Beck började utöva zen i fyrtioårsåldern i mitten på sextiotalet. 1983 var hon med och skapade ett zencenter i San Diego där hon var zenlärare fram till 2006. Enligt wikipedia var skapandet av detta zencenter ett sätt att bryta med sin lärare Taizan Maezumi Roshi, vars alkoholism och sexuella relationer med sina elever hade lett till kontroverser.
2006 tog Beck även avstånd från två av sina ordinerade elever, samt centret i San Diego och förklarade att hon inte längre tyckte att centret förmådde representera hennes undervisning. Hon flyttade därefter till Prescott, Arizona där hon fortsatte att undervisa fram till 2010. Hon dog 94 år gammal 2011.
Förutom centret i San Diego skapade hon Ordinary Mind Zen School 1995, som är ett nätverk av oberoende zencenters. På hemsidan till ett av dessa - Ordinary Mind Zendo i New York - kan man idag läsa att "en av hennes stora förtjänster var att hon inte försökte klona sig själv. Hon lät sina elever och arvtagare bearbeta hennes undervisning och utveckla sina egna olikartade riktningar" (min översättning). Samtidigt har Barry Magid, som utåt sett är den mest tongivande zenläraren i Ordinary Mind Zendo, uttryckt sig kritiskt till Becks avståndstagande gentemot sina två tidigare elever 2006 och hennes tillbakadragande av dessa två ordinationer (se här).
Inom japansk zen brukar man räkna med två traditioner: rinzai- och sototraditionen. Beck hade lärare som verkade inom båda traditionerna och hennes undervisning hade därför inslag från båda traditionerna. Därtill kan man hävda att hon satte sin egen personliga prägel på zen, dels utifrån sitt intresse för psykologi och dels utifrån erfarenheterna hon hade av att hennes egen lärare kom till korta (se ovan).
Att döma av Becks bok Everyday Zen kännetecknas hennes undervisning av en icke-forcerad strävan att odla en successiv öppenhet för sådant vi finner smärtande och för sådana punkter som gör oss sårbara. Hon förespråkar ett brett fokus i meditation, där vi tillåter vårt fokus växla med lyhördhet för det som uppstår i och utanför kroppen, med öppenhet för de tankar och känslor som framträder under meditation. Detta i kontrast till ett smalare objekt- eller målinriktat fokus där vi avskärmar oss från vårt tanke- och känsloliv.
I förordet till boken Everyday Zen skriver Steve Smith att "Joko är skeptisk till muskulösa ansträngningar för att övermanna ens motstånd och finna genvägar till frälsning. Hon förespråkar en långsammare men hälsosammare och mer ansvarstagande utveckling av hela personligheten, där psykologiska svårigheter antas snarare än förbises" (sidan vii). Beck säger exempelvis: "Jag är skeptisk till forcerad utövning; att forcera fram klarhet alltför snabbt skapar bara ännu fler problem" (sid 167) och "praktik är inte att häva sig mot något annat" (sid 223. Min översättning).
Däremot kan man säkert uppleva Becks tilltal som rättframt och ibland snudd på burdust. Kännetecknande för hennes ordval är inte: 'mjukt', 'skönt', 'njutbart', eller 'sött, nätt och vackert'. Man möts heller inte av någon kampanj stöpt i en mindfulnessanda av den behagfulla sorten. Å andra sidan finns det en marknad och nisch för allt. Hon lär av boken att döma i alla fall inte ha curlat sina elever. Istället verkar hon ha ansträngt sig för att konfrontera högtflygande ideal och mysiga föreställningar om meditation.
Min förhoppning är att Becks tankar och anvisningar som jag sammanställt nedan kan vara användbara och tänkvärda att läsa, en del kanske kan tjäna som tankeväckande provokationer, andra som gångbara utgångspunkter för eget utövande. Min intention är även att ge läsaren ett hum om vad som karaktäriserar Becks personligt präglade variant av zen.
