D.I.Y. är en attityd i vilken man inte tar för givet att det man vill ha finns att köpa färdigpacketerat. När man inte finner vad man söker får man alltså försöka skapa det själv. Även buddhister har använt uttrycket och Buddha själv måste haft en hejdlös D.I.Y.-attityd.
D.I.Y. är ett uttryck som kan kopplas till mycket, exempelvis till en internationell alternativrock-, punk- och indiescen, eller till piratradio och andra medier som inte kräver att man har jättemycket pengar.
D.I.Y. betyder emellertid inte att jag vill frikoppla mig från tradition. När jag skriver på temat buddhism finns en rad personer, författare och filosofer som ständigt är närvarande röster i mitt huvud och jag har befunnit mig i flera 'traditioner' genom åren, varav vissa fortfarande har aktualitet för mig.
När det gäller buddhistisk tradition känner jag mig mest hemma i det som kallas 'sekulär buddhism' och då särskilt i Stephen Batchelors sätt att närma sig och formulera buddhism. Framförallt Batchelors senare böcker inspirerar mig. Han är även frikostig med sitt tänkande på nätet. Där finner man lätt tänkvärda videoinspelningar, ljudfiler och texter.
Jag har förstått att många buddhister finner Batchelor provocerande och djupt obuddhistisk, eftersom han lämnar mycket av det vi ofta förknippar med buddhism bakom sig, exempelvis läran om återfödelse och nirvana som det slutliga målet. En annan kritik som riktats mot honom är att han i läsningen av buddhistiska texter tolkar in vad han önskar finna. Kanhända stämmer det i någon mening, men till hans försvar vill jag nämna att han likväl förankrar hela sin filosofi i buddhistiska texter, särskilt i de allra äldsta vi har bevarade. Att han då inte skulle få kalla sig buddhist är för mig märkligt.
I skrivande stund tänker jag mig mitt sökandes historia så här:
I övre tonåren blev Rolf Edberg den som introducerade mig till filosofins värld. Min farfar hade två av hans böcker; Spillran av ett moln (1966) och Brev till Columbus (1973). Edbergs tematisering av naturen, hans miljöengagemang och hans tankar om hur allt hänger ihop, vår samhörighet med allt, utövade lockelse på mig. I samma veva läste jag miljöaktivisten Erik Dammanns bok Dagen är din (1978) som mina föräldrar hade i bokhyllan. Dammanns bok handlade om hur vi kan finna livskvalitet med respekt för vår miljö utan att förstöra för kommande generationer.
Vid denna tid började jag ett mer medvetet sätt att förhålla mig till livsfrågor och jag fick en uttalad vilja att formulera mig själv. Det gick knackigt och långsamt eftersom jag var en mycket ovan läsare. Jag var även ovan vid att tala med andra om mina tankar. Jag minns att jag ofta blev så spänd, ivrig eller nervös när jag försökte, att jag knappt fick fram ett ord. Så mycket tycktes stå på spel. Sökandet efter meningsfullhet hade funnits tidigare, men mer som en jakt på estetiska upplevelser och i form av ett laborerande med stilar. Inte ovanligt för en tonåring. Musiken betydde mycket. Det gör den fortfarande.
Så småningom började jag på Skurups Folkhögskola där jag träffade Péter, som blev min fine vän, och som fick mig att vilja läsa och samtala mer om existentiella dilemman och om livet på en övergripande nivå. Jag läste min första bok om buddhismen, Samtal med en zenmästare (Taïsen Deshimaru) som jag köpte vid ett studiebesök på en zendojo i Lund. Under denna tid blev jag nyfiken på Gud, allehanda oförklarliga fenomen, psykologen Carl Gustav Jung och jag började studera teosofi med vägledning av teosofer i Malmö. För mig är teosofin ett avslutat kapitel, men jag är glad att jag fick inblick i en strömning som, historiskt sett, varit enormt inflytelserik på det som idag går under rubriken 'nyandlighet'. Spridningen av teosofin har också haft stort inflytande på hur vi i väst tolkat och tagit till oss buddhismen (Batchelor 2011. McMahan 2008). En av grundarna till det teosofiska samfundet, Henry Steel Olcott, var den första amerikanen som formellt sett blev buddhist. Han skrev Buddhist Catechism (1881) i vilken han förklarade buddhismen utifrån ett Q&A-format.
I takt med att jag blev mer och mer skeptisk till denna form av andlighet - som i mångt och mycket byggde på att vissa var invigda i något fördolt och på att vissa hade förmågor som jag och andra inte hade utvecklat - blev jag alltmer intresserad av klassisk filosofi. Det visade sig att det kunde vara lika fantasieggande att betrakta världen på ett nytt sätt genom filosofiska resonemang, som att lyssna till någon med påstådd insikt om parallella världar och av sådant jag inte riktigt kunde undersöka själv. I filosofin blev jag dessutom mer delaktig i byggandet av världen och värden. Och jag fick som sagt ha kvar känslan av att nya vyer stod att finna bakom nästa hörn. Jag gör inga anspråk på att vara någon fackfilosof eller expert på några utvalda tänkare. Helt ärligt tror jag inte jag skulle vara särskilt lämpad för det, men jag har haft en stark drivkraft att bekanta mig med vissa filosofer för eget bruk.
