Hermann Hesses bok Siddhartha, först publicerad 1922, ter sig som ett tröstepiller för någon tjugoåring; jag själv hade säkerligen svalt pillret som ung och försökt leva i efterverkningarna av det, liksom jag gjorde med hans bok Stäppvargen. Boken är för mig på det stora hela en alltför högflygande berättelse om möjligheten till ett annat liv, byggd på antaganden om en väg som förmodligen ingen vandrat, bara drömt om. Men å andra sidan, vad bygger ett sökande på om inte drömmar och föraningar om något ännu inte iscensatt?
Hinduiskt tankegods präglar den buddhistiska berättelsen om Siddhartha, som i boken inte är Buddha, även om bokens Siddhartha har många likheter med historien om Buddha och uppenbarligen inspirerats av hur Buddhas liv har skildrats. Som exempel på detta kan nämnas att Buddhas första lärare hette Kalama och i boken heter Siddharthas lärare Kamala. Två bokstäver har bytt plats. Denna Kamala är en kvinnlig skönhet med stor visdom. Av henne får Siddhartha inte minst erotisk lärdom. Hon får honom att säga: "Aldrig mer kommer jag att slå ner ögonen när jag möter en vacker kvinna."
Jag tror att Hesses ambitioner är att göra Siddhartha mänsklig, verklig och jordnära genom att skildra honom som älskare, men även som köpman och pappa. För mig blir han ändå bara stundtals till kött och blod. Det finns emellertid stunder då boken griper tag i mig. Jag tycker till exempel om hur Hesse skildrar de asketiska vandrarna, varav vissa utgjorde stor dragningskraft på den unge Siddhartha (och på den unge Buddha!). En hemlös vandrare kallas samaṇa på pali, śramaṇa på sanskrit, och i boken kallas de får samanerna i den svenskspråkiga utgåvan. Bland dessa fann man i Indien en mängd olika åskådningar och livsfilosofier. Hesse beskriver några av dem så här:
...insvepta i ensamhet, främmande och fientliga mot världen, främmande, skrangliga schakaler i människornas värld. Det stod omkring dem en het doft av tyst lidande, självplågartjänande, skoningslös självförnekelse. (s 19.)
Det fanns som sagt samaner som gjorde djupt intryck på Siddhartha och påverkade hans livsinställning till en början:
Han såg köpmännen driva sin köpenskap, furstar gå på jakt, sörjande begråta sina döda, skökor bjuda ut sig, läkare vårda sjuka, präster bestämma dagen för sådden, älskande älska, mödrar trösta sina barn - och intet av allt detta var värt en blick; allt ljög, allt stank av lögn, allt låtsade förnuft och lycka och skönhet, allt var en icke erkänd förruttnelse. Världen smakade beskt. Livet var vånda och kval. (s 23. Min understrykning.)
I kapitlet som heter "Uppvaknande" intar Siddhartha en helt annan livsinställning:
Allt detta, allt det gula och blå, floden och skogen, fastnade för första gången i Siddharthas ögon, det var icke längre något Maras underverk, det var inte längre ett meningslöst och tillfälligt mångfaldigande av sinnevärlden, som endast var värd förakt av den djuptänkte bramanen som försmår all mångfald och söker enheten. Blått var blått, flod var flod, och även om det enda och gudomliga för Siddhartha doldes även i färgen och floden, så låg det just i det gudomligas natur att uppträda än som blått eller gult, än som himmel eller skog, som Siddhartha. Mening och väsen var inte något som låg någonstans bakom tingen, det var i dem, i allt. Jag har ju varit blind och döv! tänkte den raske vandraren. (s 48. Min understrykning.)
Samma inställning beskrivs vidare så här i det påföljande kapitlet:
Han såg träd, stjärnor, djur, moln, regnbågar, klippor, örter, blommor, bäckar och floder, han såg daggen gnistra på lövet om morgnarna, han såg höga berg blåna i fjärran, han hörde fåglar sjunga och bin surra och vinden fläkta i silvervågor över risfälten. Allt detta tusenfaldiga, brokiga, hade alltid funnits; sol och måne hade alltid lyst, floder hade brusat och bin surrat, men under Siddharthas tidigare år hade det inte varit annat än en flyktig och bedräglig slöja över tingen, sedd med misstrogna blickar och bestämd att genomträngas och tillintetgöras av tanken, eftersom det inte var väsen, eftersom väsendet låg bortom det synligas gräns. Men nu dröjde hans frigjorda blickar vid det och han fann att det kunde ses; han sökte ett hem i denna världen, sökte inte efter något väsen, siktade inte på något hinsides. Världen var skön när man betraktade den på detta sätt, detta enkla, barnsliga sätt, utan något sökande. Måne och stjärnor var sköna, bäck och strand, skog och klippa, get och guldbagge, blomma och fjäril. Det var skönt och behagligt att gå genom världen på detta sätt, barnslig, nymorgnad, utan misstro, med blicken öppen för det närliggande. Ena ögonblicket brände solen på hjässan, andra ögonblicket svalkade skogens skugga; ena ögonblicket läskade vattnet ur källa och brunn, andra ögonblicket stillades hungern av kurbits och banan. (s 53. Mina understrykningar.)
Allt detta hade alltid funnits och han hade inte sett det, han hade inte varit tillstädes. Nu var han tillstädes, nu hörde han det till. Ljus och skugga skimrade framför hans ögon, stjärnljus och månljus trängde ner i hans hjärta. (s 54.)
Vi finner en parallell till detta i den romerska poeten, filosofen och stoikern Lucretius verk Om tingens natur, skriven någon gång under århundradet före vår tideräkning.
Se bara himlens valv och dess färg av renaste klarhet
och vad däruppe ryms, alla fästets vandrande stjärnor,
månen och solens starkare sken, dess bländande strålglans
- om nu vår dödliga blick för första gången fick se det
och i en uppenbarelse allt helt plötsligt framträdde för oss,
kunde väl någon innan ha trott att sådant var möjligt,
och vilket underverk, säg, hade då varit större än detta?
Inget, såvitt jag förstår; så beundransvärt skulle det vara.
Men ids väl någon idag, redan utled och trött på den synen,
kasta en enda blick mot himlens lysande nejder? (s 81.)
Källor:
Herman Hesse. Siddhartha - en indisk berättelse. Första svenska utgåva 1946. Allbert Bonniers Förlag, 2019.
Lucretius. Om tingens natur. Natur och Kultur, 2002.
