vad är vad?

jag kräver kanske inte mål och mening med min färd

men jag hoppas på engagemang och medkänsla

hålla tungan rätt i mun

en hund kanske inte frågar efter mening

men hunden mår likväl bättre eller sämre

en människa kanske har släppt meningen

men hon har likväl mer eller mindre kraft

ödet kanske ger sig utan fingervisning

men ger ändå korten för nästa drag

ett träd kanske överlever lite varstans

men blommar inte hur som helst

meningen kanske inte har rötter i himlen

men rotar sig bra i en människas liv

begär kanske inskränker mitt livs omkrets

men för mig också bortom denna gräns

färg får kanske inte alltid vad det förtjänar

men det är vad som aktiverar mina sinnen

förhoppningar kanske gör att jag smakar mindre

men det är smaken som väcker aptiten på liv

tydlig målinriktning kanske ger livet mening

men det är förvåningen som förfriskar det

tomhet

med tomheten är
världen överflöd

tomhet är tomhet 

men med fullhet 

I vår kultur har ordet tomhet ofta en negativ klang. Vi associerar ofta upplevelser av tomhet med att man är 'apatisk utan känsla av mening', med ångest, eller med att ens 'blick är tom'. Men tomhet inom buddhismen har inget med detta att göra. Så vad kan tomhet vara för en buddhist? Hur förstår man tomhet inom buddhismen filosofiskt sett och vilken relevans har begreppet ur praktisk synvinkel?

På sanskrit är ordet för tomhet śūnyatā (pali: suññatā). Zenbuddhisten Sante Poromaa förklarar begreppet tomhet i sin bok Bortom alla begrepp (1997). Dessa partier fann jag klargörande:

Sanskritordet för tomhet, sunyata, har en intressant etymologisk grund. Sunya betyder tom, intet eller noll, och man tror att det ursprungligen kommer från roten, svi, svullen, och att därmed sunya betyder 'syftande till det svullna'. Det som är uppsvullet och utspänt är ofta tomt på insidan, så sunyata skulle således innebära att fenomenen verkar ha substans 'utåt sett', men egentligen är tomma 'inuti'. (s 57-58.)

Alla fenomen är föränderliga. Ingenting vi söker gripa består i en och samma form utan är i ständig och ögonblicklig förvandling, upplösning, pånyttfödelse och transformation. En mango är en händelse, en process som vårt svabhana-bundna språk* försöker fixera och ge substans. Inte ett ögonblick förblir mangon oförändrad. Vad som en gång var ett träd blir en frukt som i sin tur blir nya frön, skott, plantor och till slut mangoträd som kan ge frukt. Var i detta skeende börjar och slutar mangon? Var finns mangons substans? 

Enligt Buddha har alla fenomen en orsak och allting i tillvaron kan därmed ses som både orsak (till något) och som resultatet eller verkan (av något annat). Mangon till exempel är orsak till en ny planta (eller till att du får energi när du äter den) och är samtidigt resultatet av ett mangoträd. En planta är orsaken till ett fullvuxet träd som i sin tur är resultatet av den unga plantan. 

Men om tingen hade egennatur skulle ingenting kunna vara orsak till något annat. När Nagarjuna säger: Orsaken till ett resultat som redan existerar är detsamma som ingen orsak alls", menar han att om fenomenen hade egennatur vore orsak och verkan omöjliga. Ett fenomens orsak, till exempel plantan som utgör orsaken till ett träd, kan inte existera samtidigt med sin verkan eftersom trädet kommer att ersätta plantan. (s 62-63. Mina understrykningar.)

Tidigare kallade vi det sunyata, noll-het. Precis som siffran noll utgör en bas och ett stabilt centrum för matematiken är sunyata alltings förutsättning. (s 70) 

Poromaa talar om ett svabhana-bundet språk (se * ovan). Som jag förstår det betraktar ett svabhana-präglat språk saker och ting som om de var oberoende, odelade, statiska, fixerade och definitivt avgränsade med en egen essens, en egennatur. Objektets mening anses given på förhand och antas inte påverkas av det som omger objektet. Meningen antas alltså inte uppstå i relation till det som omger objektet. Vad som är vad och vem som är vem ses som fixt och färdigt, utan början och utan slut.

I motsats till detta har vi ett sunyata-präglat språk att tillgå - ett språk förankrat i en förståelse för tomhet. Här ses saker och ting (människor inkluderade!) som ömsesidigt beroende, sammansatta, som något dynamiskt, som händelser, som flexibla och föränderliga. Meningen antas uppstå relationellt och utifrån de villkor som gäller i den specifika situationen. Tydliga gränser för var något börjar eller slutar är svåra att dra. Det finns alltid något annat innan och något annat efter, alltid något som föregått objektet och alltid något som följer.

Som läsaren förstår handlar tomhet här inte om att världen, jaget, eller andra objekt inte finns på riktigt, vilket ibland hävdas. Att all form är tomhet betyder alltså inte att 'det inte finns något där', att det bara skulle finnas tomhet. Man skulle kunna säga att tomhet är tomhet men alltid med fullhet. Buddhistläraren Robert Thurman har berättat mer än en gång om när hans mongoliska lärare försökte lära honom vad tomhet innebär. Han ska ha sagt något i stil med:

Everyone is correct that they are real - everyone is real - but the problem is that everyone thinks they are really real.

