naturens bilder

det kan vara att fåglarnas läten är fridfulla
att grenarnas rörelse i vinden skänker ro

att fåglarna ropar på en partner och
grenarna sträcker sig efter mer sol

att den sköna sången är laddad av begär

detta märkliga högst verkliga ansvar

Om vi ser till hur sådant som rör resultat och tillstånd - ja 'människan' utgör ju både ett resultat och ett tillstånd - blir till i ett komplext nätverk av orsaker villkorade av myriader av ytterligare orsaker, hur kan vi då anta att det finns en inneboende pådrivande och väljande instans som fritt beslutar vad som bör göras, ett agentskap bakom våra handlingar, som vore där en förare som förde vår kropp, en liten gubbe i gubben, en liten figur i figuren? Vad i så fall med allt annat utöver denna inre lilla gubbe, utöver detta agentskap, det vill säga allt annat som varit med och konstituerat och fört fram handlingen?

Det kan väl ändå inte finnas en slags inre gubbe i gubben som agerar och bär ansvaret?! Det är rimligare att istället säga att det är gubben själv som agerar och bär ansvaret, eftersom man ur ett perspektiv kan vidhålla att figuren står själv och avskiljd, samt att handlingar utgår och kan härledas till denna figur, till denna kraftsamling; vi kan hänvisa till den levande kroppen som en enskild och avskild enhet, då den utgör en kraftsamling som förmår förflytta sig, som går att flytta på utan att allt annat följer med. 

När kroppen rör sig är det alltså ett kraftcentrum som rör sig. Återigen: På så sätt är vi en enskild enhet! Kraften är tydligen flyttbar och det går att leda orsaker tillbaka till denna rörliga kropp! Kroppen flyter ju inte ut som vatten hälld på jord, utan den håller ihop. På samma sätt kan du flytta en växt och behålla kraften och få liknande effekter av växten som där den tidigare befann sig. 

Ur ett annat perspektiv blir det svårt att vidhålla detta flyttbara kraftcenter som något avskiljt, eftersom att det trots sin mobila egenskap fortlever tack vare saker och ting som omger och relaterar till detta. Man skulle kunna säga: "Utan allt, ingen kraft". Att något är flyttbart betyder alltså inte att detta något är oberoende med fasta gränser. Gränserna för var en varelse börjar och slutar i rummet går att iaktta, men inte gränserna för var denna varelses kraft börjar och slutar. 

Sammantaget är min kropp både avskiljd och avhängig allt annat; det är det förra vi lutar oss på när vi talar om ansvar. Men det gör vi på grund av det senare! Med andra ord: Tack vare människokroppens avgränsning i rummet kan vi härleda handlingar till denna kropp och skapa oss en anvarsvokabulär. Tack vare relationerna finner vi anledning till det. Så lär vi oss hantera världen med värden. Så upptäcker vi att världen kan göras bättre. Det ökar vår makt.

Ansvar kanske främst ska ses som en levande och talande kropps svar - som att denna kraftsamling svarar an - som ett svar vi bör interagera med för våra syften, med vårt tal om ansvar för en bättre värld, som ett svar som kan kanaliseras i olika riktningar beroende på hur vi talar om det, ett svar som kan få svararens reflektion och 'svar på svaret' beroende på hur vi möter, ja som ett svar som kan bli annorlunda nästa gång. Detta är kanske ansvarets mening för oss.

Mattis, augusti 2017

'din livsfilosofi bör ses som något privat'

Här kommer ett försök att redogöra för hur filosofen Richard Rorty använder begreppen 'privat' och 'offentligt', framförallt det förra, för att ytterligare förstå vad ett sekulärt samhälle kan innebära.


Likt filosofen Richard Rorty övertygar jag mig om att vill jag leva i ett sekulärt, liberalt och demokratiskt samhälle, där vi strävar efter att lyssna på varandra, inte skriver våra egna positioner i sten, verkar för inkludering och respekt för olikheter, samt samtalar hellre än tvingar. En svepande beskrivning som denna är relativt intetsägande, men om vi går till Rortys i mitt tycke tilltalande och intressanta uppdelning mellan privat och offentligt, blir saker och ting mer problematiska och förhoppningsvis något tydligare. Distinktionen mellan privat och offentligt utgör hos Rorty ett centralt begreppspar för hur han tänker sig ett fredligt och fungerande sekulärt samhälle.

