Rosa om mindfulness och resonans

Den berömda sociologen Hartmut Rosa får frågan om hur hans idé om resonans skiljer sig från mindfulness, och om man kan säga att det finns en andlig dimension i teorin om resonans. Han svarar:

"Resonans är idén att det finns en kontakt [en berörande förbindelse], en existentiell resonans [ett gensvar, en återklang], mellan mig och världen. Jag är sociolog och inte teolog. Resonansens sociologi kan förse dig med en idé om vad det är religion gör och i det närmaste hur religion fungerar. Mindfulness-fenomenet kommer i olika varianter. Det finns saker med fenomenet som jag verkligen inte tycker om. För det första kan det vara något fullständigt icke-andligt när mindfulness används som en teknik för att nå större framgång i livet, till att bli mer kreativ, snabbare eller mer motståndskraftig mot stress. Då är det bara en teknik om hur du blir snabbare och kan stanna kvar i hamsterhjulet. Så det är något jag ogillar med det.

För det andra är fokus helt och hållet på subjektet, det är DU som måste försätta dig i rätt sorts sinnestillstånd och så kommer allt att fungera, vilket är icke-politiskt och helt och hållet individualistiskt.

En annan invändning [jag har] är att de påstår att om du är i rätt sinnestillstånd kommer du att vara i resonans - varsevarande - i förhållande till allt. Så å ena sidan har vi det reducerande individualistiska perspektivet - "It´s all in your mind". Å andra sidan har vi den universalistiska uttänjningen om att du ska vara lika mindful i förhållande till allt [oavsett vad du möter]. Detta är inte att vara i resonans med någon. 

Däremot kommer mindfulrörelsen i olika skepnader. Vissa faller tillbaka på buddhismen och deras praktiker att försöka återupprätta sätt att möta livet på ett existentiellt vis. Resonans är inte något som existerar i subjektet; den är mellan dig och världen, men självklart finns det förhandsvillkor på den subjektiva sidan: att vara i rätt sinnelag, vara öppen inför att bli berörd eller anropad, vara förmögen att svara på ett sätt som inte är manipulativt. Självklart har mindfulnesstekniker med detta att göra och här har jag inget att invända, här finns det ett samband med resonans."

https://www.youtube.com/watch?v=vnrPPkH1SYc&t=779s (10:46 - 12:50. Min översättning.)

Sloterdijk: befallning till alla och ingen

Utdrag ur Peter Sloterdijks bok You must change your life! (2009) Översatt från tyska till engelska (Polity Press, 2013) av Wieland Hoban. Min översättning här är från engelskan till svenska: 

Påståendet 'Du måste förändra ditt liv!' tillhandahåller den grundläggande formen för anropet till alla och ingen. Även om det utan tvekan är riktat mot en viss adressat talar det till andra också. Vem som än hör anropet utan att fäkta bort det kommer uppleva det sublima i en personligt adresserad form. Genom att i sinnet åkalla det övermäktiga visar det sublima iakttagaren möjligheten att uppslukas av det överdimensionerade, vilket förvisso är satt ur spel tills någon uppmärksammar det. Det sublima vars udd pekar på mig är lika personligt som döden och lika outgrundligt som världen. 

För Rilke var det den dionysiska dimensionen i konst som talade till honom genom den deformerade apollostatyn och gav honom känslan av att möta något oändligt överlägset. Idag kan å andra sidan den befallande auktoritativa rösten knappast bli hörd i konstverk. Inte heller äger de etablerade religionerna eller kyrkoråden någon auktoritet att befalla, för att inte nämna de visa männens råd, om en ens kan uttrycka sig så utan ironi i våra dagar. 

Den enda auktoritet som fortfarande är i en position att kunna säga 'Du måste ändra ditt liv!' är den globala krisen, som har börjat sända ut sina apostlar, vilket alla märkt en tid nu. Dess auktoritet är verklig eftersom den grundar sig i något otänkbart som den är förebud för: den globala katastrofen. Man behöver inte vara religiöst musikalisk för att förstå varför den Stora Katastrofen behövde bli detta århundradets drottning. 

Eftersom den äger det monstruösas aura bär den de huvudsakliga dragen som tidigare tillskrevs de transcendentala makterna: det förblir dolt, men gör sig självt påmint i tecken; det är i antågande, men likväl autentiskt närvarande i dess förebud och omen; det blottar sig för individers intelligenser i djupgående visioner, men överstiger mänsklig förståelse; det tar vissa individer i sin tjänst och gör de till profeter; dess delegater vänder sig till folket kring dem i dess namn, men avvärjs som olägenheter och plågoris av de flesta. 

På det stora hela är dess öde samma som monoteismens Gud när Han dök upp på scenen för nästan tretusen år sedan: Hans budskap var redan alltför övermäktigt för världen och endast några få var redo att starta ett annat liv för Hans skull. I båda fallen ökar emellertid vägran hos de många spänningen och påverkar det mänskliga kollektivet. Sedan den globala katastrofen började avtäcka sig del för del har en ny manifestation av det absoluta imperativet kommit till världen, ett imperativ som riktar sig till alla och ingen i form av en skarp förmaning: 'Ändra ditt liv! annars kommer dess fullständiga uppenbarande förr eller senare demonstrera vad du misslyckades med under tiden för dess förebud!' 

Med detta som bakgrund kan vi förklara hur orosspänningen uppkommit i dagens etiska debatt, både i dessa akademiska och publicistiska variationer. Det härrör från diskrepansen mellan monstrositeten som hängt i luften sedan kalla kriget efter 1945 och den paralyserande harmlösheten i alla nutida diskurser, oavsett om deras argument handlar om etiska förhållningssätt, ansvar, diskurs eller situationer - för att inte tala om det värnlösa återupplivandet av värdedoktriner och dygdeläror. Inte heller är det ofta citerade 'religionens återkomst' mycket mer än symptom på en orosspänning som väntar på lösning i en klargörande formulering. 

I verkligheten kan etiken endast grundas i erfarenheten av det sublima. Detta gäller i våra dagar lika mycket som i början av de utvecklingsgrenar som ledde till de första etiska utbrytningarna. Pådriven av det sublimas anrop började den mänskliga rasen med sina två hastigheter sitt fälttåg genom tiderna. Endast det sublima förmår sjösätta en sådan överbeskattning [där man ger i övermått] som möjliggör att människor ger sig ut för att uppnå det omöjliga. [...] Vem kan höra det? [...] Vem kommer göra det?

 

(s 443-445)