Även om jag för egen del finner flera anledningar att läsa den av många högt uppskattade buddhistiska nunnan Pema Chödröns böcker, är det allt som oftast med blandade känslor jag tar mig an vad hon skrivit. Uttalanden som "Fullständig oräddhet är fulländat uppvaknande" väcker obehag hos mig. Vad gör sådana uttalanden med en grupp människor som lyssnar till Chödrön som sanningssägare? Menar hon att det finns personer som förmår vara mänskliga och på samma gång ihållande orädda i svåra situationer?
Likaså är jag skeptisk till meningar som "Alla slutledningar vi drar måste vi släppa" eller "varje beskrivning av verkligheten [är] en fälla". Det finns en enögdhet och krampaktighet i dessa påståenden som motsäger hennes budskap om att släppa taget och vara öppen. Samtidigt finns det stunder då jag upplever att hon fångar något vars andemening jag vill fullfölja. Dessa fragment finner jag glädje i att översätta. Här är några ur hennes bok Comfortable with uncertainty, utgiven av Shambhala Publications 2002. Siffrorna är sidoangivelser.
18
Att avstå är verkligen ett sätt att bli "dharmisk". Det är kvalitén i att inte gripa efter underhållning så fort vi tror att det kommer bli en aning tråkigt. Det är praktiken att inte omedelbart fylla utrymmet bara för att att det finns en lucka.
18
När vi upplever att vi förlorar marken under våra fötter gör vi alla möjliga sorters lite hoppande nervösa rörelser.
18
Utövandet av varsevarande och att öva sig i att avstå är tillsammans ett sätt att stå i förbindelse med grundläggande grundlöshet - genom att notera hur vi försöker undvika den.
18
...slagord som "Meditera alltid över vad som än framkallar ressentiment".
21
[..] vill vakna upp [..] vill att vår medkänsla ska mogna [..] vill att vår förmåga att 'låta vara' ska mogna [..] vill inse vår förbindelse med alla varelser.
23
Istället för att låta våra känslor vara [som de kommer och går] väver vi in dem i en berättelse, vilket ger upphov till att dem växer sig ännu större.
24
Att vara just här, även om det smärtar, är att föredra framför att undvika det. Genom att öva oss i att förflytta oss till här och nu på detta vis kan vi känna oss mer hemma i grundlösheten, ett förfriskande tillstånd som är tillgängligt för oss på regelbunden basis. Denna rörelse bort från bekvämlighet och säkerhet, detta steg ut i vad som är okänt, outforskat och ostadigt - det kallas frihet.
26
Vad händer när jag känner att jag inte kan hantera det som pågår? Vilka är historierna jag berättar för mig själv? Vad stöter bort mig och vad attraherar mig? Var söker jag efter styrka och var placerar jag min tillit?
26
Med varsevarande (mindfulness) som vår metod blir vi snart nyfikna på vad som pågår. Under en ganska lång stund ser vi bara på det klart. I den utsträckning vi är villiga att se våra eftergifter, vad vi hänger oss åt, samt vad vi undertrycker, mattas dessa processer ut av sig själva. Att de mattas ut, eller tonar bort, är inte detsamma som att de försvinner, men det uppstår ett vidare, mer generöst och mer upplyst perspektiv.
Genom att bekräfta vad helst som uppstår utan att döma, genom att låta tankarna passera och återgå till här och nu med öppenhet, uppehåller vi oss i mitten mellan att leva ut och undertrycka. Detta är i själva verket vad vi gör i meditation.
27
Ett annat ordspråk är "Gör inte gudar till demoner". Det betyder att du kan ta allt som är gott - mental träning exempelvis - och göra det till en demon. Du kan använda vad som helst till att stänga dina fönster och dörrar. Du kan använda praktiken till att göda ditt anseende, göda din känsla av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, och till att stärka din tro på att du har valt den rätta religionen...
59
Och okunskap? Nuförtiden brukar det kallas förnekelse.
59
När du upplever begär kan du sitta på kanten till Grand Canyon, men allt du kan se är chokladbiten som du vill ha. När det gäller motvilja eller avsky kan du sitta på kanten till Grand Canyon och allt du hör är de arga ord du sade till någon för tio år sedan. Med okunskap [...tänk förnekelse :)] sitter du på kanten till Grand Canyon med en papperspåse trädd över huvudet.
73
Hellre än att förvänta dig ett tack, förvänta dig det oväntade. Det skulle vara mer till hjälp.
75
Grunden i prajna-paramita är varsevarande, ett undersökande av vår erfarenhet utan slut.
78
...istället för att plötsligt reagera kan vi tugga på det, lukta på det, se det och öppna upp oss för inför vad som är där. Motsatsen till tålamod är aggression, begäret att hoppa och förflytta sig, att göra motstånd mot hur våra liv ser ut, att försöka fylla tomrum.
80
När vi sätter oss ner i meditation lämnar vi idén om den perfekta meditationsutövaren, likaså på förhand tänkta resultat och idén om en idealisk meditation. Vi tränar oss helt enkelt i att vara närvarande. Vi öppnar oss helt inför vårt livs smärta och glädjeämnen. Vi tränar oss i precision, varsamhet och i att låta vara. Eftersom vi ser våra tankar och känslor med medkänsla avbryter vi kampen med oss själva. Vi lär oss känna igen när vi fastnat och att tro på att vi kan 'låta vara'. Våra blockeringar som skapats av våra vanor och förutfattade meningar börjar på så sätt falla isär.
