måndag 29 januari 2018

Batchelor vid nytt vägskäl


Det ska bli spännande att se vilken riktning Stephen Batchelors författarskap kommer att ta i framtiden. I denna intervju, som är gjord av Robert Wright och som publicerades på youtube i januari 2018 (The Wright Show), berättar Batchelor att han står inför en ny fas i livet och i sitt författarskap. Nedan har jag översatt en del av det längre samtalet. 

SB: Jag använder mig mer och mer sällan av ordet 'buddhism', även 'sekulär buddhism'. Jag försöker naturalisera termen 'dharma'. Nuförtiden föredrar jag att tala om 'sekulär dharma'. Mitt program på Bodhi College heter 'sekulär dharma'. Det är en (modul-)kurs som löper under två år. Överlämna ordet 'buddhism' till buddhisterna. Det är okej om de vill fortsätta med alla dessa metafysiska debatter, men själv har jag mindre och mindre intresse av att bli indragen i den diskussionen. Jag tycker inte att den leder någonvart. Den kommer förmodligen aldrig bli slutgiltigt avgjord och hur som helst missar den poängen. Kanske måste vi lämna termen 'buddhism' och återvinna delar av vad Buddha själv kallade 'dharma'.

RW: Okej, jag har några frågor. En handlar om termen 'dharma' och om att den har en annan innebörd inom hinduismen, visst är det så? Vi behöver särskilja de två [olika betydelserna].

SB: Det är ett problem. Jag håller med om att det är en anledning till att det är knepigt att använda uttrycket. Dharma inom hinduismen betyder 'plikt/skyldighet/uppgift' ['duty'], ens kastplikt. Den innebörden är oförenlig med hur Buddha förstod termen. Det är mycket svårt att översätta ordet, mycket svårt att definiera det, och mycket svårt att teckna räckvidden av dess mening på ett koherent sätt. Det är ett av alla dessa ord som man helt enkelt måste lära känna genom att förstå hur det fungerar i dessa lärors [olika] sammanhang. Kanske måste vi överge även detta ord vid någon tidpunkt. Det vet jag inte, men jag blir frustrerad över att utkämpa alla dessa epistemologiska, lingvistiska och semantiska strider. Återigen tror jag att detta [dessa semantiska debatter] är en slags tillbakagång, en avledning, en distraktion [i förhållande till vad som är väsentligt]. Istället för "buddhism-språk" måste vi kanske rena oss från denna jargong och lära oss att endast prata engelska.

RW: Den andra frågan jag hade är: I After Buddhism ägnar du mycket tid åt att argumentera om vad Buddha sade och menade. Jag var lite förvånad över att en förkämpe för sekulär buddhism spenderar så mycket tid att... [...] i regel är ju en anledning till att människor argumenterar så mycket om vad Jesus eller någon annan religiös auktoritet sagt, att de tillskriver denna person en slags gudomlig auktoritet, visst är det så? Det betyder verkligen mycket vad Jesus sagt om man tror att han var Guds son. Men om du inte köper denna idé ifråga om buddhism och inte ser Buddha som en gudomlig eller kvasigudomlig figur, kan det te sig märkligt för vissa att du ägnar så mycket tid åt vad han sade. Kan du tala lite om varför du anser att det varit mödan värt.

SB: Kanske var det inte mödan värt, men jag tror att det var värt det. Mina böcker - alla mina böcker, inklusive det jag skriver nu - är i själva verket ett sätt att göra mitt liv meningsfullt och syssla med det jag upplever som mest angeläget, och i mitt fall har detta varit Buddhas undervisning de senaste fyrtio åren. Vad jag delger i mitt skrivande är helt enkelt min kamp med att göra detta material meningsfullt. Jag är verkligen starkt känslomässigt rotad i denna tradition. Det är en av anledningarna till att jag är så mån om att på ett eller annat sätt återvinna en så klar bild som möjligt av [materialets] ursprung, både i termer av de tidigaste utmärkande idéerna, och personen [Buddha] och det sammanhang i vilket han undervisade. Detta möjliggör att vi kan lokalisera [dharma] i en historisk epok.

Jag tror inte att du skulle ha samma invändningar om det handlade om en filosof som lade stor vikt vid exempelvis Sokrates eller Kant. När det handlar om vår egen kultur ser vi inte att vi egentligen gör samma sak. Vilken tradition vi än står i... ...tänk dig personen Richard Dworkin, en radikal ateistisk och vetenskaplig människa. Om man läser hans böcker upptäcker man att han citerar auktoriteter från början till slut. Darwin är den Stora i hans tankegångar. I ärlighetens namn särskiljer sig inte det jag gör så mycket från det han gör. Inte mer än Dworkin skulle ge Darwin någon slags privilegierad auktoritet, ger jag Buddha en privilegierad auktoritet. Men för mig är han en mycket central vägledande röst ifråga om dessa nu verkande idéer och praktiker som jag dras till. Det är därför jag gör det. Men när jag nu har gjort detta... Jag tänker att titeln After Buddhism är en verkligt stark indikator på att jag är intresserad av vad som kommer sen. När vi väl har gjort allt detta arbete; med min bok After Buddhism och min påföljande bok Secular Buddhism, tror jag att jag på något vis har kommit till ett avslut. Jag har kommit till slutet av vägen vad gäller de teologiska närmandesätten som jag tror att du också menar att jag sysslat med. Och jag träder nu in i en färdriktning som jag inte tror jag kan kalla 'buddhism' längre.

