Spinoza på 8 minuter

spinozistisk väg

jag utgör en kraft

bland starkare 

och svagare krafter 

naturen har inte télos

men det har människan

avbildat naturen med

ja! människan är i naturen

ja! människan är av naturen

nej naturen är inte människa

naturen är orsak

men aldrig verkan

och allt i naturen

är antingen eller           alltid orsak 

                                     eller verkan

skulle naturen ha

ändamål med oss

skulle den ha ändamål

med sig själv

och om den hade

ändamål med sig själv

skulle den sakna något

som om den skulle

favorisera harmoni

som om den skulle

vara i någons hand

som om den ville

att vi skulle bli goda

men naturen är

redan fullständig

om än i tillblivelse

alltid fri eftersom

den verkar med

sig själv som orsak

naturen är amoralisk

liksom matematiken

liksom geometrin

liksom observatören

naturen är liksom

enligt proportioner:

'det raka kan inte bli

för rakt, cirkeln kan

inte bli för rund'

'ser att vinkelsumman i
en triangel är 180 grader, 

ser jag också att den icke 

är mer, icke heller mindre'

affekter är också natur
affekter är också linjer

också plan och kroppar 
för en beräkningsmoral
för människans räkning

naturen i sig är
varken vacker
eller ful, varken

ordning eller kaos

den är vad den är

för oss och aldrig
greppad i sin helhet

endast om en Gud 

funnes (en människa)

skulle naturen kunna
göras skön som helhet

men inte ens då skulle den
vara skön för oss människor
utan endast för en skapare

för oss är naturen vacker
endast då kombinationer
blir positiva för en kropp

när den skänker en

varsamt solig plats 

för ögon och hud

gott är människans

goda som härrör ur

tunga, näsa, hud,

öron, ögon i möten

ur affekters inverkan

på våra liv, ur stärkt
och försvagad hälsa            och därför är äta

                                            och dricka dygd

ur våra benägenheter

att gilla vissa saker

men inte gilla andra

ur glädje och sorg
lycka och lidande

ur skalorna som redan

en bebis börjar bygga

ur självbevarelsedrift                                          

ur ökad och minskad
kapacitet och förståelse

ur ett begär att be-ja!-ka

ur förkärlek för frihet

frihet

frihet är här inte en fråga

om huruvida vi är styrda

eller inte, utan om hur

vi är styrda och bestämda

helt fria kan vi aldrig bli

eftersom vi alltid kommer

vara en verkan av annan

orsak än oss själva

helt fria kan vi inte bli
som oss själva, bara

som (buddha-)natur

om vi upplever oss 

som en del av allt liv
i naturen, helt utan
mening och moral

men denna frihet är

som sagt inte vår

utan tillskrivs naturen

och högst tillfällig

den är något fri som

inser nödvändigheten

som glädjs åt den

och ser den som

källa till ökad kraft

relativ frihet är ett
hälsosamt sinne
skapat av ett
självbestämmande
av nödvändighet

frihet är inte i fria beslut
utan i fritt ja-sägande

i bejakande av nödvändighet

nödvändigheten att

följa vad som leder till

mer hälsa och glädje

ett gott beslut är inte

en agents fria beslut

utan en handling som

generar glädjefull hälsa

vi strävar inte efter ett
glädjefullt och frodande liv
i hälsa för att det är gott

utan vi finner hälsan god
för att vi strävar efter den

för att vi är denna strävan

gott anser vi alltså 

något vara emedan 

vi strävar efter det

uppgiften

så vilka uppgifter
blir naturliga
för oss att anta?

