en ren himmel

himlen blir inte längre densamma

efter att ha hört Nietzsches tilltal:

"Du ljus-avgrund!" och vi sett hans

Zarathustra tecknande renheten

den himmelska vidsträcktheten 

utan spår av meningsskick får

sin klarhet av att inget skymmer

utan den högre meningens gest

tecknas himlen som avgrund 

där planeter och stjärnor dansar 

döpta bortom gott och ont

på alla tillfälligheters golv

och jorden under ett bord 

för tärningskast och spelare

ut i denna oerhörda klarhet slungar

Nietzsche sitt ja! och sitt amen!

Jainism

 

Daoism

 

Nietzsche på Sloterdijks lina

Både Nietzsche och Kafka liknade människans rätta väg vid att utöva akrobatiska konster på lina, om än på olika sätt. Nietzsche spänner sin lina högt över en avgrund mellan djur och övermänniska (i Så talade Zarathustra) och Kafka sin lina som snubbeltråd nära marken för att sätta balansakten ur balans (se Kafka om vägen). 

Efter att ha läst om detta i Peter Sloterdijks bok 'You must change your life' (2009) ville jag sammanfatta några fler konklusioner ifråga om väg och lina. Denna gång med Nietzsches ögon mer än med Kafkas. Förra gången med Sloterdijk som inspiration, så även denna gång. Jag finner idén om linan tankeväckande.

I den starkt kristna världen kunde det en gång te sig självklart att linan var spänd på höga höjder; fastspänd i sinnevärlden och utdragen till bortomvärlden, där akrobatiska helgon skulle transformeras och ta sig över med askesen som balansstav. Sloterdijk menar att när detta i en senare tid inte längre kunde tas för självklart och den gudomliga världen dragit sig undan, då förnam både Nietzsche och Kafka att linan lämnats kvar. 

Något skulle fortfarande överbryggas. Vad kunde utgöra spänningen?  Nietzsche och Kafka kunde inte förlita sig på att spänningen skulle fästas i en källa från ovan, på att den skulle få sin dragning och riktning av Gud. Om människan har en väg måste den nu dras på annat sätt, med andra fästpunkter. Både Nietzsche och Kafka var sökare och sökte efter en ny elektrifierande mening, en spänningsgivande mening. "Sedan artonhundratalet har hopsättningen av en alternativ generator för att bygga upp hög existentiell spänning varit på agendan", skriver Sloterdijk (2009, s 65. Min översättning). 

Sloterdijk menar att Nietzsches lösning var en stark dragning mellan förmåga och mer förmåga, mellan vilja och mer vilja, och mellan vara och vara mer. Den lägre utgångspunkten är alltså inte avsaknad, utan redan kraft, inte negativitet och tomrum utan istället något som redan är värt något, redan värdigt liv för mer liv. Nietzsches lösning var med andra ord vilja till makt och själv-övervinnelse, samt akrobatik och levnadskonst för styrka och hälsa. 

Samtidigt som han framförde detta slag av bejakande, belyste han livsnegativa sidor i andra spänningsalternativ: att vilja inte-vilja (Schopenhauer) och att alltid-vilja-vara-mindre (utan begär). Sådant har ofta framförts i ödmjukhetens namn eller under annan täckmantel, menade Nietzsche.

För att inte låta kroppen verka, ge den utrymme och växa i kraft, behövs ett mäktigare behov som övertrumfar kroppen som ständigt tycks vilja mer kropp. Gud och upplysning har varit sådana mål. De har lyckats vara det genom att ställa helig hunger i motsatsförhållande till kroppens hunger, och genom att få människor att välja det andliga framför det jordiska. För Nietzsche förmår dessa källor inte längre spänna bågen. Andra sidan är borta. Kvar är linan och akrobatiska övningar.

"Jag väljer inte er väg, ni kroppens föraktare! Ni är inte några broar till övermänniskan för mig! - Så talade Zarathustra." (Symposion. 2017, s 35.)

"Gör som jag och för tillbaka den förflugna dygden till jorden - ja, tillbaka till kroppen och livet: så att dessa ger jorden dess mening, en människo-mening!" (s 78.)

"Tusen stigar finns det som ännu inte blivit trampade; hos livet tusenfaldig hälsa och dolda öar. Outtömlig och oupptäckt är alltjämt människa och människo-jord. (s 78.)

"Var vid gott mod, vad spelar inte det för roll! Hur mycket är inte möjligt ännu! Lär er att skratta åt er själva, så som man måste skratta!" (s 284.)

"Vilken var den största synden här på jorden hittills? Var det inte ordet av den som sade: "Nåde dem som skrattar här!" (s 284.) 

"Inte-längre-vilja, inte-längre-värdera och inte-längre-skapa! Må denna stora trötthet förbli mig fjärran!" (s 87.)

"Att människan ska befrias från hämnden: det är för mig bron till den högsta förhoppningen och regnbågen efter långvarigt oväder." (s 101.)

"Man har övertalat er ande att förakta det jordiska, men inte era inälvor: men det är de som är starkast i er!" (s 214.) 

"Och först när han vänder sig bort från sig själv kommer han hoppa över sin egen skugga - och sannerligen! in i sin sol." (s 118.)

"Vilja - så kallas befriaren och glädjebringaren: det har jag lärt er, mina vänner! Och lär nu även detta: viljan själv är ännu en fånge." (s 142.)

"Vilja befriar: att vilja är att skapa: detta lär jag. Och endast för att skapa ska ni lära!" (s 203.) 

"Det - är nu min väg - var är er?", så svarade jag dem som frågade mig "efter vägen". Vägen nämligen - som inte finns!" (s 194.)