Boken Everyday Zen baseras på inspelade muntliga framföranden som Beck höll i samband med meditationspass. Dessa har sedan redigerats något för att passa textformatet, men den muntliga karaktären är bibehållen och det kan vara ett skäl till att saker och ting ibland blir något flyktigt och grovt uttryckt. Jag har valt ut meningar och textstycken som har talat till mig på något sätt och lämnat andra partier åt glömskan. Mina utdrag är oftast så korta och sparsmakade att de kräver läsarens vidaretolkning. Poängen är inte alltid utsagd och slutledningen lämnas då till läsaren att forma. Vidare blir Becks zen vinklad av mig, inte enbart av den anledning att det är jag som står för översättningen, utan även för att jag valt ut det som just jag tyckte var värt att återkomma till. Siffrorna är sidoangivelser.
3.
Min hund oroar sig inte över meningen med livet.
4.
De flesta människor som kommer till zencentret tror inte att en Cadillac kommer att göra susen, men de tror att upplysning kommer att göra det. De har funnit en ny kaka, ett nytt 'om bara'.
5.
[...] när vi väl ser att livet kan levas mer öppet och glädjerikt [joyful] än vad vi någonsin kunde tro var möjligt, vill vi praktisera.
8.
Där finns den faktiska uppgiften som vi tar oss an, och sedan finns där alla de överväganden som vi har om denna uppgift.
11.
Detta pågår konstant: snurr, snurr, snurr, försöker alltid skapa livet så att det ska bli behagligt, så det ska göra oss trygga och säkra, så att vi mår bra.
12.
När jag driver iväg från nuet lyssnar jag till trafiken. Jag ser till att där inte finns något som jag missar.
13.
När du sitter, förvänta dig inte att bli ädel.
13.
Vi ser vad vi är: våra ansträngningar att se bra ut, att vara först, eller att vara sist.
13.
Vårt utövande har inget att göra med, 'jag bör vara god, jag bör vara fin, jag bör vara detta...eller det där. Jag är vad jag är just nu. Och just det tillståndet att vara på är Buddha.
13.
För att utöva denna praktik, måste vi ge upp vårt hopp. [...] Jag menar inte att vi ska överge våra ansträngningar.
27
Var specifik i ditt etiketterande: inte bara 'tänker, tänker' eller 'oroar mig, oroar mig', utan ett specifikt etiketterande. Till exempel: 'har en tanke om att hon är väldigt bestämmande', 'har en tanke om att hon är väldigt orättvis mot mig', 'har en tanke om att jag aldrig gör något rätt'. Var specifik. Och om tankarna tumlar iväg så snabbt att du inte kan registrera något annat än förvirring, så etikettera den diffusa oredan 'förvirring'. Men om du envisas med försöken att finna en åtskild tanke kommer du förr eller senare lyckas.
När vi praktiserar på detta vis lär vi känna oss själva, hur våra liv fungerar, vad vi gör med dem. Om vi upptäcker att vissa tankar dyker upp hundratals gånger, vet vi något om oss själva som vi inte visste tidigare. Kanske tänker vi oavbrutet på det förflutna, eller på framtiden. Några människor tänker hela tiden på saker som ska hända, några tänker hela tiden på andra människor. En del människor tänker alltid på sig själva. En del människors tankar är nästan uteslutande värdeomdömen om hur andra är. Inte förrän vi har etiketterat i fyra fem års tid känner vi oss själva särskilt väl. När vi etiketterar tankar precist och omsorgsfullt, vad händer då med dem? De börjar tona ut. Vi behöver inte tvinga oss själva för att bli av med dem. När de tonat ut återvänder vi till vårt erfarande av kroppen och vår andning, om och om igen. Jag kan inte nog betona att vi inte gör detta bara tre gånger, utan vi gör det tiotusen gånger; och när vi gör det transformeras våra liv.
30.
När vi 'märker en tanke' [här i betydelsen 'sammanfattar och återspeglar en tanke i ett slags namngivande av den; ett slags etiketterande'] tar vi ett steg tillbaka i förhållande till den, vi lösgör vår identifikation med den. Det är en hel världs skillnad mellan att säga 'hon är omöjlig' och 'har en tanke om att hon är omöjlig'.
38.
På retreats blir våra sinnen klara och stillsamma - men låt någon dyka upp som kritiserar oss!
40.
Vilka är några av de sätt med vilka vi undviker att betala priset? Det främsta är våra ständiga ovilja att bära vårt eget lidande.
42.
