Zenläraren och psykoanalytikern Barry Magid (se inlägget 'Ordinary Mind') återkommer ofta till vikten av att erkänna och bekräfta vår egen sårbarhet, samt de känslor och reaktioner som är kopplade till denna. I hans bok Ending the Pursuit of Happiness (2008) skriver han om två sätt vi ofta försöker hantera vår sårbarhet på, och om hur vi kan finna ett klokare förhållningssätt. För översättningen ansvarar jag.
Vi stöter ihop med förändringens och obeständighetens realiteter så fort vi tillkännager våra känslor för, och behov av andra. Som en strategi att hantera den där sårbarheten tenderar vi alla i grund och botten att gå i endera av två riktningar. Vi går antingen i riktning mot kontroll eller i riktning mot autonomi. Om vi går för kontroll kan det hända att vi säger: 'Om jag bara kunde få den andre, mina vänner eller familj, att behandla mig som jag vill. Då skulle jag kunna känna mig säker och trygg. Om jag bara hade en garanti på att de kommer ge mig vad jag behöver, skulle jag inte behöva möta osäkerheten.' Med denna strategi placerar vi oss i processer av kontrollerande och manipulation av andra, och vi försöker använda personer för att råda bot på vår egen ångest.
Med autonomins och självständighetens strategi (eller fantasin om en gottgörande autonomi) går vi i motsatt riktning och försöker inbilla oss att vi inte behöver någon. Men denna strategi medför oundvikligen förnekelse och åtskiljande, ett förnekande av känslor. Vi kanske inbillar oss att vi med en spirituell praktik, eller kanske psykoterapi, ska kunna komma till en plats där vi inte känner behov, sexualitet, ilska eller beroende. Vi föreställer oss då att vi inte kommer vara så bundna till förändringarna i våra relationer. Vi försöker kväva våra känslor så att vi inte längre blir sårbara, och vi rationaliserar det avskiljandet med begrepp som låter högstående och spirituella, som exempelvis 'obunden'. Detta kommer att leda till att vi bär på en väldig massa ouppmärksammat emotionellt bagage, vid sidan av en ursprungligare och mer grundläggande betydelse av 'obundenhet', vilken handlar om att 'acceptera förgänglighet'.
Vi måste lära känna, och vara uppriktiga med, de särskilda strategier vi har för att hantera vår sårbarhet, och lära oss att använda vår praktik för att tillåta oss erfara mer av den sårbarheten snarare än mindre. Att öppna upp sig för behov, längtan, avhängighet och beroenden av andra, betyder att du tillkännager sanningen att ingen kan göra allt på egen hand. Vi behöver verkligen varandra, precis som vi behöver en pappa och en mamma, och som vi verkligen behöver en lärare. Vi behöver verkligen alla dessa människor i vårt liv, alla dessa människor som får oss att känna oss så osäkra. Vår praktik handlar inte om att slutligen ta sig till en plats där vi kan fly från allt detta, utan om att skapa ett utrymme som tillåter oss att bli mer och mer mänskliga, för att känna mer och mer.
Om vi låter oss känna mer och mer, blir vi paradoxalt nog mindre kontrollerande och reaktiva. Så länge vi tänker att vi inte ska känna något, så länge vi är rädda för att känna oss sårbara, kommer våra försvar träda in för att försöka få livet under kontroll, för att manipulera oss själva eller andra människor. Men istället för att antingen kontrollera eller kväva våra känslor, kan vi lära oss att rymma dem och känna dem fullt ut. När vi ger utrymme åt detta tillåter vi oss att känna oss sårade eller sårbara utan att omedelbart få ett utbrott och bli arga; det tillåter oss att känna att vi är beroende, utan att vi klamrar oss fast vid en annan person. Detta innebär att verkligen erkänna att vi faktiskt är beroende.
Vi lär oss att behålla våra relationer och vi lär oss underhålla relationer som är i gott skick, därför att vi erkänner för oss själva hur mycket vi behöver dem. Vi vårdar andra för vår skull lika mycket som för deras skull. (Sid 108-109.)
