Brené Brown är sociolog. Hon forskar, skriver och talar om sårbarhet och skamtålighet. Hennes TED-föreläsning om sårbarhet är en av de allra mest sedda. Flera av hennes böcker är översatta till svenska. Hennes egen forskning drabbade henne personligen. Hon genomgick en kris då hon förstod att hon levde långt ifrån vad hennes egen forskning visade vara väsentligt för ett liv i glädje. Boken Våga vara operfekt handlar om vad hon genomgick och lärde sig när hon såg sig tvungen att möta sin egen sårbarhet.
Hennes forskning är utförd med kvalitativ metod (Grundad Teori) och bygger på intervjuer med 750 kvinnor och 530 män, det vill säga 1280 deltagare. Därtill har hon analyserat och kodat 3500 sekundäruppgifter som exempelvis kliniska fallstudier, brev och journalsidor. Efter många års forskning har hon samlat på sig över tio tusen olika slags berättelser med relevans för ämnet. Till hjälp har hon haft ett antal forskningsassistenter som också kodat och analyserat material för att öka tillförlitligheten. (Brown, 2014. Brown, 2015).
Jag är övertygad att Browns perspektiv skulle behöva övervägas i många sammanhang för mer välmående, glädje, frihet och kreativitet. För mig personligen innebär det överväganden om en sårbarhetens pedagogik i skolans värld, om att skapa skamtåliga relationer inom familjen, samt om att undersöka sårbarhetens roll i meditation, livsfilosofi och buddhistiskt utövande.
När det gäller det sistnämnda drar jag mig till minnes zenläraren Charlotte Joko Becks ord om att "många zenpraktiker handlar om att förtrycka - ren koncentration och stänga saker ute. Jag insåg att det du stänger ute är precis det som vänder åter och styr dig. Så jag började försöka få elever att utöva på ett annorlunda sätt och det visade sig vara effektivt." Beck gick in för att lära sig själv och andra att 'lida intelligent' och talade om praktiken som en övning i sårbarhet: "Ständigt måste vi praktisera att komma närmre och närmre att erfara vår smärta, vår besvikelse, våra splittrade förhoppningar, våra sönderslagna bilder".
I Becks fotspår kom senare Barry Magid att tala om vikten att se sitt beroende av andra människor (samt det som omger oss) och vikten av att erkänna detta beroende - denna sårbarhet - som något av det väsentligaste i en praktik. Det framgår exempelvis tydligt i inlägget "Hur hanterar vi vår sårbarhet?". Detta och andra inlägg med Magid som jag publicerat här borde kunna klinga väl med Browns tankar och råd.
Nedan följer ett antal handplockade utdrag ur Browns bok Mod att vara sårbar - i dina relationer, i ditt föräldraskap, i ditt arbete, utgiven av Libris Förlag 2014. Förhoppningsvis kan utdragen tjäna som användbara nycklar. Siffrorna är sidoangivelser.
Här kan du köpa hennes bok om du blir nyfiken på att läsa den i sin helhet.
8
Ju mer vi skyddar oss från att bli sårbara, desto mer rädda och isolerade blir vi. När vi ägnar våra liv åt att vänta med att gå in på arenan tills vi är perfekta eller osårbara blir följden till slut att vi offrar relationer eller möjligheter som kanske inte kommer tillbaka, att vi slösar bort dyrbar tid och att vi vänder ryggen åt våra gåvor, det unika bidrag som bara kan komma från oss.
8
I stället för att sitta vid sidan av och häva ur oss kritik och goda råd måste vi våga visa oss och låta andra se oss. Det är detta som är sårbarhet. Det är detta som är att visa stort mod.
26
Däremot är det nästan ingen som förstår att alla grader av självupptagenhet bottnar i skam. Vilket innebär att vi inte kan "fixa till" något genom att ta ner människor på jorden och påminna dem om hur små och ofullkomliga de är. Skammen är snarare orsaken till beteendet än ett möjligt botemedel.
