söndag 27 september 2020

A good for nothing life







I en intervjufilm med namnet "A good for nothing life" upplagd och producerad av Interior Mythos Journeys berättar zenprästen Shohaku Okumura att det som ger honom mening i livet är att utöva en praktik som inte är bra till något. En av hans lärare, Kodo Sawaki Roshi, talade ständigt om att utöva bra-till-ingenting-zazen. Det är vad Okumura vigt sitt liv åt. Här är ett utdrag ur intervjun där han berättar om sin strävan att vara "a good boy" och om när han plötsligt fann att han levde vad han lärt. Okumura hade varit tvungen att återvända till Japan och visste inte vad han nu skulle göra med sitt liv.


- En annan sak jag upptäckte var att ända sedan min barndom har jag hela tiden varit 'a good boy'. När jag blev tonåring tyckte jag inte om att vara 'a good boy'. Att vara 'a good boy' är en svår uppgift. Att vara 'a good boy' innebär att försöka förstå vad människor kring mig förväntar sig av mig och att jag försöker göra det de förväntar sig. Jag upplevde det inte som ett uppriktigt eller ärligt sätt att leva; att först tänka vad andra tänker och [sedan] försöka följa deras förväntningar. 

När jag blev tonåring och började praktisera zen upplevde jag att jag upphörde vara 'a good boy'. Jag svek alla förväntningar som mina föräldrar och lärare hade, och även det japanska samhällets. Jag upplevde då att jag blev 'a bad boy'. Men när jag blev trettio upptäckte jag att jag fortfarande var 'a good boy'. Jag ville vara en bra lärjunge till min lärare, jag ville vara en bättre utövare än andra. Jag upptäckte att det inte bara var ett buddhistiskt problem, utan mitt eget psykologiska problem, vilket betyder att när min kropp var förstörd och jag inte kunde praktisera som när jag var i tjugoårsåldern, kunde jag inte längre vara mina föräldrars 'good boy' och jag kunde inte vara 'a good boy' som buddhistisk präst. 

Det var därför jag kände att mitt liv verkligen var bra till ingenting. Så det var en slags chock för mig och jag var upptagen av detta i några månader. Jag levde själv i en liten lägenhet. Där fanns ingen sangha och jag praktiserade inget som präst. Det var bara jag. En dag fann jag mig själv sittande ensam, inte som utövare i en sangha och inte som buddhistisk präst [...]. Jag satte mig och fann verklig frid där och då. Med andra ord behövde jag inte längre vara 'a good boy'. Jag kunde bara sitta. Jag upptäckte att det är verkligen en zazen som 'är bra till inget'.

(Min översättning av 26:50 - 30:05. Intervjun lades upp på youtube 24e juni 2020.)







lördag 12 september 2020

En nutida sangha?






Den 16e april 2020 publicerade Buddha-Stiftung für säkularen Buddhismus en föreläsning på youtube med Stephen Batchelor. Föreläsningen går under namnet 'Dharma and sangha in a secular age'. Vi får veta hur Batchelor tänker sig en nutida sangha, det vill säga en buddhistisk gemenskap idag, vilka utmaningar den står inför och vilken riktning en sådan gemenskap bör ta enligt Batchelors mening. Utdragen nedan är hämtade från denna föreläsning som jag översatt delar av till svenska. Han inleder här med lite historia kring begreppet sangha och dess betydelse, för att sedan skissa på vad som skulle kunna känneteckna en nutida sangha, en nutida gemenskap.


Det stämmer verkligen att när vi läser de tidiga palitexterna får vi uppfattningen att sangha är munkarnas och nunnornas gemenskap, klostrets gemenskap. Jag tror faktiskt inte ordet sangha någon gång hänvisar till en lekmanna-sangha, till upāsaka-sangha. Det är alltid bhikkhu-sangha. Trots detta [mycket etablerade sätt att använda ordet] användes sangha på pali [även] som beteckning för oligarkiska gemenskaper [fåmannavälde] i Indiens tidiga republiker, republiker som styrdes genom gruppledarskap snarare än av en kung med autokratisk makt [självvälde]. Så ordet sangha användes redan innan Buddhas tid och refererade till en viss form av socialt arrangemang, en särskild form av styre som var mer kollektivt än autokratiskt. 

