Då var det dags för Leonard Cohen

Här är en pressintervju med Leonard Cohen från London i september 2014, vilken skedde i samband med utgivningen av förra albumet Popular Problems. Cohen får frågan om vilka nyckelorden skulle vara i en 'handbok om att leva med nederlag', vilket han sjunger om i låten Going Home. Han svarar:

"Vi lever alla med nederlag och med misstag, med besvikelse och förvirring. Vi lever alla med dessa mörka krafter som modifierar våra liv. Jag tror att handboken för att leva med nederlag för det första är att tillkännage faktumet att alla lider, att alla är upptagna med en väldig kamp för självrespekt, för mening, för betydelse. Jag tror att det första steget skulle vara att erkänna att din kamp är densamma som alla andras kamp. Och att ditt lidande är detsamma som alla andras lidande. Jag tror att detta är början på ett ansvarsfullt liv."

(https://www.youtube.com/watch?v=X3LVjTVpHHQ. 10:22. Min översättning. )

Förresten; nytt album ute med Cohen! Nyligen släppt... You want it darker.

Vad kan menas med termen 'sekulär'?

Vad betyder sekulär? 

Det angelägna ur ett sekulärt perspektiv är det som utspelar sig i denna värld och för denna värld. 

Sekulära ståndpunkter och åsikter grundar sig på det vi kan anses finna, undersöka och utveckla utifrån ett inomvärldsligt perspektiv. 

Ett sekulärt perspektiv innebär alls inte nödvändigtvis en negativ kritik av alla slags religiösa yttringar, utan innebär ett perspektiv där man försöker göra sig obunden av utomvärldsliga faktorer, faktorer som bland annat religioner ofta hänvisar till. 

Sekulärt samhälle 

I ett sekulärt samhälle finns det överenskommelser om att vissa institutioner och forum ska hållas sekulära. Skolan är t ex en sådan plats i Sverige. Det betyder naturligtvis inte att man ej får vara exempelvis kristen eller muslim om man jobbar där. Ens motiv och drivkrafter kan fortfarande vara starkt kopplade till en kristen eller muslimsk åskådning, men i undervisningen får inte antaganden och teorier om inre och yttre världar förklaras sanna eller falska, rimliga eller orimliga, med hänvisning till en viss religions heliga skrift (som facit). På samma sätt kan inte en politiker argumentera för ett lagförslag utifrån vad som står i bibeln, men ens privata motiv att framföra lagförslaget kan vara inspirerade av bibeln och ur ett bibliskt perspektiv kan lagförslaget upplevas vara särskilt angeläget. 

 

sekularism med antiklerikalism  

Antiklerikalism innebär att man inte vill att prästerskapet och kyrkan ska ha inflytande i det offentliga politiska livet i ett samhälle. Filosofen Richard Rorty beskrev sig ibland som 'ateist', men fann på äldre dar att 'antiklerikalism' var en bättre beteckning för hans ståndpunkt. 

"För antiklerikalism är ett politiskt synsätt, inte ett epistemologiskt eller metafysiskt. Det är synsättet att kyrkliga institutioner, trots allt gott som de gör - trots all tröst de tillhandahåller behövande och misströstande - är farliga för demokratiska samhällens välmående. Medan sådana filosofer som hävdar att ateism har bevisstöd, till skillnad från teism, skulle säga att religiös övertygelse är irrationellt, skulle nutida sekularister som jag själv nöjt mig med att säga att det är politiskt farligt. I vårt perspektiv har vi inga invändningar mot religion så länge den är privat [...]" (Rorty, Richard. The Future of Religion. 2005. Sidan 33. Min översättning.)

Sekulär livsåskådning?  

Om man har en sekulär livsåskådning betyder det att man grundar sin syn på livet med hänvisning till den värld vi kan iaktta och undersöka. Det finns visserligen mycket som vetenskapen experimenterar med som är svårt att undersöka och som handlar om abstrakta teorier, men det handlar likväl om den värld och verklighet som vi kan sägas stå i kontakt med genom våra kroppar.

En mjuk sekulär livsåskådning sätter utomvärldsliga faktorer 'inom parentes', på grund av att de inte anses livsavgörande, på grund av att man finner att man klarar sig utan dem, eller för att man finner de svåra, alternativt omöjliga, att förhålla sig till. 