36
Det som de flesta av oss inte lyckas förstå, och som det tog mig tio års forskning att komma fram till, är att sårbarheten också är ursprunget till de känslor och upplevelser som vi längtar efter. I sårbarheten föds kärleken, tillhörigheten, glädjen, modet, medkänslan och kreativiteten. Från sårbarhetens källa kommer hoppet, medkänslan, ansvarskänslan och äktheten. Om vi vill att syftet med våra liv ska bli tydligare, eller att vårt andliga liv ska bli djupare och mer meningsfullt - då är det sårbarhetens väg som vi ska gå.
Jag vet att det här kan vara svårt att tro på, särskilt som vi har ägnat hela våra liv åt att tro att sårbarhet och svaghet är synonymer, men det är inte sant. Jag definierar sårbarheten som en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet.
39
Sårbarhet låter som sanning och känns som mod.
47
Sårbarhet bygger på ömsesidighet och förutsätter gränser och tillit. Det handlar inte om att fläka ut sig, eller om att göra bot, eller om att avslöja allt, eller om att häva ur sig all upptänklig information på sociala medier, som vissa kändisar gör. Att vara sårbar är att dela sina känslor och upplevelser med människor som gjort sig förtjänta av att ta del av dem. Ömsesidig sårbarhet och öppenhet är en viktig del av den process som krävs för att bygga ett förtroende.
47
Sårbarhet utan gränser leder till motsatsen. Faktum är att "blotta allt"-kulturen, de gränslösa avslöjandena, är något som vi tar till för att skydda oss från äkta sårbarhet.
48
Vi måste känna tillit för att våga vara sårbara, och vi måste vara sårbara för att våga visa tillit.
53
Om jag var tvungen att välja vilken sorts svek som var vanligast förekommande i min forskning och som också var farligast på så sätt att den urholkade tilliten, då skulle jag välja likgiltigheten.
55
Sårbarhet föder sårbarhet. Mod smittar.
62
Skamtåligheten är nyckeln för den som vill bejaka sin sårbarhet.
62
Att 'inte vara bra på sårbarhet' är ofta detsamma som att vara riktigt bra på skam.
62
Om vi vill vara helt närvarande, om vi vill höra samman med människor, då måste vi vara sårbara. Och om vi ska kunna vara sårbara måste vi kunna stå emot skammen.
65
Mina studier av familjer, skolor och organisationer visar tydligt att skamtåliga kulturer fostrar människor som är mycket mer öppna för att välkomna, ta till sig och omvandla kritik. Sådana kulturer fostrar också engagerade, uthålliga människor som är beredda på att behöva försöka många gånger för att få till det - människor som är mycket mer benägna att vara nytänkande och kreativa i allt de gör.
Om vi känner oss värdefulla inspirerar det oss till att vara sårbara, till att öppna oss och till att vara uthålliga. Skammen gör oss små och bittra och rädda.
75
skamtålighet. Jag menar förmågan att förbli sig själv när skamkänslorna kommer, att ta sig igenom själva upplevelsen utan att offra sina värderingar och att komma ut på andra sidan skammen med större mod, medkänsla och samhörighet än man hade när man gick in i den.
Skamtålighet handlar om att gå från skam till medkänsla - det som är det riktiga botemedlet mot skam.
Om vi kan berätta om vad vi har varit med om för någon som möter oss med medkänsla och förståelse kan skammen inte överleva. Vår medkänsla med oss själva är också helt avgörande, men eftersom skammen är ett socialt fenomen - något som uppstår människor emellan - är det också bäst att bota den människor emellan. En skada som uppstår i gemenskap kräver ett botemedel som uppstår i gemenskap, och medkänslan är det botemedlet. Det är mycket viktigt att vi visar medkänsla med oss själva, för om vi klarar att gå varsamt fram med oss själva mitt i skammen får vi lättare att öppna oss, knyta an och känna medlidande.
