föreställningsförmågans roll i den åttafaldiga vägen

 

Ur en föreläsning av Stephen Batchelor med namnet "Faith and imagination in uncertain times" upplagd av Buddha Talk Hamburg: Buddhistische Akademie Berlin Brandenburg via Zoom den 28:e januari 2021.

'Föreställningsförmåga' eller 'fantasi' brukar inte tas med då man talar om den åttafaldiga vägen. På engelska brukar man traditionellt ta upp "right view", "right intention", "right speach", "right action" och så vidare. Jag har alltid varit förbryllad av det andra ledet, dvs "right intention", ibland översatt som "right thought". Så du har [alltså vanligtvis] med andra ord först 'perspektiv' och sedan 'intention' eller 'tanke'. 

Problemet är att det finns två mycket vanliga ord på pali och på sanskrit, ett för 'intention' och ett för 'tanke' - cetanã är ordet för 'intention' och vitakka (pali)/vitarka (sanskrit) är ordet för 'tanke' - men inga av dessa används i talet om den åttafaldiga vägen. I det andra ledet i den åttafaldiga vägen har vi [istället] sankappa (pali), inte cetanã, inte vitakka, inte intention, inte tanke, utan sankappa. 

Sankappa är ett ord som inte förekommer särskilt ofta i pali-texterna. I huvudsak dyker det upp endast i den åttafaldiga vägen och där blir ordet behandlat som synonym för 'intention'. Det finner jag suspekt. Vad betyder sankappa ordagrant? San skapar intensifiering, det förstärker. Kappa är från verbet kappeti. Enligt pali-lexikonet betyder kappeti 'att skapa', 'att bygga', 'att konstruera', 'att arrangera', 'att förbereda', eller 'att beställa' ("to order" [eng.]). Intention och tanke nämns inte här!

Sankappa är nära relaterat till ett annat ord, nämligen vikappa (pali)/ vikalpa (sanskrit), vilket faktiskt ofta översätts med "to imagine" [eng.], 'att förställa sig'. Min känsla är att sankappa därför handlar mer om 'föreställningsförmåga' - om hur vi förställer oss, hur vi konstruerar, hur vi utvecklar en idé om vad vi kan göra - än om 'motivation'. 'Motivation' kan måhända vara en del av det, men jag tror att sankappa försöker säga oss mer om föreställningsförmågans kraft. 

Och denna föreställningsförmåga [som det talas om här] uppkommer ur det perspektiv som levandegör medelvägen, den uppstår i ett icke-reaktivt utrymme, ur nirvana. [...] Vilket innebär att släppa taget om ytterligheterna i 'det är så' och 'det är inte så', eller om rätt och fel. Det upphäver våra begär och rädslor, våra mönster om vad som lockar och väcker motvilja, i alla för ögonblicket. Det frigör dig därför så att du bättre kan svara på livssituationer på ett annat sätt. Så föreställningsförmågan blir frigjord genom ett perspektiv på livet som innebär 'släpp taget' om det som i grunden är dualism, binärt tänkande, 'är' och 'är inte'.

Det är lite som i idén om "negative capability" som vi finner hos den engelska poeten John Keats. Detta perspektiv är en slags "negative capability", en förmåga till negation. Frånvaron av vissa fixeringar, rädslor och åsikter, där en person är förmögen att vila i osäkerhet, mysterier och tvivel, utan att irriterat sträcka sig efter fakta, svar och anledningar. För Keats är detta det kreativa sinnelaget hos en konstnär och han har särskilt Shakespeare i åtanke.

Så den åttafaldiga vägen framträder ur en förmåga till negation, en förmåga där våra fixeringar, vår motvilja, eller förvirring tillfälligtvis frigjorts. Det är det som [verkligen] möjliggör att vi kan använda oss av vår föreställningsförmåga. Det är det som ger vår fantasi näring [och kraft]. 

[...] Föreställningsförmåga är lika viktigt för det etiska livet som det är för det artistiska eller kreativa livet...

(https://www.youtube.com/watch?v=APdIOV1RnrQ&t=3529s)(56:05 - 1:02:46. Min översättning.)