Vi försöker ständigt ändra vårt liv från olyckligt till lyckligt. Eller vi kanske säger att vi önskar gå från ett besvärligt och ansträngande liv till ett lyckligt liv. Men detta rör sig inte om samma sak: att gå från att vara olycklig till att vara lycklig, är inte detsamma som att gå från kämpiga ansträngningar till glädje [joy].
44.
...för dem av oss som är tålmodiga och beslutsamma i vårt utövande ökar glädjen [joy], ökar friden, ökar förmågan att leva ett välgörande och inkännande liv.
53.
Kvaliteten på vårt utövande reflekteras alltid i den kvalitet vårt liv har. Om vi verkligen praktiserar kommer det att göra skillnad med tiden. Nu är emellertid en av illusionerna vi kan ha om vårt utövande att vår praktik kommer att göra saker och ting bekvämare, klarare, enklare, mer stillsamt. Inget kan vara längre från sanningen.
54.
Naturligtvis är det som vi har täckt över det som vi inte vill veta om oss själva.
54.
Det finns tillfällen då locket kommer av och allt som vi inte ville se om oss själva kokar upp - och istället för att känna oss bättre känner vi oss sämre.
54.
Så illusionen vi har om att praktiken alltid ska vara fridfull och älskvärd är helt enkelt inte sann.
57.
Anta att vi är ute på en på en sjö och det är lite dimmigt - inte alltför dimmigt, men en aning dimmigt - och vi ror nöjt i vår lille båt. Och då plötsligt, ut ur dimman kommer en annan roddbåt och den kommer rakt emot oss. Och...bang! För en sekund är vi verkligen förbannade - vad gör galningen? Jag målade nyss min båt! Och här kommer han - bang - rakt in i den. Då plötsligt ser vi att roddbåten är tom. Vad händer med vår ilska?
59.
Medan vår praktik blir mer sofistikerad börjar vi känna av våra enorma otillräckligheter, vår enorma grymhet. Vi ser de saker i livet som vi inte är beredda att ta hand om, sådant vi inte kan låta vara, sådant vi hatar, sådant vi bara inte kan med. Och om vi praktiserar en längre tid uppstår det en sorg i detta. Men vad vi misslyckas med att se är området där praktiken växer - området där vi kan ha medlidande för livet, bara för att det är som det är.
66
Ett liv levt utan hopp
är ett fridfullt, glädjerikt
och medkännande liv.
66
Vi hoppas på framgång.
Vi hoppas på hälsa.
Vi hoppas på upplysning.
73.
Ständigt måste vi praktisera att komma närmre och närmre att erfara vår smärta, vår besvikelse, våra splittrade förhoppningar, våra sönderslagna bilder.
79.
Så allt detta med sökandet börjar överges och istället för sökande börjar vi se att praktiserande inte är ett sökande. Praktik är att vara med det som motiverar sökandet, vilket är ängslan och nöd.
79.
Folk säger till mig, 'Jag har inte tid för min praktik denna termin, Joko, jag är för upptagen. När jag har mer tid kommer jag tillbaka till min praktik.' Det visar ingen förståelse för vad praktik är. Praktik är att vara alltför upptagen, att ha bråttom - helt enkelt erfara det.
80.
Elev: Praktik är att lära sig att vara helt och hållet i det närvarande, i vad vi nu än kallar 'nu'. Det är att lära sig att vara här, att vara nu.
Joko: Problemet är att de flesta av oss tolkar nuet på ett nätt och sött sätt. 'Lära sig att vara i nuet' låter underbart. Men om någon nyligen berättade för mig: 'Presentationen som du gav nyss var förfärlig, Joko', då vill jag inte vara i det nuet. Ingen vill uppleva förödmjukelse.
85.
Låt oss ta en typisk tanke som exempel, en sådan vi alla har: 'Bill gör mig sjuk'. Redan har vi då 'mig' och 'Bill' och denna upplevelse av att må dåligt, denna affekt. Vi har 'mig' och 'Bill' och 'illamåendet'. Allt är helt utspritt. Just nu har jag skapat 'mig', jag har skapat 'Bill' och ur detta skapas på något sätt 'upprördhet'.
Låt oss istället säga: 'Mig/Bill/sjuk'. Allt ett. 'MigBillsjuk'. Enkom upplevelsen som den är just nu.
105.
