torsdag 9 juni 2022

Siff: 6 vanliga sätt att uppmärksamma tankar


Här är ett utdrag ur meditationsläraren Jason Siffs bok Thoughts are not the enemy - an innotative approach to meditation practice (2014). För översättningen till svenska ansvarar jag. Texten är hämtad från sidorna 62-73:

När man praktiserar meditation med ett ostrukturerat närmandesätt, kommer det skeden då man inte vet vad man ska göra och provar ett strukturerat närmandesätt. Så länge agerandet inte kräver forcering och aggressivitet, såvida det görs experimentellt och inte religiöst, ser jag inga problem med det. Det finns de som experimenterar med andra sätt att bli varse tankar i meditation. Ofta återfinner vi dessa sätt i avsiktsstyrda praktiker folk hört talas om. I moderna meditationspraktiker finner vi på det stora hela taget sex allmänna sätt att uppmärksamma tankar, känslor och mentala tillstånd. Det finns antagligen fler, men följande sex täcker fältet i sådan utsträckning att de kan antas vara gångbara.

1. Notera och rubricera

2. Vittna och observera

3. Följ och spåra en tankekedja bakåt i tiden

4. Fokusera på en tanke eller känsla

5. Analysera tankar och känslor

6. Utforska och gå in i en tanke eller känsla genom att ställa frågor

Jag kommer i det följande att ta upp var och en av dessa avsiktsstyrda praktiker (tekniker) i relation till utövandet av Recollective Awareness Meditation, där dessa praktiker till och från kan komma att utövas oavsiktligt och beroende av hur meditationsprocessen artar sig.


notera och rubricera [synonymer: märka, namnge, etikettera]

När meditationsutövare har svårt att komma ihåg vad som erfarits brukar de ofta ställa frågor till mig om att notera och rubricera sina tankar och känslor. Att notera [en slags inre anteckning] är för mig som att lämna brödsmulor att återuppta i slutet av sittningen, för att bättre minnas vad som pågick. Ibland görs det även som ett sätt att aktivera sig, så att man håller sig vaken och alert under skeden då man håller på att falla i sömn. Andra gånger ses det som ett botemedel, då man under stillsamma tillstånd inte förmår vara tillräckligt uppmärksam eftersom det inte händer så mycket. Behovet av att vara alert och medveten, av att veta vad som pågår, är ofta det bakomliggande motivet då någon föreslår notering och rubricering i meditation.

Mer sällan är anledningen det som lärs ut i Mahasis vipassanametod: att bli varse varje ögonblick. Om en meditationsutövare experimenterar med ögonblicksnoteringar ligger det nära tillhands att han eller hon upplever forcering och aggression i denna form av praktik. En sådan praktik går då stick i stäv med vår strävan att möta sinnet med vänlighet och varsamhet. Därför får denna teknik inget direkt fäste som formell praktik. Det blir bara ett experiment. 

Den huvudsakliga konsekvensen av rubricering av dina tankar och känslor i meditation, av att notera varje enskild känsla och tanke, är att du avbryter processen och på sätt förhindrar varje försök att lära känna dina tankar och känslor så som de framträder på ett naturligt sätt. Därtill är noterandet i sig självt en ny tanke om vad det är du tänker, vilket kan leda till ett aldrig upphörande kommenterande av vad du erfar. 


vittna och observera

Detta kan i sin tur leda till att du identifierar dig med en observerande allvetare. Den allvetande tänker tankar om vad som pågår och antas vara en auktoritet ifråga om vad det är man erfar. Men den allvetandes tankar, känslor, fördomar, värden och trosföreställningar granskas aldrig. Ur denna praktik utvecklas lätt en "priviligierad konnässör", en kännare som aldrig ifrågasätts. Faktum är att ett sådant här 'vittnande medvetande' ofta ses som något fast, bestående, rent, opåverkat, objektivt och därtill begåvat med ett högre vetande. Att ifrågasätta det som påstås och hävdas finns oftast inte på kartan.