RW: Och anledningen till det är? Jag antar att det inte är för att du i din tanke avlägsnar dig från kärnan och logiken i buddhistisk filosofi, eller hur? Det är väl inte anledningen?

SB: Nej.

RW: Kan du förklara vad anledningen är en gång till?

SB: Förklaringen är att hålla fast vid buddhism genom att backa upp allt jag säger med att hänvisa till en passage i en buddhistisk text, håller på att bli en tyngd runt min hals. Det tjänar inte sitt syfte längre. Det är något jag har internaliserat tillräckligt i mitt liv nu, så jag är skyldig mig själv min egen auktoritet, en auktoritet som jag har uppnått genom mina studier och mina meditationer, mitt eget liv. Att leva utifrån det, snarare än att känna att jag ständigt måste böja mig inför någon historisk gestalt, även om det skulle vara Buddha, och även om jag verkligen skulle få kläm på Buddha. Jag känner fortfarande att vi på något sätt - jag tror det var Nietzsche eller Schopenhauer som sade det - att vi måste växa upp. Vi måste lämna det barnsliga beroendet av en auktoritär figur bakom oss, en evig Gud eller Buddha, och ta tag i vårt eget liv.

Återigen backar jag upp denna [tanke] genom att ge dig ett citat från en buddhistisk text, så jag motsäger antagligen mig själv, men den kända analogin om flotten: Buddha beskrev dharma som en flotte. Det är en samling halvdant material som är precis bra nog för att ta dig över en flod och sedan lämnar du det bakom dig. Detta är ett mycket inspirerande exempel, tycker jag. Det är verkligen en idé om att dharma tjänar ett syfte. Dharma är alltså ett medel för ett mål/syfte och inte ett mål/syfte i sig självt. Problemet med religion är att det gör om dharma (eller buddhism) till ett mål i sig självt, till något som har ett slags heligt värde som inte kan ifrågasättas, till något som måste vara centralt och okorrumperat under hela processen. Jag menar att vi måste tänka på dharma som en flotte, och som något att släppa när det väl har utfört sitt jobb, för att fortsätta med våra liv. Vad som är intressant med analogin är att när personen kommer fram till andra sidan lämnar han flotten och fortsätter med sin resa. Han fortsätter med sin resa! Med andra ord är målet inte att ta sig över floden. Det är det inte. Det är bara en fas, vilken kan pågå i några år eller något du gör ett tag, men vid en viss tidpunkt gör den sitt jobb och läker vad som behöver läkas och möjliggör att du kan fortsätta med ditt liv.

Samma gäller för analogin med pilen [som handlar om] personen som inte vill avlägsna den förgiftade pilen förrän Buddha berättar alla världens metafysiska sanningar. Poängen med analogin om pilen är att du drar ut pilen, men det är inte målet. Det är det som möjliggör att du kan läkas, bli kryare och fortsätta leva ditt liv. Det är på sätt och vis där jag är nu: Jag vill fortsätta med mitt eget liv. Jag vill släppa känslan av att jag måste rättfärdiga saker och ting i termer av någon religion. För mig handlar detta mer än något annat om en föreställningsförmågans frigörelse. I nuläget vill jag involvera mig i en process av tänkbara möjligheter. [...] Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag vill kasta mitt nät lite vidare. Jag önskar leva ett liv som öppnar upp för auktoriteter, filosofer, poeter, författare från vår egen kultur, från kinesisk tradition. [...] Jag vill inte begränsa mig i samma utsträckning till Buddha och buddhistiska lärare som jag på det stora hela har gjort fram tills nu.



(utdraget är gjort från 27:07 till 39:00)




måndag 22 januari 2018

oansträngda drag


att det sker ett ögonöppnande
inte för att man vill det ska ske
utan för att man satt igång det

det har jag lärt mig av
Spinoza och buddhismen
att förändring inte genereras
av ren viljeansträngning

utan snarare genom att man
förstår något på ett visst sätt
och deltagit i ett undersökande

och velat förändring men
utan att veta exakt vilken

bara vetat att man vill
förstå mer och undersöka

bättre än att ha kuvat
sig under ett ideal
är att inte vilja annat än
vad man förmår förstå

förståelse för vad som är
ens eget och andras bästa

anstränga sig i undersökning
men inte i att förändra sig
anstränga sig i att vilja veta
men inte i att vilja bli ny

inte anstränga sig vilja vilja
utan följa viljan som vill