Den stora omställningen
- Det som verkligen är skriande är ett fundamentalt skifte i hur vi tänker och beter oss i förhållande till det liv vi delar med andra varelser, till denna planet vi sätter i fara med våra aktiviteter. Den andra sidan av detta är naturligtvis att ingen särskild individ kommer ensam att kunna lösa detta, utan det kräver ett samhälleligt skifte i perspektiv, det kräver gemenskaper, det kräver institutioner som söker forma sig utifrån detta vakna sätt att leva - så att vi kan samarbeta mer effektivt. Jag tror säkert att buddhister, advaitister, sufier, taoister, etc, har en hel del att erbjuda i detta samtal, men om vi verkligen ska kunna göra skillnad måste deras insikter införlivas i en mycket bredare och mer omfattande ansats, i vilken vi tänker om den mänskliga situationen från grunden. Utifrån vad jag kan se är det inte något som kommer hända den närmsta tiden. Ska jag vara helt ärligt tror jag att den grad av förändring som krävs kommer att ta flera generationer.
(32:05 - 33:33)
Livsavgörande insikter
- Självklart finns det tillfällen i människors liv - oavsett om du är praktiserande buddhist eller inte, och ja det kan hända även den som inte utövar någon formell andlig praktik överhuvudtaget - där livet självt är den storartade läraren och visar på något om de själva eller om livet. Detta något kan få en väldigt kraftfull och transformerande effekt. Dessa tillfällen blir ofta nyckelhändelser som formar hur vi är i världen. Kanske har mitt arbete på senare tid tenderat att vara en reaktion mot överprivilegierandet av dessa speciella stunder. Och ett försök att återvinna en mer integrerad förståelse av vad det innebär att vara vaken, vaken från en stund till en annan i vårt dagliga liv.
Låt mig ge dig några exempel. Med handen på hjärtat har jag haft en [med betoning på en] upplevelse som antagligen skulle passa in i din definition av vad vi kan kalla en mystisk erfarenhet. Denna inträffade när jag var en ung tibetansk munk - jag var antagligen 22 eller 23 år gammal, jag bodde i Dharamsala där Dalai Lama har sitt hem, jag studerade tibetansk buddhism och var djupt involverad i det. En dag var jag ute i skogen i en hydda nära där jag bodde och jag skulle hämta vatten. På väg tillbaka till hyddan med min hink vatten hejdades jag plötsligt på stigen av en realisation - av något helt utöver det vanliga - en förundran över av att det finns något snarare än ingenting alls. [Jag fylldes av] en känsla av total förvåning över att detta hände. Det varade kanske några minuter med intensitet. Men vad som blottades för mig var inte någon ultimat sanning, och absolut inte tomhet eller rent medvetande. Vad som blottades för mig var den fundamentala frågan om en erfarenhets beskaffenhet.
Det stämmer helt överens med vad du tidigare sade, att den erfarenheten förändrade mitt liv och fortsätter att göra det än idag. Så ja min starka uppfattning är att genomgripande personliga erfarenheter av detta slag kan ha djupgående transformerande effekter på hur vi sen inrättar oss i ett värdesystem, och på vad vi betraktar som viktigt i livet.
När det gäller [insikter i] 'obeständighet' var den mest effektiva meditationen för mig den om död. Återigen tar jag exempel från min tibetanska buddhistiska träning. 'Obeständighet' [-- här menar Batchelor eventuellt egentligen 'Död' --] är en väsentlig nyckelfaktor när det handlar om att förstå att jag är obeständig, att du är obeständig och att folk som jag älskar är det. När jag var en ung munk behövde jag spendera åtminstone 30 minuter varje dag åt att meditera över [...] 'obeständigheten som är detsamma som död'. Du begrundar och reflekterar över att du med säkerhet vet att döden kommer, och över att du är ovetande om när, samt över hur du ska leva detta ditt liv då du vet att döden är säker och tiden för den oviss.
Paradoxen jag fann i meditationen över död var inte att jag blev dyster och pessimistisk. Den hade i själva verket motsatt effekt. Den fick mig att känna mig helt och fullt levande. Den fick mig att inse att jag är en levande varelse. Denna slags meditation var något jag gjorde i många många år. Även detta hade en mycket transformerande effekt på mitt liv och har det än idag.