När en meditationsutövare kommer till mig med frågor om att uppmärksamma tankar och känslor genom att lösgöra sig från dem och iaktta dem med jämnmodets fördelaktiga blick, behöver jag ofta gå försiktigt fram. När du är ett så klarseende vittne till din upplevelse känns det som om du har uppnått ett optimalt sätt att praktisera mindfulness på. Med detta 'bästa möjliga seende' kan du iaktta dina känslor utan att bli fången av dem; du kan se dina tankar passera som moln på en klarblå himmel; du kan vistas i ett stilla fridfullt tillstånd en längre tid. Så vad är egentligen problemet?

Det finns faktiskt en rad problem med denna form av observerande jämnmod, även om de inte är uppenbara så länge du befinner dig i det. När du är mitt uppe i det är allt nära nog perfekt. När du sedan inte längre är i ett sådant tillstånd, kan mer ordinära sätt komma att kännas otillfredsställande, eller rent av på gränsen till uthärdliga. Det lösgjorda vittnet du erfarit blir det sanna sättet att vara på, medvetandets essens, eller upplysning. Ett begär efter att återgå till detta särskilda sinnestillstånd skapas. Meditation görs till något som ska bana vägen för detta tillstånd och utformas så att man ska kunna stanna där längre. Dina ordinära tankar och känslor, och kanske till och med dina relationer till andra, betraktas i förlängningen som världsliga och triviala i jämförelse. Att vara i detta tillstånd hela tiden, verkligen gå upp i det, ser ut att vara det enda sanna sättet att nå upplysning, uppvaknande, frihet, frid, ja det som många helgon genom historien har talat om som det högsta, oöverträffliga medvetandet. Men är det verkligen det?

Föreställningen om ett observerande medvetande som är frigjort och fristående är en mental konstruktion, vilket betyder att det är ett skapat subjektivt tillstånd. Även detta lär uppstå och passera, för att senare uppstå och försvinna igen. Det som får det att verka bestående är förmodan att det hela tiden existerar någonstans. Men i verkligheten skiljer det sig inte från våra mer världsligt ordinära tankar och känslor. På samma sätt som vi blir arga en timme eller två, på grund av att någon förolämpat oss, har vi perioder då vi iakttar våra upplevelser på ett icke-dömande och oaffekterat sätt. Vart tar våra tankar och känslor vägen när de försvinner? Vi säger antagligen inte att de existerar i evighet någonstans. Men när ett högre observerande medvetande träder tillbaka, antar många som anser sig ha visshet om ett sådant medvetande, att det uppehåller sig någonstans. Vad Buddha uppmanade folk att överväga var huruvida olika former av medvetande uppehåller sig någonstans. Själv ansåg han att de helt enkelt uppkommer när förhållandena är sådana.

Medan jag skriver detta slår det mig att även jag har känslan av att vara fristående i förhållande till mig själv, jag tycks vara medveten om hur mina tankar gestaltar sig. Denna upplevelse är verkligen övertygande. Det är som att uppleva ett själv eller en själ, eller rent av närvaron av Gud. Man kan inte med hjälp av logik (eller grundliga referenser) möta upp styrkan som denna känsla utövar på oss. När jag är en vittnande objektiv iakttagare känns denna position så verklig att jag inte kan tänka mig denna som en av mig konstruerad föreställning. Det är så det upplevs.

Om vi emellertid återgår till den praktiska sidan av att observera tankar. Att frambringa iakttagaren eller vittnet till dina tankar kan mycket väl hjälpa dig att identifiera vissa tankar som du annars inte hade sett för att du var så uppe i dem. Ur denna synvinkel liknar detta då du i andra sammanhang pausar en stund och tänker tillbaka på vad du nyss tänkt, men med skillnaden att distanserandet från det du tänker sker i större utsträckning medan du tänker snarare än efteråt. Men vänligen överväg om inte 'distanserandet medan allt pågår' i själva verket också är ett reflekterande över det som redan tänkts, bara det att det sker med kortare intervaller än vad det brukar.


följa och spåra en tankekedja bakåt i tiden

Detta leder mig vidare till strategin att 'spåra tankar bakåt i tiden till något slags ursprung eller utlösande orsak'. Ursprunget antas i meditationssammanhang ofta vara den inledande punkt då du kom i kontakt med något som gjorde att en hel tankekedja uppstod.  