Religion spelar visserligen en avgörande roll när Rorty motiverar sin distinktion, men spelar alls inte huvudrollen i hur själva distinktionen görs. Rorty har gjort klart att han vill minimera religiösa institutioners roll i politiska sammanhang på grund av att det historiskt sett visat sig vara farligt. Rorty har beskrivit sig själv som "a boring atheist", men menar att "antiklerikalism" förmodligen är mer träffande än "ateism" för egen del. Han har inte haft något intresse av att angripa eller försvara "the New Atheists" som Richard Dawkins eller Daniel Dennett. Istället för att rationellt bortförklara Gud har han snarare beskrivit sig som "religiöst omusikalisk" och framhållit att "romaner, journalistik, filmer och konst mer troligt kommer att vidga tänkandet och toleransen hos medborgare som bär på antiliberala övertygelser". Rorty har vidare deklarerat att han hoppas på ett i framtiden helt sekulärt samhälle där medborgarna slutat hänvisa till något bortom den empiriska världen. (Curtis, William M. Rorty, Religion, and Pragmatic Liberalism, 2012.)

För att förstå distinktionen Rorty gör mellan privat och offentligt är det viktigt att vara klar över att han med 'det privata' inte menar vad som sker i - eller förvisas till - hemmet eller sängkammaren. Det privata har här alltså i stort sett inget att göra med hemmets sfär 'där barn fostras och mat ska på bordet', och det offentliga syftar på något vidare än det vi vanligtvis tänker på som offentligt liv. Rortys resonemang om det privata är istället en normativ idé om hur vi bör tänka kring självskapelse, en idé som Rorty menar kom till uttryck när den amerikanska presidenten Thomas Jefferson (1743-1826) angav tonen för en liberal politik och sade: "Det gör mig ingen skada om min granne säger att det finns tjugo gudar eller ingen gud". (Se tidskriften Res Publica nr 30, 1995. Sid 29.)

För Rorty har det privata att göra med att vi tänker oss en sfär där vi ges möjlighet att utvidga, förvandla och utforska oss själva, där vi kan välja hur vi vill leva våra liv, en sfär där vi tillåts skapa värden och mål för våra liv, där vi kan skapa oss en plats i livet och bygga berättelser om oss själva, en sfär där vi tillåts verka utifrån våra egna drivkrafter. I denna sfär hanterar vi vår ensamhet och existens i världen, ofta tillsammans med andra. Ett liberalt samhälle bör säkra sådan frihet - sådana 'privata utrymmen' - och det finns ingen stark motsättning i att detta sker på offentliga platser som exempelvis i utbildningsinstitutioner av allehanda slag. Denna blogg är offentlig, men kan samtidigt med andra ord ses som ett exempel på ett privat utrymme för självskapelse.

För Rorty hänvisar det privata alltså till ett utrymme för identitetsbygge i dialog med andra, men inte till någon speciell fysisk plats; att något är privat betyder inte att det är något man sysslar med själv, något som bara angår en enskild. Utrymmet kan mycket väl möjliggöra att någon enskild, eller en grupp personer, blir till angelägna levnadsexempel för andra att ta efter eller sätta sig i relation till, MEN normen för den privata sfären - det vill säga hur vi bör använda detta utrymme - är att det vi skapar och gör här ska återverka framförallt på oss själva och ske utan anspråk på att göras till tvingande norm för personer i vår omgivning eller för samhället i stort.

Det omvända gäller också, vilket innebär att stat, auktoriteter, kyrka eller gemenskaper av olika slag inte ska tvinga den enskilde att anamma vissa värderingar eller livsmål. Privata handlingar kan alltså mycket väl få stor återverkning på andra människor än en själv, men det får inte ske genom att man med maktmedel tvingar någon, utan genom att det man gör eller säger blir övertygande och meningsfulla exempel. Rorty medger att det samtidigt måste finnas en allmän konsensus om ett ramverk av liberala rättigheter och friheter för att skapa en framgångsrik demokratisk politik och att medborgarna bör fostras i vissa dygder och värden som möjliggör ett liberalt och demokratiskt samhälle (Se Curtis, William M. Rorty, Religion, and Pragmatic Liberalism, 2012).