(10:12 - 11:12)

[...]

Att utöva dharma i en gemenskap handlar om att stödja varandra med avsikt att leva på detta sätt ["detta sätt" refererar till vad han sagt tidigare - se/klicka här] så långt vi på bästa sätt förmår, för att både som individer och gemenskap bli mer fullt ut mänskliga. Vi kan [här] realisera de värden som betyder mest för oss i våra liv. 

En nutida sekulär dharma-gemenskap skulle utgå från två grundvalar. För det första anser jag att det är väsentligt att gå tillbaka till den sekulära vision som vi finner i fragment i de tidiga texterna [i palikanon]. Två av dessa fragment har jag citerat. Det finns fler. Det hela handlar om att erkänna att det ser ut som att det finns en väldigt skör eller svag tråd av idéer som har blivit bevarade i vissa texter och som har lyckats leva vidare i vissa former av praktiker, och som passar bra ihop med en sekulär inställning. 

Men den verkliga utmaningen vi står inför är att föreställa oss hur en sådan vision kan upplysa och inspirera till en gemenskap som förmår vara verkningsfull i en sådan värld vi lever i idag. Återigen tror jag inte att det jag säger förvånar någon särskilt mycket. Men så som jag har presenterat detta material ställs vi inför svåra frågor. 

Om vi i sekulär dharma lägger vikt vid mänskligt frodande ["human flourishing"] och på att vi inte ska bli avhängiga andra, vilken slags gemenskap skulle i så fall ge det bästa stödet för sådana strävanden? Detta är vad jag anser skulle vara avgörande för en sådan gemenskap, en gemenskap som får varje medlem att blomma ut och bli den de kan bli. Det skulle [behöva] vara en gemenskap som lovsjunger mångfald och skillnad. Många religiösa och politiska gemenskaper tenderar att bli en slags klubb, där alla mer eller mindre tror på samma saker, och man håller ihop för att man har en gemensam tro på vissa sanningar, på vissa traditionslinjer, eller på vissa lärare. Och en sådan gemenskap upprätthålls och utvecklas genom att hålla kvar och förstärka dessa gemensamma komponenter. 

Problemet med det är att det inte ges mycket utrymme för individens åsikter och perspektiv. Om du börjar kritisera några av de traditionella lärosatserna - även om du uppmuntras att närma dig läran kritiskt, vilket de flesta lärare ofta säger att man ska göra, men om du i praktiken börjar ifrågasätta exempelvis läran om återfödelse, vilket jag gjort ett antal gånger, kan du hamna i allvarliga problem. Och problemen du hamnar i handlar inte om att du blir oense med någon annan eller med läraren. Det riktiga problemet är att du bli mer och mer utesluten från gemenskapen. Folk du trodde var dina vänner är plötsligt inte längre intresserade av att hänga med dig. Det är med andra ord fråga om en slags utstötning om du stiger utanför ledet. Du är effektivt exkluderad. 

En sådan form av gemenskap vill jag inte tillhöra, men olyckligtvis verkar många buddhistiska gemenskaper idag vara på detta vis. På Plum Village för några veckor sedan pratade jag med några munkar där och jag fick veta att som aktiv utövande munk får du inte läsa någon annan litteratur än den som Plum Village förordar. Du får verkligen inte läsa Stephen Batchelors böcker. Du får inte läsa böcker från någon annan tradition. Du kan argumentera för att det finns skäl för det, men helt ärligt så skrämmer det mig. Och de är inte ensamma. Många inom den 'nya kadampatraditionen' och flera med dem, är väldigt stränga i censureringen av vad personer får studera och läsa. Det får mig att känna mig illa till mods. 

Det hela handlar om likformighet. Gemenskap handlar om likformighet, om att 'sjunga från samma psalmblad', som vi säger i England. Och om du stiger ur ledet eller sjunger fel ton blir du exkluderad. Vill vi ha den sortens gemenskaper? Jag tror inte det, jag vill det i alla fall inte, kanske någon vill det. Det är förvisso väldigt framgångsrikt. Människor letar efter gemenskaper som bygger på säkerhet och visshet, på övertygelse och där allt blir begripligt och verkar falla på plats. Ska jag vara helt ärlig så var det i början just det som utgjorde dagningskraft på mig och som gjorde att jag drogs till buddhismen; en känsla av att här har vi en samling människor som vet sanningen. Vi behöver bara följa dessa lärare och dessa upplysta mästare så kommer vi också dit. Det blir i praktiken inte alltid så, med det är själva idén och tanken. 

