David Bowie

 

Bilder från filmen Moonage Daydream, tysk-amerikansk

film om David Bowie från 2022 av Brett Morgen.

Jay Garfield - etik

 

fråga av ord för ordlös förundran

Ezra Klein, värd för The Ezra Klein Show, bjöd in författaren och buddhistläraren Stephen Batchelor till ett samtal. Avsnittet lades upp på YouTube den andra januari 2026 under rubriken The Most Powerful Question I’ve Heard. Batchelor berättar om sin erfarenhet av att praktisera med frågan ‘Vad är detta?’ i sin strävan att möta livet mer öppet och vaket med förundran. Enligt koreansk zentradition ställs frågan under meditation och återfinns i en känd koan, där den utgör koanens hwadu, dvs dess brännpunkt och centrala fras. Koanen utgör den något mer ordrika helheten som tecknar sammanhanget för hwadun att verka i. Den berättar om en ordväxling mellan Huineng, den sjätte patriarken inom chan, och munken Huai-jang som anländer för att studera för honom i ett kloster. (Sjunde kapitlet i The Sutra of Hui-neng / The Platform Sutra.)

Praktiserandet av frågan ger oss här ett exempel på när ord hjälper till att generera ett möte med något outsägligt; när användandet av ord bereder väg för det ordlösa. Det slår mig att Batchelor nedan beskriver ett förhållningssätt till världen och oss själva där vi kommer nära och blir intima med ett liv som samtidigt förblir oss främmande. Det drar sig undan och träder fram på samma gång. Vi gör oss med andra ord hemmahöriga i världen samtidigt som vi upplever en slags alienation. Något talar till oss, det angår oss. Det är inte färglöst och stumt. Det engagerar oss. Alienation behöver inte innebära att det främmande stöter bort oss. Vi kan tvärtom uppleva något som främmande utan att bli fientliga eller likgiltiga. Vi kan göra oss hemmastadda i en värld som på sätt och vis aldrig kan bli vår. 

I en av Kinas allra tidigaste zentexter läser jag att Bodhidharma, den första patriarken inom chan, sade "Inte veta är vetande utan hinder. Inte se är obehindrat seende".

Klein uppmanar Batchelor att berätta om sin erfarenhet av denna praktik.

Batchelor: Hur är det att sitta och stirra in i en vägg i tio till tolv timmar [per dag] med frågan ‘Vad är detta? Nittio dagar på sommaren, nittio dagar på vintern. Det är en lång tid. Under de första veckorna fortsätter sinnet att komma med alla möjliga slags smarta svar och teorier, ja det kan även dyka upp enigmatisk [gåtfull] zenliknade poesi i huvudet. Men vid en viss punkt stillar sig sinnet och du börjar vila i förundran och förvåning över att du alls är här i denna stund.

Det är inte så att förundran och frågande pågår [endast i huvudet] mellan våra öron. Det är inte en fråga för intellektet. Det kan vara det i början, men vid en viss punkt kan du släppa orden helt och hållet. Du behöver inte upprepa ‘Vad är detta?’ gång på gång, utan du kommer upptäcka vad som kallas “the sensation of doubt” - att du uppfylls av tvivel som en fysisk förnimmelse vilken tar plats i magtrakten. Den förkroppsligade kvaliteten av förundran och frågande kommer allteftersom att genomsyra ditt sinne mer och mer i vardagen.

Det blir ett betydande inslag i hur du erfar dig som varande medveten. Världen blir inte nödvändigtvis något du tar för givet. Det gäller även i mötet med en annan person och i mötet med djur och natur. Att möta en annan person handlar inte längre bara om social interaktion. Du övar upp en större känslighet för det besynnerliga och egendomliga i att allt detta faktiskt finns och pågår i världen. Det kan vara din katt, andra människor, ja vad som helst. 

Det öppnar upp en relationell kvalitet till livet som jag finner närande. Det får mig att återvända till mitt livs organiska grund, men inte på ett sätt där jag helt upphör att tänka. Som människa tänker du alltid på ett eller annat sätt, men det här tillhandahåller ett förkroppsligat ramverk där du möjligen kan tänka från magtrakten snarare än med huvudet. [...]

Klein undrar hur Batchelor gör för att undvika att frågan ‘Vad är detta?’ blir mekaniskt repetitiv.

Batchelor: Det väsentliga är att låta frågan falla bort under meditationen vid den punkt då sinnet stabiliserat sig genom uppmärksamhet på andningen eller genom utövandet av sittandet i tysthet. När du liksom [åter-]finner dig själv och förnimmer det i kroppen [uppstår] en slags grundlöshet, en slags harmoni, en balans och ett lugn; när du varsamt frågar dig själv ‘Men vad är detta?’ eller ‘Vad pågår?’. 

Du tillåter dig att inte [gång på gång omedelbart] repetera frågan utan landar i den tystnad som ger sig när frågan ställs. Gå med på att lyssna till vad helst som dyker upp. Lyssna till din kropp, till världen och troligen kommer du så småningom bli ointresserad av att finna svar, för i slutänden finns det inga svar att få. [...]

Poängen är inte att komma med ett svar som får läraren att säga ‘Smart! Du har klarat det!’. Det är istället att få kvaliteten förundran/frågande/förvåning/nyfikenhet att genomsyra hela ditt medvetande. Oavsett om du mediterar, jobbar eller något annat, anser jag att det är hälsosamt att kultivera detta, vilket i och för sig kan vara svårt att tillämpa [i verkligheten]. [...]