På sätt och vis sitter vi utan syfte; det är en sida av utövandet. Men den andra sidan är att vi vill bli fria från lidande. Så en avgörande punkt i vårt utövande är att förstå vad lidande är.
110.
Suzuki Roshi sade: 'Avsägelse är inte att ge upp sakerna i denna värld, utan att acceptera att de passerar.' Allting är obeständigt; förr eller senare försvinner allt bort. Avsägelse är ett tillstånd av obundenhet, accepterande av detta att ting passerar. Obeständighet är i själva verket bara ett annat namn för perfektion.
115.
Att något är okej, betyder inte att jag ej skriker, eller gråter, eller protesterar, eller hatar det.
116.
Nyckeln är inte att lära sig att dö modigt, utan att lära sig att inte behöva dö modigt.
117.
Ett sätt att utvärdera vårt utövande är att undersöka huruvida livet är mer och mer okej för oss.
117.
Under tiden som vi sitter igenom [sådant vi upplever jobbigt] ökar en förståelse sakta: 'Ja jag går igenom detta och jag gillar det inte - önskar jag kunde springa ut - och på något sätt är det ok'. Det är sådant som tilltar [när vi sitter].
117.
Det betyder inte att du aldrig är upprörd, men där finns en bas där allt i livet finner vila, så vad du än kan tänkas svara; 'det är okej'.
126.
Istället för att tala om en separat observatör [ett vittne], borde vi säga att där finns endast 'observerande'. Där finns ingen som hör, där finns endast hörande. Där finns ingen som ser, där finns bara seende.
126.
Den väg jag funnit mest effektiv är att öka observatörens [vittnets] kraft. När helst vi blir upprörda har vi förlorat det. Vi kan inte bli upprörda om vi observerar, eftersom observatören aldrig blir upprörd.
126.
Målet med utövandet är att öka det opersonliga utrymmet. Även om det låter kallt - och som utövande är det kallt - producerar det inte känslokalla personer.
134.
På det stora hela ser vi på livet i termer av två frågor: 'Kommer jag få ut något av detta?' eller 'Kommer detta skada mig?'
139.
Efter att vi suttit ett tag uppstår: 'Jag vill inte göra detta! Jag vill inte alls göra detta!' Men det är en del i utövandet också!
145.
Att ändra sig från att vara självisk och girig till att försöka att inte vara på detta sätt, är som att ta ner alla gulbruna och fula bilder i ditt rum och sätta upp fina bilder. Om det rummet är en fängelsecell har du ändrat utsmyckningen och det ser lite bättre ut; men friheten som du vill ha är inte där; du är fortfarande fånge i samma rum. Att ändra bilderna på väggen från girighet, ilska och okunnighet till ideal (om att vi inte ska vara giriga, arga eller okunniga) förbättrar kanske utsmyckningen - men lämnar oss utan frihet.
146.
Vi gör detta genom att bli vittnet. Istället för att säga 'jag ska inte vara otålig', observerar vi oss själva när vi är otåliga. Vi tar ett steg tillbaka och iakttar. Vi betraktar otålighetens verklighet. Verkligheten är verkligen inte en mental bild där vi är trevliga och tålmodiga; genom att skapa den bilden skyler vi bara över irritationen och ilskan, och de kommer titta fram senare. Vad är det verkliga i varje ögonblick av irritation, eller då vi är otåliga, svartsjuka eller deprimerade? När vi går tillväga på detta sätt - vilket innebär att verkligen observera vårt tanke- och känsloliv - ser vi att det hela tiden snurrar drömmar om hur vi borde och inte borde vara, eller om hur någon annan borde eller inte borde vara; om hur vi varit i det förflutna, och om hur vi kommer att vara i framtiden; om hur vi kan arrangera saker och ting så att vi kan få det vi har begär om.
När vi tar ett steg tillbaka och blir ett tålmodigt och ihärdigt vittne börjar vi...
151.
Den första dagen under en sesshin handlar helt om den första listan; sinnet som rusar med alla problem som pågår i våra liv, våra begär, våra frustrationer; allt i förening med den första dagens trötthet och ofta med en del fysisk obekvämhet. Alla våra älsklings idéer är förolämpade under en sesshin.
158.