112
Häri ligger paradoxen: Sårbarhet är det sista jag vill att du ska se hos mig men det första jag letar efter hos dig.
116
De tre skyddsmekanismer som jag nu ska berätta om brukar jag kalla för vår gemensamma arsenal, eftersom jag har kommit fram till att alla vi människor i någon mån införlivar dem i vår skyddsutrustning. De är: glädjefobi (den paradoxala fruktan som drabbar oss i stunder då vi känner glädje), perfektionism (uppfattningen att man aldrig behöver känna skam om man gör allting rätt) och bedövning (att ta till sig vad som helst som dövar obehag och smärta). Till varje sköld hör en modig motstrategi, olika varianter på tillräcklighetstemat som har visat sig kunna motverka de tre vanligaste skyddsmekanismerna.
116
Efter att ha ägnat flera år åt att undersöka vad det innebär att känna glädje vill jag hävda att det är svårare att faktiskt känna glädje än någon annan känsla.
Varför? Jo, för att när vi förlorar förmågan eller viljan att vara sårbara blir glädjen något som vi närmar oss med djup rädsla. Under våra första år tar vi emot glädjen med ohöljd förtjusning. Sedan sker det en förändring, och den sker långsamt, utan att vi är medvetna om det. Vi tycks inte ens veta att den pågår, eller varför. Det enda vi vet är att vi behöver mer glädje i livet, att vi är svältfödda på glädje.
I en kultur som präglas av otillräcklighet - av att vi aldrig känner oss trygga och säkra - kan glädjen upplevas som en fälla.
117
När jag började fråga människor vad som fick dem att känna sig mest sårbara var jag inte beredd på att ett av svaren skulle bli glädje.
119
Skalan löper från "tragediförberedelser" till det som jag kallar för "ständig besvikelse". Vissa människor [...] kastar sig in i värsta möjliga scenario så fort glädjen sticker upp sitt sårbara huvud, medan andra inte ens ser glädjen utan i stället väljer att bli kvar i ett statiskt tillstånd av ständig besvikelse.
120
Vi försöker förekomma sårbarheten. Vi vill inte att smärtan ska ta oss på sängen.
120
allt som glädjen för med sig: ovissheten, riskerna, utsattheten.
121
Undersökningarna visade alltså på tacksamhet som ett botemedel mot glädjefobin. Faktum är att samtliga intervjupersoner som talade om förmågan att öppna sig för glädjen också talade om vikten av att öva sig i tacksamhet. Det här mönstret var så allestädes närvarande i undersökningarna att jag avgav ett löfte som forskare: jag skulle aldrig tala om glädje utan att också tala om tacksamhet.
127
Perfektionism är en sorts skam.
128
Perfektionismen utsätter oss i själva verket för skam, kritik och förebråelser, vilket i sin tur leder till att vi känner ännu mer skam och förebrår oss själva: "Det är mitt fel. Jag mår så här för att jag inte är tillräckligt bra."
154
Jag anser att det finns två sorters överdriven öppenhet i vår kultur. Jag brukar kalla det ena för strålkastarbeteendet och den andra för inbrottsbeteendet.
154
överdriven öppenhet är mångfacetterat. Ofta är det en kombination av att en person vill ha tröst, pröva hur mycket lojalitet och tolerans det finns i en relation och/eller rivstarta en kontakt.
154
att snabbspola en relation. Det fungerar helt enkelt inte.
154
Det är något magiskt med tanken på en ljusslinga som lyser där det finns mörker och problem. Lamporna är små, och en ensam lampa är inte mycket att ha, men när ljusen fogas samman i en slinga blir de riktigt vackra. Det är kopplingen mellan lamporna som gör dem vackra. Överfört på sårbarheten innebär detta att vi ska berätta om oss själva för människor som har gjort sig förtjänta av att lyssna - människor som vi har byggt relationer till, starka nog att hålla tyngden i det vi berättar. Finns det tillit? Finns det ömsesidig empati? Är båda parter beredda att dela med sig? Kan vi be om det vi behöver?