81
...stiga ut i okänt territorium och finna dig själv mer naken, med mindre skydd och därför med större kontakt med verkligheten.
81
Klarhet och beslutsamhet kommer ur viljan att slå av på takten, av att iaktta och lyssna till vad som pågår. Det uppstår genom att du öppnar ditt hjärta och genom att du inte springer iväg.
82
prajna, ett öppet sinnelag som kan vila och vara tillfreds med paradoxer och tvetydighet.
82
Det är som att ligga i sängen innan gryningen och höra regnet smattra på taket. Detta enkla ljud kan vara en besvikelse då vi planerar en picknick. Det kan upplevas tillfredsställande då vår trädgård är uttorkad. Men prajnas flexibla sinnelag drar inte slutledningar om bra eller dåligt. Det mottager ljudet utan att lägga till något extra, utan värderingar om glad eller ledsen.
84
Så länge du riktar in dig på framtiden kan du inte vila och vara tillfreds med det du redan har och redan är.
87
Kärnan i praktiken är hela tiden densamma: istället för att falla för hämndens kedjereaktion eller självhat, lär vi oss gradvis att fånga upp den känslomässiga reaktionen och att släppa vävandet av berättelser.
98
Då vi passerar människor noterar vi helt enkelt huruvida vi öppnar upp oss eller sluter oss. Vi noterar om vi känner dragning till dem, om vi känner motvilja eller likgiltighet, utan att vi lägger till något extra som självförebråelse. Vi kanske har medkänsla med någon som ser ut att vara deprimerad, eller skiner upp mot någon som ler lite för sig själv. Vi kanske känner rädsla och motvilja mot en annan utan att riktigt veta varför. Att notera var vi öppnar upp och var vi sluter oss - utan att hylla eller klandra oss själva - är grunden i vår praktik. Att praktisera detta om så endast en gata upp och en gata ner kan vara en ögonöppnare.
102
Bodhisattva-krigarens väg handlar inte om att komma till himlen eller till en bekväm plats. Att vilja komma till en plats där allt är okej är precis det som får oss att känna oss eländiga.
104
Vi kanske tror att medan vi blir allt mer öppna kommer det krävas större och större katastrofer för att vi ska återgå till våra vanemässiga sätt. Men det intressanta är att när vi öppnat oss mer är det [tvärtom] de stora händelserna som omedelbart får oss att vakna, medan det är de små händelserna som tar oss på sängen.
105
...utveckla sympati för din egen förvirring.
109
Det sker ingen kultivering av ditt tålamod när det du gör är att släta ut saker och söka harmoni. Tålamod innebär villighet att vara levande snarare än att försöka vara harmonisk.
Brené Brown är sociolog. Hon forskar, skriver och talar om sårbarhet och skamtålighet. Hennes TED-föreläsning om sårbarhet är en av de allra mest sedda. Flera av hennes böcker är översatta till svenska. Hennes egen forskning drabbade henne personligen. Hon genomgick en kris då hon förstod att hon levde långt ifrån vad hennes egen forskning visade vara väsentligt för ett liv i glädje. Boken Våga vara operfekt handlar om vad hon genomgick och lärde sig när hon såg sig tvungen att möta sin egen sårbarhet.
Hennes forskning är utförd med kvalitativ metod (Grundad Teori) och bygger på intervjuer med 750 kvinnor och 530 män, det vill säga 1280 deltagare. Därtill har hon analyserat och kodat 3500 sekundäruppgifter som exempelvis kliniska fallstudier, brev och journalsidor. Efter många års forskning har hon samlat på sig över tio tusen olika slags berättelser med relevans för ämnet. Till hjälp har hon haft ett antal forskningsassistenter som också kodat och analyserat material för att öka tillförlitligheten. (Brown, 2014. Brown, 2015).
Jag är övertygad att Browns perspektiv skulle behöva övervägas i många sammanhang för mer välmående, glädje, frihet och kreativitet. För mig personligen innebär det överväganden om en sårbarhetens pedagogik i skolans värld, om att skapa skamtåliga relationer inom familjen, samt om att undersöka sårbarhetens roll i meditation, livsfilosofi och buddhistiskt utövande.
När det gäller det sistnämnda drar jag mig till minnes zenläraren Charlotte Joko Becks ord om att "många zenpraktiker handlar om att förtrycka - ren koncentration och stänga saker ute. Jag insåg att det du stänger ute är precis det som vänder åter och styr dig. Så jag började försöka få elever att utöva på ett annorlunda sätt och det visade sig vara effektivt." Beck gick in för att lära sig själv och andra att 'lida intelligent' och talade om praktiken som en övning i sårbarhet: "Ständigt måste vi praktisera att komma närmre och närmre att erfara vår smärta, vår besvikelse, våra splittrade förhoppningar, våra sönderslagna bilder".
I Becks fotspår kom senare Barry Magid att tala om vikten att se sitt beroende av andra människor (samt det som omger oss) och vikten av att erkänna detta beroende - denna sårbarhet - som något av det väsentligaste i en praktik. Det framgår exempelvis tydligt i inlägget "Hur hanterar vi vår sårbarhet?". Detta och andra inlägg med Magid som jag publicerat här borde kunna klinga väl med Browns tankar och råd.
