Silence - en film av Pat Collins (2013)

moralism?

Vad är moralism om inte att genom förbud och förebråelse förhindra att saker och ting blir problematiserade, nyfiket undersökta och belysta från olika håll och kanter? Vad är moralism om inte modlösheten att närma sig ett väl inkört spår med alternativ karta? Vad är det om inte en identifikation med en ism att försvara med pisksnärtens retorik? Vad är moralism om inte självutnämnd godhet där svaren redan är givna, en slags våldshandling mot oliktänkande?

Men hur gör man för att inte i aversion mot moralism bli exempel på vad man vill motverka? Endast genom att hålla en dörr öppen för moralism tycks den som finner glädje i öppenhjärtligt undersökande kunna förbli sin uppgift trogen. Kanske kan moralism i vissa fall bidra med ett positivt "Hit men inte längre", ett "Här rubbar du mig inte", eller ett "Detta kräver jag för världen med mina värden". Kanske kan något liknande vara på sin plats när det gäller att agera snabbt och kraftfullt, ja rent av våldsamt. Moralisten kan vara både krigare och försvarsmur. Jag är tveksam till att vi helt och hållet bör svära oss fria från moralism, men mycket lär vara vunnet om vi kan se när den kommer till uttryck både hos oss själva och andra, om vi vet vad moralism är, vad den gör och hur den fungerar.

Alla bär vi förgivettagna värdeskalor och matriser för vad vi anser gott, men moralism grundas inte så mycket i dessa utgångspunkter, utan snarare i fastheten om hur en filosofi ska levas och i hur vissa konkreta handlingar värderas. Det moralisten inte är redo att ompröva är alltså hur ens värdeord kan gestaltas på nya eller alternativa sätt i konkret handlande. Moralisten som förespråkare för en viss ism är därför inte redo att ompröva hur denna ism kan uttryckas på annat sätt än det redan inkörda. Moralistens uppfattning är med andra ord att ett visst görande med nödvändighet hänger ihop med ett visst värde. Hen vill inte tillåta att någon tar andra perspektiv på det aktuella görandet, på det som sker på ytan. Det är på detta vis som moralismen är ytlig. Ytan tillåts inte rymma komplexitet. Som om ett specifikt görande (eller en ritual) för alltid måste ha en bestämd mening. Därtill är det i många fall som om det antogs att våra värden inte kunde komma i konflikt, som om allt det goda vi vill kunde leva i fullkomlig harmoni.

Jag funderar över hur vi kan möta moralisten i oss själva och i andra. Vad händer till exempel med den som möter moralism med moralism, med den som förebrår moralism som något förkastligt oberoende av situation, utan att vara intresserad av personens avsikter och de bakomliggande orsakerna? Vad händer med den som på omvänt sätt möter det tillsnörpta hjärtat med trevande frågor för att förstå personen och bevekelsegrunderna bättre?

Fler frågor reser sig. Vad händer med våra samtal när moralismen träder in? Hur påverkas relationerna mellan oss? Vilka reaktioner kan vi se att moralism ofta leder till? Hos den som blir provocerad lär vi se motståndshandling eller protest och här lär moralisten knappast vinna mark. Från den som finner en moralists påståenden rimliga lär det ges stöd och medhåll, men en kritik mot den moraliserande anda i vilken åsikterna presenteras kan likväl vara möjlig. Hos den som vill få enkla svar på vilken handling som hör ihop med vilket värde lär moralismen ha ett försprång.

Mattis, februari 2017.