Barry Magid är författare, psykoanalytiker och zenlärare vid 'Ordinary Mind Zendo' i New York. För Magid är meditation inte en teknik för att göra dig till en bättre eller lyckligare människa. I sototraditionens och Eihei Dōgens anda handlar det istället om att 'bara sitta' och om att vi i sittandet är ett fulländat uttryck för vem vi är.
Magid talar mycket om det vi helst inte vill erkänna i vårt praktiserande. Han uppmanar oss att inte undfly våra inre spänningar, konflikter och sådant vi gärna vill dölja för oss själva när vi mediterar. Att inte undvika våra obelysta eller mörka sidor är alltså centralt i Magids zazen. Uppgiften är att skapa ett utrymme där vi bekräftar vadhelst som dyker upp och där vi kan få plats för mötet med vår egen sårbarhet.
Magid har tagit stort intryck av sin lärare Charlotte Joko Beck. Enligt Magid utmärktes Becks typ av zen av ett fokus på 'praktiserandets emotionella utmaningar'. Hennes undervisning var ett svar på de tillkortakommanden som alltför många av den första generationens japanska och amerikanska zenlärare i Amerika visade upp. Problemen handlade om vissa lärares oförmåga att hantera sina egna känslomässiga konflikter, sin sexualitet och alkohol, trots att de var mer än grundligt utbildade i traditionell zen. Som följd var det elever som for illa.
Här har jag översatt några partier ur Magids bok Ordinary Mind - Exploring the Common Ground of Zen and Psykoanalysis (2005):
I sittandets praktik börjar eleven sittandet med ett fokus på förnimmelsen av att andas in och andas ut. När tankarna börjar komma och gå namnger vi dem helt enkelt som 'tankar' och återvänder sedan till att uppmärksamma vår andning. (En bra teknik i etiketterandet av tankarna är att säga tyst för sig själv: 'tänker...så och så', repetera tankegången för sig själv. Om det blir för ordrikt kan vi använda en enkel fras som exempelvis 'oro' som en etikett eller ett namn för återkommande tankemönster.) På så sätt lär vi oss gradvis att komma till ro i tystnaden bakom våra tankar. I den tystnaden erfar vi det fysiska i sittandet. Medan vi sitter blir vi mottagliga för fysiska manifestationer av rädsla och ilska i våra kroppar. Dessa kommer alltid att kunna erfaras som kroppsliga spänningar på ett eller annat ställe; de är fysiska motsvarigheter till när vi, på ett psykologiskt plan, känslomässigt bevakar sådant vi upplever hotfullt.
När vi sitter för vi vår uppmärksamhet direkt till gränserna i avskiljandets erfarenhet, direkt och rätt på den fysiska smärta och spänning som markerar linjen vi inte vill passera. Det är där vi sitter, rakt på den linjen, helt involverade i den spänningen. Oavsett vilka gränser som självet vanemässigt försöker sätta upp i livet kommer samma gränser upprättas här och nu i zendojon: gränser som sätts upp när vi dömer oss själva och andra, gränser om huruvida vi klarar oss bra eller dåligt i vår praktik, gränser som handlar om förväntningar på andra elever eller på läraren. Varje gång vår rädsla eller ilska lyser upp en av dessa gränser, ska vi sätta ner vår meditationskudde just där. I detta sätt att praktisera upplevs helhet som att vara ett med denna alltigenom inkluderande stund. (sid 38)
Men vad skulle hända om vi istället för att fokusera på innehållet i våra tankar ser tänkande som en aktivitet i sin egen rätt? Som något vi eller vår kropp
gör? Vår fot kliar, vårt knä gör ont, vårt huvud tänker. Det är precis detta perspektiv som namngivande eller etiketterande av tankar åstadkommer. När vi återupprepar 'tänker på katten på mattan' är inte vår uppmärksamhet på katten längre, utan på oss själva med en tanke, på oss själva upptagna i aktiviteten 'tänka'. (sid 39-40)
'Att inte hålla fast' [nonattachment] är ett accepterande av obeständighet. Det kluriga ordet här är acceptera. Vad betyder det att acceptera obeständighet och förgänglighet? Strävar vi efter en fristående position där vi inte längre bryr oss? Självklart inte, för det skulle utesluta medkänsla. Eller tror vi att vi kan nå ett tillstånd av orubbligt jämnmod? Nej, det skulle betyda att vi återgick till att tro på någon varaktig aspekt av självet - just det som vår tro på tomhet [emptiness] motsäger. Att acceptera handlar ej om något annat än om 'att inte undvika'. Att acceptera ett moment är helt enkelt en fråga om att erfara momentet; precis som i fallet med tomheten adderar vi inte en extra känsla till momentet - här med namnet 'acceptera' - för att få det att kännas annorlunda eller bättre. Jag hade en patient en gång som alltid lade till '...men det är ok' i slutet av meningarna varje gång han var tvungen att gå igenom något svårt, även när han var tvungen att gå igenom efterdyningarna av en prostataoperation. 'Jag läcker urin hela tiden. Jag måste ha blöja på jobbet, men det är ok. Jag kan hantera det.' Om och om igen avbröt jag honom för att få honom att upprepa meningen, men utan att säga 'det är ok'. Hans sätt att acceptera var verkligen ett sätt att förneka eller skynda förbi sin faktiska upplevelse av svårigheter. När han kunde stanna upp och vistas med det som var smärtsamt och förnedrande för honom, kom han närmre ett genuint accepterande. (sid 61-62)