i allt tal om kropp
och nödvändighet
får tanken likväl
huvud-uppgiften

för kuren är kunskap
tankemässig träning
en träning i tänkande

där ämnet är känslor 

välmående och kraft

vi måste skilja på

affekt och objektet

som affekterat oss

bli varse objektets 

makt över oss

när vi inte särskiljer

se hur kortsiktigt

vi förhåller oss

analysera hur 

känslotillstånden

inverkar på vårt

välmående på sikt

hur våra affekterade bilder

för oss i en riktning där vi

fråntas makt i beroende och

frodas och blomstrar mindre

bli varse affekten

bli varse objektet

och reaktionen

bli varse bundenheten

till affekternas spel

se det irrationella i ljuset 

av mer varaktig lycka

se ohälsans rot i exempelvis 

girighet, hat och förvirring

se vad vi kan kontrollera

vad vi kan ha makt över

genom intelligenta val

omorganisera våra idéer 

omorganisera vårt liv

så det passar vår natur

framförallt möta objekten

med omorganiserade idéer

på ett otvunget sätt i

enlighet med vad vi vill

vi måste komma fram till

vad vi verkligen vill och

hur vi kan uppnå detta

ta makten över våra liv

genom att ge mer makt

åt vårt förnufts ledning

ett förnuft som gjort sig vän

med känslolivets reaktioner

som skapat alternativa

assosiationskedjor

som leder till mindre

lidande och mer hälsa

antroprocentrism

första konstaterandet:

natur med ändamål=

(allt-)för-mänskligad

natur till vår avbild

andra konstaterandet:

det är inte alls lika 

antroprocentriskt

att hävda att allt

strävar efter mer liv

men är en sten en 

enskild enhet annat än 

i en människas värld?

ett ekollon tycks
emellertid vara det

mer obestridligt

vad kommer ekollonet

bli om det inte förhindras

av yttre omständigheter?

...ett träd så klart!

likväl inte meningen

det ska bli ett träd

det bara blir det 

eller så blir det inte 

när vi förmänskligar

naturen blir våra

begär frustrerade

till följd blir även

skapandet av våra

värden avhängiga en

förmänskligad natur

vi lider och förvirras

när saker och ting

inte sker enligt

våra förväntningar

se saker och ting

sker aldrig enligt

våra förväntningar 

utan alltid enligt

naturens ordning

även affekter sker 
i naturens ordning

som cirkeln är rund

självbevarelse?

ollonet överskrider
sig själv för grodden
och för kronverket

gör allt för att
inte bevara sig
självt oförändrat

lever genom expansion

lever genom att dö

lämnar bakom sig
för att bli något

bevarar genom
att ändra sig

ökar sig, förökar sig

genom att ge av sig
genom att ge sig av

affektens knuff

i en affekt finns

tendenser till

rörelse/handling

vi vill skada 

den vi hatar

vi vill hjälpa 

den vi känner 

medlidande för

en varelses kraft

ligger alltså i dennes
förmåga att affekteras

men vi vill affekteras för

mer frihet och sinnesro

så de goda affekterna

sätts i rörelse och blir fler

glädjeaffekter          vill vi ska öka

sorgeaffekter           vill vi ska minska

Dessa aforistiska anteckningar om Spinozas filosofi har framförallt inspirerats av min vän Johan Dahlbeck, universitetslektor vid Malmö Högskola med inriktning utbildningsfilosofi. I våras färdigställde han boken Spinoza and Education, vilken kommer att ges ut av Routledge i december månad (2016) i bokserien 'New Directions in the Philosophy of Education'.

Dalai Lama om meditation som flykt

Jag tror att många som utövar dzogchen eller på annat sätt utövar meditation tillämpar olika metoder, en del med slutna ögon, en del med öppna ögon, men i själva den meditationens natur ligger att göra sig fri från tankar, komma i ett tillstånd utan tankar. Men på ett sätt är detta en form av flykt, som om de drog sig undan från problem. När de faktiskt ställs inför problem, fortsätter sitt vardagsliv och ställs inför några av verklighetens problem, har inget förändrats. Deras inställning och reaktioner är precis som förut. Sådan meditation innebär alltså bara att undvika problemet, som att åka på utflykt eller ta smärtstillande medel. Det löser inte problemet. En del kan tillbringa många år med att utföra dess övningar utan att göra några framsteg alls i verkligheten. Det är inte produktiv meditation. Verkliga framsteg sker när individerna inte bara ser resultat i form av att de uppnår högre nivåer av meditativa tillstånd, utan deras meditation faktiskt också åtminstone i någon mån påverkar hur de fungerar tillsammans med andra, när någon påverkan från meditationen syns i deras dagliga liv - mer tålamod, mindre irritation, mer medkänsla. Det är produktiv meditation. Någonting som på något sätt också är till glädje för andra.