Nedan följer ett antal handplockade utdrag ur Browns bok Mod att vara sårbar - i dina relationer, i ditt föräldraskap, i ditt arbete, utgiven av Libris Förlag 2014. Förhoppningsvis kan utdragen tjäna som användbara nycklar. Siffrorna är sidoangivelser.
Här kan du köpa hennes bok om du blir nyfiken på att läsa den i sin helhet.
Ju mer vi skyddar oss från att bli sårbara, desto mer rädda och isolerade blir vi. När vi ägnar våra liv åt att vänta med att gå in på arenan tills vi är perfekta eller osårbara blir följden till slut att vi offrar relationer eller möjligheter som kanske inte kommer tillbaka, att vi slösar bort dyrbar tid och att vi vänder ryggen åt våra gåvor, det unika bidrag som bara kan komma från oss.
8
I stället för att sitta vid sidan av och häva ur oss kritik och goda råd måste vi våga visa oss och låta andra se oss. Det är detta som är sårbarhet. Det är detta som är att visa stort mod.
26
Däremot är det nästan ingen som förstår att alla grader av självupptagenhet bottnar i skam. Vilket innebär att vi inte kan "fixa till" något genom att ta ner människor på jorden och påminna dem om hur små och ofullkomliga de är. Skammen är snarare orsaken till beteendet än ett möjligt botemedel.
36
Det som de flesta av oss inte lyckas förstå, och som det tog mig tio års forskning att komma fram till, är att sårbarheten också är ursprunget till de känslor och upplevelser som vi längtar efter. I sårbarheten föds kärleken, tillhörigheten, glädjen, modet, medkänslan och kreativiteten. Från sårbarhetens källa kommer hoppet, medkänslan, ansvarskänslan och äktheten. Om vi vill att syftet med våra liv ska bli tydligare, eller att vårt andliga liv ska bli djupare och mer meningsfullt - då är det sårbarhetens väg som vi ska gå.
Jag vet att det här kan vara svårt att tro på, särskilt som vi har ägnat hela våra liv åt att tro att sårbarhet och svaghet är synonymer, men det är inte sant. Jag definierar sårbarheten som en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet.
39
Sårbarhet låter som sanning och känns som mod.
47
Sårbarhet bygger på ömsesidighet och förutsätter gränser och tillit. Det handlar inte om att fläka ut sig, eller om att göra bot, eller om att avslöja allt, eller om att häva ur sig all upptänklig information på sociala medier, som vissa kändisar gör. Att vara sårbar är att dela sina känslor och upplevelser med människor som gjort sig förtjänta av att ta del av dem. Ömsesidig sårbarhet och öppenhet är en viktig del av den process som krävs för att bygga ett förtroende.
47
Sårbarhet utan gränser leder till motsatsen. Faktum är att "blotta allt"-kulturen, de gränslösa avslöjandena, är något som vi tar till för att skydda oss från äkta sårbarhet.
48
Vi måste känna tillit för att våga vara sårbara, och vi måste vara sårbara för att våga visa tillit.
53
Om jag var tvungen att välja vilken sorts svek som var vanligast förekommande i min forskning och som också var farligast på så sätt att den urholkade tilliten, då skulle jag välja likgiltigheten.
55
Sårbarhet föder sårbarhet. Mod smittar.
62
Skamtåligheten är nyckeln för den som vill bejaka sin sårbarhet.
62
Att 'inte vara bra på sårbarhet' är ofta detsamma som att vara riktigt bra på skam.
62
Om vi vill vara helt närvarande, om vi vill höra samman med människor, då måste vi vara sårbara. Och om vi ska kunna vara sårbara måste vi kunna stå emot skammen.
65
Mina studier av familjer, skolor och organisationer visar tydligt att skamtåliga kulturer fostrar människor som är mycket mer öppna för att välkomna, ta till sig och omvandla kritik. Sådana kulturer fostrar också engagerade, uthålliga människor som är beredda på att behöva försöka många gånger för att få till det - människor som är mycket mer benägna att vara nytänkande och kreativa i allt de gör.
Om vi känner oss värdefulla inspirerar det oss till att vara sårbara, till att öppna oss och till att vara uthålliga. Skammen gör oss små och bittra och rädda.
75
skamtålighet. Jag menar förmågan att förbli sig själv när skamkänslorna kommer, att ta sig igenom själva upplevelsen utan att offra sina värderingar och att komma ut på andra sidan skammen med större mod, medkänsla och samhörighet än man hade när man gick in i den.
Skamtålighet handlar om att gå från skam till medkänsla - det som är det riktiga botemedlet mot skam.
Om vi kan berätta om vad vi har varit med om för någon som möter oss med medkänsla och förståelse kan skammen inte överleva. Vår medkänsla med oss själva är också helt avgörande, men eftersom skammen är ett socialt fenomen - något som uppstår människor emellan - är det också bäst att bota den människor emellan. En skada som uppstår i gemenskap kräver ett botemedel som uppstår i gemenskap, och medkänslan är det botemedlet. Det är mycket viktigt att vi visar medkänsla med oss själva, för om vi klarar att gå varsamt fram med oss själva mitt i skammen får vi lättare att öppna oss, knyta an och känna medlidande.