En stark sekulär livsåskådning hävdar att metafysiska utomvärldsliga perspektiv är osanna eller bevisligen farliga och osunda (inte bara i politiska sammanhang). Om man har en stark sekulär livsåskådning där man med objektiva sanningsanspråk hävdar att metafysiska föreställningar är osanna, eller rent av humbug, är problemet att man motsäger sig själv, om vi som filosoferna Richard Rorty och Gianni Vattimo antar att sekularisering är detsamma som den svaga tankens historia. 

Den svaga tankens ståndpunkt handlar bland annat om att det som hävdas ur ett sekulärt perspektiv inte nödvändigtvis är mer sant än det som hävdas ur ett annat perspektiv, bara för att det är sekulärt; om vi nu väljer att alls tala om sanning. Det blir helt enkelt bara mer sekulärt belyst. (Se mer nedan.)

När någon målar upp en 'religiös livsåskådning' och en 'sekulär livsåskådning' som motpoler kan detta ha sin grund i ett typiskt kristet sätt att förstå religion. Att ha en sekulär livsåskådning blir som jag ser det inte ställt i motsatsförhållande till att vara religiös, eftersom man kan vara 'sekulärt religiös' i den utsträckning som det religiösa grundar sig i inomvärldsliga angelägenheter och motiv.  

Sekulärt värdeperspektiv? 

Ett sekulärt värdeperspektiv betyder att man värderar saker och ting genom att grunda värdena i något inomvärldsligt och inte något utomvärldsligt. 

Med ett väletablerat sekulärt värdeperspektiv har man en kritisk beredskap mot metafysiska dogmer och det finns ingen sanning med stort S, eftersom ingen människa kan sägas ha tillgång till en objektiv obunden utifrånblickande referenspunkt om man inte samtidigt hänvisar till något bortom denna värld. (Här förs ett cirkelresonemang, men inte för att slå fast en sanning utan bara för att klargöra vad ett sekulärt värdeperspektiv består i.)

Sekularisering som den svaga tankens historia 

Enligt filosoferna Richard Rorty och Vattimo "är sekularisering inget annat än den svaga tankens historia: det är i högsta grad sekularisering som lär oss att frågor om Guds natur är oanvändbara på grund av vårt förnufts svaghet. Vi får inte höra att Gud inte existerar, bara att det inte är klart vad det betyder att bekräfta eller förneka hans existens. Den postmoderna människan som har genomlevt slutet på de storartade enande synteserna skapade av traditionellt metafysiskt tänkande, klarar att leva utan att bli neurotisk i en värld där Gud inte längre är närvarande, således i en värld där det inte längre finns stabila och garanterade strukturer som är kapabla att förse oss med en unik, absolut och normativ grund för vår kunskap och för vår etik. Med andra ord är den postmoderna människan inte längre i behov av den extrema, magiska och tröstande försäkran som kommer med idén om Gud; accepterar sannolikheten att historien inte alls är på hans sida och att där inte finns någon makt som är kapabel att ge den lycka som söks. Den postmoderna människan har således lärt sig leva utan ångest i en relativ värld av halvsanningar." (Zabala, Santiago. The Future of Religion. 2005. Sidan 11. Min översättning.) 

Med detta ställningstagande blir inte de sekulariseringsprocesser vårt samhälle genomgått likställt med den 'avförtrollning' och de rationaliseringsprocesser som sociologen Max Weber skrivit om och som ofta förknippas med sekulariseringsprocesser. 

banden till våra idéer

Vi har de idéer (ditthi) vi har, i alla fall för stunden. 

Hur krampaktigt förhåller vi oss till dem?

Hur möter vi idéer hos andra med våra egna?

Ser vi sprickor i resonemang vi håller kära?

Täpper vi till dem direkt eller undersöker vi vart dem leder?

Hur ser vi på ett tillstånd av tvivel och tankemässigt trassell?

Är vi nyfikna på varför aversion mot vissa idéer uppstår?
Märker vi när vi cementerar oss själva och andra?

Är vi medvetna om när vi drar åt banden om våra idéer?

