Detta är inte så mycket en utsaga om Gud, utan mer en redogörelse av den betydelse Gud fick för mig i mina någorlunda unga år. Jag försöker här återge min erfarenhet av vad det var jag upplevde och inte upplevde. Det handlar alltså anspråksfullt om Guds psykologiska och existentiella roll i mitt liv. Det låter som något i avhandlingsväg, men så värst många ord har det inte mynnat ut i. Med en relativt kort text tror jag mig ha uttryckt det jag vill komma åt, det vill säga det som varit kännetecknande i mitt fall.
Gud där jag befann mig under min uppväxt var ett sällan använt ord. Personerna som inspirerade mig till att använda det var ett fåtal. Mitt hem var inte religiöst, möjligen svärmade mina föräldrar och min släkt för naturen, men då med större intresse för kulturlandskap än för vildmarkens språk. Samtalen jag lyssnade till handlade mer om stadsnära naturmiljöer och slåtterängar i bebodda dalgångar än om sublima upplevelser i bergskedjornas otämjda värld. Därför framstod Gud och det gudomliga som något ovanligt och outforskat, som ett område bortom det hemtama. Med Gud gavs en möjlighet att utvidga mitt fält. Samtidigt kändes existensen av någon slags Gud osannolik. Var han ens möjlig? Kanske inte, men i detta 'kanske' ökade min puls. Vad var det jag hoppades på när jag hoppades på Gud i världen, Gud i mitt liv? Det var mening, mer mening, större mening, starkare mening, super-duper-mening: trons mening.
När jag önskade mig Gud önskade jag ett mysterium som ram för mitt liv, jag önskade ett drama, ett äventyr och en berättelse att spela med i, eller snarare spela roll i. En klurig och meningsfull uppgift att fullgöra, skänkt till just mig. Jag en invigd, någon som fick vara med, en utvald, en hjälte eller i alla fall en som hjälpte hjältarna. En som en dag skulle få syn på något väldigt, kanske ett annat land i helt andra färger, nja nog faktiskt denna värld, men ändå; en värld i helt andra färger, ett land som få förunnats att se men som många skulle vilja höra om. Där skulle jag färdas för att berätta när jag kom hem, för vänner, för att skapa vänner, vänner med starkare band till - riktiga vänskapsband.
Jag hoppades kunna berätta om, inte bara det naturliga, utan framförallt om det övernaturliga, inte bara om det fysiska, utan framförallt om det metafysiska. Jag hoppades kunna se det eviga och inte bara det förgängliga, rent av se det eviga i det förgängliga - uppleva det, inte bara veta om det! Jag hoppades på att erfara, inte bara kropp, utan även Gud förkroppsligad. Jag hoppades på tecken, tecken på att Gud fanns, på att meningen med Gud var förnuftig och berättigad. Jag hoppades få kontakt med det gudomliga, inte bara på omvägar via andras anekdoter eller genom dittills självupplevda märkliga sammanträffanden, där tanken på slumpen stått tillbaka till förmån för idén om att livet självt ville säga något till mig - att Gud talade genom tecken för oss människor att tyda. Men jag nöjde mig efter ett tag inte med förmodade tecken, eftersom tecknen i sig kunde alla och envar se och 'meddelelsen från det hinsides' kändes till syvende och sist mest som ett subjektivt tillägg, som om den upprättade kontakten vilade mer på mig än på Gud. Budskapsbetydelserna gick visserligen att lägga in, men de var tillsynes ditplacerade av mig. Pusselbiten var så att säga utskuren av mig och min hand, inte av en utsträckt hand. (Säkert finns det någon teolog som kan råda bot på sådant tvivel genom att föreslå att Guds hand verkade genom min.)
Jag fortsatte likväl att söka det som var bortom, det man inte kunde se i det alla kunde se, ja för mig blev Gud detta sinnenas hinder, detta framför, detta framför allt; Gud framför-allt. Många gånger såg jag inte. Det gällde definitivt de gudomliga tillfällena. Blicken färdades över och förbi. Jag satte inte Gud högst, utan i vägen. En oklar idé om gudomlighet stal uppmärksamheten från det som faktiskt var där. Verkligheten var det som skymdes. Att vakna upp till Gud antogs alltså innebära ett seende och ett kännande. Gud skulle vibrera framför vakna sinnen. Mötet kunde inte godtas av mig om endast jag var sedd, inbillat sedd eller älskad på håll. På så sätt blev Gud hinnan som kunde täcka allt, täcka över. Så meningen lade sig liksom över. Likt tinnitus försvårar skärpan för musik. Försöken att möta Gud skapade ett brus. Och när anspråken om Gud lyftes bort fanns världen där under, mer verklig än på länge, utan mening. Den var bara där, inte längre en kuliss som del i ett mysterium. Istället en iscensatt slump. Inget stod för.