Särskilt fascinerad blev jag av Ludvig Wittgensteins liv och tankar. För mig visar Wittgensteins undersökningar på det djupt problematiska i tankeprojekt som försöker finna en alltigenom fast grund för sin åskådning eller sin åsikt. Med Wittgensteins filosofi är det så att säga omöjligt att uppbåda en fundamentalism med trossatser som hävdas vara absolut sanna. Han rådde de filosofer i sin närhet som sökte objektiv och otvetydig visshet bortom språket att ge upp. 'Logik och rationellt tänkande som pålitliga sanningsverktyg' förvandlas i Wittgensteins projekt till retorik, till språkspel som människan själv har skapat. Jag har upplevt en spännande fortsättning på denna grundinställning i Richard Rortys filosofi, och känner samhörighet med pragmatismen som tankeriktning. (Rorty företräder pragmatismen.)
Två andra pragmatister som jag återkommit till är John Dewey och William James, vilka brukar nämnas som pragmatismens förgrundsgestalter tillsammans med Charles S Peirce (som jag emellertid inte fastnat för, utan bara nosat på). Jag sympatiserar med pragmatismens upphöjande av 'det som fungerar', det som visar sig 'funka' i praktiken. Frågan om vad som representerar Sanningen blir här inte en framkomlig väg.
Retoriken intresserar sig liksom pragmatismen för det som är gångbart. När man inte lever i tron om att logiken eller förnuftet i sig kan leda oss till sanningen, eller när man menar att språket är en mänsklig uppfinning och inte något av naturen eller Gud nedlagt i människan för att vi ska kunna skilja falskt från sant, då uppstår sannolikt frågan: Hur söker vi oss då fram i livet? Hur fattar vi då våra beslut? Retoriken försöker förstå hur övertygelse- och övervägandeprocesser går till; Vad har betydelse för att vi ska anse något rimligt eller trovärdigt?
Retoriken erbjuder ingen väg till sanningen, men väl en karta över hur vi människor hittills gjort för att forma våra uppfattningar. Jag antar att jag inte skiljer mig nämnvärt från hur andra andra fungerar när de uppfattar något som troligt eller trovärdigt. Retoriken ger mig alltså en förståelse för hur jag använder språket för att komma tillrätta med världen och mig själv, men den ger mig även redskap som jag kan använda mer eller mindre medvetet för att tänka kritiskt. Den ger mig som sagt inte nyckeln till det sanna, utan bara alternativ som vi människor tycks använda när vi sysselsätter oss med våra frågor. Djupare än så når vi troligen inte.
I övervägandeprocesserna och sökandet blir det ensidigt att bara fokusera på förnuftets logik och 'rationella steg-för-steg-argumentationer'. Retoriken fäktar inte bort detta som betydelselöst, men för in fler dimensioner. Den som ledsagat mig mer än andra på detta område är José Luís Ramirez. Han har också påverkat mig i hur man kan tolka och läsa Aristoteles.
Aristoteles, retorikens och dygdefilosofins utmejslare, tilltalade mig för att hans etik förde fram vikten att vara lyhörd för den specifika situationen och för att det var en etik utan fasta regler. Det var istället varje persons omdömesförmåga och klokhet som hamnade i fokus. Det har visat sig att jag fortfarande sällar mig till denna tradition, även när jag för in andra influenser som Nietzsche, Deleuze eller buddhismen. (Likheterna mellan buddhistisk och aristotelisk etik har utforskats av Damien Keown i boken The Nature of Buddhist ethics, 2001.)
Även om jag fortsatte att fördjupa mig i klassisk filosofi och även om mitt intresse för det ockulta i stort sett upphört, hade jag fram till ganska nyligen kvar ett intresse för mysticismen. Jag ville inte släppa tron på Gud - även om det inte är säkert att man kan säga att jag verkligen haft någon. Det var spännande att förhålla sig till något som inte lät sig fångas in av språk och förnuft. Fanns det någon möjlighet för Gud i min värld, trots att många dörrar syntes stängda? Jag letade efter öppna dörrar genom att använda Gabriel Marcel, Emmanuel Levinas, Jacques Derrida och K-G Hammar.
Jag fann gudsbegreppet utmanande och tänjbart. Någon fundamentalistisk gudsförnekare lär det inte bli av mig. För mig ter sig, de så kallade Humanisterna, alltför fanatiska. Kanske har de blivit lite ödmjukare med åren. Filosofen Gilles Deleuze fick mig emellertid att vilja förklara världen utan Gud. Hur skulle världen se ut i avsaknad på det som ger den dess yttersta mening? En ganska skrämmande tanke för mig och många andra. Den som fick mig att verkligen våga (vilja) släppa Gud var emellertid inte Deleuze, utan istället religionsfilosofen Don Cupitt som i likhet med Deleuze påverkats av Nietzsches och Spinozas tro på, och kanske framförallt glädje inför, en immanent världsförklaring, det vill säga en åskådning som tar hänsyn till endast denna värld och inte till någon förmodad andlig värld eller dimension bortom denna. Denna optimistiska ingång blev en av mina ingångar till buddhismen.