Dalai Lama (ur Lycka på jobbet. Richters, 2003. Sid 170.)

Dzogchen är en meditationspraktik inom tibetansk buddhism och mer specifikt inom nyingmatraditionen. Denna praktik har varit föremål för många kontroverser i Tibet. (Se Batchelor, Stephen. Confessions of a Buddhist Atheist, 2010. Sid 94-95.) Jag själv är ovetande om vad det betyder i en tibetansk kontext att Dalai Lama väljer att exemplifiera sin synpunkt med dzogchen. Mitt inlägg är inte tänkt att kommentera dessa specifika kontroverser, utan jag tänker att Dalai Lamas ord om meditation kan vara en kritisk udd riktad mot många sorter av meditationspraktiker.

buddhistiska koordinater och praktik

För att finna levnadssätt och möta verkliga utmaningar tecknar vi en karta. Vår karta är av språk och utgör vår livsfilosofi. Så var i språket slår vi oss ner? Vilka koordinater anger vi för vår resa? Vilken användning och funktion förmår dessa platser ge oss så att vi finner anledning att återvända och vistas där igen? I en buddhistisk värld står allt i förändring, så även kartor av språk.

Koordinater är orienteringspunkter för att finna väg och samtidigt geometriska punkter som bildar en form. Vilken form av buddhism (dhamma) man får beror på vilka koordinater man använder sig av och hur man relaterar dessa. Precis som stjärnbilder får sin form och sina konturer av stjärnornas koordinater och hur dessa är kombinerade, får buddhismen sin form av hur koordinater relateras.  

Ytterligare en parallell kan dras till stjärnor som koordinater: Genom stjärnornas positioner har människor (och djur!) kunnat orientera sig och ta sig fram i både kända och okända områden, ägandes en gemensam stjärnhimmel. I vissa fall trots att en stjärna varit död sedan länge. 

Vilken buddhism man får beror naturligtvis även på vilket innehåll man ger de centrala begreppen, de formskapande orienteringspunkterna.

Varje enskild person som vill prova buddhistiska grepp i sitt eget liv måste skapa sig en egen karta av personligt utstakade koordinater. Vad man ser från dessa punkter, dessa språkliga platser, beror på hur man inrättar dem. Med varje plats kan man uträtta olika saker. 

Buddhistläraren och författaren Gil Fronsdal beskriver hur vi kan vara "guided by" - 'vägledda av' - buddhistiska tankefigurer. I sin bok om den åttafaldiga vägen talar han om att vi i denna har att göra med åtta "clues for finding the path", åtta 'ledtrådar' - det vill säga åtta trådar med styrkan att leda oss, åtta trådar att nysta i, eller med mitt ordval: 'åtta koordinater'. Fronsdal påminner oss också i sin bok om att den åttafaldiga vägen - att den buddhistiska vägen mot större frihet - börjar med perspektiv, "right view". Det är logiskt eftersom det är de mentala koordinaterna - hur vi använder begrepp, hur vi fyller de med mening, och hur vi relaterar och värderar dem - som gör att vi kan orientera oss på vägen. (Fronsdal. Steps to liberation. 2018, s 8.) 

Cygnus (Svanen), en stjärnkonstellation i vintergatan.

Arbetet med koordinaterna är naturligtvis till för en själv i världen, men också för världen. Jag håller med filosofen och sociologen Bruno Latour om att vi med tanke på inte minst de akuta miljöutmaningarna är i avsaknad av ett koordinatsystem som förmår vägleda oss mot något mer hållbart och sunt. Vi behöver ratta in det jordiska och gå in för landning. Det är det som gör vårt arbete med koordinaterna så angeläget. (Latour, B. Var landar vi? 2023.)

Studier, reflektioner och överväganden 

Många människor idag har liksom jag svårt att köpa någon annans lära och praktik rakt av. Vi kan inte ansluta oss kollektivt till en mästares ord och anvisningar och bygga vår gemenskap på detta, utan måste finna andra sätt att mötas och finna gemenskap. En gemenskap möjlig att skapa är att man träffas tillsammans för att undersöka vissa buddhistiska begrepp och deras relationer - ett gemensamt arbete men för den egna riktningen.  