Kommer någon ihåg den gamla och skämtsamma historien om fyllot som letade efter sin nycklar (eller var det mynt!?) under en gatlykta på natten? En person frågar om det är där han tappat dem. Han svarar: Nej, men det är här det är ljust. Tyvärr är det så vi ofta vill praktisera - i det som är belyst. Inte i mörkret eller nere vid floden. Vad är ljuset? Det kan sägas vara varje tillstånd som vi är förtjusta i - så som vi privat har beslutat att en bra sittning känns. Lugn, klar, glädjerik, eller så. Och när vi har praktiserat ett tag blir praktiken ett projekt med målet att komma till det speciella tillståndet och stanna där så länge som vi kan. (sid 77)
Det är inget fel med sådana tillstånd, självklart inte, men när du har börjat praktisera på detta sätt har det som jag kallar riktig praktik avstannat. När jag ber elever beskriva sin praktik kanske de säger att de 'namnger tankar' eller 'bara sitter'. På ytan låter det som att alla praktiserar på samma enkla sätt. Men när jag lär känna dem individuellt brukar det visa sig att de har en dold sidoagenda som de inte vill prata om, en hemlig agenda som de försöker förverkliga eller känna när de sitter på kudden, eftersom de vill bli lämnade ifred under sin specifika gatlykta och inte bli puttade ut i mörkret. (sid 78)
En person kan komma in till
daisan (intervjusession) och säga: 'mina knä gör ont, mina tankar vill inte sluta vandra och djupt ner i magtrakten finns en rastlöshet som inte vill försvinna... jag har en fruktansvärd sittning!' Och så kommer nästa person in och säger: 'Mina knän gör ont, mina tankar vill inte sluta vandra och jag är fruktansvärt spänd i magen - tack för denna möjlighet att öva! (sid 78)
Samadhis [buddhistisk term för ett upphöjt medvetandetillstånd] lycksaliga glöd är en annan favoritplats att gömma sig. Jag är alltid misstänksam mot studenter vars munterhet eller medkänsla ter sig allt för bra för att vara sann. Några skarpa kanter är tecken på emotionell ärlighet, medan ett totalt lugnt och oberört yttre ofta döljer en inre turbulens. (sid 85)
I likhet med psykoanalys tränar meditation oss i att stanna med, tolerera och utforska tankar och känslor som normalt sett känns för smärtsamma eller skrämmande att uthärda. Jag kallar detta för den
strukturskapande aspekten av praktik. Jag menar helt enkelt kapaciteten att tolerera och organisera våra emotionella upplevelser meningsfullt. (sid 107)
Vadhelst som händer, vadhelst vi känner, lär vi oss att stanna upp och möta det, observera och uppleva det. Joko Beck har talat om den 'strukturskapande aspekten i praktiken' i termer av att 'bygga en större behållare, en större container'. Som min lärare krävde Joko aldrig mer eller mindre än emotionell ärlighet från min sida. Om och om igen betonade hon att praktiken inte handlade om att bli någon annan, eller om att nå ett särskilt tillstånd, utan istället om att komma tillrätta med den fysiska och psykiska realiteten i varje moment. (sid 108)
Praktiken för Joko betydde att lära sig sitta tillsammans med motstånd, att identifiera motstånd i form av fysiska spänningar, att loda dessa spänningars emotionella bakgrund åter och åter igen. När vi sitter försöker vi inte att bli lugna eller fridfulla eller att tysta sinnet, utan snarare praktiserar vi genom att bli med, eller vara mitt i, vilka känslor som än dyker upp. Att bara sitta still regelbundet varje dag får emellertid en stabiliserande och centrerande effekt. Att följa andningen och namnge tankar skapar en stabil inre observatör som inte är tilltryckt av känslor i konflikt eller bortsvept av grubblets associationer. (sid 108)
Våra liv är perfekta som de är och som en del i den perfektionen är våra pågående ansträngningar om att göra dem än bättre. (sid 128)
Praktiken innebär inte endast att vi ska ta oss tillbaka till ren närvaro eller uppmärksamhet av detta ögonblick, utan också om att tillkännage att detta ögonblick innesluter allt vad vi tog med in i det. (sid 131)
Genom åren såg jag samma sak hända på zenretreats [att det var svårt att se att människor verkligen påverkades i sitt vardagliga handlande, trots att samma människor talade om omvälvande upplevelser i samband med terapi; samma problem möttes över tid på samma sätt]: intensiva erfarenheter, men alltför ofta liten skillnad till det bättre i folks dagliga liv. Vad jag har blivit övertygad om är att den mest effektiva form av praktiserande, i alla fall för de flesta, är en stadigvarande dag-in-dag-ut-praktik, månad efter månad, år efter år, en praktik som inte lägger emfas på sådan intensitet eller sådana 'speciella effekter' som vi alla verkar sukta efter. En regelbunden icke-händelserik opåträngande och daglig meditationspraktik erbjuder ett knapphändigt förstärkande av vårt självcentrerade begär efter att vara någon alldeles speciell. Vi sitter varje morgon liksom vi borstar våra tänder. Detta är inget att skryta om, inget som ingen kan göra. (sid 170-171)
.
Att bli förälskad är extas, men äktenskap är vardagens liv. I vardagen kommer regniga dagar och det kommer stormiga dagar. Så du kan inte alltid vara glad. Det är samma med zazen. Det finns två sorters zazen som hållits vid liv i Japan. En förstår zazen som extas och den andre förstår zazen som dagligt liv. (sid 171)
Uchiyama-Roshi-citat
Den sortens praktik som är alltför centrerad kring speciella erfarenheter underblåser ofta en förälskelse i egots unikhet. [...] För någon som är verkligt beroende av att känna sig speciell ter sig vår vanliga dag-in-dag-ut-praktik
alltför vanlig. (sid 172)
Oavsett om vårt projekt handlar om flykten från smärta eller strävan efter lycka, så är utfallet detsamma: ett liv i flykt från sig själv och från denna stund. (sid 173)
