- Man kan inte säga att vi saknar tro. Redan det enkla faktum att vi lever är oändligt trovärdigt som bevis på vår tro.
- Varför skulle det vara trovärdigt? Man kan ju inte inte-leva.
- Just i detta "kan ju inte" ligger trons kolossala kraft, i detta förnekande tar den gestalt.
Tron som Franz Kafka beskriver här ovan bygger på att bejaka förnekandet om att det går att tro på ett icke-liv, på ett inte-leva. Han bejakar något som inte finns när han förnekar och det är detta förnekande som för oss tillbaka till livet, som ger oss livet och en tro på det. Vi (åter-)får så att säga livet i ljuset av ett inte. (Kafka, Franz. Under byggandet av den kinesiska muren. Bakhåll: 2000, s 182.)
Vi bör med andra ord vara liv eftersom vi inte kan vara inte-liv. Men vad är det att vara liv? Vad är det att vara liv jämte annat liv? Hur förblir liv liv? Vad är typiskt för det som lever? Vad utmärker vår egen art? Vad gör vi med den mångfald av möjligheter vi rymmer, med våra motstridiga känslor och viljeriktningar? Det är rimligen i dylika frågor som vår tro på livet genom förnekelsen av icke-liv tar gestalt. Så tolkar jag Kafka här, en tolkning som tagit avstamp i Bo Gustavssons essä Att snubbla in i paradiset. (Gustavsson, Bo. Vår samtida tänkare Peter Sloterdijk. Themis, 2019).