112
Häri ligger paradoxen: Sårbarhet är det sista jag vill att du ska se hos mig men det första jag letar efter hos dig.
116
De tre skyddsmekanismer som jag nu ska berätta om brukar jag kalla för vår gemensamma arsenal, eftersom jag har kommit fram till att alla vi människor i någon mån införlivar dem i vår skyddsutrustning. De är: glädjefobi (den paradoxala fruktan som drabbar oss i stunder då vi känner glädje), perfektionism (uppfattningen att man aldrig behöver känna skam om man gör allting rätt) och bedövning (att ta till sig vad som helst som dövar obehag och smärta). Till varje sköld hör en modig motstrategi, olika varianter på tillräcklighetstemat som har visat sig kunna motverka de tre vanligaste skyddsmekanismerna.
116
Efter att ha ägnat flera år åt att undersöka vad det innebär att känna glädje vill jag hävda att det är svårare att faktiskt känna glädje än någon annan känsla.
Varför? Jo, för att när vi förlorar förmågan eller viljan att vara sårbara blir glädjen något som vi närmar oss med djup rädsla. Under våra första år tar vi emot glädjen med ohöljd förtjusning. Sedan sker det en förändring, och den sker långsamt, utan att vi är medvetna om det. Vi tycks inte ens veta att den pågår, eller varför. Det enda vi vet är att vi behöver mer glädje i livet, att vi är svältfödda på glädje.
I en kultur som präglas av otillräcklighet - av att vi aldrig känner oss trygga och säkra - kan glädjen upplevas som en fälla.
117
När jag började fråga människor vad som fick dem att känna sig mest sårbara var jag inte beredd på att ett av svaren skulle bli glädje.
119
Skalan löper från "tragediförberedelser" till det som jag kallar för "ständig besvikelse". Vissa människor [...] kastar sig in i värsta möjliga scenario så fort glädjen sticker upp sitt sårbara huvud, medan andra inte ens ser glädjen utan i stället väljer att bli kvar i ett statiskt tillstånd av ständig besvikelse.
120
Vi försöker förekomma sårbarheten. Vi vill inte att smärtan ska ta oss på sängen.
120
allt som glädjen för med sig: ovissheten, riskerna, utsattheten.
121
Undersökningarna visade alltså på tacksamhet som ett botemedel mot glädjefobin. Faktum är att samtliga intervjupersoner som talade om förmågan att öppna sig för glädjen också talade om vikten av att öva sig i tacksamhet. Det här mönstret var så allestädes närvarande i undersökningarna att jag avgav ett löfte som forskare: jag skulle aldrig tala om glädje utan att också tala om tacksamhet.
127
Perfektionism är en sorts skam.
128
Perfektionismen utsätter oss i själva verket för skam, kritik och förebråelser, vilket i sin tur leder till att vi känner ännu mer skam och förebrår oss själva: "Det är mitt fel. Jag mår så här för att jag inte är tillräckligt bra."
154
Jag anser att det finns två sorters överdriven öppenhet i vår kultur. Jag brukar kalla det ena för strålkastarbeteendet och den andra för inbrottsbeteendet.
154
överdriven öppenhet är mångfacetterat. Ofta är det en kombination av att en person vill ha tröst, pröva hur mycket lojalitet och tolerans det finns i en relation och/eller rivstarta en kontakt.
154
att snabbspola en relation. Det fungerar helt enkelt inte.
154
Det är något magiskt med tanken på en ljusslinga som lyser där det finns mörker och problem. Lamporna är små, och en ensam lampa är inte mycket att ha, men när ljusen fogas samman i en slinga blir de riktigt vackra. Det är kopplingen mellan lamporna som gör dem vackra. Överfört på sårbarheten innebär detta att vi ska berätta om oss själva för människor som har gjort sig förtjänta av att lyssna - människor som vi har byggt relationer till, starka nog att hålla tyngden i det vi berättar. Finns det tillit? Finns det ömsesidig empati? Är båda parter beredda att dela med sig? Kan vi be om det vi behöver?
När vi berättar om vår sårbarhet, och särskilt om situationer som väcker skam, för personer som vi inte har den sortens kontakt med reagerar de ofta känslomässigt (och ibland fysiskt) med att grimasera, som om vi hade lyst dem i ansiktet med en stor strålkastare. I stället för att vara en mild ljusslinga har vår blottade sårbarhet blivit bländande, stark och obehaglig. Om vi själva utsätts för något sådant skyndar vi oss att skydda ansiktet med händerna, knipa ihop hela ansiktet (inte bara ögonen) och titta bort. Efteråt känner vi oss tomma, förvirrade och ibland rentav utnyttjade.
162
Coolhet är en av de vanligaste formerna av cynism. Jomenvisst. Skittöntingt. Hur ocoolt som helst. Vem bryr sig? I vissa kretsar betraktas man snarast som naiv om man visar entusiasm och engagemang.
164
...vad fick de betala för att låtsas som om ingenting spelade någon roll?
182
Skam föder rädsla. Skammen bryter ner vår tolerans för sårbarhet, och därmed dödar den allt vad engagemang, nytänkande, kreativitet, produktivitet och tillit heter.