Vi vill ha den sterila tillfredsställelsen i att vältra oss i 'jag har rätt'. Det är naturligtvis en fattig tillfredsställelse, men trots det nöjer vi oss vanligtvis med ett förminskat liv hellre än att erfara livet som det är när det verkar smärtsamt och motbjudande.
161.
Suzuki Roshi sade en gång: 'Var inte säker på att du vill bli upplyst. Sett från den punkt där du står skulle det vara väldigt tråkigt.
168.
Istället för att försöka reda ut förvirringen eller nervositeten kan vi komma fram till ett annan punkt där vi frågar oss: 'hur känns förvirringen?' och vi kommer tillbaka till kroppen och dess förnimmelser, följer följsamt tankarna som flyter runt.
175.
Daglig zazen är grundläggande; men eftersom vi är så envisa brukar vi vanligtvis behöva långa sittningars press för att se vad vi klamrar oss fast vid. Att sitta en lång sesshin är ett hårt slag mot våra hopp och drömmar, mot upplysningens hinder. Och att säga att där inte finns hopp är inte alls pessimistiskt.
187.
Den slutliga scenen för mänskligt liv är inte att undersöka och analysera självet, att upptäcka hur det tickar; den slutliga scenen är att ta ut vårt liv på gatan där det kan fungera till fullo.
188.
Men vi gör oss aldrig av med ett fasthållande genom att säga att det måste försvinna. Endast då vi vinner medvetenhet om dess sanna natur kommer det tyst och omärkligt tyna bort: som ett sandslott med vågor som sköljer över det, det bara slätar ut sig och slutligen - var är det? Vad var det?
Frågan är inte hur vi gör oss av med vårt fastklamrande eller hur vi avsäger oss det; det är det intelligenta i att se dess sanna natur, obeständigt och förbipasserande, tomt. Vi behöver inte bli av med någonting.
188.
Så länge vi har någon form av bild av hur vi borde vara eller hur andra människor borde vara klamrar vi oss fast.
196.
Om vi inte handlar med omsorg vet vi inte vad engagerat åtagande är. Engagerat åtagande är inte något som händer av en slump. Engagerat åtagande är en kapacitet. Och det växer som en muskel växer: genom att bli använd.
206.
Från början till slut är en sesshin utformad att frustrera oss!
206.
Besvikelse är vår sanna vän, vår ofelbara guide; men naturligtvis gillar ingen en sådan vän.
När vi vägrar att arbeta med våra besvikelser, bryter vi mot våra Föreskrifter: hellre än att uppleva besvikelsen tar vi vår tillflykt till ilska, girighet, skvaller, kritiserande. Det är emellertid ögonblicket då vi är besvikelsen som är fruktbart; och om du inte är villig att göra det borde vi åtminstone tillkännage att vi inte vill det. Besvikelsens stund i livet är en ojämförbar gåva som vi får många gånger om dagen om vi är uppmärksamma.
206.
De personer som gör det bästa jobbet i en sesshin är vanligtvis de som inte har suttit så många sesshins. De rutinerade kan undvika en sesshin till och med under tiden då de sitter i en. De vet hur man undviker smärtor i benen så att det inte blir för plågsamt; de kan många subtila trick för att undvika det hela. Eftersom nykomlingar är mindre skickliga träffar sesshin dem hårdare och där finns ofta en iögonfallande förändring.
206.
Ju mer vi är medvetna om våra förväntningar, ju mer ser vi att vår starka längtan handlar om att manipulera livet snarare än att leva det precis som det är. Elever vars praktik börjar mogna är inte arga lika ofta eftersom de ser sina förväntningar, sina begär, före de skapar ilska.
218
Hur skulle du etikettera tankar?
Mmm, 'Har en tanke om Mary...har en tanke om att jag verkligen inte gillar Mary...har en tanke om att jag inte står ut med hennes chefiga sätt att bestämma över alla andra'. Det är så vi tänker, är det inte? Och med tiden, medan vi iakttar våra tankar blir vårt tänkande mer objektivt. Men de flesta personer går längre än att bara ha en tanke om Mary: 'Oj, jag står inte ut med henne; hon gör mig vansinnigt arg'. Nu upplever de känslor. Vad vi behöver lära oss är att se en tanke som en tanke och sen känna kroppens spänningar. Kroppen kommer att bli spänd om du är arg på någon, eller hur? Var just dessa spänningar. Glöm tänkandet vid denna punkt och var bara ilskan, spänningen eller vibrationen. När du gör det försöker du inte förändra din ilska. Du är bara med den, helt och fullt. Då är den förmögen att transformera sig själv. Det är transformation i motsats till förändring - en avgörande skillnad. Religioner försöker alltid att förändra dig som du vet. 'Du är inte en bra flicka; var en bra flicka.' Men här i etiketterandet och erfarandet lär du dig att bli mindre emotionell, mindre fången av varje förbipasserande grej som pågår i ditt huvud.