Vad en gemenskap som lovsjunger mångfald behöver ta itu med och kämpa med är... när vi ger mer värde åt varje person i gemenskapen så att de kan bli mer den de är, bli tydligare genom individuation... Gör vi då inte banden som håller oss samman svagare? Vi kommer förmodligen inte få samma starka känsla av tillhörighet om människor uppmuntras att tänka själva, om de uppmuntras att tänka annorlunda. Jag vet inte svaret på den frågan.

[...] 

'En gemenskap är inte något du går med i, det är något du hjälper till med att skapa' - jag har alltid funnit denna idé användbar. Vi tänker ofta: 'jag letar efter en gemenskap, jag saknar verkligen en gemenskap, så jag ska försöka hitta en' - som om gemenskaper utgjordes av en slags ready-made-människor och allt du behövde göra var att gå med. I själva verket är inte det en gemenskap utan en klubb. En gemenskap är något du måste jobba på. En gemenskap borde förstås som en praktik, där du kultiverar relationer med andra människor. Du kan inte förvänta dig att det ska hända av sig själv. Du måste anstränga dig. Du måste måste värdesätta behovet av att engagera dig i andra människor med dessa ämnen som fokus. Det är hårt arbete, inte alltid lätt och roligt. 

I en buddhistisk gemenskap kan det hända att du hamnar med en grupp människor som du inte hade velat söka dig till i andra sammanhang. Alla möjliga sorters konstiga typer dyker upp på sådana här ställen. Men du utmanas att skapa relationer med dessa människor. Ni kanske inte blir bästa vänner, men det handlar inte om att bli bästa vänner. Det handlar om att lära sig leva meningsfullt med människor som du delar värden med. Du relaterar på en djupare nivå där det inte handlar om att 'gilla någon' eller 'känna sig angenäm med någon'. Det handlar i själva verket om att inte låta sig styras av huruvida du gillar eller inte gillar [någon som råkar heta] John eller Mary, utan om att erkänna att John och Mary delar något med dig om vad mänskligt liv går ut på. 

Därför grundar sig gemenskaper på gemensamt ägda angelägenheter, och jag menar att det är viktigt för varje sådan grupp att reflektera över vilka dessa gemensamma angelägenheter är. Vad utgör kittet som håller oss samman? Det kanske inte är något du enkelt kan sätta ord på, men jag utgår ifrån att det är ett samtal väl värt att återkommande ha. En gemenskap formas av vänskapliga nätverk.

(53:08 - 1:04:45)





Ytterligare uttalanden av Batchelor om sanghans roll

Det är irrelevant huruvida du är man eller kvinna, lekman, munk eller nunna. Det spelar överhuvudtaget ingen roll. Det handlar om hur stort ditt engagemang är och om i vilken utsträckning du har beslutat dig för att leva utifrån dessa kärnvärden i ditt liv. Så i denna mening är en sanghas funktion att upprätta en rad relationer och vänskaper som stödjer din egen process. Detta tror jag är nödvändigt, men det betyder inte att du behöver en massa folk. Det kan hända att du behöver endast en eller två relationer av detta slag. Det finns inget exakt antal, det handlar inte om att räkna antalet personer. Även om du har endast en vän eller person som stödjer dig i ditt utövande är det en sangha. Det låter lite märkligt eftersom ordet betyder 'gemenskap', men det centrala är inte antalet deltagare, utan relationernas kvalitet. [...]

Paradoxalt nog handlar relationerna i en sangha om att skapa förutsättningar för var och en att blomma ut på sitt eget sätt. Det är en mycket väsentlig synpunkt [att ta hänsyn till]. En del tror att om de går med i en buddhistisk sangha så innebär det att man anammar och anpassar sig till en rad beteenden och övertygelser. Men sangha handlar inte om likformighet. Det skulle i så fall vara en kult. Många religioner har verkligen denna tendens. Om du inte talar, tror eller uppför dig på ett visst sätt får du inte vara med. Det är tyvärr sättet det urartar på i kyrkor, moskéer, eller i det politiska partiet. ...när sangha tvärtom handlar om aktiv och dynamisk vänskap eller om relationer som får dig att växa och utvecklas, på samma sätt som ditt deltagande i andras liv likaledes kan få andra att växa. [...]

