynnar människan. Annat inte. Många gånger är orsaken till gott som ont mänskligt beteende och samhälleliga strukturer. Dessa inbegrips i livet som ges.

Vi kan göra skillnad genom att försöka lösa det vi uppfattar som sociala, ekonomiska eller ekologiska problem. Ibland lyckas vi på kort tid, men många gånger sträcker sig förändringsarbete långt in i en oviss framtid. För mig står inte politiska ambitioner och en vilja till förändring i motsättning till att känna tacksamhet.

I podden Stormens utveckling (avsnitt 349) får jag uppfattningen att viljan till tacksamhet och politisk ambition ses som en högst problematisk förening. Förmodligen var det inte meningen att jag skulle uppfatta det så. I vilket fall som helst ger Ola Söderholm, Liv Strömquist och Jonathan Unge exempel på när strävan att maxa känslan av tacksamhet i vardagen tycks skyla lidande och orättvisor. Exemplet utgörs av Kaj Pollak som i tacksamhet vill påminna sig om de människor som plockat bomull till hans frottéhandduk. Hans belåtenhet ger en fadd smak om man tänker på de förmodade arbetsförhållandena som plockarna lever under och som Pollak inte tar upp. Säkert tänker han att de arbetat hårt, men kanske mindre på exploatering och strukturella villkor. Kanske tänker han att vi alla sliter och jobbar i vårt anletes svett på ett eller annat sätt, men mindre på konsekvenser av ekonomiska system.

Förnöjsamheten kopplad till hans handduk har förmodligen ett pris som varken han eller gemene man reflekterar över särskilt ofta. Om Pollak nu vill fundera över hur handduken kommit till, för att tacka insatser bakåt i tiden känns det inkonsekvent att avstå ideologikritik och blunda för orättvisor i produktionen. Tanken med tacksamhet är ju inte att saker och ting ska slätas över, utan snarare att vi ska erkänna verkliga förhållanden. Frågan är om det går att vara tacksam efter att man gjort det. Kan vi fortfarande ta oss rätten att vara tacksamma inför handduken?

Exemplet med Polack och handduken är snarlikt ett annat exempel. Jag tänker på buddhistmunken Thich Nhat Hanh och hans kända te-meditationer. Ett led i dessa meditationer är att tänka på de många människor som varit delaktiga i att göra teet möjligt. När han kände tacksamhet för sitt te förställde han sig dem som stod bakom produktionen av det; bonden som odlat teplantorna, lastbilschauffören som transporterat teet, förpackningsfabriksarbetarna och så vidare. Och han uppmanade andra att göra likadant. 

Thich Nhat Hanh var en socialt medveten person som är känd för att i handling ha gjort stora insatser för att hjälpa utsatta människor och han har även belyst orättvisor i offentligheten för att skapa förändring. I försöken att förstå vad som ligger bakom en kopp te lär det för en dylik person dyka upp sådana svårsmälta saker som jag nämnde ovan och som rimligen är svåra att spontant tacka för, till exempel miljöförstöring och exploatering av fattiga länder och fattiga människor. I mötet med sådana destruktiva faktorer känner vi inte tacksamhet. I teet ser vi istället lidande. 

Ett av Thich Nhat Hanhs mål lär ha varit att skapa större social medvetenhet, inte mindre. Det är inte orimligt att tänka att den odlade medvetenheten om teets resa i förlängningen påverkar personens beslut i stort och smått. Vikten av att välja justa produkter kan med processen få större tyngd. Det som började med tacksamhet öppnade upp för inlevelse i människorna som jobbat i produktionsleden. Jag antar att känslor av tacksamhet kan gå omlott med förståelse för lidande och villkor. Kanske känner vi i slutänden mer medkänsla och empati än tacksamhet.

Felet ligger emellertid inte i att praktisera tacksamhet utan i att göra det på ett naivt, glättigt och överskylande sätt. Risken om man matas med alltför många glättiga exempel är att man slår bakut i motreaktion och inte vill ha med tacksamhet att göra, i alla fall inte med 'talet om tacksamhet'. Själv tror jag att det finns en möjlighet till vishet som då går förlorad. I sammanhanget måste jag erkänna att jag vid tillfällen upplevt att även Thich Nhat Hanh och hans rörelse framstått som förskönande på ett något överskylande sätt. Men exemplet med honom öppnade likväl upp för ett annat perspektiv så att motsättningen mellan 'vilja till tacksamhet' och 'politisk ambition' framstår som mindre.