Men ursprunget antas även ofta vara antingen ett 'rent sinnestillstånd som ännu inte fläckats ner av några tankar', eller 'självaste platsen där tankar blir till'.  Att spåra dina tankar tillbaka till detta ursprung blir då en övning som handlar om att finna källan till tankarna, inte om att förstå dina tankar. Med endera av dessa två synsätt i bakhuvudet (antingen tron på ett rent oförmedlat sinnesintryck eller tron på en händelse då tankarna ursprungligen uppstod ur tomhet) blir du i din undersökning av tankarnas natur benägen att identifiera tankarna med något som föregick dem och som således var tomt på tankar. Detta är inte övningar som leder till större medvetenhet om vårt tänkande, utan snarare försök att överskrida våra tankar genom att se deras ursprung i något som inte består av tankar. 

Den moderna psykologins idé om att finna vad som utlöste en viss tankekedja brukar involvera ett återerinrande av varje tanke i den följd de uppstod, tills du kommer till den punkt där de sattes igång. Detta är en övning där du gör dig medveten om dina tankar i efterhand, precis som i fallet med Recollective Awareness Meditation. Skillnaden är emellertid att när du följer din tankekedja tillbaka till vad som utlöste den, så är tillvägagångssättet att se hur en tanke ledde till en annan. Vanligtvis leder en tanke till en annan genom association. Exempelvis så här: "Jag satt och mediterade i min meditationsgrupp och hörde någon hosta. Jag undrade med ens hur nära denna person jag satt. Sedan undrade jag vem det var. Att döma av hur det lät var det troligen en man. Mannen jag föreställde mig var en medelålders man som påminde mig om min bror. Min brors ansikte kom till mig imeditationen. Han såg ledsen ut. Jag kom att tänka på hur besviken jag gjort honom. Strax därpå korrigerade jag mig själv och såg det hela mer klart. Det var han som gjort mig besviken."

Om en meditationsutövare hade spårat sina tankar där och då, hade han eller hon lätt snappat upp varje association: härledandet av hostningen till en man, föreställandet av mannen som en av gruppmedlemmarna, likheten mellan mannen och brodern, det ledsna ansiktet av brodern som trädde fram och slutligen tanken om att ha gjort honom besviken för att därefter förstå att det var precis tvärtom. Så vad som började med en hostning under den tysta meditationen ledde till ett reflekterande över relationen till brodern. Att följa sekvenserna i ens tankekedja bakåt som i detta fall ger dig förståelse för hur det kom sig att du började tänka på något visst, men det ger dig inte särskilt mycket insikt. I det här exemplet ledde spårandet tillbaka till vad som utlöste tanken, till att meditationsutövaren fördes bort ifrån vad jag menar var av verkligt värde i erfarandet, nämligen korrigeringen gällande att ha gjort brodern besviken till att det i själva verket var hen som var besviken på brodern. Här har vi ett rikare och mer meningsfullt område att utforska. I övningen att följa och spåra våra tankar bakåt i tiden finns risken att vi missar möjligheten att vara med de tankar och känslor som vi kan lära oss något av. 

Recollective Awareness Meditation kan återerinrandet av sittningens tankar vara ett sätt att uppmärksamma en tanke eller känsla som du lät passera alltför snabbt. Detta kan särskilt vara fallet när det gäller tankar och känslor som du känner obehag inför. Vi låter de snabbt passera likt ett "biiip" på skärmen. Därför kan det finnas anledning att återerinra dig dessa tankar och känslor, men det är inte säkert att du kan tränga in i dem och verkligen utforska dem. Det kan i ett första skede emellertid vara fullt tillräckligt att erkänna att du kände skam, rädsla, lust, hat, avundsjuka eller andra känslor som brukar vara jobbiga att vistas i. Med tiden kan det hända att du kommer förmå vara med sådana känslor en längre tid, tolerera dem bättre, och bli intresserad av att komma dem nära för att förstå dem bättre.


