...forts.
Nedan följer ett antal handplockade utdrag ur Brené Browns bok Våga vara operfekt, utgiven av Libris Förlag 2015. Förhoppningsvis kan utdragen tjäna som användbara nycklar. Siffrorna är sidoangivelser.
Här kan du köpa hennes bok om du blir nyfiken på att läsa den i sin helhet.
31
Vännen som reagerar med sympati (jag tycker så synd om dig) i stället för empati (jag fattar, jag känner med dig, det har hänt mig också).
39
Ett av de största (och minst omtalade) hindren som ställer sig i vägen för medkänslan är vår rädsla att sätta gränser och utkräva ansvar. Jag vet att det låter konstigt, men jag tror jag har blivit en snällare människa som en följd av att jag har förstått sambandet mellan gränser, ansvarstagande, acceptans och medkänsla. Före sammanbrottet var jag mjukare - utåt sett. På insidan var jag fördömande, bitter och arg. Jag tror verkligen att jag är mer medkännande i dag, mindre bitter och fördömande och mycket mer noga med gränser.
40
När jag gjorde mina intervjuer insåg jag att många av dem som verkligen brann för att visa medkänsla också hörde till dem som var mest noga med att sätta gränser. Medkännande människor är gränssättande människor.
40
Det här projektet har lärt mig att om vi verkligen vill omsätta medkänslan i praktiken, då måste vi börja med att sätta upp gränser och låta människor ta ansvar för sina handlingar.
41
Att sätta gränser och utkräva ansvar är betydligt jobbigare än att skuldbelägga och kritisera, med det är samtidigt mycket mer effektivt. Att skuldbelägga och kritisera utan att utkräva ansvar är förödande i såväl parrelationer och familjer som inom organisationer och grupper. Det första som händer är att fokus förskjuts från det ursprungliga problemet till det som vi själva gör. När chefen väl är klar och har skällt ut och förödmjukat sina anställda medan deras arbetskamrater hör på är det bara hans eget beteende som ifrågasätts.
Det andra som händer, om vi inte håller fast vid lämpliga påföljder, är att människor lär sig att strunta i våra uppmaningar - även om de framstår som hot eller ultimatum. Om vi säger åt våra barn att sluta slänga kläder på golvet och de vet att det enda som händer när de gör det är att vi skäller på dem i en kort stund, då är det inte konstigt om barnen tror att vi faktiskt inte bryr oss särskilt mycket om det.
Vi har svårt att förstå att vi kan vara medkännande och toleranta samtidigt som vi låter människor ta ansvar för sina egna handlingar. Men det kan vi, och faktum är att det är det bästa sättet. Vi kan säga åt någon att han uppför sig illa, eller säga upp någon, eller kugga en elev, eller bestraffa ett barn - utan att läxa upp eller väcka skamkänslor. Nyckeln är att vi skiljer personen från beteendet, att vi riktar in oss på det som en människa gör, inte på vem hon är.
69
Skammen behöver tre saker för att växa oss över huvudet: hemlighetsmakeri, tystnad och fördömande.
70
Skuldkänslor = Jag gjorde fel.
Skamkänslor = Det är fel på mig.
71
Barn som utgår mer från skam (det är fel på mig) än skuld (jag gjorde fel) i sina inre monologer brottas med självförakt och har svårt att tro på sig själva.
74
Skammen är min superkraft som jag kan använda för att skapa ondska innan någon hinner blinka. Att tillåta mig att bli sårad, däremot, det är något helt annat.
74
...att det modiga för mig är att acceptera att jag har blivit sårad men inte såra tillbaka.
77
Här har Linda Hartling byggt vidare på Karen Horneys forskning om att gå med, gå emot eller gå undan, som ett sätt att beskriva de isoleringsstrategier som vi använder oss av när vi bemöter skam.
Det finns, enligt Linda Hartling, de som hanterar skam genom att gå undan, det vill säga dra sig undan, gömma sig, bli tysta och hålla saker hemliga. Andra går med, vilket innebär att de försöker vara till lags och människors gillande. Sedan finns det de som går emot genom att försöka styra över andra, bli aggressiva och bekämpa skam med skam.
86
Problemet är att när vi struntar helt i vad människor tycker och gör oss oemottagliga för att bli sårade, då lyckas vi inte heller särskilt bra med att knyta an. Det modiga är att berätta vem man är, inte att göra sig oemottaglig för kritik. Om vi vill kunna knyta an till den andra måste vi ta risken att vara sårbara.
87
Om mitt mål är att vara sann och någon inte gillar mig kan jag ta det. Om målet är att bli omtyckt och jag inte blir det, då får jag problem.
111
Samtidigt som jag "tog bort det värsta" av smärtan och sårbarheten dämpade jag omedvetet alla positiva känslor som till exempel glädje. När jag ser tillbaka kan jag inte komma på någon upptäckt som har haft större betydelse för mig i min vardag.
120
- Jag ska inte tillåta mig att känna den här glädjen, för jag vet att den inte kommer att vara.
- Om jag erkänner hur tacksam jag är, är det som upplagt för katastrofer.
122
Det finns inga garantier, utom den här: Om vi låter bli att öva oss i tacksamhet och inte tillåter oss att känna glädje, då går vi miste om de två saker som faktiskt kan hålla oss uppe när svårigheter väl kommer.
123
Lynne Twist påpekar att lösningen på problemet inte är att sträva efter överflöd utan snarare att välja inställningen att det är tillräckligt.
123
I varje situation kan vi välja att ta ett steg tillbaka och frigöra oss från föreställningen att det inte finns tillräckligt. När vi väl gör det kommer vi till vår förvåning att inse att det faktiskt finns tillräckligt. Då syftar jag inte på någon viss mängd.
"Tillräckligt" är inte två steg över fattigdom eller ett steg under överflöd. Det är inte ett mått för nästan nog eller mer än nog. "Tillräckligt" är inte en mängd överhuvudtaget. Det är en upplevelse, ett sammanhang som vi skapar, en ståndpunkt, en insikt om att det räcker till och att vi räcker till.
124
I mitt arbete har jag noterat att vi är många som har fått för oss att man bara kan bli glad av något som går utanpå det vanliga.
155
Stillhet handlar inte om att fokusera på ingenting; det handlar om att skapa rymd. Det handlar om att öppna upp ett utrymme som är fritt från själsligt bråte och om att ge sig själv lov att känna och tänka och drömma och ifrågasätta.
155
Om vi stannar upp tillräckligt länge för att kunna skapa rymd och stillhet för känslorna kommer sanningen om våra liv att komma ikapp oss, vare sig vi vill eller inte. Vi intalar oss att om vi bara ser till att vara sysselsatta och hålla oss i rörelse, då kan verkligheten inte hålla jämna steg med oss.