Mitt exempel med Thich Nhat Hanh är hämtat från ett program ur Bildningsbyråns arkiv. (Bildningsbyrån - tänka mot strömmen - kortdokumentärer om historiska personer som utmanat sin samtid. https://urplay.se/program/230866-bildningsbyran-tanka-mot-strommen-thich-nhat-hanh-att-leva-i-nuet.)

Jag tar gärna ännu en vända till med politiskt perspektiv på tacksamhet. Vi som tog del av traditionell tablå-tv i slutet av nittiotalet i Sverige har en gemensam populärkulturell referens i en försvinnande kort filmreplik som många fortfarande minns. I långfilmen Ogifta par från 1997 bråkar Marie (spelad av Lena Endre) och David (spelad av Peter Dalle). Marie är frustrerad och säger: "Hur fan ska jag va för att du ska va nöjd? David svarar med att häva ur sig: "Vad sägs om kåt, glad och tacksam?". Tydligen blev denna replik framröstad av svenska folket som världens bästa filmreplik några år senare, i ett initiativ om röstning taget av tidningen Aftonbladet 2003. Vilka undermeningar kan vi läsa in i denna ordväxling?

För det första tänker jag att den pekar på det absurda i att beordra eller kräva tacksamhet av någon annan. Allt tal om att vara tacksam i livsfilosofiska samtal kan få en moraliserande effekt där idealet om tacksamhet blir ett bör som växer till en börda. Plötsligt börjar vi beordra oss själva. När tacksamhet blir till något att tvinga in i våra liv blir tacksamheten i sig viktigare än det vi kan vara tacksamma inför. Det blir då bakvänt.

För det andra väcker den hos mig en tanke om att de som är tacksamma är lätta att ha att göra med, gör mindre motstånd, är ofta medgörliga, anpassliga och utmanar inte maktordningen, utan är nöjda med det som är. Nog kan det vara så, men långt ifrån alltid. Skulle tacksamhet inte gå att kombinera med integritet, ideologikritik, egensinnighet eller rebelliskhet? Det är väl ändå inte ett rimligt antagande? Den som är tacksam för något kan ju verkligen vilja värna det, skydda det, bevara det och kämpa för det. Det kan till exempel handla om en relation man finner värdefull, eller en skog man vill bevara och vårda. För detta positiva värde är man redo att stå upp. Om ett auktoritärt styre skulle kunna dra nytta av tacksamma människor skulle tacksamheten behöva vara ett annat slag, mer som en nöjdhet i avsaknad av ambitioner än en tacksamhet som bejakar ett positivt värde.

I livet har vi sådant vi vill förvalta, det vi har en historia med, det vi vet att vi bryr oss om, men livet kommer som sagt med nya saker hela tiden, även med sådant vi ännu inte har en historia med. Jag tog inledningsvis upp faktumet att livet ger och ger och ger, samt att det som ges ges. En del av det gynnar oss, annat inte. Hur vi förhåller oss till detta faktum spelar roll. I bejakande av det liv som ges kan tacksamhet spela roll. Det angelägna i att kultivera tacksamhet ligger för mig bland annat i att det är ett sätt att bejaka det liv som ges. Det gör skillnad hur vi tar emot gott som ont. Vi människor kan ju vara bättre eller sämre på att ta emot det som ges. Det gäller även för det goda, det lättsmälta och sockrade. 

Uppenbara glädjeämnen och sådant vi anser vara ytterst positivt eller rent av livsnödvändigt kanske vi tänker att vi har lätt att tacka för, men vid närmare eftertanke förstår vi att så inte behöver vara fallet. Kanske håller vi till exempel tillbaka våra känslor och stillar vår glädje (våra förhoppningar) på grund av rädsla att något ska tas ifrån oss i medvetenhet om dess flyktighet och bräcklighet. Vi tar då ut saker i förskott och anteciperar en framtid som ännu inte är här. På så sätt fäster vi oss vid framtiden.

Vi kan även vara mer eller mindre skickliga på att vara tacksamma för det vi slentrianmässigt tar för givet, det lilla, det obetydliga, eller det tillsynes oväsentliga. Samt vi kan vara mer eller mindre skickliga på att uppskatta det vi har utan att ständigt vara på väg mot 'mer och nästa'. 

