Kodo Sawaki Roshi
Här är ett utdrag ur boken The Zen Teaching of Homeless Kodo av Kosho Uchiyama och Shohaku Okumura (2014). Homeless Kodo är ett annat namn för den japanske zenmunken Kodo Sawaki Roshi som levde 1880 till 1965. För översättningen ansvarar jag.
Kodo Sawaki: Vad är zazen bra för? Ingenting! Vi borde få höra detta bra-till-inget så ofta att vi får sår i öronen och praktiserar bra-till-ingenting-zazen utan förväntan. Annars är vår praktik verkligen inte bra för något.
Kosho Uchiyama: Under hela sin livstid sade Sawaki Roshi att "zazen är bra till ingenting". Jag prästvigdes 1941 och blev då en av hans adepter. När jag snart därpå var ute och gick med honom frågade jag: "Jag är en så blyg och tillbakadragen person, om jag studerar under din vägledning och praktiserar zazen med dig under många år ända tills du dör, kan jag då bli lite starkare, om än bara lite?" Han svarade genast: "Nej det kan du inte. Oavsett hur hårt och hur länge du praktiserar så är zazen bra till ingenting. Jag blev inte den jag är som ett resultat av zazen. Av naturen blev jag en sådan här person. På denna punkt har jag inte ändrat mig det minsta."
Som ni vet var Sawaki Roshi storhjärtad, fri i sinnet och kvick, samtidigt som han var omsorgsfull och fokuserad. Han förkroppsligade bilden av en uråldrig zenmästare. När jag hörde vad han svarade mig tänkte jag att även om Roshi låter sin mun säga detta, måste jag kunna bli en bättre person om jag fortsätter att praktisera zazen. Med en sådan förväntan fortsatte jag att tjäna honom och att praktisera zazen tills han dog.
Han gick ur tiden den tjugoförsta december förra året. Vi kommer snart att uppmärksamma ettårsdagen efter hans död. Den senaste tiden har jag funderat över mitt förflutna och jag jag förstår nu att zazen verkligen är bra till ingenting. Jag är fortfarande en fegis och blev aldrig ens lite lik Sawaki Roshi. Slutligen kom jag fram till följande slutsats. En viol blommar som en viol och en ros blommar som en ros. Violer behöver inte önska att de ska bli rosor.
Shohaku Okumura: Jag började läsa Uchiyama Roshis och Sawaki Roshis böcker när jag gick i gymnasiet. Sawaki Roshis undervisning om att "zazen är bra till ingenting" tilltalade mig väldigt mycket. I det japanska samhället, särskilt i skolan, bad man oss alltid att vara bra på något; allt behövde vara bra för något annat. Föräldrar, lärare och hela samhället bad oss studera hårt, få bra betyg, komma in på bra universitet, skaffa ett bra jobb, tjäna mycket pengar, skaffa en fin bil och ett fint hus - och en fin likkista. Som tonåring började jag ifrågasätta samhällets kriterier på bra och dåligt.
För att finna svar läste jag många böcker i historia, filosofi, religion, vetenskap och så vidare. Jag fann inget tillfredsställande svar på frågan om livets mening. Vad jag än läste verkade det vara en enskild persons idé sprungen ur dennes begränsade erfarenheter under en viss tidsperiod i ett visst samhälle. Jag ville veta meningen med mening. Slutligen bestämde jag mig för att mening är meningslöst och att därför har inte det mänskliga livet någon mening.
Trots det kan människor inte leva utan att söka mening. När jag gör något måste jag tro att det finns en poäng med det. Jag blev trött på denna kretsgång av att söka mening och finna meningslöshet. Det var i detta tillstånd jag stötte på Sawaki Roshis undervisning. Att sluta söka mening och bara göra bra-till-ingenting-zazen syntes vara en frigörelse från en ändlös kretsgång där man likt en hund jagar sin egen svans.
Jag praktiserade zazen helhjärtat i tio år i Antaiji och Pioneer Valley Zendo i Massachusetts. Jag var lycklig och glad under denna tid. Men efter att ha fyllt trettio började min kropp brytas ner av det hårda kroppsarbetet av att bygga upp Pioneer Valley i skogen. Jag hade ingen inkomst och kunde inte få den medicinska behandling jag behövde, så jag var tvungen att återvända till Japan.
När jag kom tillbaka dit kunde jag inte praktisera på mitt gamla sätt; jag hade inget ställe att praktisera, ingen sangha att praktisera med. Mitt liv kändes som ett misslyckande och jag var verkligen en inte-bra-till-något-person. Jag frågade mig: "Om zazen är bra till ingenting, varför skulle det då spela någon roll om jag inte kunde utöva det?" Slutligen fann jag att min zazen verkligen inte hade varit bra till något. Eftersom jag praktiserat bra-till-ingenting-zazen med hängivenhet, hade jag känt att mitt liv varit rättfärdigat. Men det var bara det att denna intensitet i utövandet var möjlig endast då jag var ung, stark och frisk. När jag insåg detta fann jag en arrogans som rotat sig djupt i mig.
Runt denna tid fann jag mig en dag sittande i zazen för mig själv. Där fanns inget behov att sitta formellt eftersom jag var i ett sammanhang utan andra som praktiserade. Trots det upplevde jag stor frid. Och jag kände för första gången att jag kunde sitta bra-till-ingenting-zazen. Att utöva sådan bra-till-ingenting-zazen är inte lätt.
Mening är inte en absolut objektiv sanning som är bestämd innan vi föds. Det är snarare så att när vi börjar göra något, som fåglar flyger och fiskar simmar, så uppstår stöd och mening inom oss som svar på vår aktivitet, i mötet med oss själva och alla varelser.
(sid 138-140)