Likväl är den egna riktningen inte frånkopplad önskan om att bidra till kollektiv lösning på samhälleliga utmaningar. Ställningstagandena som den enskilde gör, och som grundas i det egna omdömet för att staka ut just den personens väg i dialog med andra, är ju med fördel kopplade till världen och andra levande varelsers begär och behov. Precis som stjärnhimlens ljuspunkter delas till alla och inte ägs av någon speciell kan koordinater göras till allas gemensamma egendom, trots att den enskilde använder dem på sitt sätt. Det lär gå att samlas upp kring gemensamma punkter med bibehållen lyhördhet för den enskilde. Det är min övertygelse att enskildas omdömen kan ena, ja det är kanske rent av det enda som verkligen kan ena (enligt demokratisk truism).

För egen del är det inte alltid jag känner att Buddhas väg är min väg, men jag älskar allt som oftast de koordinater kring vilken hans livsfilosofi kretsar, dvs de platser/begrepp i språket han valt att utgå ifrån för att bygga ett innehåll och en riktning. Dessa finner jag allt som oftast relevanta och angelägna. Det är därför jag väljer att lyfta fram koordinaterna här framför läran. Det borgar förmodligen även för en större individuell frihet, större tolkningsutrymme och för en uppmuntran till pluralism.

Ytterligare en anledning till att jag använder uttrycket 'koordinater' är att jag vill lyfta fram att det som sagt handlar om att orientera sig, om att finna vägar och hållpunkter, vilket man inte signalerar lika tydligt om man endast benämner det 'begrepp'.  

En praktiserande grupp skulle kunna mötas i samtal kring de buddhistiska koordinater man valt att fokusera på. Det skulle innebära att man gemensamt läste texter som belyste ett eller flera begrepp, eller att var och en läste olika texter men som likväl belyste de begrepp man valt ut. Genom att tänka att begreppen inte är definierade i förväg med en fastlagd betydelse, utan istället tänjbara, gör man plats för många perspektiv, för var och ens tolkningar och frågor, för var och ens placering och värdering. 

Begrepp som gruppen väljer som buddhistiska koordinater kan vara sådana som buddhismen ofta förknippas med, t ex 'lidande' eller 'nirvana', men även andra mindre vanliga begrepp som exempelvis 'nihilism' eller 'pragmatism' kan vara givande att samtala utifrån. (Buddhism kan inte på ett enkelt sätt likställas med någon av dessa ismer, men det är likväl begrepp som ofta aktualiseras i litteratur om buddhism, då de genererar relevanta frågor och klargöranden.)

Gruppen ifråga skulle alltså inte inrikta sig på att införliva eller begripa en upphöjd enskild lära eller en viss rättrogen tolkning, men var och en i gruppen skulle likväl kunna ta traditioner och erfarna personer till hjälp för att skapa sin egen väg. Även personer utanför buddhistisk tradition skulle självklart kunna bringa klarhet i begreppen. Att noggrant och omsorgsfullt anstränga sig för att förstå vad någon annan menar eller hur någon annan tänker, genom att på ett eller annat vis formulera detta för sig själv och andra, är som jag ser det en viktig del i att tänja sin egen horisont och öppna upp för sådant man är benägen att inte ta in, sådant som utmanar ens begränsningar.

I en grupp som gör på detta vis skulle en enskild persons väg och riktning kunna skilja sig åt från de andra personerna i gruppen, och från vad gemene man associerar till buddhism, trots att man haft ett gemensamt arbete kring samma begrepp. Det ser jag som en styrka. För att kunna möjliggöra detta behövs en öppen samtalskultur och det skulle finnas skäl till oro om alla hela tiden tyckte lika.

Gruppen skulle utgöra ett sammanhang byggt på studier, reflektioner, överväganden och på tolkningsarbete. För att nå bortom ett resonerande på abstrakt nivå skulle man vidare behöva bygga relationer mellan å ena sidan begreppen, resonemangen, värderingarna och idéerna, och å andra sidan levda erfarenheter, riktiga känslor, nuvarande livssituation och konkreta utmaningar vi möter i vårt dagliga liv. 

