alla kommer av fel anledning

I en intervju talar zenläraren och psykoanalytikern Barry Magid (som jag presenterat här i tidigare inlägg) om att utöva meditation utan tanke på nytta. Artikeln är publicerad på Wisdom Publications hemsida och intervjun gjordes av Matt Bieber 2014. 

Artikeln finns att läsa på engelska i sin helhet: http://www.wisdompubs.org/blog/201403/everyone-comes-meditation-practice-wrong-reason-conversation-psychoanalyst-barry-magid

Nedan har jag översatt några stycken jag fann särskilt intressanta.


Barry Magid: En av de saker jag betonat är idén om 'ingen vinning' ["no gain"], vilket jag har översatt med 'oanvändbarhet' ["uselessness"] i mina senare artiklar och i min nya bok. Jag är övertygad om att meditation kan vara ett paradigm för något som inte är mål-medel-inriktat (nyttoinriktat). Allt för ofta är vi fast i ett sätt att praktisera och leva som helt och fullt handlar om 'Hur går det för mig?' eller 'Är jag där nu?'. Det är lätt att dra in meditation i sådana projekt, att göra meditation till "mind science" eller till terapier som går ut på att korrigera och fixa till oss i någon mening. Istället för att stanna vid detta sätt att se på det, vill jag hellre tänka på det som något religiöst, vilket här betyder att vörda varje stund och erfarenheten av denna stund som ett mål i sig, inte som ett medel eller som ett problem som ska lösas.

Dogen talade om hur vi helt och hållet förverkligar vår verkliga natur redan första stunden vi sitter [i meditation]. Han talade om att vi inte ska se zazen som en teknik utan mycket hellre som ett uttryck för, eller som en manifestation av, vem vi är. Tanken är att när vi sitter så lämnar vi oss själva ifred, genom att vi är villiga att förkroppsliga denna stunds erfarande i sin egen rätt, så att vi redan från start faller utanför tankemönster om framsteg eller annat slags mål-medel-tänkande.

Jag menar att det är detta som är det svåraste för de flesta människor att verkligen förstå eller erfara i meditation. De brukar allt som oftast ofrånkomligen göra det till något de vill bemästra. De vill tänka i termer av hur det går för dem, vad resultatet blir, och så vidare. [...]

På sätt och vis skulle man kunna säga att alla kommer till meditationspraktiken av fel anledning - att alla kommer med någon slags självcentrerad fantasi om att bli helad och läkt. Praktiken är ett tveeggat svärd - du kan uppleva att du kan fullgöra din fantasi ett tag (vilken kan ha att göra med lugn, jämnmod, eller lycksaliga tillstånd, eller det speciella i att vara upplyst). Men verklig praktik är omstörtande och dekonstruerar alla de anledningar som inledningsvis förde oss till den. När folk praktiserat två eller tre decennier kommer de behöva passera frågan: 'Vad är detta?' De kommer till en punkt då de nöter ner eller arbetar sig igenom de självcentrerade anledningarna som förde dem till meditation i första skedet.

Joko Beck brukade säga att det tar många många år för folk att upptäcka vad praktiken handlar om, och när du kommer till den punkten slutar de flesta, för det är då de verkligen upptäcker att det inte handlar om att förverkliga sin fantasi om att bli läkt, utan istället om att ge upp den fantasin. Det är också den punkt då de flesta människor vandrar till andra sidan staden till någon annan mästare för att återuppliva sin strävan efter något slags inre varaktigt tillstånd, ett tillstånd de försöker skapa för sig själva. För Joko fanns där alltid denna tanke om att vi inte så mycket kultiverar ett särskilt tillstånd som att vi ständigt gör oss av med något, ständigt i rörelse bort från att kräva kontroll, eller från begär att hålla fast vid vad helst vi vill ha, inklusive mentala tillstånd.



Se även: 

Ordinary Mind Zen

zazen är bra till ingenting