Det jag gillade med Don Cupitt var även att han inte gjorde skarp åtskillnad på sitt filosoferande och den 'anti-auktoritära sekulära religion' han själv skapat sig. Hans intellektuella övertygelse förs med andra ord fram i termer av religion, religion i bemärkelsen 'göra övertygelserna till en livsuppgift man alltid bär med sig, till något att leva för och till något människor kan sluta upp kring'. För mig har filosofi alltid varit livsfilosofi, något som ska leda till handling och genomsyra hur man lever sitt liv.
Det finns filosofer vars personliga framtoning har större dragningskraft på mig än deras teoretiska utläggningar och författarskap. Den norske filosofen Arne Næss är en sådan person. Jag tilltalades i tjugoårsåldern, och tilltalas fortfarande, av hans tillsynes lätta, muntra och fridfulla sinnelag, hans ödmjuka och samtidigt beslutsamma sätt, samt hans oakademiska bemötande. Jag kan inte låta bli att tänka att han kanske blev så´n för att hans favoritfilosof var Spinoza, men kanske var han så redan som barn, kanske var han så bara i vissa situationer, vad vet jag. Næss leksinne fick mer och mer plats ju äldre han blev, så till den vida grad att det blev lätt att parodiera honom, vilket också gjordes av komiker i norsk television. På sjuttiotalet förde Næss samman Spinozas filosofi med Mahayannabuddhism, och kopplade dessa läror till sitt djupekologiska projekt (McMahan, 2008. Sidan 169). Idag är det troligen inte lika hett att citera honom.
När det gäller filosofi så finns det så mycket mer jag skulle vilja sätta mig in i. Jag skulle vilja lära känna David Hume, förkovra mig mer i Aristoteles egna skrifter, bättre förstå Deleuzes och Guattaris begärsbegrepp i relation till buddhistiska perspektiv på begär, hoppa på min samtids intresse för Giorgio Agamben, återvända några vändor till existentialismen, leta guld i stoicismen, läsa fler essäer av Montaigne, med mera med mera.
Eftersom jag är pedagog till yrket har jag även kommit i kontakt med pedagogiska traditioner. En av de mest framträdande har varit Reggio Emilia-filosofin, vilken i praktiken innebär att skapa mötesplatser där varje enskild röst får utrymme i något som angår en större eller mindre grupp, mötesplatser där man vill uppmuntra människor att använda sitt eget tolkningsmod och skapa tillit till den egna omdömesförmåga. Gert Biesta är en tongivande pedagog idag som har fortsatt på detta spår, och som likt förskolorna i staden Reggio Emilia, inte väjer för de stora frågorna. Han menar att vi pedagoger inte bara ska se oss som 'utförare' och talar om vikten att ständigt återkomma till varför-frågorna i vår praktik. Jag hoppas att pedagogisk filosofi åter kommer i ropet. Som parentes kan det sägas att jag utan mina uppdrag som pedagog, troligen hade varit betydligt mer inåtvänd, tillknäppt och svårmodig. Jag tackar pedagogiken för det.
Avslutningsvis kan jag summera att det finns tre ståndpunkter jag bär med mig som jag har väldigt svårt att tänka mig kunna överge. Den ena rör mina demokratiska värderingar, att öppenhet för samtal och fritt tänkande måste finnas och ha betydelse för ett sammanhang om livsåskådning. Den andra handlar om att jag intar någon form av hermeneutisk ståndpunkt, att vi inte kan koppla bort vårt språk, vårt högst mänskliga sätt att se världen, när vi bygger våra uppfattningar. Den tredje handlar om värdet att värna om, och bejaka, liv och livfullhet i livet, samt om att säga ja till livet så som det är inrättat. Mitt möte med traditioner, t ex med buddhismen, kommer oundvikligen att präglas och formas av dessa tre ståndpunkter jag bär med mig.
En poäng med denna redovisning har varit att visa att jag inte skapat min värld och mina värden helt själv och att jag försöker stå i dialog med traditioner och andra personer. För mig betyder D.I.Y. verkligen inte att man ska göra saker själv, utan istället att man inte kan lämna åt andra att göra saker åt en. Jag har dock emellertid ofta känt mig ensam i mitt sökande och lyckats skaffa mig alltför få vänner som velat diskutera sådana här saker på djupet. En anledning kan ha varit att det är svårt att skapa konstruktiva och givande samtal om man har alltför olika utgångspunkter i sitt sökande. En annan kan ha varit att jag varit så bokligt förankrad. En utomstående som känner mig har säkert fler möjliga förklaringar, anledningar som jag är lyckligt omedveten om. De personer som jag ändå har kunnat göra det med är jag väldigt tacksam för och som tur är kan man ha vänner och bekanta till annat också. Vem vet, D.I.Y. kan kanske bli mer Do It Together i framtiden, D.I.T.
Mattis, våren 2015.
Litteratur
Batchelor, S. The awakening of the west - the encounter of buddhism and the west. 2011.
McMahan D. The making of buddhist modernism. 2008.