När det gäller det som gör ont, det beska, kan vi ibland förmå se det goda i det onda, eller i alla fall se det goda mitt bland det som gör ont. På så sätt kan vi öppna upp för tacksamhet även i svåra stunder. Vidare kan vi öppna upp för tacksamhet när vi förstår hur avhängiga vi är av andra och annat, när vi förstår att vi fått hjälp och stöd av en oändlig mängd förflutna insatser och händelser, när vi förstår att vi inte klarar oss utan andra människor och naturen. Genom att inse detta och påminna oss om det kan vi känna tacksamhet om och om igen. Hur långt vi väljer att försöka se samband, orsaker och hur det ena villkorar det andra blir en fråga för den som väljer att ta sig an denna övning. Antagligen har man passerat gränsen för vad som är görbart och meningsfullt när man börjar tacka för att dinosaurierna dog ut som ett villkor för att vi människor lever idag.

Det är i konkreta situationer vi befinner oss i som vi kan stanna upp för att bli varse vår sårbarhet och avhängighet genom att förstå hur och på vilket sätt vårt liv faktiskt är villkorat av annat och andra. Vår omgivning och våra relationer kan därmed ses som upprätthållande gåvor, ja även inre processer och förlopp upprätthåller och ger kraft åt vår person. Inte heller vår kropp är att förglömma. Den är med och bär upp vår person från stund till stund så länge vi lever och kan därmed också ses som en gåva även om den är sammanvävd med den som tackar. Vi kanske önskar oss en annan kropp, en vackrare, en starkare eller en friskare, men det är inte vår önskade kropp som gör jobbet utan vår faktiska kropp.

Utan andra och annat hade vi varit ensamma eller snarare 'inte varit alls'. Utan andra och annat hade vi inte kunnat leva vidare. Känslan av tacksamhet som vi riktar mot annat sägs kunna stärka vår medkänsla, eftersom tacksamhet är ett förhållningssätt som föder känslan av samhörighet. Våra hjärtan öppnas då vi ger ut tacksamhet. I någon mening är det att vara generös tillbaka, vilket ger mig ytterligare ett väsentligt perspektiv på tacksamhet att formulera.

Att själv få vara den som är generös, kraftgivande och stöttande är kanske den främsta källan till glädje och mening, vilket innebär att vi kan betrakta detta att få verka i världen som en gåva av finaste slag. Utan andra med behov och begär hade vi inte kunnat känna tillfredställelse och mening i att leva för och med andra. Vi kan tacka dem för att de behöver oss och för att vi kan uträtta saker tillsammans. Utan andra, ingen samhörighet och värme. Utan andra, färre tillfällen till överraskning. Utan andra, visserligen mindre motstånd och mindre konflikter, men då även färre saker att kämpa för. 'Utan andra' är egentligen en absurd och världsfrånvärld tanke! När vi inte tillräckligt tackar 'de andra vi faktiskt har att göra med' kan det bero på att vi föreställer oss 'bättre andra' som ofta endast finns i vårt huvud. Vad vi behöver är dem som är av kött och blod och de är mig veterligen inte utan brister!

I förståelsen av att livet ständigt kommer med gåvor - när det ger oss det stöd, den kraft och hjälp vi behöver för att kunna blomma ut, känna mening och leva - ryms ett perspektiv som bygger på en uppdelning mellan 'mig' (mottagare) och 'världen/annat/andra' (givaren/gåvan). Jag antar att akten 'att tacka' inte helt kan upplösa gränserna mellan den som tar emot och den som ger så länge akten varar. Samtidigt antar jag att det är en akt som kan binda samman och sammanfläta parter. Att en viss dualism ofrånkomligen verkar uppstå i tackandets akt bör vi nyfiket uppmärksamma, men dualismen är inte cementerad, för i insikten om vår avhängighet kan uppdelningen luckras upp i nästa andetag. Hur som helst ser det ut som att akten 'jag tackar' och upplevelsen 'vi hör ihop' är en fullt möjlig och dessutom vanligt förekommande combo.

I odlandet av vår förmåga att känna och visa tacksamhet kan det vara till hjälp att bli varse om när vi lyckas vara det. Känner vi igen tacksamhet som tacksamhet när den uppstår? Vad innebär det att uppleva tacksamhet i mottagande? Hur blir vi varse det vi vill kultivera? 