Personer i gruppen skulle då behöva tala utifrån sin egen plats i livet och lyckas göra det man talat om på ett abstrakt plan användbart och relevant för konkret handlande, för en konkret praktik, för ett medvetet levnadssätt. Exempel från verkliga livet hade därmed behövt problematisera samtalens idéer, och idéerna hade behövt söka sin innebörd i exempel hämtade ur livet, så att band mellan abstrakt och konkret kunde knytas i båda riktningarna. Så att filosoferandet fick relevans för våra liv. Så att kartan vi skissat på angav riktning och en orienterande funktion, och samtidigt: så att vårt levda liv gav anledning till vidare skissande på, och korrigerande av, den karta vi för tillfället har i handen. 

Meditation 

Detta att studera och bearbeta det man läst eller hört, antingen själv eller tillsammans med andra, är en väsentlig del av en praktik. Att teoretisera är med andra ord i högsta grad att praktisera, både i betydelsen att det är en konst man kan öva sig i, och i betydelsen att det är något som kan medverka till konkreta förändringar och skillnader i ens liv. Men det finns även en annan sida av praktiken som handlar om att på ett annat sätt kultivera - prova, undersöka och öva sig i vissa färdigheter och perspektiv. Inom buddhismen och på pali kallas detta bhāvanā. Bhāvanā översätts ibland med meditation, men begreppet meditation så som vi använder det fanns egentligen inte i tidig buddhism, utan bhāvanā betydde och betyder något i stil med 'mental kultivering'. På engelska brukar bhāvanās ordagranna betydelse översättas med "bringing into being".

Även om begreppet meditation kommit till senare så hänvisar det i buddhistiska sammanhang till hur Buddha utövade kultivering (bhāvanā), vilket betyder att begreppet meditation likväl kan ringa in något väsentligt i Buddhas lära. Det som är viktigt att komma ihåg är emellertid att bhāvanā var något vidare och mer omfattande än vad vi vanligtvis menar med begreppet meditation. Kultivering utövade man med andra ord inte bara då man satt ner i skräddarställning. 

Meditationens och kultiveringens mening går inte att fånga i något enkelt kärnbudskap en gång för alla. Det kan röra sig om så mycket och det finns många olika relevanta perspektiv att ta. Vilka av följande ingångar är, eller skulle kunna bli, relevanta för dig? Vad är meningen med meditation för dig?  

Att skapa dig nya vanor och stärka mönster du redan har? Att stärka en viss handlingsberedskap, och förmågor du värdesätter, exempelvis förmågan att 'låta vara'? Att svara upp klokt och medkännande på andras lidande? Att stärka din hälsosamma och kreativa riktning i livet på ett sätt att det gagnar även din omvärld? Att bli friare? Att bejaka livet än mer? Att levandegöra den livsfilosofi du vill praktisera? Att upprätta mentala rum som inte är genomsyrade av nytta och som inte präglas av tankar om att vara på väg? Att uppleva och bekräfta det som händer och sker? Att komma till insikt om hur saker och ting blir till genom att det villkoras av något annat? Att nå självinsikt? Att uppleva dig som ett med den livskraft vi alla utgör? Att omfamna tingens ordning? Att bejaka sådana värden du satt upp för dig själv? Att utgå ifrån buddhistiska koordinater i tillvägagångssätt och förhållningssätt? Att förundras vaket och nyfiket inför det som uppkommer och finns?

Klicka nedan för en sammanställning av inlägg om meditation. Här erbjuder jag ett material för en icke helt entydig, men likväl sammanhängande ramförståelse för meditation, och ett material med praktiska anvisningar för utövandet av meditation. Det är visserligen jag som ställt samman materialet, men jag vill framhålla att det inte är mina reflektioner och anvisningar du möter, utan det är yttranden av personer med betydligt längre erfarenhet av att meditera än vad jag har, och dessutom har dessa personer även lång erfarenhet av att leda andra i meditation. 

meditationsanvisningar, en översikt 

Öppensinnad gemenskap 

För att orientera oss i en livsfilosofis komplexitet, både på ett praktiskt handgripligt plan och på ett mer filosofiskt plan, tror jag att det finns behov av en plats där man kan inspireras av andra, där andra kan utmana en till förändring och stärka ens riktning, ett sammanhang där man kan finna former som konkretiserar ens livsfilosofi i övning. 