Jag håller med dig att det är väsentligt att vi erfar oss själva, vår existens, vårt liv, vårt medvetande från ett perspektiv som blottar det på ett annat än sätt än vad vi [på förhand] tänkt oss, men det gäller inte bara för hur vi tänkt oss, utan även för hur vi känt. När denna sortens insikter blir internaliserade och blir en del av vem vi är bidrar det till att möjliggöra sådan vakenhet som innebär att-vara-i-världen.
I den koreanska zentraditionen som jag är tränad i brukar man tala om 'plötsligt uppvaknande' följt av 'successiv praktik'. De förstod med andra ord att processen som vi är involverade i - det vi kan kalla vakenhetens 'andliga väg' - innehåller stunder av djupgående insikter, vilka kan vara snabbt övergående, men om dessa inte följs upp av att från en stund till en annan åta sig att leva på ett annat sätt, får de relativt lite påverkan. Faran med att göra en för stor grej av dessa stunder av insikt är att vi betraktar dessa som summum bonum av vad det hela handlar om, vilket jag inte tycker de är. Jag ser dem som stunder inom ett mycket rikare och mer komplext sätt att leva. I det större sammanhanget anser jag inte att de ska ges överdrivet stor betydelse.
(37:30 - 43:05)
sträva efter nuet!? vad innebär det?
- Jag tror faktiskt inte på nuet. Inte som Nagarjuna. Jag har aldrig lyckats finna nuet. Jag har länge letat och letat och letat. Det går att argumentera för att det är ett konceptuellt påfund för att beskriva vad som varken passerat eller ännu inte är här. Men det finns ingen punkt, det finns inget nuets ögonblick. Det finns endast flöde, process och förändring och detta fortgår och fortsätter. Jag känner tvekan inför att överhuvudtaget använda termen 'nuet'. Jag kan tänka mig att använda det som ett användbart verktyg i en meditationsinstruktion: 'Kom tillbaka till nuet'. Alla vet ungefär vad det betyder. Men jag skulle inte vilja göra det till ett axiom [en självklart sann sats] för hur jag förstår denna process, eller till något särskilt högaktat och speciellt. För mig är det viktigare att ta mig an hela det tidsliga flöde jag upplever, inräknat allt som passerat och allt som komma skall. Jag fokuserar hellre min praktik på hela detta flöde, än att välja ut endast ett visst moment, exempelvis nutiden, som om det hade någon slags priviligierad position. Jag är tveksam till det.
(51:00 - 52:22)
kreativitet och känna sig levande
- För mig är kreativitet inte bara något att använda för att komma fram till en bättre värld i framtiden. För mig är kreativitet inbyggt i det som utgör själva praktiken. Det är kapaciteten att i varje ögonblick vara öppen och respondera på denna konversation till exempel, på ett sätt där jag inte hålls tillbaka av mina rädslor, mina fixeringar och så vidare, utan istället finner en öppenhet i detta flöde, att tänka annorlunda och föreställa mig saker på ett annat sätt, för att kommunicera och förkroppsliga vad jag tror på. Hur det blir kan jag inte nödvändigtvis se på förhand, jag rör mig bara i riktning mot något. Det är här jag verkligen känner mig som mest levande. Jag använder hellre att uttrycka det så - en upplevelse av att vara helt och fullt levande. Det är vad jag värdesätter och vad jag strävar efter. [...]
(52:22 - 53:16)
Fri från lidande?! Kontakt med livets tragiska dimension
- Jag är inte heller så säker på att vi genom att utföra alla dessa övningar och denna praktik finner djupgående lycka och glädje. Det skulle jag inte säga gäller för mig. Jag har bestämt upplevt perioder av verklig sorg, ibland nära depression och ångest. Än en gång: detta är del i vad det innebär att vara människa. Jag gillar Ram Dass sätt att uttrycka det när han talar om att bli en konnässör - dvs en förståsigpåare och kännare - gällande sina egna neuroser. Jag anser det även vara väldigt giltigt.