Ett sätt att identifiera tacksamhet är att reflektera över vilka uttryck som förknippas med den, det vill säga uttryck som vi kan tänkas utbrista i när vi tar emot en gåva. Det första vi tänker på är förmodligen frasen: "Tack!", vilket underförstått kan betyda 'Jag tar emot', vilket i sin tur kan kopplas till 'omfamnande', 'öppenhet' och 'acceptans', centrala begrepp inom buddhismen. Med detta i åtanke är det inte så förvånande att vi som låter oss inspireras av buddhismen har ett intresse av att införliva 'tacksamhet' i vår praktik. Andra uttryck vi kan utbrista i när vi tar emot en gåva är:

Så fin! Så vacker! Så skön! 

Detta är en gåva!

Så överraskande! 

Detta hade jag inte förväntat mig!

Du är verkligen en gåva! 

Jag uppskattar att du tar dig tid! 

Härligt! Underbart! 

I vart och ett av dessa uttryck tycker jag mig kunna urskilja lycka och glädje, ja nog faktiskt även njutning och tillfredsställelse. Det är kvaliteter jag verkligen tror utmärker tacksamhet, samtidigt har jag erfarenhet av att tacksamhet även hängt ihop med melankoli, sorg och smärta. I tacksamheten jag då känt har jag kunnat erkänna en tragisk dimension i det jag stått tacksam inför. Så var det när jag miste min mamma och det tragiska bestod då inte bara i att jag förlorat henne utan fick även finnas med som en dimension i vår relation och i hur hon var som person. Det betyder inte att relationen till min mamma var särskilt komplicerad, utan det handlar om att jag vill förhålla mig till det som var verkligt. Jag var tacksam för hela henne och det vi hade. Jag ville inte förminska verkliga mamma till något glättigt. Denna insikt vill jag ta med mig in i andra situationer. Jag skrev om det i mitt begravningstal.

När jag förra helgen körde genom min släktgrens skog på den lilla vägen ner mot stugan vi har tillgång till hade jag en liknande upplevelse. Inför skogen, hagmarken och sjön kände jag en stark känsla av tacksamhet, men det var inte en helt igenom glad känsla. I omgivningarna såg jag en fantastisk skönhet men jag läste även in sorg, lidande och vemod. Det var en intuitiv känsla för klimatkris, för bleknande barndomsminnen, för personer som helhjärtat tagit hand om platsen men som nu inte längre finns, samt en lyhördhet för de tvister som ägt rum på denna plats, ja även för de tvister som måhända kan komma i framtiden. Jag var upprymd, tacksam, lycklig och sorgfull på en och samma gång. Skog, hagmark och sjö framträdde som ett värde jag ville bejaka och värna om, men inte för att allt var frid och fröjd eller helt och fullt gott. Trots tragiken stannade känslan av tacksamhet kvar. Den uppfyllde mig visserligen inte med den lätthet som jag fantiserar kan komma med utövande av buddhism eller den antika kynismen.

Ytterligare ett uttryck vi kan utbrista i när vi tar emot en gåva med tacksamhet är 'Perfekt!'. Jag har tidigare talat om detta uttryck i samband med hur man kan möta livet i stort. Då kom jag fram till att möta livet genom att säga 'Perfekt! Javisst!' är nästan som att säga tack. När jag nu funderar över det igen tänker jag att denna inställning visserligen inte allena kan fullgöra en känsla av tacksamhet, men att inställningen verkligen kan underlätta att tacksamhet uppstår. Jag tänker även att detta förhållningssätt till världen kan ses som en ingrediens i vad som bygger tacksamhet, genom att bidra till den sida av tacksamhet som handlar om att bejaka gåvan. Att ta emot något med inställningen "Perfekt! Just så! Sannerligen så må det ske! Inget har gått fel" kan på så vis gå hand i hand med en känsla av tacksamhet. 

Jag tycks ha kommit fram till att tacksamhet rymmer två sidor, att tacksamhet är en kombination av att å ena sidan glädjas av det en möter och å andra sidan att ta emot och ge utrymme åt det som ges. Med andra ord består det i att å ena sidan uppskatta och bejaka, och i att å andra sidan låta något komma en nära genom att tillåta sig en relation till det. Det verkar finnas en dynamik här mellan den aktiva första delen (vilken består i 'Ja!') och den andra delen som beskrivs mer passivt (öppen, tillåtande), men jag antar att det inte ska tas alltför bokstavligt.  