Till att börja med är det enda rådet jag vill ge att alltid ska sträva mot [var och ens] autonomi. Det är väsentligt. I den buddhistiska läran gäller det att i sökandet bli oberoende av andra - det är så Buddha definierade "stream-entry". Man praktiserar med andra ord för att bli sin egen auktoritet. Kultivera oberoende. Men för att nå denna grad av mognad behöver du samtidigt stå i förbindelse med andra som delar samma uppsättning värden.

(Ur en videofilm på youtube där Batchelor intervjuas. Jag kan tyvärr inte återfinna källan, trots att jag lagt ner en massa tid på återlyssning av diverse videofilmer.) 


Se även: 


Jämför gärna med vad jag själv skrivit om buddhistiska koordinater, praktik och gemenskap - klicka här.


tisdag 8 september 2020

reaktivitet?


Författaren och filosofen Stephen Batchelor återkommer ofta till vad han kallar 'reaktivitet'. Han talar till exempel om nirvana som ett icke-reaktivt utrymme, en plats där vi tillfälligtvis satt reaktiva mönster ur spel och på så sätt nått en slags frihet från reflexmässiga vanesätt. Vad menar han med begreppet reaktivitet? Jag har sökt efter ett ställe där han klargör vad han menar lite mer i detalj. Här är några utdrag där Stephen Batchelor lägger ut sina ord kring vad han menar. Utdragen är från en intervju gjord av Philip Wilson. Den publicerades på youtube den femte september 2020 och lades upp av KDome MicroDome. För översättningen till svenska ansvarar jag.


- Jag gillar idén om balans. Jag håller med dig. Det är i den riktningen jag rör mig. Den andra utmaningen [av dem fyra] handlar om att låta dessa reaktiva mönster vara. Den tredje utmaningen handlar om att notera att du inte reagerar: medvetenheten om reaktiviteten, den medvetna vakenheten vi har om vår reaktivitet. Den medvetna vakenheten är inte reaktiv. Den är redan i balans. Buddha kallade detta tillstånd av balans ibland för jämnmod, men jag tror verkligen att det är nirvana som vi har att göra med här. Nirvana är nedkylandet, falnandet, eller upphörandet av reaktiva mönster, antingen temporärt eller för en längre tid. 

Ett icke-reaktivt sinne är ett nirvaniskt sinne. Och det är en del av vårt mänskliga arv. Det är inte något du endast kan uppnå om du är buddhist. Buddhism tillhandahåller en uppsättning strategier, verktyg, filosofier och psykologiska insikter för att hjälpa oss uträtta detta. I första hand vill jag argumentera för att detta är en etisk process. Något som drar växlar på en förbluffande psykologisk förståelse av den mänskliga varelsen, men psykologin är underordnad etiken, tjänar etiken. Ur dharmas synvinkel är med andra ord sättet jag förstår hur mitt sinne fungerar endast av värde om det får mig att blomma ut mer som person. Om det inte lyckas kan jag vara världens mest lyckade psykiatriker eller psykolog men jag kanske inte har införlivat eller integrerat mycket av denna insikt i hur jag faktiskt lever mitt liv. Det är det som verkligen har betydelse.

(19:12 - 21:07)



- När personen som blev Buddha beskriver sitt uppvaknande säger han att han kom fram till ["arrived to"] dharma. Och dharman som han kom fram till var tvåfaldig. Å ena sidan var det nirvana. Med andra ord 'icke-reaktivitet'. Å andra sidan var det villkoradhet. Med andra ord: mötet med det rena tillfälliga blottläggandet av livet själv så som det vecklar ut sig. Det är dharma, men med tillägget att [vi använder vår] förmåga att vara med livet så som det är villkorat och vecklar ut sig, på ett sådant sätt att vi inte är fångna i våra reaktiva mönster, utan där vi kan försätta oss i en betydligt mer balanserad relation till livet självt, så att vi kan respondera på situationen vi befinner oss i, snarare än bara obetänksamt reagera, bara följa vår vår vana, tradition eller det egna psykologiska bagaget.

