Fyra rop från marken. Ur Don Cupitts bok Above us Only Sky (2008).
Livet har ingen utsida.
Allt är immanent, sammankopplat, sekundärt. Allt förblir inom det som är livet. När vi föds kommer vi inte till denna värld och när vi dör lämnar vi den inte. Det finns ingen absolut punkt från vilken vi kan se Sanningen, den slutliga Sanningen om livet.
Livet är bitterljuvt och detta är verkligen att föredra framför ren sötma.
I den klassiska ikonografin av Himmeln är alla trettiotre år gamla, alla ser likadana ut, och allt är underligt livlöst, likt en plastblomma på en grav. I verkliga livet älskar vi det ickeperfekta, oregelbundenhet, skönhetsfläckar och tecken på bräcklighet eller ålderdom. Det dödliga och förgängliga är faktiskt betydligt mer älskvärt än idealet.
Nihilism och kreativ frihet.
Det finns inte någon stabil verklig värld och inget bestående verkligt själv. Men denna situation är inte att förtvivla: den bjuder oss på friheten att omskapa oss själva och vår värld. Genom att leva soligt likt solen ("solar living") kan var och en av oss ge av oss själva, bidra med något litet till livet, ett frambärande av en offergåva, ett oblat.
Tona ut, in i livet.
Genom att vara obunden, redo att släppa, men med kärlek till livet in i det sista, kan jag tona ut i livets slutskede i det ständigt växlande livets flöde. Den enda förnuftiga förberedelsen för döden är att anta uppgiften att leva soligt likt solen.
(Min översättning från engelska till svenska.)