De två delarna låter sig sammanfattas i 'uppskattning och mottagande', men jag tänker att det är ytterligare en del som karaktäriserar tacksamhet och det är 'reflektion' och 'återblick'. Jag frågar mig om man inte först måste uppskatta för att sedan kunna tacka. Jag tänker att det måste ske i den ordningen. Vidare funderar jag att 'tack' är en varm tanke i stil med 'tänk att jag fick detta till mig, tänk att detta värde skänktes mig'. Tacksamhet skulle då bestå i en efter-reflektion som följer på att något givits och att man tagit emot det med uppskattning eller i alla fall med att ja. I så fall finns det en viss skillnad i innebörd mellan att uppskatta och känna tacksamhet. Det rimmar bra med det naturliga i att i skymningen tacka för dagen, efter måltiden tacka för maten, vid bokslut tacka för stöd och inspiration och vid dödsfall tack för ett helt liv.

Krasst och opoetiskt uttryckt är min tankefigur för tacksamhet nu en treenighet: 

uppskattning + mottagande + återblick

I mitt bearbetande av vad tacksamhet kan vara har jag försökt minnas böcker som behandlat ämnet på ett intressant sätt. En bok jag direkt kom ihåg var Aktivt hopp - att möta vår tids utmaningar utan att bli galen (2012). I denna tar författarna Joanna Macy och Chris Johnstone upp tacksamhet som en viktig del i aktivism för en hållbar framtid. Även Macy och Johnstone talar om att tacksamhet har två sidor. Tacksamhet sägs innebära å ena sidan att värdesätta och å andra sidan att erkänna och uppmärksamma. Vidare beskriver de tacksamhet som en social känsla som riktar vår värme och välvilja mot världen omkring oss. De skriver: "Tacksamheten är grunden för tillit, eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra. Det är inte särskilt förvånande att forskning visar att vi är mer benägna att hjälpa dem vi är tacksamma för, vilket leder till en positiv cirkel av hjälpsamhet, tacksamhet, tillit och samarbete" (s 64). 

Macy och Johnstone menar att tacksamhet stärker vår resiliens, dvs vår motståndskraft; vår förmåga att hantera svårigheter och anpassa oss till förändrade omständigheter. "Att träna oss i tacksamhet är en viktig del av den stora omställningen" [för ett hållbarare samhälle] står det att läsa (s 68). Författarna motiverar detta uttalande med att det är ett "motgift mot konsumism" och ett "uppfriskande alternativ" till att centrera hållbarhetsarbete kring "skuldkänslor och rädsla" (s 77). Det kan vara bra att ha mer än ett fokus, att kunna fokusera på det vi har och inte bara på det vi inte har, det som inte fungerar.

För att odla vår förmåga till tacksamhet kan vi göra övningar till exempel i sittande meditation eller i vardagen. Det är inte svårt att hitta förslag på övningar i tacksamhetens tecken inom buddhistisk tradition. (I Macys och Johnstones bok bjuds vi på några.) Populära mindfulnessövningar kan till exempel vara passande, där vi övar oss i att vara varsamt tålmodiga, öppna, varsevarande och bejakande av det som sker, där vi återkommande påminner oss om vad vi vill ska styra våra liv och vad som har värde för oss. När jag bläddrade i mina böcker för att se hur kopplingar görs till tacksamhet i mindfulnesslitteratur landade min blick på följande rader: "Mindfulness är ett sätt att uttrycka vår tacksamhet för en gåva vi aldrig kan återgälda. Mindfulness kan bli en ihållande tacksamhetsbön." (Chozen Bays, Jan. How to train a wild elephant. 2011, s 13. Min översättning till svenska från engelska.)

Det kan också vara relevant med reflektion och analys i kultiverandet av tacksamhet. Vi kan behöva se saker i nytt ljus, eller i sitt rätta ljus, vilket till exempel kan innebära att man ser sitt beroende av andra och annat i ett nät av ömsesidig avhängighet. Vi kan därtill ha dagliga recitationer och ritualer för att odla våra tacksamhetskänslor, till exempel i början eller slutet av dagen. Förslag på sätt eller övningar är som sagt inte svåra att finna om man letar och jag tänker att det inte är så svårt att komma på egna. Att komma samman i grupp för att diskutera hur man ska praktisera tacksamhet kan vara givande och stärka oss i våra ambitioner.