Jag är rädd att talet om upplysning och dylikt ofta tenderar att ge intryck av att om du blir upplyst kommer du inte uppleva dessa känslor och ting längre. Rimligen kommer du att uppleva dem än mer intensivt. Särskilt när vi talar om medkänsla, 'loving kindness' eller bodhichitta, då vi öppnar upp våra liv för än mer kraftfullt lidande. När vi verkligen känner empati inför lidandet hos dem som står oss närmst, eller lidandet som vi åsamkar vår planet, är detta inget som får oss att känna oss lyckliga eller lätta. Dessa former av medkänsla går inte att separera från erfarandet av djupgående smärta, något som är mycket svårt att bära. Jag är rädd att denna sida av saken lätt blir marginaliserad till förmån för stunder av djup klarhet och insikt.
Intervjuaren Lucas Perry inflikar att lidande är något valbart, vilket får Batchelor att rygga tillbaka.
Vad du nyss sade är en av klichéerna vi ofta får höra. Mycket av detta kommer från mindfulnessvärlden; att smärta är oundvikligt men lidande frivilligt. För mig är detta mycket svårt att förstå. [...] Låt oss gå tillbaka till de tidiga buddhistiska texterna. [...] De har endast ett ord och det är 'dukkha'. De har inte ett separat ord för lidande och ett för smärta. Denna distinktion är ett ingrepp som jag antar kommit med på senare tid - de senaste tjugo till trettio åren.
Det finns dukkha. [Det är vad som påstås i de tidiga texterna.] Och den första utmaningen är att omfamna dukkha. Och dukkha rymmer smärta, lidande och allt. Det har att göra med att förmå omfamna vår existens tragiska natur, det har att göra med att kunna möta, och vara öppen inför, döden, sjukdom och åldrande - och förintelse, vilket vi kommer att tala om längre fram. Personligen finner jag det svårt att förställa mig att vi kan göra allt detta utan lidande. Jag vet inte vad du menar med lidande, men i mina ögon verkar det som att du definierat det på ett tämligen smalt sätt, för att kunna skilja det från smärta. Lidande blir med andra ord 'mental vånda, ångest, ängslan'. Det talas ofta om den andra pilen... och om den första pilen som en bild för den fysiska smärtan och sedan [om den andra pilen,] om att det läggs till all oro - 'stackars mig' och liknande - allt detta är psykologiskt sant och jag accepterar det, men det är likväl ett alltför begränsat sätt att tala om dukkha.
Det finns en storslagen praktfullhet och skönhet i dukkha. Jag förstår att det låter konstigt, men för mig är det mycket mycket viktigt att inte känna att dessa andliga praktiker, så som det ofta presenteras, på något sätt kan göra mänskligt lidande lätt och att vi då blir leende och lyckliga människor allihop [...] - Thich Naht Hanhs inställning - det finns en slags sirapssöt sötma. Det uppfattar jag som falskt.
En av anledningarna till att jag gillar en hel del i den kristna traditionen är Kristus på korset. Det är inte bilden av en person som är sorglöst avslappnad och lycklig. Det finns en djupgående tragik i denna dimension av livet som jag verkligen försöker värna om så att den inte räknas bort till förmån för ett upplyst sinnelag, i vilket man är lycklig och sorglöst avslappnad hela tiden. Av alla de olika lärare jag mött har jag aldrig mött någon sådan person. Det är en fin idé, men jag vet inte om den är särskilt realistisk och om den överensstämmer med hur buddhister, hinduer, jainister eller andra levt de senaste århundradena.
(53:20 - 58:45)
andliga teknologier och uppdelningen medvetande kontra kropp
- En av de saker som ofta besvärar mig är att detta 'teknologiska språk' ofta används för att beskriva andliga praktiker. Talet om 'andliga teknologier' och ett ogenomtänkt och okritiskt anamannade av ordet 'teknik' är något jag ofta stöter på. [Vi får höra talas om] mindfulnesstekniker, meditationstekniker, [etc.]. Så länge vi inte tänker kritiskt kring användandet av termen 'teknik' kommer vi omedvetet bibehålla precis den uppdelning vi i ett annat sammanhang försöker övervinna, nämligen idén om att saker och ting är skilda från varandra.
Det blir tydligt i meditation då vi får höra att vi ska iaktta vårt sinne som det är, [eller då vi får höra] att om vi känner igen vilka känslor som är destruktiva för oss kan vi gå till botten med dem och göra oss av med dem och sedan bli lyckliga. Detta sätt [att tala] för med sig ett visst 'mindset', en viss mental inställning, som är typisk för modern västerländsk kultur, men även för oss människor. Vi är i grunden stöpta att tänka världen som något utanför oss och på oss själva som något inne i oss.