I detta inlägg har jag framförallt haft ett behov av att reda ut det privata; Rortys tankar om det offentliga har fått stå tillbaka. Man ska inte tro att det alltid är lätt att dra gränsen mellan privat och offentligt. Det är förmodligen rimligt att tänka sig det hela som en skala, snarare än som två områden med en tydlig gräns mellan. Lior Erez skriver om ytterligare en anledning till att gränserna mellan privat och offentligt inte alltid är självklara:

Våra offentliga och privata vokabulärer är inget mer än verktyg vilka kan användas för olika syften. Ibland kan de två vokabulärerna sammanfalla, precis som olika verktyg kan användas i samma syfte. När man skriver ett brev kan man använda både en bläckpenna och en blyertspenna. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att bara för att vissa verktyg kan användas i samma specifika syfte, följer inte att alla verktyg kan användas i det specifika syftet eller att vissa verktyg kan användas i alla syften. Jag antar att det är rimligt att säga, vilket liknelsen antyder, att Rortys idé om privat-offentligt inte betyder att vi alltid bör separera offentliga och privata vokabulärer. Den föreslår att vi bör acceptera att ibland och för vissa personer, tjänar de två vokabulärerna inte samma syfte, och det är godtagbart - rent av bättre - att hålla dem isär. (Erez, Lior. Reconsidering Richard Rorty´s Private-Public Distinction. Humanaties, 2013. Min översättning.)

Med min text har jag försökt summera hur Rorty tänker sig att vi bör applicera idén om det privata på tankenivå i samhällsplanering och hur hans tankefigur om det privata och offentliga kan skapa en grundstruktur för ett sekulärt samhälle. Enkelt sammanfattat - och grovt skisserat - kan man säga att det privata rör ansvaret för mig själv, ansvaret att göra något av mitt liv (som ju inbegriper andra), ansvaret att bygga en egen livsfilosofi eller ett eget intresse. Det offentliga å andra sidan rör mitt ansvar för andra där det viktigaste, i alla fall för en liberal som Rorty, är att inte utsätta andra för grymhet och förödmjukelse. Enligt Rorty är uppgiften för den övertygade liberalen och för liberala institutioner vidare att upprätthålla ett lovvärt löfte om möjligheten och meningsfullheten i självskapelse, möjligheten till vad som också skulle kunna gå under beteckningen 'bildning', för bildning är "frihetslängtan, en strävan efter fortgående förändring, en manifestation av viljan att vidga världen och det egna jaget" (Per Svensson. En vidgad värld. Artikel i Sydsvenskan 29e sept 2017).

Samtidigt vill Rorty inte bara framhålla distinktionen privat-offentligt som något att borga friheten till självskapelse med. Enligt Erez är distinktionen även att tänka som en varning, en restriktion och ett sätt att finna lösning på ett praktiskt politiskt problem i ett pluralistiskt liberalt samhälle: "Rorty verkar anta att [inte minst] intellektuella är mer benägna att tänka att deras egna privata skapelser - kanske är det mer användbart att tänka på dem som 'teorier' i detta sammanhang - har allmännytta, och därför utgör inte hans distinktion mellan privat och offentligt endast en terapeutisk poäng, utan också en varningssignal." (Erez, Lior. Reconsidering Richard Rorty´s Private-Public Distinction. Humanaties, 2013. Min översättning.)

Jag är inte helt säker på att jag lyckats göra Rortys resonemang och position full rättvisa, men det är på detta vis hans tankar om det privata och offentliga blir begripliga för mig. Som jag förstår det kan (och bör!) samhället och dess offentliga institutioner, som t ex skolan, ge rum för enskildas privata angelägenheter i gemenskap. Privat betyder här något som rör frihet från statlig inblandning, inte något man gör ensam, enskilt eller endast inom familjen. Din livsfilosofi bör ses som något privat, men det betyder inte att du ska hålla den för dig själv. Privat betyder naturligtvis omvänt även att privata angelägenheter inte bör göras till rättesnören, riktlinjer och begränsningar för andra, i alla fall inte utan stor aktsamhet. Sammantaget kan man säga att Rorty både vill begränsa och uppmuntra människors fantasier och självskapelser, deras bildningsprocesser och sökande.

Hur går man i dialog med någon annans självskapande och identitetsbygge, för att lyssna på dem, ta intryck av dem, men även för att utmana och stödja dem - meningen kan ju inte vara att man lämnar människor helt åt sig själva och slutar argumentera och resonera med dem - utan att pracka på dem sin egen livsfilosofi eller åskådning? Denna fråga har den existentiellt inriktade psykoterapeuten Emma van Deurzen ägnat sig åt. I boken Det existentiella samtalet visar hon på hur detta skulle kunna gå till. Jag fann den användbar. Längre fram kanske jag skriver några reflektioner kring den. Här räcker det med att säga att hon lämnade mig med känslan att det inte är ett helt omöjligt projekt.

Mattis, aug 2017