Varför
uppfattar inte svenskar buddhistisk religiositet som problematisk i samma
utsträckning som annan religiositet, när den gör sig påmind i det offentliga
rummet? Varför märks inte patriarkala hierarkier lika tydligt när de uttrycks
inom buddhistiska ramar? Varför upplevs inte religiös våldslegitimering som
lika intressant att berätta om när religionen är buddhism? Varifrån kommer
denna välvilja?
Det är David
Thurfjell, religionshistoriker
och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola som ställer dessa
frågor. Exempel på denna okritiska välvilja plockar han från lite olika håll,
bland annat hänvisar han till en undersökning där man sett att man i svensk
buddhistrapportering i dagspress varit nästan uteslutande positivt
inställd.
För ett tag
sedan läste jag hans tankeväckande kapitel i boken Mystik och andlighet - kritiska perspektiv (2013), som handlar just om
svenskars inställning till buddhistiska yttringar, men även om samtida
buddhism i väst. Redan vid första läsningen
kände jag mig manad att titta närmre på det han skrivit, för även om jag
verkligen uppskattade hans kapitel, och fortfarande gör det, så var det något
mellan raderna, särskilt i hans slutkläm som jag intuitivt kände att jag
behövde återkomma till för att förstå bättre. Nu någon månad senare återvänder
jag till mina understrykningar för att se vad det var som skavde.
Kapitlet börjar med att Thurfjell illustrerar buddhistreceptionen i Sverige, genom
att berätta om när ett meditationscenter i Jämtland skulle invigas. När elva
thailändska munkar installerades under invigningen, beskriver Thurfjell hur
representanter från kommunen, samt några svenska deltagare utan familjeband
till Thailand, tycktes ha skygglappar för ögonen. De verkade med andra ord inte
fästa vikt vid sådant som de förmodligen i andra sammanhang skulle ha varit
skeptiska till. De religiösa inslagen sågs välvilligt som en
"kulturtillställning kopplad till hälsa".
Jag blir övertygad om att Thurfjell gör en rimlig
läsning, även om vi som läsare inte får ta del av de inblandades tankar i någon
större utsträckning. Hans syfte med att berätta om invigningen är säkerligen
inte att bevisa något, utan handlar snarare om att finna ett illustrativt
exempel på vad han menar. Jag själv blir framförallt övertygad för att jag
känner igen mönstret från andra sammanhang. För mig är Thurfjells inledande
frågor verkligen befogade. I ett respektfullt möte med buddhismen borde vi
kunna ha en betydligt mer kritisk inställning, utifrån de värden och perspektiv
som vi i andra sammanhang omhuldar.
Thurfjells förklaring till varför svenskar överlag är så välvilligt inställda
till buddhismen är idéhistorisk och består av två delar; "Förklaring
1" och "förklaring 2" kallar han dem. Den senare görs till
största del med hjälp av två källor: The Making of Buddhist Modernism (2008)
av David L. McMahan, samt Buddhism transformed (1988) av
Richard F Gombrich och Gananath Obeyesekere.
Förklaring 1
I "förklaring 1" ges Eugène Burnouf (d. 1852) särskild betydelse,
genom att anses vara den som angav tonen för den efterföljande europeiska
buddhismuppfattningen. Denna professor i sanskrit tolkade buddhismen - närmare
bestämt theravada - genom att hävda att buddhism:
- är en ateistisk filosofi, förenlig med dåtidens upplysningsideal och
modern naturvetenskap
- endast kan förstås genom indiska ursprungstexter, trots att många
buddhistiska traditioner inte erkände dessa texters överordnade
auktoritet
Med draghjälp av teosofin kom buddhismen under
1800-talet och 1900-talet alltmer att framstå som filosofisk bokreligion, eller
som filosofi snarare än religion, medan ritualism, offertraditioner,
hierarkier, magiska trosföreställningar och dogmer kom i skymundan.
Förklaring 2
I "förklaring 2" tar Thurfjell upp reformrörelser i framförallt Burma
och Ceylon, dagens Sri Lanka, där en "protestantisk buddhism"
växte fram under 1800- och 1900-talet. Denna buddhism tog form i
interaktion med protestantisk kristendom. Protestantisk kan den sägas vara för
att den var "modellerad efter den kristna protestantismen, och för
att den för att den utvecklades i protest mot kolonialismen".
"Buddhismen på Ceylon var hotad av kristendomens framfart, och som svar på
detta hot utvecklade man en buddhism som kunde tävla med kristendomen på
kristendomens villkor", skriver Thurfjell. Den "protestantiska
buddhismen" kännetecknas vidare av:
- att inte lägga så stor vikt vid rituell praktik
- att övernaturliga inslag tonas
ner
- ett fokus på filosofiska resonemang,
textläsning och sociala reformer
- en uttalad kompatibilitet med
rationellt tänkande och modern vetenskap
- ett upphöjande av lekfolk, i
motsats till en munkcentrerad religion som utgår ifrån hierarkier
- ett fokus på den enskilde, och
inte - så som traditionellt var fallet - på kollektivet
- betoning på observation och
självanalys, snarare än på ramverk för kollektiva riter
- att meditation är för alla,
även lekmän. Tidigare var meditation något förbehållet munkar
Inte minst blev meditationens "nya" roll utmärkande för den
protestantiska buddhismen:
Från
att tidigare ha setts som en teknik för asketiska munkar och nunnor som
försakat det världsliga livet, blev meditation nu en metod för att skapa en
djupare och mer medveten närvaro i det här livet. Det är alltså inte längre
upplysning i traditionell bemärkelse som eftersöks, utan självkännedom och
självförbättring, samt bättre fysisk och psykisk hälsa för att klara av det
vanliga livet. (Thufjell, sid 135-136)
Thurfjell skriver vidare att den "moderna
buddhismen tog alltså över den kristna protestantismens motvilja mot hierarkier
och ritualism, samt lånade dess individualism och fokus på det inre livet.