Lite längre in i föreläsningen får Batchelor en fråga om hur mycket verklighet det finns i fantasin. Frågan är kopplad till föreställningen att det är i verkligheten man är om man befinner sig i nuet, inte i fantasin. Batchelor svarar:

Det är en fråga jag ofta får, vilket visar i vilken utsträckning som föreställningsförmågan fått dåligt rykte inom buddhism. Föreställningsförmågan associeras med fantasi, med att drömma, med att det bara dyker upp saker i ditt huvud, detta anses vara föreställningsförmåga, vilket naturligtvis är en aspekt av den. Föreställningsförmåga är inte nödvändigtvis en bra sak, men det är inte heller någon av de andra delarna i den åttafaldiga vägen. Tal, uppehälle, mindfulness; de kan alla utövas skickligt eller oskickligt (klokt eller oklokt). Detsamma gäller även i fallet med föreställningsförmåga; den kan användas oskickligt (oklokt) om det enda du gör i meditation är att fantisera. Men vad skulle då skickligt (klokt) utövande av föreställningsförmågan vara? Det är en fråga jag tror vi måste utforska.

(1:15.15 - 1:16:13. Min översättning.)

Någon frågar vad som är skillnaden mellan vad vi kallar dröm och det vi kallar verklighet ur buddhistisk synvinkel. Batchelor svarar:

Den stora skillnaden är att drömmar är subjektiva. Och verklighet är något vi delar med andra. Det är en väsentlig synpunkt för vi ska komma ihåg att Buddha talade om att vakna, om uppvaknande. Med andra ord är metaforen han använde för sin erfarenhet den om att vara vaken, om att vakna upp. Och vad är det du vaknar upp från? Du vaknar från en dröm. Du vaknar ur en djup sömn. Metaforiskt talat.

Drömmar är vad du har varje natt och där finns det en verklighet som pågår i din dröm, men du är den ende som erfar den. Det är inget du delar med någon annan. Inte heller med de andra figurerna i din dröm. Om du har en dröm om din mamma är hon inte medveten om din dröm, hon är inte där. Allt pågår i dina inre processer i din hjärna. När du vaknar från en dröm befinner du dig i vad vi kallar verklighet och ett av de mest centrala kännetecknen på det vi kallar verklighet är att vi delar den verkligheten. Vi blir varse oss själva i relation till världen, vilken också bevittnas av andra människor och andra former av liv som ser, hör, luktar, smakar, känner den. Vi möter andra människor, djur och fåglar som inte bara är min fantasis påfund. 

Det är varelser som har sin egen självständighet och autonomi, och de kan påverka mitt liv på oförutsägbara sätt och jag är då kallad att svara. Så jag tycker att det finns en mycket väsentlig skillnad mellan drömmar och så kallat verkligheten. Du behöver inte [tillägget] "så kallat": drömmar och verklighet. Tyvärr finns det buddhistiska och hinduistiska läror som säger att världen är som en dröm. Vi är benägna att ta det alltför bokstavligt och tänker att världen bara är en illusion. Buddha sade aldrig att världen är en illusion. Vid några tillfällen sade han att den är likt en illusion, likt en dröm. 

(1:21:25 - 1:24:22. Min översättning.)

Se även: Keats "negative capability"

(I palikanon finner vi maggasamyutta sutta - SN 45:8 - där den åttafaldiga vägen beskrivs.)

"The Buddha said that the world is suñño (void) but there´s still a world." 

(Santikaro Bhikkhu, editor of Buddhadãsas book Heartwood of the Buddha tree, 2014, page xxx.)

Schopenhauersk buddhism

Är det inte en bakvänd ekvation att

sätta hälsa först för att sedan avvisa 

väsentliga delar i det vi kallar 'liv'?

Är det inte självmotsägande att ha 

'blomstrande liv' som mål med

 'avstå livet' som medel?

Vänd dig bort, ok men vänd dig vart?

storartat tvivel

 

Hardcore Zen har lagt upp ett samtal mellan Brad Warner och Stephen Batchelor på youtube (upplagt 2021-02-21). Här är ett utdrag där Batchelor återigen förklarar vilken roll frågan 'Vad är detta?' spelar i hans praktik och liv. 

- Jag förblev vid min fråga 'Vad är detta?' under hela den tid då jag tränade [i ett koreanskt zenkloster]. Det var allt jag ständigt frågade mig; Vad är detta? Det fungerar så här...det första du behöver göra är att bränna ut (överhetta) vanan att komma med svar. När du börjar ställa dig frågan kommer ditt sinne så klart att producera en massa passande enigmatiska zentypiska svar. Du finner ditt sinne aktivt; ah vad betyder det, vad betyder det? Men vid en viss punkt ger du upp. Du släpper det. Ditt sinne blir liksom utbränt och överhettat i att hålla på med detta.  Därefter kommer du att vila i förnimmelsen av tvivel, det storartade tvivlet. Det storartade tvivlet är förnimmelsen av frågande. Det ligger nära vad Aristoteles sade om förundran. Han sade: Filosofins ursprung är förundran och känslan av förundran är vad som gör en persons liv filosofiskt. Du finner det i Platons dialog Theaitetos. Det här ligger väldigt nära det.

