John Peacock har praktiserat buddhism i nära fyrtio år. Han började i den tibetanska gelugpatraditionen i Indien och studerade därefter theravadabuddhism på Sri Lanka. Han har undervisat om buddhism vid Bristols universitet. För närvarande är han ”Associate Director” vid Oxford Mindfulness Centre och undervisar på Oxfords universitet. Han undervisar även med jämna mellanrum vid retreatcentret Gaia House (…vars hemsida gav denna information…).
John Peacock nämner att många buddhistiska traditioner egentligen inte erbjuder verklig frihet att tänka självständigt och fritt, trots att de inte sällan hävdar att det är just det de vill och gör. Hans egen erfarenhet av detta kommer bland annat från att ha praktiserat i den tibetanska gelugpatraditionen. I intervjuklippet ovan talar Peacock främst om sekulär buddhism som förhållningssätt, om att det handlar om att känna sig fri att tänka nytt i förhållande till palikanon, de äldsta buddhistiska texterna som finns bevarade. Peacock pekar på den spännande möjligheten att göra nytolkningar av dessa texter - tolkningar som kan göras lika rimliga som de tolkningar etablerade buddhistiska traditioner av olika slag erbjuder. Vidare talar han om vikten av att göra tolkningsarbetet utifrån den tid vi lever i. Hans motiv lär vara att skapa en utmanande praktik utifrån historiens landvinningar och utifrån vår samtids specifika förhållanden och dilemman. (https://www.youtube.com/watch?v=q2xUoBpkVps) Etymologiskt sett härrör begreppet 'sekulär' - 'secular' på engelska - från latinets saeculum, som just betyder något i stil med 'denna tidsålder' eller 'denna' generation'.
Nu är sekulär buddhism mer än ett förhållningssätt. Sekulär buddhism har etablerat sig som en egen tradition. Spåren av det förhållningssätt som Peacock talar om utgör idag redan en egen diskurs, ja kanske rent av flera. För mig är Stephen Batchelor den som tydligast formulerat en filosofi kopplad till uttrycket 'sekulär buddhism'. Jag är intresserad av att lära känna dessa tankegångar, både i teori och praktik, men inte utan att känna mig fri att tolka och tänka nytt utifrån mina specifika utgångspunkter. Förhållningssättet kan inte begränsas enbart till palikanon, utan bör rimligen tillämpas även i förhållande till sekulär buddhism. Peacock skulle säkert inte vara sen att instämma.
"Om sekulär buddhism ska bli mer än bara den aktuellaste och senaste myten som utger sig för att göra upp med äldre myter, behöver den även vända blickarna mot sin egen historia, självbild och agenda", skriver Akincano M. Weber i sin artikel Secular Buddhism: New vision or yet another of the myths it claims to cure? (Insight Journal, 2013.) Sammantaget bör alltså en plats för sekulär buddhism vara formad för att skapa tilltro till personers eget omdöme, ett rum med uppmaning att tänka och handla självständigt tillsammans med andra. I linje med Weber bör ett sådant rum även vara inrättat för att kritiskt studera sin egen traditions uppkomst, antaganden och intressen.
Mattis, juni 2015
I ett annat inlägg förklarar jag svenskars ofta sekulära tolkning av buddhism ur ett idéhistoriskt perspektiv med hjälp av religionshistorikern David Thurfjells perspektiv (läs gärna genom att klicka här).
Stephen Batchelor om 'sekulär buddhism':