Men för alla kommer Gud inte i vägen. För den unge John Muir verkar så inte ha varit fallet, Muir som senare blev känd som en av grundarna till den amerikanska naturskyddsrörelsen och som bland annat verkade för upprättandet av nationalparker. Vid trettioett års ålder beskrev han sin vandring i Sierra Nevadas berg med inlevelsefull skärpa. Muir hade tillfälle att få vistas i dessa trakter då han skulle hjälpa till med att driva drygt tvåtusen får på bete upp i bergen. Under sin resa verkar han ha upplevt naturen alldeles utan hinna och störning. Dagboken som skrevs 1869 finns på svenska och heter Ett hem i bergen. Under sin vistelse gjorde han iakttagelser av allt möjligt, han antecknade, letade utkikspunkter uppe i träden och tecknade oupphörligt. På en av sidorna skriver han: "Den synliga skönheten finns ju alltid där, och det är tillräckligt för att hålla varje fiber darrande i oss, och därför kan vi vara riktigt glada, även om förklaringen till hur [det som utgör naturen] bildats ligger utanför vårt vetande" (s 68). Jag noterar att han lägger vikt vid kroppslig njutning.
Han talar om Yosemite - nu en av USAs mest kända nationalparker - som en kyrka, en katedral där bergen utgör altare och på samma gång sidor i ett heligt manuskript. Han ser sig själv som en ensam tillbedjare av detta landskap. Här tillåts han avnjuta den ljuvaste kyrkomusik på alla möjliga vis, bland annat genom att lyssna till "gräshoppspredikningar" från någon "liten förkunnare", en liten gräshoppa som har de stora bergen till "predikstol" och som "livar upp bergens väldiga majestät". Han tackar Gud för att han får vara med om allt detta. Vid några tillfällen försöker han få herden som han färdas med, att se skönheten och storheten i naturen, men konstaterar lite uppgivet att herden tycks vara döv inför vad klipporna, ormbunkarna och annat förkunnar.
Att Muirs gudsföreställning präglar hans naturupplevelser råder det alltså ingen tvekan om. William Cronon, miljöhistoriker, menar att naturen hos Muir väckte en passionerad glöd, nästan extatiskt upplevd och avnjuten. Muirs religiösa tro lär ha påverkat hans engagemang, känslor och motiv. Likväl framstår hans iakttagelser av naturen som klara. Gud verkar snarare ha varit till hjälp i skärpandet av hans sinnen, inte som i mitt fall. Ett filter av något slag lär där ändå ha funnits. Cronan skriver att historiskt sett har vildmark varit en projiceringsyta för människors oanalyserade längtan och begär. 250 år tillbaka i tiden hade naturen i vildmarken helt andra konnotationer i Nordamerika och även i Europa. Det var en plats till vilken man kom mot sin vilja, en djävulens plats snarare än ett heligt tempel. I vår kultur var vildmarken då inte kopplat till något för civilisationen högtstående.
En äldre John Muir
I Nordamerika förändrades synen på vildmarken under 1800-talet framförallt genom två strömningar, romantiken och det som kallas 'the frontier'. The frontier är benämningen på gränslandet mellan det bebyggda och obebyggda i USA och syftar på det som startade med nybyggarna och cowboykulturen. Vildmarken kom att idealiseras och kopplades till maskulinitet, äkthet, individualism och frihet från civilisationens bojor. Den förfriskande vildmarken ställdes mot den hämmande civilisationen på ett dualistiskt och tveksamt sätt, menar Cronan, som hellre vill att vi människor intresserar oss för hur vi kan bebo och ta hand om naturen på ett hållbart sätt, istället för att försöka särskilja människan från naturen och tro att det finns något sådant som vildmark fri från mänsklig påverkan. Det symboliska värdet i vildmarksidén är dock inte utplånat i hans resonemang. Värdet i att upprätthålla tanken om vildmark kan enligt Cronan till exempel ligga i att vi människor odlar ödmjukhet och förstår att allt inte är till för oss, att vi kan hålla tillbaka vår vilja att dominera, samt att trädet i vår trädgård, eller på vår gata, är värdigt vår omsorg och förundran.
