Om vi ser till hur sådant som rör resultat och tillstånd - ja 'människan' utgör ju både ett resultat och ett tillstånd - blir till i ett komplext nätverk av orsaker villkorade av myriader av ytterligare orsaker, hur kan vi då anta att det finns en inneboende pådrivande och väljande instans som fritt beslutar vad som bör göras, ett agentskap bakom våra handlingar, som vore där en förare som förde vår kropp, en liten gubbe i gubben, en liten figur i figuren? Vad i så fall med allt annat utöver denna inre lilla gubbe, utöver detta agentskap, det vill säga allt annat som varit med och konstituerat och fört fram handlingen?
Det kan väl ändå inte finnas en slags inre gubbe i gubben som agerar och bär ansvaret?! Det är rimligare att istället säga att det är gubben själv som agerar och bär ansvaret, eftersom man ur ett perspektiv kan vidhålla att figuren står själv och avskiljd, samt att handlingar utgår och kan härledas till denna figur, till denna kraftsamling; vi kan hänvisa till den levande kroppen som en enskild och avskild enhet, då den utgör en kraftsamling som förmår förflytta sig, som går att flytta på utan att allt annat följer med.
När kroppen rör sig är det alltså ett kraftcentrum som rör sig. Återigen: På så sätt är vi en enskild enhet! Kraften är tydligen flyttbar och det går att leda orsaker tillbaka till denna rörliga kropp! Kroppen flyter ju inte ut som vatten hälld på jord, utan den håller ihop. På samma sätt kan du flytta en växt och behålla kraften och få liknande effekter av växten som där den tidigare befann sig.
Ur ett annat perspektiv blir det svårt att vidhålla detta flyttbara kraftcenter som något avskiljt, eftersom att det trots sin mobila egenskap fortlever tack vare saker och ting som omger och relaterar till detta. Man skulle kunna säga: "Utan allt, ingen kraft". Att något är flyttbart betyder alltså inte att detta något är oberoende med fasta gränser. Gränserna för var en varelse börjar och slutar i rummet går att iaktta, men inte gränserna för var denna varelses kraft börjar och slutar.
Sammantaget är min kropp både avskiljd och avhängig allt annat; det är det förra vi lutar oss på när vi talar om ansvar. Men det gör vi på grund av det senare! Med andra ord: Tack vare människokroppens avgränsning i rummet kan vi härleda handlingar till denna kropp och skapa oss en anvarsvokabulär. Tack vare relationerna finner vi anledning till det. Så lär vi oss hantera världen med värden. Så upptäcker vi att världen kan göras bättre. Det ökar vår makt.
Ansvar kanske främst ska ses som en levande och talande kropps svar - som att denna kraftsamling svarar an - som ett svar vi bör interagera med för våra syften, med vårt tal om ansvar för en bättre värld, som ett svar som kan kanaliseras i olika riktningar beroende på hur vi talar om det, ett svar som kan få svararens reflektion och 'svar på svaret' beroende på hur vi möter, ja som ett svar som kan bli annorlunda nästa gång. Detta är kanske ansvarets mening för oss.
Mattis, augusti 2017