När vi berättar om vår sårbarhet, och särskilt om situationer som väcker skam, för personer som vi inte har den sortens kontakt med reagerar de ofta känslomässigt (och ibland fysiskt) med att grimasera, som om vi hade lyst dem i ansiktet med en stor strålkastare. I stället för att vara en mild ljusslinga har vår blottade sårbarhet blivit bländande, stark och obehaglig. Om vi själva utsätts för något sådant skyndar vi oss att skydda ansiktet med händerna, knipa ihop hela ansiktet (inte bara ögonen) och titta bort. Efteråt känner vi oss tomma, förvirrade och ibland rentav utnyttjade.
162
Coolhet är en av de vanligaste formerna av cynism. Jomenvisst. Skittöntingt. Hur ocoolt som helst. Vem bryr sig? I vissa kretsar betraktas man snarast som naiv om man visar entusiasm och engagemang.
164
...vad fick de betala för att låtsas som om ingenting spelade någon roll?
182
Skam föder rädsla. Skammen bryter ner vår tolerans för sårbarhet, och därmed dödar den allt vad engagemang, nytänkande, kreativitet, produktivitet och tillit heter.
187
Om skammen växer sig för stark i ett system stänger vi av och börjar använda likgiltigheten som ett skydd. Vi öppnar oss inte, vi bidrar inte med något och vi slutar bry oss.
31
Vännen som reagerar med sympati (jag tycker så synd om dig) i stället för empati (jag fattar, jag känner med dig, det har hänt mig också).
39
Ett av de största (och minst omtalade) hindren som ställer sig i vägen för medkänslan är vår rädsla att sätta gränser och utkräva ansvar. Jag vet att det låter konstigt, men jag tror jag har blivit en snällare människa som en följd av att jag har förstått sambandet mellan gränser, ansvarstagande, acceptans och medkänsla. Före sammanbrottet var jag mjukare - utåt sett. På insidan var jag fördömande, bitter och arg. Jag tror verkligen att jag är mer medkännande i dag, mindre bitter och fördömande och mycket mer noga med gränser.
40
När jag gjorde mina intervjuer insåg jag att många av dem som verkligen brann för att visa medkänsla också hörde till dem som var mest noga med att sätta gränser. Medkännande människor är gränssättande människor.
40
Det här projektet har lärt mig att om vi verkligen vill omsätta medkänslan i praktiken, då måste vi börja med att sätta upp gränser och låta människor ta ansvar för sina handlingar.
41
Att sätta gränser och utkräva ansvar är betydligt jobbigare än att skuldbelägga och kritisera, med det är samtidigt mycket mer effektivt. Att skuldbelägga och kritisera utan att utkräva ansvar är förödande i såväl parrelationer och familjer som inom organisationer och grupper. Det första som händer är att fokus förskjuts från det ursprungliga problemet till det som vi själva gör. När chefen väl är klar och har skällt ut och förödmjukat sina anställda medan deras arbetskamrater hör på är det bara hans eget beteende som ifrågasätts.
Det andra som händer, om vi inte håller fast vid lämpliga påföljder, är att människor lär sig att strunta i våra uppmaningar - även om de framstår som hot eller ultimatum. Om vi säger åt våra barn att sluta slänga kläder på golvet och de vet att det enda som händer när de gör det är att vi skäller på dem i en kort stund, då är det inte konstigt om barnen tror att vi faktiskt inte bryr oss särskilt mycket om det.
Vi har svårt att förstå att vi kan vara medkännande och toleranta samtidigt som vi låter människor ta ansvar för sina egna handlingar. Men det kan vi, och faktum är att det är det bästa sättet. Vi kan säga åt någon att han uppför sig illa, eller säga upp någon, eller kugga en elev, eller bestraffa ett barn - utan att läxa upp eller väcka skamkänslor. Nyckeln är att vi skiljer personen från beteendet, att vi riktar in oss på det som en människa gör, inte på vem hon är.