Fokusera på en tanke eller känsla

Detta leder mig vidare till det fjärde sättet i listan ovan, det vill säga det sätt som handlar om att medvetet fokusera på en tanke eller känsla och se vart det leder. Det finns två ytterligheter som meditationsutövare kan hamna i när de gör detta. Ena ytterligheten är att fokusera på en känsla och bygga historier utifrån denna. En person som gör detta blir i många fall varse en känsla - exempelvis rädsla - och går därefter i dialog med känslan som vore den en person med egen historia, eget medvetande och egen vilja. Den andra ytterligheten består i att närma sig känslan som en kroppslig förnimmelse utan någon tidigare historia. Efter ett tag kommer den att skingras och försvinna. I båda dessa närmandesätt krävs det att personen uppehåller sig vid tanken eller känslan, antingen mentalt eller kroppsligt, antingen genom en process som innebär ett skapande av en berättelse, eller genom en process i vilken man koncentrerar sig på den rent kroppsliga förnimmelsen.

I de fall då en person fokuserar på den kroppsliga förnimmelsen av en känsla, brukar det innebära att personen negligerarar hur tankar och känslor interagerar. Man satsar på att vara i den fysiska manifestationen av känslan och varje tanke som då uppkommer lär ses som en distraktion från att göra just detta. Dylika praktiker har en tendens att avskilja tankar från känslor. Det händer att personer i ett sådant praktiksammanhang motiverar avskiljandet, denna delning, genom att säga att tankarna finns invävda i känslorna och förnimmelserna, och kan därmed således fruktbart genomarbetas i kroppen utan att man någonsin behöver bli medveten om dem.

Recollective Awareness Meditation är detta slag av fokus på förnimmelser inget jag rekommenderar, även om något liknande kan falla sig naturligt ibland, och ifall det sker ses det som helt okej oavsett hur länge det varar. För det mesta innebär emellertid mitt närmandesätt att föra ihop sinne och kropp igen, efter att man kanske skiljt dem åt tidigare i ens liv eller tidigare meditationspraktiker. Jag föredrar att inte fokusera alltför mycket på fysiska förnimmelser, utan hellre tillåta tankar och känslor i en mix, tillåta att de affekterar och påverkar varandra. På detta sätt kommer du upptäcka mer om hur tankar och känslor betingar fysiska sensationer och hur kroppsliga upplevelser i sin tur betingar din mentala värld. 

Låt oss även reflektera lite mer om den andra ytterligheten. Praktiken att fokusera en känsla och låta det leda till nya berättelser, kan leda till en ökad medvetenhet om en viss känslas diskurs, var den kan tänkas dyka upp i dina relationer, vad det betyder för dig när du känner på detta vis, eller hur känslan kan ge upphov till vissa beteenden, m.m. De nya berättelserna kan vara en omstöpning av gamla, men kan också generera nytt material. 

De flesta meditationsutövare brukar varnas för att fokusera på ens tidigare återkommande berättelser, vilket de också många gånger är ovilliga att göra. Anledningen sägs vara att om du spenderar tid med dina personliga berättelser kommer de bara att fortgå och fortgå, samt att om du låter dessa berättelser uppta dig kommer du till sist att tro på dem. Detta är emellertid inte ett scenario jag brukar stöta på särskilt ofta. Därför har jag börjat tvivla på dess giltighet och kommit att se det mer som en myt om meditation än som något bevisat.


analysera tankar och känslor

Det som ofta händer, inte minst personer som genomgått terapi eller något i den stilen, är att personen börjar analysera sina tankar och känslor. I analysen undrar personen varför vissa frågor dyker upp, vad dessa frågor säger en, och varifrån de kommer. Ibland går analysen ut på att skarpsinnigt bestämma tankens eller känslans exakta kvalitet, om huruvida känslan består av ilska, hat, trots eller avsky. Detta sätt att överväga och bedöma är enligt mig mer i samklang med buddhistiska övningar, där målet är att utveckla en omdömesgill uppmärksamhet, och där användandet av synonymer kan komma till hjälp.