Jag vill också uppmuntra till att lägga märke till hur vi och andra redan nu tackar. Med vilken sinnesstämning man uttrycker sitt 'tack' är avgörande. Även vilka känslor och tankar som ledsagar mottagandet. Här finns det inget universellt rätt eller fel, utan vi måste anpassa oss efter hur situationen ser ut. Är gåvan svår att ta emot? Tar vi emot med tanke om att vi blivit förpliktigade till något? Känner vi oss tvungna att återgälda gåvan? Misstänkliggör vi gåvan/givaren eller läser vi in välvilja? Tillåter vi oss att stanna upp och verkligen ta in vad som ges? Låter vi gåvan vara vad den är? Tar vi vara på den i stunden utan att skynda vidare till 'nästa och mer'? Gläds vi av vad vi får? Väcker gåvan rädslor? Kan den som ger ta emot mitt tack? Känner vi oss ovärdiga gåvan? Blir vi förnärmade? Blir vi smickrade? Hur bekräftar vi gåvan och givaren? Hur tar vi emot? Lägger vi märke till att det blir olika för varje gång?

Se även:

Hur stort kan vi tacka?

Inre hållbarhetsarbete för det yttre

Dizangs icke-vetande

Dizang said "Not knowing is most intimate."

Dizang sade "Inte veta är högst intimt."

Zenläraren Norman Fischer ger oss följande lilla anekdot i sin essä Not knowing is most intimate från 2006:

Det finns [...] en roande kommentar till Dizangs icke-vetande som tar formen av ett samtal mellan olika ansiktsdelar: Munnen säger till näsan: "Jag äter. Jag pratar. Vad kan vara viktigare än det? Så hur kommer det sig då att du är över mig?" Näsan svarar med att citera ett gammalt kinesiskt ordspråk: "Bland de fem bergen intar det i mitten den mest hedervärda positionen. Men hur kommer det sig att ni är över mig?” säger näsan till ögonen. Ögonen svarar: "Vi är som solen och månen. Vi har kraften att belysa och spegla. Men hur kommer det sig att ni ögonbryn är över oss?" Ögonbrynen vet ingenting. De har inga som helst krafter. De kan inte äta, tala, lukta, se och höra. Ändå är de högst. De svarar: "Vi är generade över att vara över er alla och vi har ingen aning om varför." En annan mästare som kommenterade vad som sagts sade: "I ögonen kallas det att se, i öronen kallas det att höra, men vad kallas det i ögonbrynen?" Efter en lång tystnad sade han sedan: ”I sorg sörjer vi tillsammans, i lycka gläds vi tillsammans. Alla känner till vad som är användbart, men ingen uppskattar den enastående kraften i vad som är oanvändbart.” 

(Min översättning från engelska till svenska.)

https://everydayzen.org/teachings/not-knowing-is-most-intimate/

Lågorna på marken

Dogen kungör i engelsk översättning:

"The flame [of discourse]
expounds the Buddha, 

expounds dharma. 

The Buddha expounds the flame. 

Dharma expounds the flame."


något snett sydd svensk språkdräkt:

den brinnande lågan 

av utläggningar 

vecklar ut Buddha, 

vecklar ut läran 

Buddha utvecklar lågan 

Läran utvecklar lågan

himlens vatten

på marken läran en löpeld 

av människor som brinner

på himlen läran en samling

tända koordinater för resande

släppta i ett omvänt stjärnfall

träffar de himlens vatten

facklorna funna i ruiner av

andra människor som brunnit

brännbart material lämnat 

åt sitt öde här nere att tända

fackelkasten singlar uppåt och 

träffar det svarta vattnet

från marken svingas de och

lyser upp himlens fyrverk

eldringar på valvets ytspänning

när en stark utsaga svingats

David Bowie

 

Bilder från filmen Moonage Daydream, tysk-amerikansk

film om David Bowie från 2022 av Brett Morgen.

Jay Garfield - etik

 

fråga av ord för ordlös förundran

Ezra Klein, värd för The Ezra Klein Show, bjöd in författaren och buddhistläraren Stephen Batchelor till ett samtal. Avsnittet lades upp på YouTube den andra januari 2026 under rubriken The Most Powerful Question I’ve Heard. Batchelor berättar om sin erfarenhet av att praktisera med frågan ‘Vad är detta?’ i sin strävan att möta livet mer öppet och vaket med förundran. Enligt koreansk zentradition ställs frågan under meditation och återfinns i en känd koan, där den utgör koanens hwadu, dvs dess brännpunkt och centrala fras. Koanen utgör den något mer ordrika helheten som tecknar sammanhanget för hwadun att verka i. Den berättar om en ordväxling mellan Huineng, den sjätte patriarken inom chan, och munken Huai-jang som anländer för att studera för honom i ett kloster. Du finner koanen i det sjunde kapitlet i The Sutra of Hui-neng / The Platform Sutra.