Övar vi oss i att lätta taget om dem? Hur övar vi på det? 

5:40 min in i kortfilmen om filosofen Derrida:

"Att dekonstruera en idé är att visa att den är förvirrad och full av logiska brister, och att vi ständigt måste hålla dess trasslighet i åtanke. Derrida kritiserade autenticitet för att anta att det bakom varje problem finns en god och ordentlig lösning. Vi erbjuder honom [dvs den som tror på enkla lösningar] 'varelser ämnade att leva sina liv utan klara svar'; begären efter dem är roten till våra problem [ja, kanske inte till alla problem :) ]. Han [Derrida] ville bota oss från vår kärlek för 'grov enkelhet' och ville göra oss mer bekväma med visdomens varaktigt vacklande karaktär."

(Min översättning.)

nirvāna, bara en färdighet?

"Målet med Buddhas undervisning är att oavbrutet och omsorgsfullt föra utövaren mot utvecklandet av en enskild färdighet: nirvāna (Pali: nibbāna) - förmågan att lösgöra sig från vanor och egenskaper som skapar bedrövelse, nöd och elände, förmågan att låta allt detta passera. Jag kan höra en kör av bekymmersfulla frågetecken: 'Detta nirvāna, den buddhistiska vägens summum bonum, är det bara en färdighet? Är det inte en supermänniskas bedrift, som att prata med Gud eller tränga igenom verklighetens slöja, uppnåbart endast för de största spirituella virtuoserna? Att lära sig ett främmande språk kräver färdighet. Att bygga ett skåp kräver färdighet. Att göra en chokladfudgekaka kräver färdighet. Kan nirvāna verkligen kategoriseras som mänsklig färdighet? Prova ett experiment. Läs suttorna i denna bok som om de var grammatik, instruktionsmanualer, eller recept. Läs dem alltså som om de försåg oss med konkretiserbara riktningar vilka för med sig ett faktiskt resultat. Notera för dig själv huruvida föreställningar som 'andlig', 'religiös', 'transcendent' eller liknande tillämpas, eller om det hela rör sig om gammalmodig vedermöda, en fråga om ansträngning, arbete, utövande, kultivering och utveckling. En läsare som möter några fina ord på en boksida kanske får en känsla av 'andlig friskhet' för en stund, men inte förrän 'mödosam färdighet' blir den verksamma termen, istället för 'andlig friskhet', kommer han eller hon förbli 'som en koherde som räknar andras kor', som Buddha uttrycker det (Dhammapada 19), saker och ting blir gemytlig-gjorda men inte genom-arbetade."

Glenn Wallis

Hämtat ur boken Basic teachings of the Buddha, 2007. Sidan xl. Min översättning.

Soundtrack till föregående inlägg

Gotama, en människa?!

När en buddhist säger att Buddha var människa undrar jag ofta om hen verkligen menar vad hen säger. När man allteftersom får reda på mer om hur en specifik buddhist tänker växer nämligen undringarna ofta och jag ställs inför frågan om denna buddhist menar något helt annat med 'människa' än vad jag själv lägger in i begreppet. Glenn Wallis, fil.dr. i sanskrit och docent i religion vid University of Georgia, verkar ha en liknande erfarenhet. Han skriver så här i sin inledning till boken Basic teachings of the Buddha:

Föreställningen att Buddha var allt igenom människa skulle bland flertalet buddhister genom historien ytligt sett inte vara något omstritt. 'En människa; utöver det vanliga och extraordinär, men människa', så har en lärare uttryckt det. Men lyssna till en theravadabuddhist som berättar en historia om Buddha, observera en zen- eller pure-land-utövare interagera rituellt med en buddhastaty, iaktta en utövare av vajrayãna eller tantra som reciterar mantran medan de tittar på en målad skriftrulle som avbildar en buddha eller bodhisattva. Gör det, och en viss dissonans blir oundviklig: de säger 'mänsklig', men de handlar verkligen som om Buddha, statyn, mantrat, ikonen, eller till och med läraren, besatt övernaturliga förmågor.  

(Wallis, Glenn. 2007. Sidan xxxvii. Min översättning.)

Och så här skriver Wallis längre in i boken...

