Vi har de idéer (ditthi) vi har, i alla fall för stunden.
Hur krampaktigt förhåller vi oss till dem?
Hur möter vi idéer hos andra med våra egna?
Ser vi sprickor i resonemang vi håller kära?
Täpper vi till dem direkt eller undersöker vi vart dem leder?
Hur ser vi på ett tillstånd av tvivel och tankemässigt trassell?
Är vi nyfikna på varför aversion mot vissa idéer uppstår?
Märker vi när vi cementerar oss själva och andra?
Märker vi när vi cementerar oss själva och andra?
Är vi medvetna om när vi drar åt banden om våra idéer?
Övar vi oss i att lätta taget om dem? Hur övar vi på det?
5:40 min in i kortfilmen om filosofen Derrida:
"Att dekonstruera en idé är att visa att den är förvirrad och full av logiska brister, och att vi ständigt måste hålla dess trasslighet i åtanke. Derrida kritiserade autenticitet för att anta att det bakom varje problem finns en god och ordentlig lösning. Vi erbjuder honom [dvs den som tror på enkla lösningar] 'varelser ämnade att leva sina liv utan klara svar'; begären efter dem är roten till våra problem [ja, kanske inte till alla problem :) ]. Han [Derrida] ville bota oss från vår kärlek för 'grov enkelhet' och ville göra oss mer bekväma med visdomens varaktigt vacklande karaktär."
(Min översättning.)