Praktiserandet av frågan ger oss här ett exempel på när ord hjälper till att generera ett möte med något outsägligt; när användandet av ord bereder väg för det ordlösa. Zenläraren Norman Fischer kallar zen för "en frasernas praktik" eftersom fraser som exempelvis "What is this?", "Not knowing" eller "Not knowing is most intimate" ständigt förs in och upprepas i dagliga aktiviteter och meditation. (https://everydayzen.org/teachings/not-knowing-is-most-intimate/). I en av Kinas allra tidigaste zentexter läser jag för tillfället om vad som tillskrivits Bodhidharmas lära. Där står det: "Inte veta är vetande utan hinder. Inte se är obehindrat seende".

Det slår mig att Batchelor nedan beskriver ett förhållningssätt till världen och oss själva där vi kommer nära och blir intima med ett liv som samtidigt förblir oss främmande. Det drar sig undan och träder fram på samma gång. Vi gör oss med andra ord hemmahöriga i världen samtidigt som vi upplever en slags alienation. Något talar till oss, det angår oss. Det är inte färglöst och stumt. Det engagerar oss. Alienation behöver inte innebära att det främmande stöter bort oss. Vi kan tvärtom uppleva något som främmande utan att bli fientliga eller likgiltiga. Vi kan göra oss hemmastadda i en värld som på sätt och vis aldrig kan bli vår. 

Klein uppmanar Batchelor att berätta om sin erfarenhet av denna praktik.

Batchelor: Hur är det att sitta och stirra in i en vägg i tio till tolv timmar [per dag] med frågan ‘Vad är detta? Nittio dagar på sommaren, nittio dagar på vintern. Det är en lång tid. Under de första veckorna fortsätter sinnet att komma med alla möjliga slags smarta svar och teorier, ja det kan även dyka upp enigmatisk [gåtfull] zenliknade poesi i huvudet. Men vid en viss punkt stillar sig sinnet och du börjar vila i förundran och förvåning över att du alls är här i denna stund.

Det är inte så att förundran och frågande pågår [endast i huvudet] mellan våra öron. Det är inte en fråga för intellektet. Det kan vara det i början, men vid en viss punkt kan du släppa orden helt och hållet. Du behöver inte upprepa ‘Vad är detta?’ gång på gång, utan du kommer upptäcka vad som kallas “the sensation of doubt” - att du uppfylls av tvivel som en fysisk förnimmelse vilken tar plats i magtrakten. Den förkroppsligade kvaliteten av förundran och frågande kommer allteftersom att genomsyra ditt sinne mer och mer i vardagen.

Det blir ett betydande inslag i hur du erfar dig som varande medveten. Världen blir inte nödvändigtvis något du tar för givet. Det gäller även i mötet med en annan person och i mötet med djur och natur. Att möta en annan person handlar inte längre bara om social interaktion. Du övar upp en större känslighet för det besynnerliga och egendomliga i att allt detta faktiskt finns och pågår i världen. Det kan vara din katt, andra människor, ja vad som helst. 

Det öppnar upp en relationell kvalitet till livet som jag finner närande. Det får mig att återvända till mitt livs organiska grund, men inte på ett sätt där jag helt upphör att tänka. Som människa tänker du alltid på ett eller annat sätt, men det här tillhandahåller ett förkroppsligat ramverk där du möjligen kan tänka från magtrakten snarare än med huvudet. [...]

Klein undrar hur Batchelor gör för att undvika att frågan ‘Vad är detta?’ blir mekaniskt repetitiv.

Batchelor: Det väsentliga är att låta frågan falla bort under meditationen vid den punkt då sinnet stabiliserat sig genom uppmärksamhet på andningen eller genom utövandet av sittandet i tysthet. När du liksom [åter-]finner dig själv och förnimmer det i kroppen [uppstår] en slags grundlöshet, en slags harmoni, en balans och ett lugn; när du varsamt frågar dig själv ‘Men vad är detta?’ eller ‘Vad pågår?’. 