Ett sådant sammanhang skulle behöva vara både praktiskt och teoretiskt. Det skulle med andra ord behöva rymma både samtal, någon form av överenskommelser (ritualer) och ett formaliserat praktiserande. Utmaningen för en gemenskap som tar sig an denna tämligen breda uppgift skulle vara att finna en slags balans mellan de olika delarna, t ex mellan teori och praktik, eller mellan texters världar och de närvarande personernas världar. 

Stephen Batchelor menar i buddhistisk anda att denna balans i sökande uppnås genom att (1) studera texter och fördjupa sig i andra personers tankegångar, genom att (2) bearbeta och reflektera själv och tillsammans med andra, och genom att (3) meditera. Inte alla buddhistiska sammanhang har denna balans. I mötet med buddhister har det hänt att jag mött en slags anti-intellektualism där i stort sett endast erfarenhet i meditation ansetts vara det väsentliga. Även Batchelor har stött på anti-intellektualism i den buddhistiska världen. Han säger i en intervju:

Jag menar att det finns en tendens i den buddhistiska världen, särskilt här i väst, att betrakta studier som ett oväsentligt bihang till praktik. Detta återspeglar hur mycket västerländska buddhistiska gemenskaper bär på ett arv från sextiotalet, vilket var en anti-intellektuell och romantisk rörelse som nedvärderade studier till förmån för direkt erfarenhet. Det är förståeligt varför det var så på den tiden, men jag menar att det är farligt att vidmakthålla det perspektivet. Det riskerar att ge upphov till en okritisk diskussion om Buddhas lära, som inte ger oss en logiskt sammanhängande redogörelse om vad buddhistisk praktik handlar om. Om det råkar finnas inre motsättningar i vad man säger ser man inte detta som ett särskilt stort problem. Med en axelryckning kan man då säga: det är ju hur som helst 'bara idéer'. 

(Sati Journal, Integrating Study and Practice, volume one, 2011. Min översättning.) 

Batchelor tror på idén att vi människor behöver upprätta gemenskaper där vi kan mötas för att utmana, stödja och inspirera varandra. Han beskriver en önskvärd öppensinnad gemenskap så här: 

Vi vill skapa utrymmen, rum där vi kan komma tillsammans som främlingar och offentligt hylla vad vi värdesätter allra mest. [...] Jag tror att vi behöver rum; vi behöver gemensamma utrymmen som i någon mening inte är alltför modellerade av våra traditionella religiösa traditioner, utan som låter människor samlas - kanske under tystnad; kanske genom att recitera poesi, eller bön, eller vad det nu än kan tänkas handla om - bara för att återvinna känslan av mänsklig tillhörighet.

(Ur Podcasten On Being med Krista Tippett. Wondrous Doubt, 1 mars 2018. Min översättning.)

I byggandet och upprätthållandet av gemenskaper finns det naturligtvis många fallgropar. Teologen Don Cupitt tar upp en aspekt som jag tycker är särskilt viktig att uppmärksamma:

Jag tycker om gemenskap, men jag är alltid rädd för i vilken utsträckning religiösa gemenskaper sätter sig över och trycker ner sina medlemmar så att de ska tycka lika, och [rädd för att de] tenderar att hamna under dominanta personligheters kontroll, personer för vilka den religiösa gemenskapen är en teater där de spelar ut sina egna fantasier om makt. [...] De flesta religiösa gemenskaper betonar lydnad och aktning inför överordnade, samt löften, som om de försöker förhindra individer från att tänka självständigt och fritt. 

(Uttalandet är hämtat ur Batchelors bok Secular Buddhism, 2017, sid 177. Min översättning.)

På många sätt är denna "blogg" - mitt arbete här - ett sätt att försöka motverka och stå emot sådan sekterism. Genom att verka i knorrens tecken vill jag tro att det går att upprätthålla självtillit i dialog med andra. Särskilt gynnsamt skulle detta ske i en gemenskap som aktivt understödjer den egna friheten, inte genom en låt-gå-attityd, men genom att respektera varje persons integritet och riktning.

Mattis 

Se även:

Hur vill vi att en sangha ska vara?

En nutida sangha?

praktik enligt Sloterdijk

Kafka om vägen

Nietzsche på Sloterdijks lina