187
Om skammen växer sig för stark i ett system stänger vi av och börjar använda likgiltigheten som ett skydd. Vi öppnar oss inte, vi bidrar inte med något och vi slutar bry oss.
31
Vännen som reagerar med sympati (jag tycker så synd om dig) i stället för empati (jag fattar, jag känner med dig, det har hänt mig också).
39
Ett av de största (och minst omtalade) hindren som ställer sig i vägen för medkänslan är vår rädsla att sätta gränser och utkräva ansvar. Jag vet att det låter konstigt, men jag tror jag har blivit en snällare människa som en följd av att jag har förstått sambandet mellan gränser, ansvarstagande, acceptans och medkänsla. Före sammanbrottet var jag mjukare - utåt sett. På insidan var jag fördömande, bitter och arg. Jag tror verkligen att jag är mer medkännande i dag, mindre bitter och fördömande och mycket mer noga med gränser.
40
När jag gjorde mina intervjuer insåg jag att många av dem som verkligen brann för att visa medkänsla också hörde till dem som var mest noga med att sätta gränser. Medkännande människor är gränssättande människor.
40
Det här projektet har lärt mig att om vi verkligen vill omsätta medkänslan i praktiken, då måste vi börja med att sätta upp gränser och låta människor ta ansvar för sina handlingar.
41
Att sätta gränser och utkräva ansvar är betydligt jobbigare än att skuldbelägga och kritisera, med det är samtidigt mycket mer effektivt. Att skuldbelägga och kritisera utan att utkräva ansvar är förödande i såväl parrelationer och familjer som inom organisationer och grupper. Det första som händer är att fokus förskjuts från det ursprungliga problemet till det som vi själva gör. När chefen väl är klar och har skällt ut och förödmjukat sina anställda medan deras arbetskamrater hör på är det bara hans eget beteende som ifrågasätts.
Det andra som händer, om vi inte håller fast vid lämpliga påföljder, är att människor lär sig att strunta i våra uppmaningar - även om de framstår som hot eller ultimatum. Om vi säger åt våra barn att sluta slänga kläder på golvet och de vet att det enda som händer när de gör det är att vi skäller på dem i en kort stund, då är det inte konstigt om barnen tror att vi faktiskt inte bryr oss särskilt mycket om det.
Vi har svårt att förstå att vi kan vara medkännande och toleranta samtidigt som vi låter människor ta ansvar för sina egna handlingar. Men det kan vi, och faktum är att det är det bästa sättet. Vi kan säga åt någon att han uppför sig illa, eller säga upp någon, eller kugga en elev, eller bestraffa ett barn - utan att läxa upp eller väcka skamkänslor. Nyckeln är att vi skiljer personen från beteendet, att vi riktar in oss på det som en människa gör, inte på vem hon är.
69
Skammen behöver tre saker för att växa oss över huvudet: hemlighetsmakeri, tystnad och fördömande.
70
Skuldkänslor = Jag gjorde fel.
Skamkänslor = Det är fel på mig.
71
Barn som utgår mer från skam (det är fel på mig) än skuld (jag gjorde fel) i sina inre monologer brottas med självförakt och har svårt att tro på sig själva.
74
Skammen är min superkraft som jag kan använda för att skapa ondska innan någon hinner blinka. Att tillåta mig att bli sårad, däremot, det är något helt annat.
74
...att det modiga för mig är att acceptera att jag har blivit sårad men inte såra tillbaka.
77
Här har Linda Hartling byggt vidare på Karen Horneys forskning om att gå med, gå emot eller gå undan, som ett sätt att beskriva de isoleringsstrategier som vi använder oss av när vi bemöter skam.
Det finns, enligt Linda Hartling, de som hanterar skam genom att gå undan, det vill säga dra sig undan, gömma sig, bli tysta och hålla saker hemliga. Andra går med, vilket innebär att de försöker vara till lags och människors gillande. Sedan finns det de som går emot genom att försöka styra över andra, bli aggressiva och bekämpa skam med skam.
86
Problemet är att när vi struntar helt i vad människor tycker och gör oss oemottagliga för att bli sårade, då lyckas vi inte heller särskilt bra med att knyta an. Det modiga är att berätta vem man är, inte att göra sig oemottaglig för kritik. Om vi vill kunna knyta an till den andra måste vi ta risken att vara sårbara.
87
Om mitt mål är att vara sann och någon inte gillar mig kan jag ta det. Om målet är att bli omtyckt och jag inte blir det, då får jag problem.
111
Samtidigt som jag "tog bort det värsta" av smärtan och sårbarheten dämpade jag omedvetet alla positiva känslor som till exempel glädje. När jag ser tillbaka kan jag inte komma på någon upptäckt som har haft större betydelse för mig i min vardag.
120
- Jag ska inte tillåta mig att känna den här glädjen, för jag vet att den inte kommer att vara.
- Om jag erkänner hur tacksam jag är, är det som upplagt för katastrofer.
122
Det finns inga garantier, utom den här: Om vi låter bli att öva oss i tacksamhet och inte tillåter oss att känna glädje, då går vi miste om de två saker som faktiskt kan hålla oss uppe när svårigheter väl kommer.
123
Lynne Twist påpekar att lösningen på problemet inte är att sträva efter överflöd utan snarare att välja inställningen att det är tillräckligt.