Att släppa det [reaktiva mönstret] eller att låta det [reaktiva mönstret] vara, för att istället finna en förmåga i oss att omfamna den villkorade världen, som vi ju är en del av, och svara upp på den på ett lämpligt sätt från en icke-reaktiv plats i vårt sinne. Detta är vad praktiserandet av dharma handlar om i ett nötskal.

(22:48 - 24:22)



[Philip Wilson som intervjuar Batchelor för ett resonemang om förmågan att förhålla sig till sin egen reaktivitet och om att detta är en rationell process. Batchelor håller inte med om att det är en helt igenom rationell process. Han säger därefter:]

- Jag håller med om att det är en slags värdering och att det i det värderandet finns en rationell komponent. Det handlar om att vi som tänkande varelser har en förmåga att identifiera: 'aha det som uppstår nu är ett reaktivt mönster, detta kommer bara gå runt runt i cirklar.' Upprepning är vad som är karaktäristiskt för reaktivitet. 

Det är ett misstag att tänka att reaktivitet är det samma som vilken reaktion som helst på en situation. Jag kan reagera på situationer med stor generositet, med stor kärlek, med stor visdom, men jag kallar inte det för reaktivitet. 

Reaktivitet i mitt eget uppslagsverk... jag medger att det inte är en klassisk buddistisk term, utan en term som jag har kokt ihop för att föra samman en rad idéer från buddhismen: Tanken om att något bara uppstår, om att något dyker upp. Tanken om de tre eldarna - girighet, hat och villfarelse - som ju är något som flammar upp. Tanken om tahā; begär, åtrå och längtan ["craving"], den sortens djupgående gripande ["grasping"] efter, och klamrande ["clinging"] vid både 'själv' och andra - denna sortens fasthållanden, dessa sätt att desperat hålla fast ["holding on"]. 

Reaktivitet är ett sätt att tala om en sammanhängande helhet av psyko-fysiologiska [beteende-]mönster.

- Hur tror du att människor vet att de är i en sådan reaktiv position?

- Återigen tänker jag att utövandet av meditation och praktiserandet av att studera dharma möjliggör att vi får djupare och djupare insikt och klarhet om vad det hela handlar om. Det är därför som jag är lite motvillig till att reducera det till något helt och hållet rationellt. Det handlar minst lika mycket om att tona in en viss perceptuell kvalitet, om intuition, om känsla. Jag tänker visserligen inte på reaktivitet som en känsla, även om det ingår på något sätt. [Intervjuaren ponerade tidigare att det kanske kunde sägas vara en slags känsla.]

(25:31-27:42)



En sak som visar på Buddhas genialitet särskilt väl är att han alltid för dig tillbaka till dukkha. Dukkha är en ofrånkomlig komponent av vad det innebär att vara levande. Enligt mig får buddhismen det att bli helt fel när de talar om att vägen handlar om att få dukkha att upphöra. Det köper jag inte längre. Det handlar om upphörandet av reaktivitet.

(35:25 - 35:40)



För mig är meningen med dharma, med alla dessa praktiker, inte att eliminera dukkha, även om det hade varit en underbar sak, utan det är att finna en väg att leva livet till fullo. Att leva sitt liv fullt ut innebär att omfamna lidande. Den första utmaningen är att omfamna lidande. Det innebär att kunna säga ja till all smärta, och inte bara den tillagda smärta jag inte nödvändigtvis måste lägga till min fysiska smärta [det vill säga den så kallat 'andra pilen' som i första hand är mental och som man skjuter sig själv med], utan all smärta. För mig är detta dharmas alfa och omega: att vara förmögen att säga ja till livets lidande och inte tänka på det som något vi kan undvara. Utan smärta tror jag inte det finns något liv. Idén att man kan nå en punkt där man inte har någon smärta, inget som oroar en, ingen ångest, och inget obehag, utan lever i ett tillstånd av salighet är en utopi.

(36:40 - 37:55)


https://www.youtube.com/watch?v=q1NkuKi4dT0&t=1461s


Se även: Hur kan vi förstå reaktivitet, responsivitet och lidande ur ett buddhistiskt perspektiv?