Jag finner denna benägenhet [att göra Buddha till något mer än människa] - som anhängare av Buddha visar i varje rand - djupt kontraproduktiv i relation till vad han förordar för mänskligt välmående. Och om Buddha inte talade om mänskligt välmående, om han inte talade om en välmående människa, om han inte talade om människovarat enkelt och avskalat, om han inte talade om verklighet, om han inte adresserade denna värld, och om han inte hade dig och mig i åtanke när han gjorde det, varför i all världen skulle vi då skänka mannen ens det minsta intresse? Vi behöver inte ännu en allvetande sanningssägare eller frälsare som befriar oss från... vad? ...oss själva, vårt människoöde? - behöver vi det? Har vi verkligen råd med att förspilla mer av vår värdefulla dödliga existens på fler bedårande berättelser om speciella väsen, fantastiska platser, övernaturliga sinnestillstånd, och extraordinära framtida händelser? Jag är kanske en obotlig empiriker, men när de säger "speciellt" [extraordinärt, något utöver det vanliga, anmärkningsvärt] rynkar jag pannan och lägger huvudet på sned. Speciellt? Hmm. Visa mig.  Om det är demonstrerbart och möjligt för människor att uppnå och förstå, om du kan visa mig, i så fall är det inte utöver det vanliga. Om något är extraordinärt i marginalen (att upptäcka i livet efter detta) köper jag det inte. Gör du det? Buddha sade att det var med sin kropp på sex fot, försedd med iakttagelse- och föreställningsförmåga, som han insåg och förklarade verklighetens natur (Samyuttanikāya 1.2.26). Hur skulle det kunna vara annorlunda för dig och mig? Hur kan en buddha vara något annat än en vanlig människa och någon annanstans än i livet?

(Wallis, Glenn. 2007. Sidan 164. Min översättning.)

Om Žižeks infallsvinkel på västerländsk buddhism

Den slovenska filosofen Slavoj Žižek hävdar att buddhismen är ett perfekt smörjmedel i en alltmer effektiviserad värld genom att den utgör botemedel mot stress och snabba förändringar, utan att göra anspråk på att vilja förändra den ordning och de system som orsakar stressen. Žižek menar att västerländska former av buddhism hjälper till att upprätthålla och bibehålla den globala kapitalismens snabba skiftningar och stressande dynamik. Vidare utgör västerländsk buddhism för Žižek det (fungerande!) skräddarsydda tillägg som kan hindra oss från att bli galna i en nyliberal värld.


Žižek förklarar därtill att buddhismen kan tjäna som en älskvärd lögn som hindrar oss att se det ohållbara och makabra politiska tillståndet; den fetisch vi kan klamra oss fast vid för att uthärda en alltför hård sanning; likt en sörjande till en nära anhörig som griper efter något - som skapar en fetisch vilken gör att den döde kan leva vidare och i någon mening finnas kvar; här en fetisch som gör att en person kan uthärda den hårda verklighetens faktum; införstått att denna persons accepterande av sakernas tillstånd skulle rämna om fetischen inte gick att behålla eller upprätthålla.


Žižek får medhåll av socialantropologen Per Drougge som skrivit en tänkvärd och kritisk artikel om mindfulness. I denna kan vi läsa:

För hundra år sedan var det ännu vanligt att västerländska kommentatorer beskrev buddhismen som en livsförnekande, pessimistisk eller rent av nihilistisk religion. Det var naturligtvis en skev bild som vi idag kan göra oss lustiga över, men frågan är dock om inte dagens populära föreställningar om buddhismen slagit över i den motsatta extremen. Redan innan mindfulness blev ett svenskt ord hade buddhismen börjat beskrivas som ett slags 'lyckovetenskap', symboliserad av skrattande munkar och idag presenteras ofta buddhism som ett slags livsstilsval för (vit) medelklass. Det är förstås detta slags bild av buddhismen som ligger till grund för mindfulnessideologin och som gör att en filosof som Slavoj Žižek kan beskriva 'västerländsk buddhism' som ett perfekt ideologiskt supplement till den globala kapitalismen. 

(Drougge, 2014. Sidan 214. Ur boken Mindfulness - tradition, tolkning och tillämpning. Redaktör Katarina Plank.)