123
I varje situation kan vi välja att ta ett steg tillbaka och frigöra oss från föreställningen att det inte finns tillräckligt. När vi väl gör det kommer vi till vår förvåning att inse att det faktiskt finns tillräckligt. Då syftar jag inte på någon viss mängd.
"Tillräckligt" är inte två steg över fattigdom eller ett steg under överflöd. Det är inte ett mått för nästan nog eller mer än nog. "Tillräckligt" är inte en mängd överhuvudtaget. Det är en upplevelse, ett sammanhang som vi skapar, en ståndpunkt, en insikt om att det räcker till och att vi räcker till.
124
I mitt arbete har jag noterat att vi är många som har fått för oss att man bara kan bli glad av något som går utanpå det vanliga.
155
Stillhet handlar inte om att fokusera på ingenting; det handlar om att skapa rymd. Det handlar om att öppna upp ett utrymme som är fritt från själsligt bråte och om att ge sig själv lov att känna och tänka och drömma och ifrågasätta.
155
Om vi stannar upp tillräckligt länge för att kunna skapa rymd och stillhet för känslorna kommer sanningen om våra liv att komma ikapp oss, vare sig vi vill eller inte. Vi intalar oss att om vi bara ser till att vara sysselsatta och hålla oss i rörelse, då kan verkligheten inte hålla jämna steg med oss.
Nedan följer ett antal handplockade utdrag ur Brené Browns bok Våga vara operfekt, utgiven av Libris Förlag 2015. Förhoppningsvis kan utdragen tjäna som användbara nycklar. Siffrorna är sidoangivelser.
Här kan du köpa hennes bok om du blir nyfiken på att läsa den i sin helhet.
Vännen som reagerar med sympati (jag tycker så synd om dig) i stället för empati (jag fattar, jag känner med dig, det har hänt mig också).
39
Ett av de största (och minst omtalade) hindren som ställer sig i vägen för medkänslan är vår rädsla att sätta gränser och utkräva ansvar. Jag vet att det låter konstigt, men jag tror jag har blivit en snällare människa som en följd av att jag har förstått sambandet mellan gränser, ansvarstagande, acceptans och medkänsla. Före sammanbrottet var jag mjukare - utåt sett. På insidan var jag fördömande, bitter och arg. Jag tror verkligen att jag är mer medkännande i dag, mindre bitter och fördömande och mycket mer noga med gränser.
40
När jag gjorde mina intervjuer insåg jag att många av dem som verkligen brann för att visa medkänsla också hörde till dem som var mest noga med att sätta gränser. Medkännande människor är gränssättande människor.
40
Det här projektet har lärt mig att om vi verkligen vill omsätta medkänslan i praktiken, då måste vi börja med att sätta upp gränser och låta människor ta ansvar för sina handlingar.
41
Att sätta gränser och utkräva ansvar är betydligt jobbigare än att skuldbelägga och kritisera, med det är samtidigt mycket mer effektivt. Att skuldbelägga och kritisera utan att utkräva ansvar är förödande i såväl parrelationer och familjer som inom organisationer och grupper. Det första som händer är att fokus förskjuts från det ursprungliga problemet till det som vi själva gör. När chefen väl är klar och har skällt ut och förödmjukat sina anställda medan deras arbetskamrater hör på är det bara hans eget beteende som ifrågasätts.
Det andra som händer, om vi inte håller fast vid lämpliga påföljder, är att människor lär sig att strunta i våra uppmaningar - även om de framstår som hot eller ultimatum. Om vi säger åt våra barn att sluta slänga kläder på golvet och de vet att det enda som händer när de gör det är att vi skäller på dem i en kort stund, då är det inte konstigt om barnen tror att vi faktiskt inte bryr oss särskilt mycket om det.
Vi har svårt att förstå att vi kan vara medkännande och toleranta samtidigt som vi låter människor ta ansvar för sina egna handlingar. Men det kan vi, och faktum är att det är det bästa sättet. Vi kan säga åt någon att han uppför sig illa, eller säga upp någon, eller kugga en elev, eller bestraffa ett barn - utan att läxa upp eller väcka skamkänslor. Nyckeln är att vi skiljer personen från beteendet, att vi riktar in oss på det som en människa gör, inte på vem hon är.
69
Skammen behöver tre saker för att växa oss över huvudet: hemlighetsmakeri, tystnad och fördömande.
70
Skuldkänslor = Jag gjorde fel.
Skamkänslor = Det är fel på mig.
71
Barn som utgår mer från skam (det är fel på mig) än skuld (jag gjorde fel) i sina inre monologer brottas med självförakt och har svårt att tro på sig själva.
74
Skammen är min superkraft som jag kan använda för att skapa ondska innan någon hinner blinka. Att tillåta mig att bli sårad, däremot, det är något helt annat.
74
...att det modiga för mig är att acceptera att jag har blivit sårad men inte såra tillbaka.
77
Här har Linda Hartling byggt vidare på Karen Horneys forskning om att gå med, gå emot eller gå undan, som ett sätt att beskriva de isoleringsstrategier som vi använder oss av när vi bemöter skam.
Det finns, enligt Linda Hartling, de som hanterar skam genom att gå undan, det vill säga dra sig undan, gömma sig, bli tysta och hålla saker hemliga. Andra går med, vilket innebär att de försöker vara till lags och människors gillande. Sedan finns det de som går emot genom att försöka styra över andra, bli aggressiva och bekämpa skam med skam.