I religioner från öst finner vi till exempel idén om återfödelse - att när vi dör så dör vi egentligen inte - vår själ vandrar vidare någon annanstans, vilket stärker tanken om att det finns en dualitet - något inre själsligt och något yttre materiellt - och att det är så det är helt enkelt. Många personer som undervisar dzogchen, vipassana eller mahamudra tror starkt på att det finns ett sinne, något andligt - "a mind" - som inte är del av den fysiska världen, som på något sätt överskrider den fysiska världen.
(1:07:45 - 1:09:34)
uppdelningen gör det svårt att se oss som del av den naturliga världen
- Om vi ska engagera oss ifråga om miljökrisen, som utan tvekan är konsekvensen av våra industriella teknologier, måste vi undersöka i vilken utsträckning vi är medskyldiga, inte bara som konsumenter där vi kanske köper mangos från Elfenbenskusten, utan även som subjekt, som medvetna varelser, vilka fortfarande köper uppdelningen i ande och själ. Jag hamnar ofta i trubbel med buddhister, eftersom jag avvisar idén om reinkarnation och att anden far vidare någonstans efter döden. [Det gör jag] just precis av den anledning att det är en dualism som [...] separerar oss från att vara deltagare i den naturliga världen.
(1:11:00 - 1:11:54)
dualismen ande/kropp verksam i djupt rotade problemlösningsattityder
- Jag kan inte tänka på födelse, sjukdom och död som problem att övervinna och ändå är det just det som är buddhismens mål; att få slut på lidandet, vilket inte betyder att det endast är ett mentalt kval som ska upphöra - det vore i någon mening bara att skrapa på ytan - utan det är upphörandet av födelse, sjukdom, åldrande och död [som menas]; det är det totala överskridandet av ett förkroppsligat liv.
Av denna anledning finner jag det mycket fruktbart att ersätta idén om att ett problem ska lösas, med idén om att tränga in i ett mysterium. Födelse, sjukdom, åldrande och död är inte problem, utan mysterier. De är mysterier eftersom jag kan inte avskilja mig från död. Jag är den som ska dö. Jag kan inte avskilja mig från åldrande. Jag är den som åldras och så vidare. Och att göra detta [dvs tränga in i dessa mysterier] är att tillkännage att dessa ting inte är något som kan lösas så som problem kan lösas.
Detsamma gäller för förvirring, begär och hat. Inte heller dessa ting är problem som kan lösas, vilket ofta buddhism får oss att tro. De är [istället] mysterier de med, för jag är girig, jag är hatisk, jag är förvirrad. De utgör en väsentlig del av den varelse som evolutionen frambragt och som jag är en av miljoner exempel på. [...]
I mitt fall tror jag att förändringen [i attityd] kom till stånd främst genom att praktisera zenmeditation, genom meditation där vi om och om igen frågade oss 'Vad är detta?' [...] Det handlade med andra ord om att på ett förkroppsligat och känslomässigt sätt erfara det faktum att jag är oskiljbar från 'mysteriet livet'. För mig är detta en bas med sådana grundval som förmår leda oss till en totalt annorlunda relation till den naturliga världen.
Jag vill än en gång poängtera att detta går stick i stäv med djupt rotade mänskliga fixeringar och trosföreställningar. De fyra ädla sanningarna är [exempelvis] ett problemlösningsparadigm: Lidande ses som problemet. Okunskap är dess orsak. Gör dig av med orsaken och du blir av med problemet, vilket innebär nirvana. Jag menar att detta visar att denna problemlösningsattityd inte endast härrör från europeisk modern teknologi med rötter i sjuttonhundratalet, vilket verkar vara Heidegger ståndpunkt, utan det går att härleda till något djupare rotat. Det ser ut att vara inbyggt i det mänskliga medvetandet som sådant, kanhända i våra neurologiska strukturer, vilket jag inte kan säga med någon auktoritet, men det är så jag uppfattar det.
(1:11:54 - 1:14:45)
Det skulle naturligtvis vara absurt [...] att avvisa teknologi och problemlösning per se. Det skulle vara korkat.
