Ur Peter Sloterdijks bok Kritik av det cyniska förnuftet (Alba, 1988). Siffrorna är sidoangivelser.
176
Ju mer idealen förfaller och försöken att bestämma mål och mening uppifrån misslyckas, desto mer tvingas vi att lyssna till de livsenergier som bär oss framåt. Om de bär, det är frågan, ty det kan de bara om de får strömma obehindrat. Strömmar de? Är livet vid fullt liv?
229
Livets meningslöshet [...] är ju själva grunden för dess fulla värde. Det meningslösa ger inte bara upphov till förtvivlan och en betryckt tillvaros fantasifoster, utan även till en meningskonstituerande hyllning till livet, till ett energetiskt medvetande här och nu och en oceansk fest.
203
För den empiriske amoralisten är livet inte objekt utan medium, resa, praktisk essay, den vakna existensens projekt.
Så snart den kyniske empirikern blir medveten om att hans öde är sammanflätat med andra liv, möter han ofrånkomligen det som vi vanligtvis kallas det onda. Men han upplever också att det "så kallat onda" har en oundviklig sida; det placerar honom mitt i det och samtidigt ovanför.
205
Är empirismen hans program, så i en kynisk, vital form; att kasta sig i livets ström och förlita sig på egen erfarenhet och ingenting annat.
202
Erfarenhet kommer aldrig att uppgå i teori...
377
Vad den moderna naturvetenskapen och tekniken frambringat är handfasta realiseringar av idéer som tidigare var magiska, metafysiska eller ockulta: flygfärder i rymden, djuphavsdykningar, global trafik, telekommunikation, robotar, artificiell intelligens, föryngringskurer, genetiska manipulationer, psykofarmakologi, kärnenergi, mottagning av strålning från världsalltet, etc. Allt detta är koncentrat av tidigare metafysik, men förverkligas först genom denna tillbakagång och utplånandet av dess viktigaste psykiska spår: medvetandet om "min" dödlighet, vilket med nödvändighet sätter mig i förbindelse med förborgade och hinsides världar. [...]
Sedan människan inte längre i något avseende kunde uppfatta sig som en partner till det hinsidesvarande, fördunklades hennes blick på den givna världen. Tungsint måste hon hämta varje slag av mening ur egna källor - därav den nihilistiska chocken när man inser att det inte finns någon mening utan att vi fingerar och därefter själva "konsumerar" mening. När det gått så långt, återstår mitt i allt det meningslösa endast den blinda självbevarelsen.
Men det är inte allt. I den mån de traditionella transcendensbilderna utplånades föddes hundratals surrogattranscendenser - mitt i upplysningsprocessen - och de innebär ingalunda allesammans bara "att fiska i det hinsidesvarande"...
...det undermedvetna [...] historien (som den förlorade rikedomens eller den utlovade ymnighetens sfär) [...] erotiken [...] droger [...] konsterna [...] prestationsidrotten [...] turismen [...]
375
...metafysikens "sammanbrott" eller "fall". Jag tror att de metaforerna inte träffar själva saken, åtminstone inte längre. Metafysiken "faller" inte, utan förbleknar, blir urvattnade, långtråkiga, avslagna, oviktiga och osannolika.
487
Ingenting är så utmanande för den metafysiska meningen med livet som smärtan, som kan vara förebud om döden.
487
Den som vågar närma sig frågan och riskerar att ha en "åsikt" om lidandet, blir indragen i ett område där man antingen är mycket säker på sina metafysiska åsikter eller blir cynisk.
Algodicé innebär en meningsskapande, metafysisk tolkning av smärtan. I det moderna avlöser den och omkastar teodicén. I den senare lydde frågan: Hur kan det onda, smärtan, lidandet och orättvisorna förenas med Guds existens? Nu lyder frågan: Om det inte finns någon Gud och inget högre meningsskapande sammanhang, hur kan vi då fortfarande uthärda smärtan över huvud taget?
494
[Max] Schelers viktiga Algodicé-skrift från 1916, Vom Sinn des Leidens. I den texten framlägger Scheler element till en annan etik och politik: inte förhärdande mot lidandet utan en utvidgning av jaet och ett erkännande av vår smärta.
[Sloterdijk citerar ur Schelers skrift:]
En väldig avspänning, som i sig måste verka förlösande, en avspänning genom enkelt erkännande, genom att naivt uttrycka smärta och lidande. Inte längre något antikt högmodigt lidande, som berömmer sig över lidandet för att det mäta sina krafter med det... Men heller ingen stolthet över att dölja det för sig själv och för andra under ett sken av jämnmod eller under den lidande och döende "vises" retorik. Det lidande kreaturets så länge återhållna skri ljuder åter fritt och skarpt genom alltet. Det djupaste lidandet, känslan av Guds frånvaro uttalar Jesus fritt på korset: "Varför har du övergivit mig?" Ingen omtolkning längre: smärta är smärta, är ett ont, och lust är lust. Och positiv salighet, inte bara "frid" eller Buddhas "hjärtats förlossning", är det högsta goda. Inte avtrubbas, utan att själamjukt genomlida lidandet i eget lidande och i medlidande! [Mina understrykningar.]
495
...att förneka smärtan [...] drabbar dem som levande. De är sysselsatta med "uppbyggnad", rustning, murar, inhägnader, avgränsning och självförhärdande, allt för att skydda sig. Men inom dem fortsätter det ständigt att jäsa.