Du tillåter dig att inte [gång på gång omedelbart] repetera frågan utan landar i den tystnad som ger sig när frågan ställs. Gå med på att lyssna till vad helst som dyker upp. Lyssna till din kropp, till världen och troligen kommer du så småningom bli ointresserad av att finna svar, för i slutänden finns det inga svar att få. [...]

Poängen är inte att komma med ett svar som får läraren att säga ‘Smart! Du har klarat det!’. Det är istället att få kvaliteten förundran/frågande/förvåning/nyfikenhet att genomsyra hela ditt medvetande. Oavsett om du mediterar, jobbar eller något annat, anser jag att det är hälsosamt att kultivera detta, vilket i och för sig kan vara svårt att tillämpa [i verkligheten]. [...]

Ovisshet ger dig utrymme. Det ger dig tid att fundera, reflektera och tänka. [Det möjliggör] att inte omedelbart behöva tro på vad ditt sinne säger. [...]

Kopplat till skapandet av detta utrymme av lyssnande, öppenhet och förundran hör vi ofta uttryck som “let go” eller ”letting be”. Batchelor berättar:

Kom ihåg att det ord jag översatt [som “let go”/”letting be”] vanligen översätts med [eng.] “abondon”, ‘överge’. Så är fallet enligt etablerad sed i nittionio procent av de buddhistiska böcker du läser. Det [ordvalet] är avsevärt starkare. Det betyder avvisa och [att du ska] göra dig av med [exempelvis] hat. Överge det! Överge det! I mina öron låter det verkligen alltför aggressivt. 

Inom populariserad västerländsk buddhism använder man inte [“abondon”] i så hög utsträckning. Det gör man inte. Istället har man snappat upp “letting go”. [Men] “letting be” [som du sade] fungerar enligt mig betydligt bättre. Det är kärnan i utövandet av mindfulness, i att vara varsevarande. Det handlar om att lära känna [exempelvis] avundsjuka eller ångest när det uppstår i ditt sinne, bara uppmärksamma det, inte tro på det och inte dras med i berättelserna som [förstärker känslorna]. Du försöker att inte förtränga eller förneka. Du låter det bara vara. Det fungerar verkligen. 

Mindfulness handlar om att betrakta saker som de är, att ta dem för vad de är; övergående, tillfälliga - låta de ha sin naturliga gång. Med tiden minskar de sakta. Och ifall de inte minskar blir du [iallafall] mer centrerad i den icke-reaktiva kvalitet som utmärker mindfulness. Med ens du är varsevarande (mindful) är du icke-reaktiv. Du noterar snarare än reagerar. Du iakttar. Det är det som frigör dig från starkt dominerande förlopp av tankar och känslor som dyker upp. [...]

Klein berättar att hans erfarenhet är att de bästa terapeuterna ofta pressat honom att lämna platsen där han lugnt och kontrollerat kunnat reglera sina känslor, så att han känslomässigt tvingats reagera på något han upplevt mycket obehagligt. Som jag tolkar Klein menar han att så länge man befinner sig i det där reglerade rummet blir det svårare att verkligen möta svårigheter som finns i ens liv och bli medveten om ens känslomässiga förhållande till dessa. Man gör sig inte direkt mottaglig för att känna till exempel sorg, besvikelse, feghet eller ilska. 

Batchelor: Enligt mig är det en fullt giltig kritik av buddhism och meditation så som det utövas i största allmänhet. Att det kan användas som en strategi för att undvika. Meditation kan användas till att nollställa sig i förhållande till världen. Jag är övertygad om att det händer av och till. Att vistas i en slags andlig bubbla är inte en lämplig respons på situationer. Målet med att praktisera de fyra utmaningarna är inte att hamna i ett lycksaligt nirvanskt tillstånd, utan istället att respondera mer verkningsfullt på lidande, förvirring och den värld vi befinner oss i. 

Det görs klart redan från början att denna praktik [som jag tror på] inte handlar om att ge stillhet och känslomässigt jämnmod ett absolut [oantastligt] värde. Praktiken handlar om att skapa ett utrymme i vilket du kan fatta ett klokt beslut ifråga om dina gensvar. Det kan hända att du behöver ilska. Ilska är inte nödvändigtvis något dåligt. (Batchelor ger exempel på en mamma som behöver bli arg för att stoppa sitt barn då det är på väg att springa ut i vägen med farlig trafik.)

https://www.youtube.com/watch?v=5a7seXD2hEs&t=2392s

(För översättningen från engelska till svenska ansvarar jag Mattis.)