etikens grundhet

naturen överräcker inte

någon etik eller moral

naturen klandrar inte
skuldbelägger ingen

men ett världsligt tryck

fick oss att börja tala 

om etik i olika ändar

inomvärldslig skillnad

fick bollen att rulla

och rymde även andra

sätt att svara upp på 

givna förutsättningar

så vi kunde lika gärna ha 

börjat tala om något annat

inte hur som helst men

för oss oigenkännligt  

så vi kunde lika gärna haft 

ett helt annat känsloliv

inte vilket som helst men

för oss oigenkännligt  

så vi kunde lika gärna 

varit utan hjärta

inte utan känslor men
för oss hjärtlösa

om vi föreställer oss 
en gången civilisation 
långt före vår egen
och människorna där

hade vi då med våra
bilder om godhet 
lönlöst sökt fäste där 
hjärtat annars sitter?

hade vi där och då
kunnat samtala 

om rättvisa och
den svages rätt?

hade vi kunnat se spår

av godhet på annat sätt 

än när vi i djurvärlden 

ser omsorg om nära?

om vi då glömmer att

för Kant var en moders
omsorg om sitt barn
inget etiskt, ingen plikt

och kommer ihåg
att det är skillnad
på vad jag bör och
vad jag känner för,
alltså mellan plikt
och benägenhet

det vi kallar mänskligt

har väl inte omfattats 

av alla människor?

till vad vänder man sig om
inget hjärta är uppfunnet?

om den förmodat eviga
måttstocken degraderats 
till lokal produkt i mötet 
med andra kulturer?

börjar vi då tala om hälsa?

kan det goda anses vara
ökad handlingsfrihet
ord för stärkt vilja till liv
i vår faktiska jordmån?





det tog tid för mig
att upptäcka att
även den så kallade
goda viljan var av
platonsk härkomst

att idén om en ren
välvillig intention
var rationell form
och en abstraktion
bortom denna värld

även då jag tänkte
att det inte fanns
ett bör bakom bör

att en och samma slags
goda och rena intention
skapade olikartade koder

att den oskapade men
gudomliga intentionen
födde moralens
ständiga skiftningar

att denna sorts intention
var en del av naturens sätt
naturens naturliga sätt
att föda etik i olika former

att det bakom pluralismen
fanns en och samma
födande enhet, ja Gud

är det inte också
så hos Levinas
att ansvaret alltid
är ett och samma
evigt återkommande?

att det rent av är
rationalitetens spöke
och spirituellt slaveri?

varför är ett etiskt svar
nödvändigtvis mer
tillfredsställande om
det är ur evig ståndpunkt

och inte bara ur vår?

man kan fråga sig om
man inte vet när man är
utan självisk baktanke
om iakttagelsen då inte 
är som en öppen bok

på det stora hela vet man ju

men säger den reella insikten
om osjälviskhet även något om
vad som är absolut gott och
vad som är ett evigt värde? 

nej den berättar bara att vi kan
applicera 'osjälviskhet' i vårt språk
och i ett relationellt sammanhang

bilden av en godhet som 
är god för att den är god

har gått sönder

godheten är inte 

längre självidentisk
vilket naturligtvis är
buddhistiskt tänkt

godheten finns inte
längre där för oss

men världen är inte kall

absurd och meningslös

för det, inte i sig själv

inte heller motsatsen

men alltid full av 

bultande hjärtan

och vänskaplighet

alltid full av annat också
när vi oundvikligen står
bland redan skapade värden

hur är det ställt med att resonera
som om värdena kom efter världen?

att ge världen ett värde efteråt
att motivera etiken bakefter
är troligen att slå knut på sig

med våra sinnen möter vi
världen med våra känslor
när vi smakar och ser något
upplever vi något värdeladdat 
även innan det har ett namn

etiken växer utifrån vår kropp
utifrån vår kropps reaktioner
och utifrån vår livsinstinkts
kraft i möten med andra krafter

etiken växer när vi skapar
skillnader som differentierar
när vi bygger skalor för att
hantera och orientera oss

skalor om bra och dåligt, eller:
för lite, precis rätt, för mycket





vissa resultat är mer gynnsamma
och glädjande för oss än andra

i praktiska göromål kan det ofta
ge sig på ett rätt självklart sätt





att värden skapas från dag 1
betyder inte att etiken också 

gör det, men det gör 

det omöjligt att veta var
det vi kallar etik börjar

att det skulle börja
i någon annans ansikte
i ett an-svar på detta
bortser från vår egen kraft
bland krafter och vår kropp