86
Problemet är att när vi struntar helt i vad människor tycker och gör oss oemottagliga för att bli sårade, då lyckas vi inte heller särskilt bra med att knyta an. Det modiga är att berätta vem man är, inte att göra sig oemottaglig för kritik. Om vi vill kunna knyta an till den andra måste vi ta risken att vara sårbara.
87
Om mitt mål är att vara sann och någon inte gillar mig kan jag ta det. Om målet är att bli omtyckt och jag inte blir det, då får jag problem.
111
Samtidigt som jag "tog bort det värsta" av smärtan och sårbarheten dämpade jag omedvetet alla positiva känslor som till exempel glädje. När jag ser tillbaka kan jag inte komma på någon upptäckt som har haft större betydelse för mig i min vardag.
120
- Jag ska inte tillåta mig att känna den här glädjen, för jag vet att den inte kommer att vara.
- Om jag erkänner hur tacksam jag är, är det som upplagt för katastrofer.
122
Det finns inga garantier, utom den här: Om vi låter bli att öva oss i tacksamhet och inte tillåter oss att känna glädje, då går vi miste om de två saker som faktiskt kan hålla oss uppe när svårigheter väl kommer.
123
Lynne Twist påpekar att lösningen på problemet inte är att sträva efter överflöd utan snarare att välja inställningen att det är tillräckligt.
123
I varje situation kan vi välja att ta ett steg tillbaka och frigöra oss från föreställningen att det inte finns tillräckligt. När vi väl gör det kommer vi till vår förvåning att inse att det faktiskt finns tillräckligt. Då syftar jag inte på någon viss mängd.
"Tillräckligt" är inte två steg över fattigdom eller ett steg under överflöd. Det är inte ett mått för nästan nog eller mer än nog. "Tillräckligt" är inte en mängd överhuvudtaget. Det är en upplevelse, ett sammanhang som vi skapar, en ståndpunkt, en insikt om att det räcker till och att vi räcker till.
124
I mitt arbete har jag noterat att vi är många som har fått för oss att man bara kan bli glad av något som går utanpå det vanliga.
155
Stillhet handlar inte om att fokusera på ingenting; det handlar om att skapa rymd. Det handlar om att öppna upp ett utrymme som är fritt från själsligt bråte och om att ge sig själv lov att känna och tänka och drömma och ifrågasätta.
155
Om vi stannar upp tillräckligt länge för att kunna skapa rymd och stillhet för känslorna kommer sanningen om våra liv att komma ikapp oss, vare sig vi vill eller inte. Vi intalar oss att om vi bara ser till att vara sysselsatta och hålla oss i rörelse, då kan verkligheten inte hålla jämna steg med oss.
Den rätta vägen går över en lina, som emellertid inte är spänd högt uppe i luften utan alldeles ovanför marken. Den tycks mer avsedd att snava på än att gå på.
...det vi kallar väg är tvekan.
En tro är som en fallbila, lika tung, lika lätt.
Detta är tre fragment ur Kafkas aforismsamling Betraktelser över synd, lidande, hopp och den rätta vägen. Den går att finna i en av Bakhålls fina utgivningar av Kafkas samlade verk; Under byggandet av den kinesiska muren. Jag kände mig tvungen att läsa aforismsamlingen i sin helhet efter att ha läst Bo Gustavssons essä Att snubbla in i paradiset (Gustavsson, B. Vår samtida tänkare Peter Sloterdijk. Themis, 2019). Gustavssons essä rymmer flera intressanta reflektioner om den rätta vägen, om tro och tvivel, inte minst uppskattar jag hans resonemang kring raderna ovan. Så här skulle jag sammanfatta Bo Gustavssons läsning av dessa.
Lägg märke till att Kafkas lina är spänd i anslutning till marken, inte högt i skyn. Linan som är vägen är spänd strax inpå marken där du går och avsedd att snava på. Vi ska alltså snubblande vandra vår väg, likt en snubbelkonstnär. Så som Gösta Ekman. Snavandet på linan blir en påminnelse om att det finns en väg och ett sätt att få kunskap genom att sättas ur balans.
Vägen må se rak ut när du skymtar den, men när du praktiserar den försätts du i rörelse än hit och än dit, du tappar balansen, du återfår den, du tappar den igen. Det är det som är vägen. Att ha en väg är alltså inte alltid att hitta rätt. Det är även att tappa fotfästet och bli desorienterad för en stund. Vägen ger förvisso riktning ändå. Den är både hinder och hjälpmedel.
Trygghet i tro kan visserligen verka lindrande men kan lika gärna utgöra en fara. Den fullständigt skyddade och illusoriskt trygga tron är den fanatikern byggt upp med sina sköldar. Därför ska du finna dig här och nu i snavandets sökande, i snavandets kunskap, i tron på tvivel, längs tvivlets väg till tro och i tron som släpper in tvekan, tvekan som utgör tron.
Tvekan är att dröja, att inte vara alltför otålig med att vandra vidare och följa en rakt utstakad linje. "Att tveka utgör ett sätt att motstå affekter och illusioner", skriver Gustavsson. Det innebär att tålmodigt vänta och lyssna in, samt att se att linan ovanför marken försöker hålla sig tätt intill terrängen men utan att helt sammanfalla med den.