Men hur ser den buddhism ut som Žižek beskriver? Med hjälp av hans artikel From Western Marxism to Western Buddhism från 2001 (http://www.cabinetmagazine.org/issues/2/western.php) kan vi få syn på detta. Av denna artikel förstår vi att en västerländsk buddhist kan förmå övertyga sig om att det kapitalistiska spelet är en slags sken- eller skuggvärld, en verklighet som inte är riktigt verklig, ett spel vi därför kan spela med distans. All yttre verklighet förmodas förövrigt vara sådan och orsaken till vårt lidande är inte denna verklighet, utan istället våra begär och vår åtrå efter materiella ting. Det är den inre friden som betyder något; den inre tillflyktsorten dit det går att dra sig tillbaka från den sociala världen och dess krav. Žižek menar att inte minst tibetansk buddhism tjänar idag som skärm för projektioner av västerländska fantasier. Fantasier vi sägs projicera handlar till exempel om att det går att leva ett enkelt tillfredsställande liv utan ständiga begär efter mer. Så ter sig den buddhist som Žižek målar upp.


Men är det verkligen vanligt att en västerländsk buddhist tar verkligheten för overklig och oviktig, som ett sken där det inre livet är mer avgörande och ses som mer verkligt? Att hen vill avhålla sig från världen och distansera sig i och från det sociala livet? Så här skriver Žižek i en annan artikel:

Sättet att handskas med dessa svindlande förändringar, säger denna visdom, är att avstå från alla försök att behålla kontrollen över det som sker; dylika ansträngningar förkastas såsom varande uttryck för maktutövningens moderna logik. I stället bör man ”släppa taget om sig själv” och driva fram, samtidigt som man upprätthåller en inre distans till och likgiltighet för den accelererande processens vansinniga dans. Denna distans grundar sig på insikten om att det omgivande kaoset i sista hand bara är en icke-substantiell mångfald av skenbilder som inte egentligen berör oss i vår innersta kärna. 

Här frestas man nästan att återuppliva den gamla ökända marxistiska klichén om religionen som ”folkets opium”, som det inbillade komplementet till det verkliga livets misär. Den ”västerländskt buddhistiska” meditativa hållningen kan sägas vara det mest effektiva sättet för oss att fullt ut delta i den kapitalistiska ekonomin och samtidigt fortsätta att framstå som själsligt sunda. Om Max Weber levde i dag skulle han definitivt skriva en andra volym som kompletterade hans Den protestantiska etiken, med titeln Den taoistiska etiken och den globala kapitalismens anda.

(Žižek. Aftonbladet. 2005.05.30.)

http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article10604052.ab

Här är buddhisten som Žižek målar upp en person som vill avstå alla försök att behålla kontrollen över det som sker, en person som odlar en likgiltig distans till omvärlden och som inte gör något motstånd i den rådande ordningen, samt en person som tror sig ha en 'inre kärna'. Jag är tveksam till att flertalet utövare av västerländsk buddhism känner igen sig i Žižeks beskrivning av dem. I mina öron låter detta alltför enkelt och till vissa delar rent av obuddhistiskt. Jag undrar även om de västerländska buddhisterna, tillsammans med andra likasinnade, verkligen är så många till antalet att de skulle kunna upprätthålla den globala kapitalismen? 

bild från pixabay

Kanske stämmer hans beskrivningar in på oreflekterade nyandliga 'feel-good-varianter' av västerländsk buddhism, eller på delar av vad som äger rum inom mindfulnessvågen. Det finner jag värt att betänka. En närliggande infallsvinkel och spännande fråga är vad våra mycket spridda och populära buddhastatyer och buddhabilder spelar för funktion i moderna heminredningsmiljöer och spaanläggningar. (Se bilden ovan.) Hur tolkar vi detta fenomen? Det slår mig att detta fenomen inbegriper betydligt fler människor än det antal som västerländska buddhister kan sägas utgöra.