Ifall analyserandet rör sig i riktning mot spekulation om varför du har vissa tankar eller känslor, kanske det känns mindre som meditation och mer som psykoterapi, men jag föreslår att du låter sådant analyserande fortgå för att se vart det leder. Ibland för det dig närmre ett minne eller en känsla du undvikit. Andra gånger kan det hända att det leder till att du reflekterar över vissa perspektiv eller värderingar som du håller kära. Det kan med andra ord leda till att du möter gamla perspektiv värda att ifrågasätta. Det finns många riktningar som analyserandet i meditation kan ta dig. Två följdfrågor låter sig här aktualiseras: Leder du analysen i riktning mot en förutbestämd slutsats? Eller tillåter du analysen att veckla ut sig mer ledigt och spontant, stundtals bort från din pågående analys, för att lyssna till vad din erfarenhet i meditation säger?

Det kanske låter som att jag propagerar för att analysera tankar och känslor under meditation, men vad jag egentligen är ute efter är en särskild form av analytiskt tänkande som vi finner i vad jag kallar en 'utforskande process'. Denna form av tänkande är i själva verket inte spekulerande, eftersom tänkandet här grundas i vad du vet i just den stunden ifråga om vad du erfar. Om någon mediterar över ett barndomsminne av att bli gungad i sin mammas famn, handlar utforskandet om hur man känner i den stund man sitter med just det minnet, vilka slags tankar och bilder som minnet väcker, och hur man förstår vissa orsaker eller betingelser som omger det minnet. Ett sådant minne kan konfrontera en med berättelser som man hållit fast vid, och få mamman att framträda som mer omvårdande.

Att sedan analysera personens relation till mamman, så som man skulle gjort inom psykoanalys eller  analytisk psykologi, kan föra en bort från minnets inverkan och den enkla utforskning som följer i spåren av minnets inflytande.  Skickliga kliniker bedriver psykoterapi genom att samla mer information, mer inåtblickande arbete, innan de ger ett utlåtande. Att man väntar med alla tolkningar i detta slag av terapi, beror på att inte ett fruktbart utforskande ska utebli och för att personen inte ska hamna i svåra komplexa psykologiska problem. När det gäller utforskande i en öppen meditationspraktik får varje tolkning som görs på ett för tidigt stadium liknande konsekvenser. De för tidiga slutsatserna inte bara avslutar utforskandet innan det riktigt kommit igång, de kommer högst sannolikt även generera högst ytliga idéer om varför saker och ting är som de är. Detta i kontrast till en mer varsam och tålmodig utforskningsprocess som förmår generera mer djupgående insikter.


utforska

När någon föreskrivs att använda frågor som exempelvis 'Vem är jag?' eller 'Vad är detta?' i meditation, är det inte säkert att en sådan övning leder till ökad medvetenhet om de egna tankarna, eftersom många ordinära tankar kommer att förbigås då tankar som passar frågan bättre får företräde. Att ställa sådana frågor kan i själva verket likna den funktion som fokus på andningen har i meditation, det vill säga när andningen är objektet för vår koncentration. Liknelsen är rimlig när själva idén är att stanna i frågandet - även då ett svar inte dyker upp eller då det inte är meningen att det ska leda till ett svar - eftersom att hålla kvar och fokusera på frågan (som är en slags tanke) skapar koncentration, liksom andningen som objekt förmår göra det.

Det är något annat när frågorna uppkommer mer naturligt utifrån vad du erfar. Sådana frågor kanske inte har samma föreskrivna laddning, men de förmår vara mer specifika i förhållande till vad du tänker, känner, minns eller vill vid just det tillfället. Frågorna kan ställas med nyfikenhet och intresse, och de lär bli formulerade med dina egna ord och anpassade efter vad som pågår i stunden när du mediterar.