'Vägen' kan förvisso till viss del syfta på en persons konkreta resa från födsel till död, men här tänker jag mer på vägen som vägvisandet, eller mer precist: färdriktningen som ges av språkligt byggda koordinater, dvs begrepp som fyllts med innehåll. Dessa koordinater/begrepp skapar det spänningsfält där olika slutledningar kan göras för fortsatt färd.
I detta spänningsfält dras linorna och riktningarna upp i ett språkligt landskap strax ovanför marken. Liksom stjärnorna på himlen är begreppen - här hållpunkterna för vägen - i rörelse och de skiftar i styrka, men du kan navigera med deras hjälp; vi drar upp våra linor som riktningar att snubbla på, vi finner vår väg. Vi går från en punkt till en annan, orienterar oss, med vilja till obalans. Återigen; det är vägen, ett liv vigt åt förundrat tvivel.
Sådant hör naturligtvis hemma inom filosofin och i den mån filosofi är livsfilosofi handlar det om övning i att leva, eller om man så vill: 'Filosofi handlar om att leva' utifall leva innebär att älska. Det är inte så långsökt som det låter med tanke på att ordet filosofi är en sammansättning av Filo - förälskelse/kärlek - samt Sofia - vishet.Alltså 'kärlek till vishet'. I denna kärlek döljer sig en dubbelhet att bli förälskad i, nämligen: VI S HET och VILSENHET.
Jag syftar här på den livgivande dynamiken mellan sökandet efter klarhet och det aktiva uppsökandet av förvirring. Det behöver kanske inte sägas att ett intellektuellt stimulerande undersökande som består i att om och om igen komma tillbaka till förundran och frågande, inte behöver ses som ett tecken på andligt förfall, rastlöshet eller mental låsning. Men vissa visas visare pekar ju visst ut det som varande vishet, dessutom med anspråk på visshet.
En del av dessa tysthetens försvarare, dessa ordstillare, har bosatt sig i buddhistiska territorium som de vaktar. Till dem vill jag säga att det istället för andligt förfall kan handla om en kärlek till livet. Precis som du kan ha kärlek till grönska, människor och djur, kan du älska förlopp av tänkande och känslor, älska att befinna dig på gränsen mellan klarhet och förvirring, älska detta äventyr som en del av livet. För det finns.
Nu till den sista av Kafkas strofer ovan: "En tro är som en fallbila, lika tung, lika lätt." När han använder fallbilan som liknelse för tro lär det vara med betoning på en tro. För att bara ha en tro är nämligen att både ha begått ett brott (då man varit utan tvivel) och att ha tappat huvudet, det vill säga inte varit villig att möta livets komplexitet med mer än en lära. En sådan person anses en-faldig.
Borde vi då även tänka väg i pluralis? Det skulle bli komplicerat om vi ser till den enskildes livsväg, för blickar vi bakåt ser vi spår av endast en vandring. Vi har ett enskilt liv - om inte parallella - att trampa. Vi säger att var och en måste gå sin väg. Även då vi blickar framåt och i ett vägskäl står inför flera alternativ måste en riktning väljas, en väg trampas, en snubbeltråd i taget spännas.
- Man kan inte säga att vi saknar tro. Redan det enkla faktum att vi lever är oändligt trovärdigt som bevis på vår tro.
- Varför skulle det vara trovärdigt? Man kan ju inte inte-leva.
- Just i detta "kan ju inte" ligger trons kolossala kraft, i detta förnekande tar den gestalt.
Tron som Franz Kafka beskriver här ovan bygger på att bejaka förnekandet om att det går att tro på ett icke-liv, på ett inte-leva. Han bejakar något som inte finns när han förnekar och det är detta förnekande som för oss tillbaka till livet, som ger oss livet och en tro på det. Vi (åter-)får så att säga livet i ljuset av ett inte. (Kafka, Franz. Under byggandet av den kinesiska muren. Bakhåll: 2000, s 182.)
Vi bör med andra ord vara liv eftersom vi inte kan vara inte-liv. Men vad är det att vara liv? Vad är det att vara liv jämte annat liv? Hur förblir liv liv? Vad är typiskt för det som lever? Vad utmärker vår egen art? Vad gör vi med den mångfald av möjligheter vi rymmer, med våra motstridiga känslor och viljeriktningar? Det är rimligen i dylika frågor som vår tro på livet genom förnekelsen av icke-liv tar gestalt. Så tolkar jag Kafka här, en tolkning som tagit avstamp i Bo Gustavssons essä Att snubbla in i paradiset. (Gustavsson, Bo. Vår samtida tänkare Peter Sloterdijk. Themis, 2019).
"Det är inte nödvändigt att du går ut. Sitt kvar vid ditt bord och lyssna. Lyssna inte bara en gång, vänta. Vänta inte bara en gång, sitt helt stilla och var alldeles ensam. Världen kommer förr eller senare att blotta sig för dig, den kan inte annat, med förtjusning kommer den att stå där och göra sig till för dig."
(Kafka, Franz. Under byggandet av den kinesiska muren. Sista aforismen i Betraktelser över synd, lidande, hopp och den rätta vägen. Bakhåll: 2000, s 182.)