Dessa kopplades till idéer om vetenskaplighet, demokrati och social rättvisa.
Resultatet blev en religionsform som till stora delar överensstämmer med den
buddhismbild som växt fram i europa" (se "förklaring 1").
Detta innebär inte att den 'protestantiska buddhismen'
var en produkt av en europeisk världsbild, eller av kristen protestantism, på
ett enkelt och ensidigt sätt. Tvärtom var, och är, den "rotad i
traditionell asiatisk buddhism" och "har en kontinuitet bakåt i den
asiatiska idéhistorien", menar Thurfjell. Däremot kan vi mycket väl tala
om denna form av buddhism som en "hybrid". Samma sak skulle kunna
sägas om andra buddhistiska traditioner, vilket förvisso inte nämns.
Till vad som skavde
Sammanfattningsvis hävdar Thurfjell att dessa båda
"förklaringar", är det som grundat för sekulära svenskars välvilja
gentemot buddhism. Så långt är jag med honom. Men vilka slutsatser blir
intressanta och användbara i ljuset av detta? Tack vare den gjorda
historiseringen förstår vi att mycket av nutida buddhism är en social
konstruktion. Jag tolkar till och med in att en av Thurfjells huvudsakliga
avsikter är just att framhålla detta, kanske framförallt för att han nöjer sig
med att få det sagt utan att dra paralleller till andra konstruerade sammanhang
och traditioner.
För mig ligger det nära tillhands att läsa in att han velat få till stånd
ett 'avslöjande'. Att jag gör den tolkningen har kanske mindre med Thurfjell
att göra, än med det faktum att vi ofta hävdar att något är en 'social
konstruktion' när vi vill avslöja något, avslöja för att därefter peka på att
förändring är möjlig eller önskvärd. (Se Hacking, 1999.) Likväl skriver
Thurfjell att:
den form av denna
mångfacetterade religiösa tradition som de [sekulära svenskar] hittar är inte
så annorlunda som de trott, och vad de uppskattar mest i den - individualismen,
inåtblickandet, det antihierarkiska - har i själva verket sitt ursprung i den
tradition de själva avsåg att lämna. (sid 137)
Nog har vi att göra med ett slags avslöjande här. Men vilka är dessa
svenskar som bara vill spegla sig i "en sorts spegelkabinett"?
Thurfjells kopplingar till sina intervjuer är vaga i kapitlet, som jag ser det.
Och händer det inte något när man går från en beskrivning om att svenskar är
"välvilligt inställda", till att de sägs vara "buddhistsympatisörer"?
Och hur många av dessa så kallade 'buddhistsympatisörer' är verkligen
"postkristna protestanter som tröttnat på den tradition de växt upp
inom"?
Det svaret har inte jag. Kanhända är de många. Jag känner i alla fall inte
igen mig i den beskrivningen. Målet för mig är inte att lämna något bakom mig,
utan istället att finna något användbart och gångbart, just utifrån det jag bär
med mig. Jag tycker att det låter riskabelt på många sätt att helt ge upp sin
bakgrund, för att gå in i rollen som exempelvis "äkta tibetansk munk".
Måhända är det inte mig Thurfjell har i åtanke. Kanske inte, men jag stämmer ju
så bra in på mycket av det andra han beskriver.
Hur mycket verklig buddhism återstår då i den transformerade samtida
buddhismen, eller i den sekulära buddhism, som jag och andra sympatiserar med?
Det är verkligen en fråga som inte är enkel att svara på, eftersom det inte
finns någon oförvanskad eller otransformerad buddhism att utgå ifrån när man
vill avgöra detta. Vad skulle verklig buddhism kunna vara? Thurfjell tycks mena
att den endast går att finna i asiatiska kulturer. Vad menas annars med en
formulering som "den verkliga empiriskt verifierbara buddhismen [i
sammanhanget; med hänvisning till asiatiska kulturer]", eller
formuleringen "...utan någon som helst förstahandserfarenhet av asiatiska
kulturer eller verkliga buddhister"?
Vad är det som säger att de former som målas upp av buddhism i väst, kommit
längre ifrån Buddhas ursprungliga intentioner, än kulturformerna i Asien? Jag föredrar David L. McMahans definition: "The dynamic process of tradition-in-change establishes what Buddhism is
empirically." Fler får på så sätt plats.
Mattis, november 2015.
Hacking, Ian. Social konstruktion av vad? Thales, 1999.
McMahan, David L. The Making of Buddhist
Modernism. Oxford, 2008.
Thurfjell, David. Varför buddhismen är så omtyckt bland sekulära
svenskar (kapitel i boken Mystik och andlighet - kritiska
perspektiv av Sorgenfrei, Simon (red)). Dialogos,
2013.