69
Skammen behöver tre saker för att växa oss över huvudet: hemlighetsmakeri, tystnad och fördömande.
70
Skuldkänslor = Jag gjorde fel.
Skamkänslor = Det är fel på mig.
71
Barn som utgår mer från skam (det är fel på mig) än skuld (jag gjorde fel) i sina inre monologer brottas med självförakt och har svårt att tro på sig själva.
74
Skammen är min superkraft som jag kan använda för att skapa ondska innan någon hinner blinka. Att tillåta mig att bli sårad, däremot, det är något helt annat.
74
...att det modiga för mig är att acceptera att jag har blivit sårad men inte såra tillbaka.
77
Här har Linda Hartling byggt vidare på Karen Horneys forskning om att gå med, gå emot eller gå undan, som ett sätt att beskriva de isoleringsstrategier som vi använder oss av när vi bemöter skam.
Det finns, enligt Linda Hartling, de som hanterar skam genom att gå undan, det vill säga dra sig undan, gömma sig, bli tysta och hålla saker hemliga. Andra går med, vilket innebär att de försöker vara till lags och människors gillande. Sedan finns det de som går emot genom att försöka styra över andra, bli aggressiva och bekämpa skam med skam.
86
Problemet är att när vi struntar helt i vad människor tycker och gör oss oemottagliga för att bli sårade, då lyckas vi inte heller särskilt bra med att knyta an. Det modiga är att berätta vem man är, inte att göra sig oemottaglig för kritik. Om vi vill kunna knyta an till den andra måste vi ta risken att vara sårbara.
87
Om mitt mål är att vara sann och någon inte gillar mig kan jag ta det. Om målet är att bli omtyckt och jag inte blir det, då får jag problem.
111
Samtidigt som jag "tog bort det värsta" av smärtan och sårbarheten dämpade jag omedvetet alla positiva känslor som till exempel glädje. När jag ser tillbaka kan jag inte komma på någon upptäckt som har haft större betydelse för mig i min vardag.
120
- Jag ska inte tillåta mig att känna den här glädjen, för jag vet att den inte kommer att vara.
- Om jag erkänner hur tacksam jag är, är det som upplagt för katastrofer.
122
Det finns inga garantier, utom den här: Om vi låter bli att öva oss i tacksamhet och inte tillåter oss att känna glädje, då går vi miste om de två saker som faktiskt kan hålla oss uppe när svårigheter väl kommer.
123
Lynne Twist påpekar att lösningen på problemet inte är att sträva efter överflöd utan snarare att välja inställningen att det är tillräckligt.
123
I varje situation kan vi välja att ta ett steg tillbaka och frigöra oss från föreställningen att det inte finns tillräckligt. När vi väl gör det kommer vi till vår förvåning att inse att det faktiskt finns tillräckligt. Då syftar jag inte på någon viss mängd.
"Tillräckligt" är inte två steg över fattigdom eller ett steg under överflöd. Det är inte ett mått för nästan nog eller mer än nog. "Tillräckligt" är inte en mängd överhuvudtaget. Det är en upplevelse, ett sammanhang som vi skapar, en ståndpunkt, en insikt om att det räcker till och att vi räcker till.
124
I mitt arbete har jag noterat att vi är många som har fått för oss att man bara kan bli glad av något som går utanpå det vanliga.
155
Stillhet handlar inte om att fokusera på ingenting; det handlar om att skapa rymd. Det handlar om att öppna upp ett utrymme som är fritt från själsligt bråte och om att ge sig själv lov att känna och tänka och drömma och ifrågasätta.
155
Om vi stannar upp tillräckligt länge för att kunna skapa rymd och stillhet för känslorna kommer sanningen om våra liv att komma ikapp oss, vare sig vi vill eller inte. Vi intalar oss att om vi bara ser till att vara sysselsatta och hålla oss i rörelse, då kan verkligheten inte hålla jämna steg med oss.
