Hägglunds sekularitet

I filosofiska rummet, "Utblick: Martin Hägglund och det ändliga livet" (19.11.10), intervjuar Thomas Landerquist filosofen Martin Hägglund om hans bok This Life - Secular Faith and Spritual Freedom (2019). Boken ska ha fått stor uppmärksamhet i USA där Hägglund är professor vid Yale University. Hägglund ger oss en positiv definition av vad sekularitet kan vara. Här är några axplock och citat ur programmet:

När det gäller just det sekulära, som vi ofta tänker på i termer av det vi har när vi tar bort religionen; det är en negativ definition av det sekulära; ett sekulärt samhälle är då samhället minus religionen. Det jag menar med det sekulära är ett löfte som ännu inte är uppfyllt i termer av ett friare samhälle, som skulle innefatta att gripa oss an de grundläggande existentiella frågorna som religionen har sysslat med men ge sekulära svar på de frågorna. (34:15)

Jag gör en distinktion mellan det jag kallar för det religiösa och det sekulära. Det är bland annat för att ge resurser för att se att väldigt mycket av det vi tänker på som religiösa praktiker bättre kan förstås i sekulära termer. Det jag kallar det sekulära är verkligen det tidsliga, det historiska och det sociala. När vi är hängivna åt det sekulära är det just fokuserat på våra historiska och sociala praktiker. Självklart handlar religion mycket om det också, men det jag kallar det religiösa är idén om att det högsta goda och det som ytterst är eftersträvansvärt vore en form av tillvaro eller existens som är befriad från risken, smärtan och den möjliga förlusten som finns i det tidsliga historiska livet. Poängen med det är att öppna upp för en förståelse av att vad som faktiskt betyder mycket för folk i religiösa praktiker bättre kan förstås i sekulära termer. En annan aspekt [jag tar upp] i boken är idén om att ett sekulärt liv i princip saknar något som man behöver religionen för att fylla. Den intuitionen vill jag förvandla. (14:20)

Vad innebär det att vi lever? Vad innebär det att vi dör? Vad innebär det att vi är tidsliga, att saker och ting tar slut? Det har alltid varit den grundläggande impulsen [för mig]. (07:10)

Att vara ändlig innebär först och främst både att vara beroende av andra och att livet kommer ta slut. Att tänka på det villkoret både som hot och ångestgivande, och [samtidigt] som det som levandegör tillvaron. Om man tog bort den dimensionen skulle ingenting vara värdefullt, ingenting skulle stå på spel. Den positiva visionen är just att tänka på ändligheten och tidsligheten som villkor för mening och värde. En sak jag upptäckte över tid var att det i väldigt mycket filosofisk litteratur finns en djup idé om att det högsta goda, och det allra bästa, vore en tillvaro som är fri från döden, fri från ångesten, fri från bräckligheten. En av de saker jag försökt visa är att vi istället ska förstå det högsta goda som vårt ändliga liv tillsammans. (08:35)

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1385980?programid=793

I sin bok This Life kommer Hägglund med en explicit och välgörande kritik av buddhismen. Alla buddhister borde läsa den. Även bland buddhistiska företrädare kan man emellertid finna samma inställning och kritik. Stephen Batchelor har i sitt författarskap och liv provat sig fram med termen 'secular buddhism'. I en intervju som jag nyligen läste berättar Batchelor att Hägglunds bok fängslat honom. Han beskriver boken som "anmärkningsvärd" och talar om den som något "utöver det vanliga". (2019, dec. https://www.lionsroar.com/the-buddha-before-buddhism-an-interview-with-stephen-batchelor/) Han verkar välkomna kritiken och Hägglunds perspektiv. Det lär inte vara honom främmande.

En annan buddhistisk författare som säkert inte skulle vara främmande för Hägglunds perspektiv är Dale S. Wright.  I boken What is Buddhist Enlightenment? (2016) formulerar han 'upplysning' på ett sätt som inte skulle platsa i Hägglunds dikotomi mellan religiöst och sekulärt. Jag tänker även på teologen Don Cupitt som talar om en sekulär inomvärldslig religion som bejakar detta liv - this life, som Hägglund talar så varmt om. Cupitt skriver att vi bör göra just det som jag tycker att Hägglund lyckas så väl med:

För vår egen skull, och generellt för var och ens välmående, borde vi göra och säga vad vi kan för att höja det allmänna värdesättandet av livet. Vi borde göra det så mycket vi kan och så högt som den inre logiken i detta tal tillåter. (Cupitt. Above us only sky. 2008, s 65. Min översättning.)

Lyssna även till:

https://bigthink.com/podcast/martin-hagglund

Cupitt från marken

Fyra rop från marken. Ur Don Cupitts bok Above us Only Sky (2008).


Livet har ingen utsida.

Allt är immanent, sammankopplat, sekundärt. Allt förblir inom det som är livet. När vi föds kommer vi inte till denna värld och när vi dör lämnar vi den inte. Det finns ingen absolut punkt från vilken vi kan se Sanningen, den slutliga Sanningen om livet.



Livet är bitterljuvt och detta är verkligen att föredra framför ren sötma.

I den klassiska ikonografin av Himmeln är alla trettiotre år gamla, alla ser likadana ut, och allt är underligt livlöst, likt en plastblomma på en grav. I verkliga livet älskar vi det ickeperfekta, oregelbundenhet, skönhetsfläckar och tecken på bräcklighet eller ålderdom. Det dödliga och förgängliga är faktiskt betydligt mer älskvärt än idealet.



Nihilism och kreativ frihet.

Det finns inte någon stabil verklig värld och inget bestående verkligt själv. Men denna situation är inte att förtvivla: den bjuder oss på friheten att omskapa oss själva och vår värld. Genom att leva soligt likt solen ("solar living") kan var och en av oss ge av oss själva, bidra med något litet till livet, ett frambärande av en offergåva, ett oblat.



Tona ut, in i livet.

Genom att vara obunden, redo att släppa, men med kärlek till livet in i det sista, kan jag tona ut i livets slutskede i det ständigt växlande livets flöde. Den enda förnuftiga förberedelsen för döden är att anta uppgiften att leva soligt likt solen.

(Min översättning från engelska till svenska.)