Ovisshet ger dig utrymme. Det ger dig tid att fundera, reflektera och tänka. [Det möjliggör] att inte omedelbart behöva tro på vad ditt sinne säger. [...]

Kopplat till skapandet av detta utrymme av lyssnande, öppenhet och förundran hör vi ofta uttryck som “let go” eller ”letting be”. Batchelor berättar:

Kom ihåg att det ord jag översatt [som “let go”/”letting be”] vanligen översätts med [eng.] “abondon”, ‘överge’. Så är fallet enligt etablerad sed i nittionio procent av de buddhistiska böcker du läser. Det [ordvalet] är avsevärt starkare. Det betyder avvisa och [att du ska] göra dig av med [exempelvis] hat. Överge det! Överge det! I mina öron låter det verkligen alltför aggressivt. 

Inom populariserad västerländsk buddhism använder man inte [“abondon”] i så hög utsträckning. Det gör man inte. Istället har man snappat upp “letting go”. [Men] “letting be” [som du sade] fungerar enligt mig betydligt bättre. Det är kärnan i utövandet av mindfulness, i att vara varsevarande. Det handlar om att lära känna [exempelvis] avundsjuka eller ångest när det uppstår i ditt sinne, bara uppmärksamma det, inte tro på det och inte dras med i berättelserna som [förstärker känslorna]. Du försöker att inte förtränga eller förneka. Du låter det bara vara. Det fungerar verkligen. 

Mindfulness handlar om att betrakta saker som de är, att ta dem för vad de är; övergående, tillfälliga - låta de ha sin naturliga gång. Med tiden minskar de sakta. Och ifall de inte minskar blir du [iallafall] mer centrerad i den icke-reaktiva kvalitet som utmärker mindfulness. Med ens du är varsevarande (mindful) är du icke-reaktiv. Du noterar snarare än reagerar. Du iakttar. Det är det som frigör dig från starkt dominerande förlopp av tankar och känslor som dyker upp. [...]

Klein berättar att hans erfarenhet är att de bästa terapeuterna ofta pressat honom att lämna platsen där han lugnt och kontrollerat kunnat reglera sina känslor, så att han känslomässigt tvingats reagera på något han upplevt mycket obehagligt. Som jag tolkar Klein menar han att så länge man befinner sig i det där reglerade rummet blir det svårare att verkligen möta svårigheter som finns i ens liv och bli medveten om ens känslomässiga förhållande till dessa. Man gör sig inte direkt mottaglig för att känna till exempel sorg, besvikelse, feghet eller ilska. 

Batchelor: Enligt mig är det en fullt giltig kritik av buddhism och meditation så som det utövas i största allmänhet. Att det kan användas som en strategi för att undvika. Meditation kan användas till att nollställa sig i förhållande till världen. Jag är övertygad om att det händer av och till. Att vistas i en slags andlig bubbla är inte en passande respons på situationer. Målet med att praktisera de fyra utmaningarna är inte att hamna i ett lycksaligt nirvanskt tillstånd, utan istället att respondera mer verkningsfullt på lidande, förvirring och den värld vi befinner oss i. 

Det görs klart redan från början att denna praktik [som jag tror på] inte handlar om att ge stillhet och känslomässigt jämnmod ett absolut [oantastligt] värde. Praktiken handlar om att skapa ett utrymme i vilket du kan fatta ett klokt beslut ifråga om dina gensvar. Det kan hända att du behöver ilska. Ilska är inte nödvändigtvis något dåligt. (Batchelor ger exempel på en mamma som behöver bli arg för att stoppa sitt barn då det är på väg att springa ut i vägen med farlig trafik.)

https://www.youtube.com/watch?v=5a7seXD2hEs&t=2392s

Jay Garfield - Candrakirti

 

underhållning (Dogen)

 

ruinernas lyskraft

Gotama var första elden 

i en eldkedja som

brann för utsläckning

människoskapade lågor

spreds från fackla till fackla

visserligen oavbrutet

men inte enligt formeln:

klar > klart > kvar

trettio livsöden skiljer 

oss från Gotama

om alla blev åttio år

med ett barn i sin famn

men redan Kassapa

brann på sitt sätt

som människoeldar gör

en löpeld med skillnad

och i Cullavagga står det att läsa

om Purana som inte kände igen

Gotamas ord inför första rådet

och därför höll sig till sina egna

en löpeld av egensinniga

och strax efter Gotamas död

ropade Subhadda: 

"Nu kan vi göra vad vi vill

och vi kommer inte behöva 

göra vad vi inte vill!"

ett error i löpelden

och självaste Ananda 

som visste allra bäst 

förödmjukades och

fick vara med på nåder 

tarvlighet i löpelden

och Gavampati som redan tidigt

hade slagit följe med Gotama 

avböjde att stämma in i sången

och deklarerade att rådets sutror

redan där och då var förvrängda

tänjningar i löpelden

men dharma sattes högt

med kraften hämtad

ur ruiner som dessa eldar

lämnat kvar på marken

som en stjärnhimmel med

sitt sken av många människor

och varje gång en människoeld

belyste en koordinat har dess

lyskraft ökat för oss resande som

söker kraft genom utsläckning

bortkommen post

konserverad klarhet

i orört koncentrat

stålsatt på burk

datummärkt med ∞

omöjlig att öppna

papperslätt fraktsedel

skickas vidare

med hopp om det

förseglade innehållet