Jag fortsätter med att låta buddhistläraren Stephen Batchelor, som i sitt författarskap skrivit en hel del om tomhet, ta vid där Poromaa slutade. Citaten är tagna ur böckerna Verses from the center (2000) och Secular Buddhism - Imagining the Dharma in an Uncertain World (2017). För översättningen ansvarar jag:

Att känna igen denna tomhet är inte att negera liv: det ger oss en glimt av vad som möjliggör att någonting händer överhuvudtaget. (2000, s 21)

De menar inte bokstavligen att det inte finns något medvetande ["no mind"]; de säger att om du på djupaste sätt försöker förstå någontings natur, oavsett vad det gäller, kommer du inte kunna nå en fast och bestämd synpunkt som definierar det som det ena eller det andra. Dalai Lama använder en målande beskrivning på vardaglig tibetanska - dzugu dzug-sa mindoo - vilket betyder: 'Det finns inget du kan placera ditt finger på'. Än en gång vill jag säga att detta betyder inte att saken ifråga inte alls existerar. Det belyser bara felslutet i det djupt upplevda, nästan instinktiva antagandet att vårt själv, vårt sinne, eller något annat måste säkerställas på permanent och transcendental grund. 

Men unikheten i en persons tankevärld eller identitet, unikheten i en blomma som växer i trädgården, kräver inte någon form av transcendent grund som är karaktäristisk för just den saken. Tomhet visar att allt som uppstår kring oss, gör så genom en icke upprepningsbar form av tillfälligheter, villkor och orsaker, såväl som genom idémässiga, språkliga och kulturella ramar. Allt uppstår ur en märkvärdig komplex kombination av flyktiga händelser som kulminerar i detta specifika ögonblick som utgörs av att jag säger dessa ord till dig. (2017, s 139-140)

tomhet i praktiken

Jag vågar påstå att det i praktiken krävs att man skapat sig en filosofisk förståelse av vad tomhet kan vara. Ovan har jag behandlat begreppet filosofiskt genom att hänvisa till Poromaa och Batchelor. Men vilken praktisk relevans kan ett tomhetsperspektiv ha? Genom ytterligare citat av Stephen Batchelor får vi förhoppningsvis syn på den praktiska relevansen av att utgå ifrån tomhet:

Syftet med buddhistisk meditation med fokus på förändring, ovisshet och tomhet är att hjälpa en själv att förstå och acceptera dessa dimensioner av tillvaron, vilket sedan försiktigt leder till att man släpper greppet. [...] Innerligt upplevd uppskattning av vår egen tillfälliga natur möjliggör att vi kan se att vi är sammankopplade med andra lika tillfälliga former av liv. Vi upptäcker att vi inte är isolerade enheter utan deltagare i skapandet av en ständigt pågående och gemensamt delad verklighet. (2017, s 149)

Tomhet erfars genom att man släpper taget om fixerade idéer om en själv och världen. (2000, s 22)

Om du inte är chockad av tomhet har du inte förstått den. (2017, s 141)

För det första kan man utifrån detta anta att den praktiska relevansen av tomhet handlar om att kunna acceptera och låta saker vara, om att släppa taget och lösgöra tankens grepp genom en djupgående insikt om tomhet. Tomhet innebär här att det inte går att hålla fast vid något som ständigt förflyktigas och förändras, vid något som inte har tydliga och permanenta gränser. Det går så att säga inte att greppa något som man omöjligt kan placera sitt finger på.

För det andra är den praktiska relevansen att man genom en förståelse av tomhet förmår se sig sig som sammankopplad, villkorad och beroende av det nätverk av relationer man ingår i, eftersom tomhet här innebär att gränser är svåra att dra och att inget blir till utan något annat.

Som jag förstår det handlar talet om tomhet för en buddhist i bästa fall inte om att berätta hur världen faktiskt är, med syftet att bygga en robust och säker ontologi. Tanken är inte att klamra vid dogmer, att finna något som man kan ha fullkomlig visshet om och tro på. Frågan om tomhet är lämpligen inte ett sanningsprojekt - en kamp om att äga den ultimata sanningen. Det skulle verkligen vara självmotsägande.

Frågan om tomhet ses istället lämpligen som ett emancipatoriskt projekt, ett projekt om att nå frihet utifrån hur världen är inrättad. Hur världen är inrättad är alltså inte oväsentligt. Frihet når man här inte genom att negligera de ontologiska frågorna, men väl genom att förhålla sig till dem på ett öppet och inte krampaktigt sätt. De ontologiska utsagorna - närmare bestämt "sanningen" om tomhet - ska vidare 'förmå något' och kvalificera sig som användbar i livet. Den ska 'fungera' och 'verka med effekt' när vi möter livets utmaningar. Så uppfattar jag tomhetens roll inom buddhismen.




Batchelor, Stephen. Verses from the Center. 2000.
Batchelor, Stephen. Secular Buddhism - Imagining the Dharma in an Uncertain World. 2017.
Poromaa, Sante. Bortom alla begrepp - Buddhas väg till frihet. Red Dot Publishing, 1997.
Thurman, Robert. https://www.youtube.com/watch?v=voGvH4a_wAQ&t=432s


Se även: två rader om tomhet