Frågorna uppstår efter att du erinrat dig en tanke eller känsla, eller alternativt under tiden du återkallar dig något i ditt minne. Det är lämpligare att göra dig lyhörd för dessa frågor då de dyker upp på naturlig väg, än att du medvetet jobbar för att framkalla dem i din meditation. Om du behandlar dina frågor som ett tänkande som är i vägen, kanske de inte kommer kunna leda dig till ett undersökande av din erfarenhet. Vad vi försöker göra här är att finna ett sätt att ställa frågor som blir relevanta i förhållande till det som pågår i ditt sinne när du mediterar. Dessa frågor behöver relatera till vad vi faktiskt upplever och inte till allmänna antaganden om vad vi borde försöka förstå. Varför inte lyssna till de frågor som uppkommer spontant när du ser tillbaka på vad du upplevt, istället för frågor som 'Vem är jag?' eller 'Vad är detta?'? 

Ibland kan även dessa uppkomma spontant, ibland som uttryck för tvivel, förvirring och för att du inte förstår vad som pågår. Det kan till exempel gå till så här: "Mitt sinnestillstånd känns sömnigt, men hur som helst är jag ju vaken. Jag har tolkat det som dåsighet en tid nu, men det verkar inte riktigt stämma. Tillståndet är lite för lätt och spänstigt för att betecknas som dåsigt. Ändå känner jag mig tung. Vad består tungheten av? Där finns en mjuk flödande kvalitet som för mig in i sömn. Jag tror i alla fall att det är sömn, men kanske är det ett slags förstadium till sömn, vilket jag tänkt tidigare, eftersom jag inte brukar somna i meditation när jag känner den här tungheten."

Detta slag av enkla undersökande där man frågar sig hur man beskrivit en viss erfarenhet, gör att man undersöker med större öppenhet och blir mer redo att omvärdera saker och ting i ett nytt ljus. Utan detta återkommande utforskande av hur du beskriver specifika upplevelser för dig själv och andra, kan det hända att du tycker att du ständigt beskriver dina upplevelser på samma vis och inte kommer bortom dina initiala och vanemässiga sätt att beskriva. Man kan bli förvånad över hur mycket som kan förändras under meditationen, bara genom att enkelt undra över ett ord eller en fras man använt förr på liknande erfarenheter och vara nyfiken på vart det leder.

Att i meditation ställa frågor om en upplevelse eller ifrågasätta ett sinnestillstånd, är så klart annorlunda jämfört med när vi sysselsätter oss med de stora livsfrågorna. Det händer att vi tror att vi behöver ta in dessa stora livsfrågor i vår meditation,  att vi tror att vi målmedvetet bör föra in dem, istället för att låta de uppstå på naturlig väg. Det är som om vi tror att vi inte skulle ställa dem om det inte gjordes med beslutsamhet. Men stora frågor kan mycket väl dyka upp när vi sitter med våra ordinära tankar och känslor, även om de kanske inte framstår som särskilt djupsinniga i stunden. Låt mig ge ett exempel från en persons meditationsanteckningar:

"Trött på på mina tankar och känslor. Jag har suttit och givit mig själv tillstånd att slå ner på farten, försökt finna tålamod och låta sakar och ting vara. Tänker bara på hur trött jag är på mina tankar och känslor, trött på mig själv, på de småsaker jag går igång på och på drömskt strunt som dyker upp. Då och då kommer jag tillbaka till mina händer i knäet. Det känns meningslöst att försöka antecipera något överhuvudtaget, mitt ego är så uppfyllt av att känna sig viktigt - som om någon skulle bry sig om att jag spenderar helgen i stort sett ensam!!! Jag försöker ta tag i smärtan jag vållar mig själv - ingen älskar mig, ingen bjuder in mig, jag är ensam. Försöker intala mig att det är okej, att jag INTE BEHÖVER PRESTERA ELLER UPPNÅ NÅGOT. Försöker göra vad som helst för att rättfärdiga min existens - möta rädslan av att jag inte har någon betydelse, att mitt liv inte har någon mening. Tänker sedan att jag måste bevisa något, leva upp till något, men sedan att jag kanske ändå inte behöver det. Tänker att allt detta ju är en del i att konstruera min identitet. Vad skulle hända om jag inte levde upp till något på en hel dag? Det hela är som att se rakt in i ett gapande tomrum som utgörs av känslan att inte vara betydelsefull. Men hela tiden finns ändå känslan av att strax bakom ytan på allt detta finns möjligheten till en smärtfri plats, det vill säga ett ställe där jag kan vara bekväm med att inte vara betydelsefull och inte göra något av betydelse. Jag kan nästan nå det, nästan förstå det."

