När en buddhist säger att Buddha var människa undrar jag ofta om hen verkligen menar vad hen säger. När man allteftersom får reda på mer om hur en specifik buddhist tänker växer nämligen undringarna ofta och jag ställs inför frågan om denna buddhist menar något helt annat med 'människa' än vad jag själv lägger in i begreppet. Glenn Wallis, fil.dr. i sanskrit och docent i religion vid University of Georgia, verkar ha en liknande erfarenhet. Han skriver så här i sin inledning till boken Basic teachings of the Buddha:
Föreställningen att Buddha var allt igenom människa skulle bland flertalet buddhister genom historien ytligt sett inte vara något omstritt. 'En människa; utöver det vanliga och extraordinär, men människa', så har en lärare uttryckt det. Men lyssna till en theravadabuddhist som berättar en historia om Buddha, observera en zen- eller pure-land-utövare interagera rituellt med en buddhastaty, iaktta en utövare av vajrayãna eller tantra som reciterar mantran medan de tittar på en målad skriftrulle som avbildar en buddha eller bodhisattva. Gör det, och en viss dissonans blir oundviklig: de säger 'mänsklig', men de handlar verkligen som om Buddha, statyn, mantrat, ikonen, eller till och med läraren, besatt övernaturliga förmågor.
(Wallis, Glenn. 2007. Sidan xxxvii. Min översättning.)
Och så här skriver Wallis längre in i boken...
Jag finner denna benägenhet [att göra Buddha till något mer än människa] - som anhängare av Buddha visar i varje rand - djupt kontraproduktiv i relation till vad han förordar för mänskligt välmående. Och om Buddha inte talade om mänskligt välmående, om han inte talade om en välmående människa, om han inte talade om människovarat enkelt och avskalat, om han inte talade om verklighet, om han inte adresserade denna värld, och om han inte hade dig och mig i åtanke när han gjorde det, varför i all världen skulle vi då skänka mannen ens det minsta intresse? Vi behöver inte ännu en allvetande sanningssägare eller frälsare som befriar oss från... vad? ...oss själva, vårt människoöde? - behöver vi det? Har vi verkligen råd med att förspilla mer av vår värdefulla dödliga existens på fler bedårande berättelser om speciella väsen, fantastiska platser, övernaturliga sinnestillstånd, och extraordinära framtida händelser? Jag är kanske en obotlig empiriker, men när de säger "speciellt" [extraordinärt, något utöver det vanliga, anmärkningsvärt] rynkar jag pannan och lägger huvudet på sned. Speciellt? Hmm. Visa mig. Om det är demonstrerbart och möjligt för människor att uppnå och förstå, om du kan visa mig, i så fall är det inte utöver det vanliga. Om något är extraordinärt i marginalen (att upptäcka i livet efter detta) köper jag det inte. Gör du det? Buddha sade att det var med sin kropp på sex fot, försedd med iakttagelse- och föreställningsförmåga, som han insåg och förklarade verklighetens natur (Samyuttanikāya 1.2.26). Hur skulle det kunna vara annorlunda för dig och mig? Hur kan en buddha vara något annat än en vanlig människa och någon annanstans än i livet?
(Wallis, Glenn. 2007. Sidan 164. Min översättning.)