Ilskan blir lite mindre stark, lite mindre befallande, och vid någon punkt börjar du märka skillnaden. Något som skulle fått dig att studsa av ilska - kan du iaktta. Observatören börjar växa. Och i erfarandet av de kroppsliga spänningarna förtrycker du inte känslorna; du känner dem.
219.
Efter några månader lär jag antagligen säga till folk som kommer till mig för att prata: 'Jag vill att du tar med dig en episod som besvärar dig och berätta för mig hur du ser denna som en del av ditt utövande. Anta att någon skriker åt dig på ett orättvist sätt. Vad är praktiken här? Vi arbetar oss igenom det och nästa vecka gör vi om det med en annan episod.
219.
Detta betyder inte att vi inte vidtar åtgärder och handlar i en situation - det gör vi ofta. Men vi gör det inte med ilska; vi erkänner situationens faktum. Och vi lär oss att handskas med vårt liv utan att våra ego-centrerade känslor styr showen.
220.
Hur utvecklades ditt sätt att undervisa?
Psykologi är ett intresse jag alltid haft, och vid en punkt, hade jag förmodligen läst en väldig mängd och i sittandet började jag se vad jag skulle göra med det.
Vem läste du?
Karen Horney var en, men alla brukliga texter och sakta började jag utveckla en praktik som är klassisk men även terapeutisk - utan att vara terapi. Jag upptäcker att många personer tror: 'Ja du har en stark zenpraktik, men eftersom den inte tar hand om några känslomässiga problem behöver du terapi också'. Jag har stor respekt för terapi, men för de flesta människor - jag talar inte om störda människor - upplever jag att praktiken här kan vara en fullödig väg.
Detta är verkligen en avvikelse från vad du var tränad i.
Många zenpraktiker handlar om att förtrycka - ren koncentration och stänga saker ute. Jag insåg att det du stänger ute är precis det som vänder åter och styr dig. Så jag började försöka få elever att utöva på ett annorlunda sätt och det visade sig vara effektivt.
222.
Många börjar utöva med med många falska övertygelser. Vi börjar alla genom att tänka att något ska korrigera oss och få oss att må bättre och bli bättre beskyddade.
222.
Hur börjar någon (in-)se tomhet [see emptiness]?
Jag tror inte att du ser den? Du måste vara den. Tomhet betyder helt enkelt frånvaro av reaktivitet.
223.
De [folk] tror att det finns något sätt att häva sig till en upplevelse som tomhet. Men praktik är inte att häva sig mot något annat. [...] Jag säger till folk: 'Du kan inte bara gå och söka upp dessa ting. Du måste låta tranformationen [gro och] växa'.
223.
Du talar om och om igen om att stärka observatören, vittnet.
Sanningen är att vi inte vill observera, särskilt inte om vi är upprörda. Vad vill vi göra? Vi vill vara upprörda, eftersom då kvarstår jag som dramats centrum. Om jag observerar försvagar jag den självcentrerade positionen.
224.
Varför tror du att så många människor vänder sig till zen och buddhismen idag [...1998]?
Eftersom folk tror att något eller någon kommer att lindra deras smärta och besvikelse; 'Jag provar zen'. Men det är bara när du förstår varför detta försök är bakvänt som du på allvar kan börja en verklig praktik. Inte att bli av med smärta och besvikelse, utan att placera dig rakt i smärtan och besvikelsen.
225.
Du kan inte sätta stopp för begären med viljeansträngning - det skulle endast vara ytterligare ett ego-projekt - men vi kan praktisera ihärdigt; utan ambition 'om att komma någon vart', men med det enda sanna begäret om att vårt utövande är till fördel, inte bara för oss själva, utan för alla kännande varelser.