Skillnaden är att det förs fram i en kontemplativ disciplin. Det vill säga att när du sitter i meditation eller när du utövar gående, gör du dig mer och mer medveten och varse om hur det känns att förundras, om hur frågande känns. Ibland ombads vi att koncentrera oss på hur detta känns i magtrakten, så att du tar dig ut ur huvudet och in i magen för att göra magen till centret där frågandet utgår.

Idén om att du en dag kommer att komma med ett svar som får din zenmästare att säga 'Bra gjort Stephen, du har förstått', sådana föreställningar fanns inte på kartan. Poängen var att lära sig att på ett känslomässigt plan och på ett förkroppsligat sätt värdesätta frågandet om vad det betyder att leva, samt att förbli i frågandet utan känslan av att du måste komma fram till någon form av svar.

- Det är verkligen intressant. Det låter som... jag har läste en hel del om advaita vedanta-traditionen den senaste tiden och Ramana Maharshi [hinduiskt helgon som levde mellan 1879 och 1950] som du säkert känner till, han har sin fråga: 'Vem är jag?' Och Dogen har sin Genjōkōan, som du säkert också känner till. [...]

- Om du läser Ramanas verk... han har redan svaret. Svaret är: 'Du är inte din kropp. Du är inte ditt medvetande. Du är Atman, i grund och botten Gud'. Som jag ser det är det riggat redan från början, 'it´s a set-up'. Han har redan en idé om vad du ska komma fram till. Ska jag vara ärlig så hade faktiskt min zenlärare i Korea det också, det vill säga en klar idé om vad vi skulle komma fram till: förstå den sanna naturen i shin [jap. för sinne], "the true nature of mind". Jag kände mig aldrig bekväm med det. 

Det fanns ett antagande om hur det upplysta sinnelaget kommer vara om du når det och om hur det skulle kunna bekräftas att du nått det. Sådant intresserade mig aldrig. Jag antar att jag i mitt frågande på många sätt var inspirerad av madhyamaka-filosofin, av Nāgārjuna. Du vet, verkligen djupborra och fråga 'Vad i hela friden är detta liv, dess natur, det som utgör detta, 'What is this stoff?' Sedan var jag även inspirerad av Heidegger [...]. Han har en bok som heter Introduction to metaphysics. Den inleds med frågan 'Varför finns det något, snarare än ingenting alls?' Frågan går i själva verket ända tillbaks till Leibniz, ja det är förmodligen till och med ett eko av Platon. För mig är det den stora frågan. När jag läste den för första gången pirrande det i hela kroppen. För mig är det detta som är 'storartat tvivel'.

 

(16:13 - 21:15. Min översättning.)

InsightLA Meditation har lagt upp en föreläsning av Batchelor på youtube där han talar om sin bok 'The art of solitude'. Föreläsningen sändes live den 12e mars 2020. I denna sade han så här om tvivel och förundran.

När du frågar 'vad är detta?' kommer du märka - särskilt i början - att ditt sinne vill greppa något, att ditt sinne inte gillar ovisshet och grundlöshet. Det upplevs en aning skrämmande. Istället för att fylla i tomrummet med något som svarar på frågan, för det är det som brukar hända: 'Vad är det detta?' 'Det är verkligheten som vecklar ut sig' [intalar man sig exempelvis som svar], men detta är i grund och botten en åsikt, ett sätt att se det, ett perspektiv, fakta eller resonerande; vi försöker förklara bort istället för att ha modet och beslutsamheten att stanna med frågan. Det som händer i zenpraktik är att ditt sinne ger upp efter ett tag eftersom frågan är en omöjlig fråga. Syftet är inte att den ska leda oss till ett svar där vi blir "upplysta". Syftet är att om och om igen fördjupa vår förmåga att förundras och att fråga.

(Batchelor, Stephen. https://www.youtube.com/watch?v=qxoKU8uo2OU&t=3379s. 47:15 - 48:30. Min översättning.)