Žižeks perspektiv är alltså inte oangeläget för mig, men måhända är beskrivningarna av buddhismen i mångt och mycket hans egen buddhism, det vill säga föreställningar som är byggda så att de passar väl med hans kritik av kapitalism, samt med idén om att kapitalismen behöver supplement för att rulla. Žižek är visserligen inte helt okunnig om buddhism, men jag har inte funnit att han utgår ifrån en grundlig och omsorgsfull empiri där västerländsk buddhism iscensätts. Att ta med sig Žižeks perspektiv in i ett sådant sammanhang kunde vara spännande, men i det här sammanhanget verkar Žižeks metod snarare vara den mellan tummen och pekfingret. Hur många av dem han beskriver skulle själva beskriva sig som buddhister?

McMindfulness

En kritik som liknar den Žižek för fram finner vi i en artikel som heter Beyond McMindfulness från 2013, skriven av David Loy och Ron Purser. (Se länk nedan.) Åtminstone David Loy skulle med eftertryck kunna sägas vara en tongivande företrädare för västerländsk buddhism (med zenbuddhistiska förtecken). Tillsammans med Purser har han skrivit om hur mindfulness används med syftet att minska stress, samt förbättra effektiviteten och produktiviteten på arbetsplatser. De är kritiska till när mindfulness används för att passa företagsvärlden och andra institutioner på ett sätt där ett underliggande syfte kan antas vara att bevara status quo. De skriver att "ivern att sekularisera och göra en säljbar handelsvara av mindfulness som teknik kan komma att bli en olycklig avvikelse från denna uråldriga lära, där intentionen var avsevärt bredare än att bota en huvudvärk, minska blodtryck, eller hjälpa chefer att bli mer fokuserade och produktiva" (Min översättning). Enligt Loy och Purser står vi inför vad vissa kritiker kallar "McMindfulness".

"Hittills har mindfulnessrörelsen undvikit varje allvarligt övervägande om varför stress genomsyrar moderna företagsinstitutioner. Istället har bolag hoppat på mindfulnessvågen eftersom den behändigt och passande lägger ansvaret på individen, på den anställde: stress ses som ett personligt problem, och mindfulness erbjuds som den rätta medicinen för att få anställda att arbeta mer effektivt och lugnt i osunda miljöer. Maskerat i en omsorgsfullhetens och humanitetens aura görs mindfulness om till en säkerhetsventil, som ett sätt att lätta på trycket - en teknik för att hantera och anpassa sig till det gemensamma livets stress och krav. Resultatet är en atomiserad och väldigt privatiserad version av mindfulness..." (Min översättning.)

Loys och Pursers uppfattning är att denna form av mindfulness är något tämligen utbrett: "Olyckligtvis ser många utövare en mer etisk och socialt ansvarsfull mindfulness som en perifer angelägenhet, eller som ett icke nödvändigt politiserande av ens sökandes personliga själv-förvandling" (Min översättning.) Därmed ger de i stor utsträckning stöd för Žižeks uppfattning, men med den invändningen att kritiken är en buddhistisk ståndpunkt.

Mattis, oktober 2016.

David Loys och Ron Pursers artikel Beyond McMindfulness (2013):
http://www.huffingtonpost.com/ron-purser/beyond-mcmindfulness_b_3519289.html

Tillägg: 

Några veckor efter att jag publicerat inlägget ovan lyssnade jag till Stephen Batchelor som uttalade sig så här i en intervju: 

"Den slovenska filosofen Slavoj Žižek har kritiserat mindfulness för att vara 'the opium of bourgeoisie'. Han har en poäng. Människor letar efter utvägar att avskärma sig från smärtan vi finner i världen. En stor del av beroendebeteenden - det kan handla om drickande, droger, sex eller vad det nu än kan vara - är ofta sätt att avskärma sig. Och du kan använda mindfulness eller andningsmeditation på det sättet också. Detta handlar återigen om faran i att presentera mindfulness eller meditation som någon slags teknik som inte är integrerad i en filosofisk förståelse av världen, en etisk finkänslighet och en eftertänksam inriktning ['a contemplative disciplin']." 

Stephen Batchelor. Ur en intervju med Rachael Kohn för australienska ABC-radio, 2/3 2014. Min översättning.

http://mpegmedia.abc.net.au/rn/podcast/2014/03/sot_20140302.mp3

Se även: 

https://www.youtube.com/watch?v=hUoogTofM2A 

https://www.youtube.com/watch?v=tngPRg3Y_fU