(1:15:30 - 1:15:40)
Men när vi kommer till djupare andliga världen som exempelvis visdom, medkänsla eller kärlek, har jag väldigt svårt att förstå dessa kvaliteter som något vi kan uppnå genom att utöva en uppsättning teknologiska procedurer. Jag har sett hur detta stämmer in på mig själv och på kollegor, vänner, munkar, ja säg vem jag inte har sett detta gälla. [Och jag tänker på] människor som har ägnat många många år åt att kultivera dessa sinnelagets inre kvaliteter, men utan att riktigt ha lyckats bli märkbart visare eller mer kärleksfulla. Jag ifrågasätter verkligen att visdom och kärlek skulle vara något som kan produceras genom att någon blir expert i en viss meditationsteknik.
(1:21:48 - 1:22:40)
mysterium!?
- Om du inte gillar ordet 'mysterium' - ett ord som får många att känna sig obekväma - tänk då bara - vilket jag själv gör en hel del - att vi lever i en oerhört märklig värld, i en värld som är extremt underlig - att du och jag har denna konversation till exempel - jag upphör aldrig att bli ytterst förvånad och förundrad av de mest banala ting. Jag tror det handlar om att återerövra en känsla för det extraordinära i det ytterst ordinära. Det är sådant som kan få oss att finna ett helt annat förhållningssätt till den naturliga världen, till den naturliga värld vi hotar. Om vi inte har förkroppsligat denna känsla av egendomlighet, ja inte bara egendomlighet, utan samma tillkännagivande [jag talade om tidigare]; att jag inte kan avskilja mig från dessa ting; jag kan inte distansera mig själv från dem, de är 'gränslöst nära', vilket är en annan definition av mysterium.
(Intervjuaren Lucas Perry för in tanken om 'varats grund'.) Ja om du vill [använda den termen så varför inte], men kom ihåg att det är en term som myntades av den kristne teologen Paul Tillich på 60-talet, och han förstod 'varats grund' som en 'grundlös grund', vilket är vackert, en grund som är som en avgrund - bokstavligt talat på tyska. Så om vi talar om varats grund behöver vi vara mycket försiktiga så vi inte gör denna grund för fast och stabil, för det är en grund som [egentligen] inte är en grund, vilket verkligen ligger i linje med buddhistiskt tänkande.
(1:24:16 - 1:25:37)
storartat uppvaknande för samhälleliga grepp
- Storartat uppvaknande uppstår då vi förmår ställa frågor på en djupgående nivå. Om du exempelvis tar legenden om Buddha så går den unge prinsen ut ur palatset och möter en sjuk person, en åldrande person och ett lik; detta blir [i Buddhas fall] vad som framkallar det man inom zen kallar 'storartat frågande' eller 'storartat tvivel', 'storartad förbryllelse'.
Praktiken i zen handlar om att förbli med dessa stora frågor och förkroppsliga dem, få dem att tränga in i ditt kött och din benmärg. [...] Detta i sin tur måste utvidgas på ett kollektivt plan. Oavsett om det handlar om en liten buddhistisk gemenskap eller om en större mänsklig gemenskap, behöver vi förmå fråga oss dessa frågor på ett djupgående kroppsligt sätt. Även när det gäller empatin du talar om, tror jag den behöver växa fram ur denna nivå av frågande.
Alltför ofta finns det en upplevelse av brådska, vilket är förståeligt [...] och upplevelsen av att vi behöver skynda oss får i sin tur oss att omedelbart försöka ta reda på vad vi kan göra. Det är förmodligen en bra sak, men måhända ger vi oss inte tillräckligt med tid så att dessa frågor verkligen kan landa på en djupgående kroppslig nivå, så att svar sedan kan börja framträda ur samma djup. Det är detta slags djup vi behöver om vi ska komma fram till en filosofi för ett mer övergripande system, en social teori och eventuellt en ekonomisk teori...
(1:32:40 - 1:34:33)
Jag är mycket tagen av mina kollegor och vänner som är involverade i Extinction Rebellions [Uppror för allt levande] demonstrationer i London. Jag har ett antal vänner som är väldigt involverade i detta. Detta är också en stor källa till inspiration för mig. Och till detta hoppas jag kunna bidra med mitt skrivande och min filosofi.
(1:35:05 - 1:35:28)
https://www.youtube.com/watch?v=6SuuEnjSM_A