"Av slump" - det är världens äldsta adel, det gav jag tillbaka till alla ting, jag befriade dem från slaveriet under ändamålet." (s 165.)

"Och om det är mitt A och O att allt tungt blir lätt, all kropp dansare, all ande fågel: och sannerligen, det är mitt A och O!" (s 227.)

Se även: Kafka om vägen

Sloterdijk om livets mening

Ur Peter Sloterdijks bok Kritik av det cyniska förnuftet (Alba, 1988). Siffrorna är sidoangivelser.

176

Ju mer idealen förfaller och försöken att bestämma mål och mening uppifrån misslyckas, desto mer tvingas vi att lyssna till de livsenergier som bär oss framåt. Om de bär, det är frågan, ty det kan de bara om de får strömma obehindrat. Strömmar de? Är livet vid fullt liv?

229

Livets meningslöshet [...] är ju själva grunden för dess fulla värde. Det meningslösa ger inte bara upphov till förtvivlan och en betryckt tillvaros fantasifoster, utan även till en meningskonstituerande hyllning till livet, till ett energetiskt medvetande här och nu och en oceansk fest.

203

För den empiriske amoralisten är livet inte objekt utan medium, resa, praktisk essay, den vakna existensens projekt.

Så snart den kyniske empirikern blir medveten om att hans öde är sammanflätat med andra liv, möter han ofrånkomligen det som vi vanligtvis kallas det onda. Men han upplever också att det "så kallat onda" har en oundviklig sida; det placerar honom mitt i det och samtidigt ovanför.

205

Är empirismen hans program, så i en kynisk, vital form; att kasta sig i livets ström och förlita sig på egen erfarenhet och ingenting annat.

202

Erfarenhet kommer aldrig att uppgå i teori...

377

Vad den moderna naturvetenskapen och tekniken frambringat är handfasta realiseringar av idéer som tidigare var magiska, metafysiska eller ockulta: flygfärder i rymden, djuphavsdykningar, global trafik, telekommunikation, robotar, artificiell intelligens, föryngringskurer, genetiska manipulationer, psykofarmakologi, kärnenergi, mottagning av strålning från världsalltet, etc. Allt detta är koncentrat av tidigare metafysik, men förverkligas först genom denna tillbakagång och utplånandet av dess viktigaste psykiska spår: medvetandet om "min" dödlighet, vilket med nödvändighet sätter mig i förbindelse med förborgade och hinsides världar. [...]

Sedan människan inte längre i något avseende kunde uppfatta sig som en partner till det hinsidesvarande, fördunklades hennes blick på den givna världen. Tungsint måste hon hämta varje slag av mening ur egna källor - därav den nihilistiska chocken när man inser att det inte finns någon mening utan att vi fingerar och därefter själva "konsumerar" mening. När det gått så långt, återstår mitt i allt det meningslösa endast den blinda självbevarelsen. 

Men det är inte allt. I den mån de traditionella transcendensbilderna utplånades föddes hundratals surrogattranscendenser - mitt i upplysningsprocessen - och de innebär ingalunda allesammans bara "att fiska i det hinsidesvarande"...

...det undermedvetna [...] historien (som den förlorade rikedomens eller den utlovade ymnighetens sfär) [...] erotiken [...] droger [...] konsterna [...] prestationsidrotten [...] turismen [...]

375

...metafysikens "sammanbrott" eller "fall". Jag tror att de metaforerna inte träffar själva saken, åtminstone inte längre. Metafysiken "faller" inte, utan förbleknar, blir urvattnade, långtråkiga, avslagna, oviktiga och osannolika.

487

Ingenting är så utmanande för den metafysiska meningen med livet som smärtan, som kan vara förebud om döden.

487

Den som vågar närma sig frågan och riskerar att ha en "åsikt" om lidandet, blir indragen i ett område där man antingen är mycket säker på sina metafysiska åsikter eller blir cynisk. 

Algodicé innebär en meningsskapande, metafysisk tolkning av smärtan. I det moderna avlöser den och omkastar teodicén. I den senare lydde frågan: Hur kan det onda, smärtan, lidandet och orättvisorna förenas med Guds existens? Nu lyder frågan: Om det inte finns någon Gud och inget högre meningsskapande sammanhang, hur kan vi då fortfarande uthärda smärtan över huvud taget?

494

[Max] Schelers viktiga Algodicé-skrift från 1916, Vom Sinn des Leidens. I den texten framlägger Scheler element till en annan etik och politik: inte förhärdande mot lidandet utan en utvidgning av jaet och ett erkännande av vår smärta. 

[Sloterdijk citerar ur Schelers skrift:]

En väldig avspänning, som i sig måste verka förlösande, en avspänning genom enkelt erkännande, genom att naivt uttrycka smärta och lidande. Inte längre något antikt högmodigt lidande, som berömmer sig över lidandet för att det mäta sina krafter med det... Men heller ingen stolthet över att dölja det för sig själv och för andra under ett sken av jämnmod eller under den lidande och döende "vises" retorik. Det lidande kreaturets så länge återhållna skri ljuder åter fritt och skarpt genom alltet. Det djupaste lidandet, känslan av Guds frånvaro uttalar Jesus fritt på korset: "Varför har du övergivit mig?" Ingen omtolkning längre: smärta är smärta, är ett ont, och lust är lust. Och positiv salighet, inte bara "frid" eller Buddhas "hjärtats förlossning", är det högsta goda. Inte avtrubbas, utan att själamjukt genomlida lidandet i eget lidande och i medlidande! [Mina understrykningar.]

495

...att förneka smärtan [...] drabbar dem som levande. De är sysselsatta med "uppbyggnad", rustning, murar, inhägnader, avgränsning och självförhärdande, allt för att skydda sig. Men inom dem fortsätter det ständigt att jäsa.