värdena som vi skapar vävs
samman med etiken vi skapar
och gör det omöjligt att skilja
världsliga värden från etik

svårt att skilja etiken från vår
erfarenhet av att när vi ökar
vår vitalitet upplever vi glädje
när mer bemästras och uttrycks

passioner, känslor, begär,
benägenheter, reaktioner,
subjektiva upplevelser
av framgång och motgång,
allt flyter ihop när vi
letar efter etikens början

det är troligen menlöst

att söka efter något som

gör ansvaret till något

absolut kravställande

nog är ansvaret reellt
men inte alltid det 
som ska förklara det

det förpliktigande ansvaret
är en mänsklig uppfinning
för att hantera oss själva
och världen på ett som
utmanar, kittlar, gynnar

ansvaret är inget objektivt

vi kan iaktta utifrån men
ändå inget som växt fram
endast i någras huvuden
utan sammankopplingar
med hur livet är betingat

ansvaret är ett språk vi
fördelaktigt snott in oss i

allt som gör oss mänskliga
kan härledas till ytans yta
där goda drivkrafter från

början varit sammantvinnade
med de så kallat onda

du kan inte ta bort
de onda och tro att
du får behålla de goda

en ursprunglig perfektion

av det goda har aldrig funnits

istället för att leta efter
godhetens källa är det
kanske mer framkomligt
att försöka förstå, sortera
och kritisera värdena som
vi alltid redan bär och fått

genom att använda 
verktygen vi har: 
'våra etiska system'

de etiska systemen
förmår verka på sig själva

ja vi har ett reellt ansvar
men inte om vi tar bort
det språk som skapat det
av världsliga anledningar

på så sätt tål ansvaret
inte tystnad [          ]
ska det leva vidare
måste vi om-tala det





med denna uppfattning om
etiken som utan djup blir den
grund, men samtidigt till
just den ogrundade grund
vi förmår grunda allt i

den faktiska grund vi kan 
ta avstamp i och återvända till

det är en grund som inte
behöver en annan grund
bortom den reella grunden
för att vara mer verklig

hur skulle det vara om
en klipphäll som skjuter
upp ur marken behövde
en annan klipphäll, en
annan berggrund för att
bli tagen för verklig?

inte heller ansvaret
står fritt från att vara
en produkt av tillfällighet
och vår historia men
när det nu är skapat
är det ju högst verkligt





populär buddhism lyfter
ofta fram verkligheten
som en världsordning
för oss planerad för oss
vilket är självcentrerat

en ordning som i så fall
endast skulle kunna
skänkas oss utifrån
som om någon höll
universum i sin hand





om den metafysiska satsen
att 'allt står i förändring'
är giltig kan inget existera
utan att också förändras 

på vilket sätt skulle det gälla
ett fenomen som ansvar?

att det över tid skulle kunna 
gå upp i rök och omskapas?

att det måste vara potentiellt 
förändringsbart för att existera?

att värden är dödliga men 
oundvikligen fortsätter att skapas?






godhet har skapats genom
omvandling av värden

omvandling av godhet
har bestått i att låta den
glida ur våra händer





så vi kunde lika gärna
ha varit utan ansvar?
oavsett kan vi aldrig veta 
hur det skulle vara

kan någon ens föreställa sig
en gemenskap utan ansvar? 

om vi inte tror på Gud
kan inte meningen vara
att vi ska bli godare

men vi kan skapa
mening med att bli godare
utan att ha en supermening

utöver viljan att vara god
finns det tusen andra skäl
att vilja skapa det goda livet





'allt handlande får konsekvenser;
psykologiska, sociala, ekologiska...'

den insikten får oss oundvikligen
att fundera över hur vi vill handla 





om vi vill ha en etik
med glatt budskap
kan den ta hänsyn till
att ökningen av vår
vitalitet skänker glädje

en etik som omfamnar livet
säger rimligen ja till dukkha
och ja till livets kontingens

och en etik som bejakar
när vi mår bra och frodas
vägleds av hälsans tecken






en etik som vill
vida perspektiv

måste se hur saker
och ting hänger ihop

så jag hänger ihop
med mer och mer

har Cupitt rätt när
han säger att det
inte upprättas några
egentliga värden

om vi inte längre
följer aptiten på liv?

och när han hävdar
att gömda verkligheter
av varje slag vill
suga värdet ur livet?

samt att det är svårt
att finna något mer
livsbejakande än
att acceptera allts
tillfälliga ordning
och osäkerheten om
hur världen faller ut?

Se även: eudaimonia

och: detta märkliga högst verkliga ansvar