Under romantiken sökte man sig till naturen för att möta det sublima. Det sublima var till en början ett begrepp för tämligen fasansfulla upplevelser i naturen, då vi blev varse vår utsatthet och litenhet, vår sårbarhet och dödlighet. Men begreppet fick senare en mer angenäm klang, menar Cronan. Vildmarken blev en plats även för turister. Fruktan för naturen tonades ner och vildmarken framstod inte längre som lika hotfull. Det sublima tämjdes. För Muir var naturen framförallt angenäm, inte fasansfull. Den var ett under att avnjuta, en vacker psalm.
Med exemplet Muir vill jag visa att Gud inte kommer i vägen för alla människor. Tvärtom beskriver han det så här: "Att dricka [dessa välsignade bergs] champagnevatten är en ren njutning, liksom att andas den friska luften, och att röra sig är ett nöje, då hela kroppen kan njuta av skönheten när den exponeras för den, så som den känner lägereldens eller solens värme. Den når inte in enbart genom ögat, utan i lika hög grad genom varje por i kroppen, på samma sätt som den känner strålande hetta; det är ett passionerat, extatiskt glädjerus som inte kan förklaras" (s 87). Det han beskriver är en kroppslig upplevelse där han är ständigt närvarande inför det han möter. När jag läser hur han i sin dagbok beskriver vattenflöden, växtlighet och djurliv blir jag övertygad om att han ofta var så vaken som han skriver. Kanske förstärkte antecknandet i dagboken och skissandet, tillsammans med hans religiösa tro, denna öppenhet. Muir inspirerar i vilket fall som helst mig till att vara varsevarande.
Han verkar inte kräva eller tänka att Gud ska visa sig mer än i det som redan visar sig. För mig var det annorlunda. I unga år ville jag uppleva mer. Jag antog att Gud var ett tillägg, alltså 'ett mer'. Det skulle med andra ord helst finnas något mer i mötet med världen än det vi vanligtvis ser. Vad var det jag sökte? Ytterligare ett meningslager? Ett skimmer som gav mervärde och värdighet åt världen? Att författaren till vårt 'värdsliga manuskript jorden' skulle fråga mig om en roll i dramat? Eller att jag skulle erfara något översinnligt via ett sjätte sinne?
Jag sökte magin i livet, något att förundras över. För jag ville (och vill fortfarande!) bli omskakad, förfriskad, överraskad, ville förvåning och något annat än det hemtama. Det trodde jag mig finna i det ofamiljära, i det icke-invanda, i det som skulle vara mäktigare än slentrianen och vardagens upprepningar. Nietzsche skrev om oss sagotörstande och mystiksvaga människor och våra benägenheter att känna leda vid regeln, samt vår därpå följande vilja att tappa fotfästet för att få uppleva häpnadens vällust. Även jag hoppades på det hinsides, på parallella världar, på att sväva och förirra mig. Jag ville utanför de väggar jag kände till. Det hem-liga trodde jag låg utanför det hem-lika.
Jag förstod inte att mina chanser till förundran och förfriskning låg i det som den hellenistiska filosofen Epikuros skattade högt, nämligen lusten att existera, att sinnligt uppleva det som finns, om det så är den egna fysiska kroppen, miljön och människorna i ens närhet, eller stjärnhimlens oerhörda utsträckning. Epikurismens erbjudande handlar om att möta slumpen från ens egen utgångspunkt med förundran och med tacksamhet inför vad livet ger. Jag försöker nu göra något av detta erbjudande. Jag tar vara på det så gott jag kan.
Litteratur:
Cronon, William. The trouble with wilderness; or, getting back to the wrong nature, kapitel i boken Uncommon ground - rethinking the human place in nature. Norton & Company, 1996.
Hadot, Pierre. Vad är antikens filosofi? Daidalos, 2015.
Muir, John. Ett hem i bergen - min första sommar i Sierra Nevada. (Skriven 1869. Först utgiven 1911 på engelska.) BoD, 2020.
.jpg)