Med tanke på hur meditationen börjar (med uppgivenhet på tankar och känslor) skulle man kanske inte tro att hon skulle komma till "känslan av att strax bakom ytan på allt detta finns möjligheten till en smärtfri plats". Hon följer de ämnen som tematiserar hennes liv och som uppstår i hennes sinne, och även om hon inte avsiktligt utforskar en viss riktning, känner hon behovet av att rättfärdiga sin existens, samtidigt som hon ifrågasätter detta behov av att uppnå något (kravet på att använda sin tid produktivt). Under tiden förmår hon ställa frågor om hur det hon erfar hänger ihop med hennes behov av att vara någon, hennes behov av att skapa sig en identitet. Det leder till att hon nästan kan föreställa sig själv vara bekväm med att inte vara en viktig person, med att inte göra något av vikt - och kanhända kan hon här finna ett utrymme där hon är fri från lidande.


att använda dessa sex sätt att uppmärksamma tankar

Om vi i vår meditation på ett beslutsamt, avsiktligt och formalistiskt sätt använder någon av dessa sätt att uppmärksamma tankar, oavsett vilket sätt vi väljer, kommer detta att kontrollera våra tankar (genom att skapa ett förutbestämt fokus för vår uppmärksamhet) och även ge oss en modell för hur vi uppfattar att tänkande fungerar. Uppmaningen om att observera sina tankar på distans skapar exempelvis en modell där våra tankar ses som avskilda från det observerande medvetandet. Uppmaningen om att följa en tankekedja tillbaka i tiden leder till att vi blir benägna att se tankar som linjära. För många människor skapar denna modell även en tro om att det är möjligt att komma till en punkt före då tankarna blev till, till en punkt där vi finner rent skådande och ett fullständigt klart seende. För de som i sin praktik riktat in sig på att utforska tankar och känslor, kan det hända att det leder till en tro på att om man ställer de rätta frågorna så är det bara en tidsfråga innan de rätta svaren infinner sig. Alla dessa modeller är formler som personer kan anse vara meningsfulla och giltiga i ett visst skede av deras praktik eller liv, men de innefattar alla en ensidig idé som lätt blåses upp till allmän giltighet. Enligt min åsikt leder inga av dessa sätt till en tillräckligt övergripande och preciserad uppfattning om tänkande i meditation.

Men när var och ett av dessa vedertagna sätt att bli medveten om tankar uppkommer på ett naturligt sätt i en öppen meditationsprocess, där de används som temporära tillvägagångssätt för att uppmärksamma tankar och förstå dem bättre, kan de alla uppfylla specifika behov och vara lämpliga att använda. I mina diskussioner med andra meditationslärare genom åren har jag förstått att många av dem funnit att det inte är tillräckligt med att endast iaktta ens upplevelser. Det behövs även något slags utforskande, men inte heller utforskande räcker. Ibland behöver man även vända sig till minnet och förmågan att reflektera över upplevelser, idéer och handlingar. Med all information samlad ur observationer, efter att ha utforskat och följt tankekedjor bakåt i tiden, kan där uppstå behov av något sätt att analysera, att reda ut och integrera dessa upplevelser och uppfattningar. Genom att inte förkasta något av de sätten som finns tillbuds för att bli medveten om sinnets olika sätt att verka, kan vi prova det sätt som är passande för stunden och se vart det leder till. Enligt min erfarenhet av att vara både meditationsutövare och meditationslärare har detta förhållningssätt varit det mest fruktbara.