When things fall apart

Här har jag sammanställt några utdrag ur Pema Chödröns bok When things fall apart (1997). Som vanligt presenterar jag sådant som jag själv funnit tänkvärt för en praktik. Min förhoppning är att ett stycke text eller en utdragen rad får en kritisk verkan, bringar klarhet, inspirerar, skaver, redogör eller förbryllar.

Chödrön går i sin lärare Chögyam Trungpas fotspår. Det märks. Chödrön inspirerar och oroar mig på samma punkter. När hon skriver om att leva utan hopp, tänker jag att hopplöshet utmärker depression och att depression inte är något eftersträvansvärt, samtidigt som jag blir nyfiken på hopplöshet som något positivt, som en hållning värd att undersöka. För mig lyste hennes anmärkningar om hopplöshet klarare än Trungpas, vilka jag presenterat i ett tidigare inlägg.

När Chödrön talar om "clear-seeing intelligence" (s 144-145) anar jag oråd. Jag blir illa berörd av tanken på att någon anses kunna ha tillgång till det rätta och sanna. Likaså tror jag det är osunt att eftersträva en sådan beroendeställning till en mästare som Chödrön beskriver då hon talar varmt om "the samaya bond". Mer läsvärt är det då att läsa när hon talar om 'att inte veta', om gränssituationer, om rastlöshet, om icke-teism, eller om grundlöshet. För översättningen till svenska ansvarar jag.



6

Vi reagerar mot risken att bli ensamma, att dö, att inte ha något att hålla fast vid. Rädsla är en naturlig reaktion då vi rör oss närmre sanningen.


14

När världen rämnar är det en slags prövning och även ett slags läkande. [...] Läkandet kommer av att ge utrymme åt allt detta att få ske: rum för sorg, för lättnad, för misär, för glädje.
   När vi tänker att något ska skänka oss njutning vet vi inte vad som verkligen kommer hända. När vi tänker att något kommer att leda till elände vet vi inte heller. Att låta där finnas plats för att 'inte veta' är det väsentligaste av allt. [...] När vi upplever stor besvikelse vet vi inte hur berättelsen slutar.


16

När någon frågar mig hur jag blev involverad i buddhism säger jag alltid att det var för att jag var så arg på min man. Sanningen är att han räddade mitt liv. När äktenskapet föll isär ansträngde jag mig mycket hårt för att återvinna någon slags tröst, någon slags trygghet, någon slags välbekant plats för vila. Lyckligtvis lyckades jag aldrig. [...]
   Att befinna sig vid sidan av i ingenmansland är en ideal situation, en situation som inte snärjer oss utan öppnar våra hjärtan och sinnen bortom tidigare gränser. Det är ett mycket ömsint, icke aggressivt och öppet tillstånd inför vad som komma skall. Att vistas i detta omskakande tillstånd - att vara med sitt brustna hjärta, med sin oroliga mage, med känslan av hopplöshet och viljan till hämnd - det är uppvaknandets väg. Att hålla sig kvar i den ovissheten och osäkerheten, få rätt på trixet med att vila mitt i kaoset, lära sig att inte få panik - det är den andliga vägen.


19

...känslor som besvikelse, förlägenhet, irritation, ressentiment, ilska, svartsjuka och rädsla, istället för att vara dåliga nyheter, är i själva verket klara stunder som undervisar oss om var vi håller tillbaka. [...] visar oss med skräckinjagande klarhet precis var vi fastnat.


20

Varje dag ges vi många möjligheter att öppna upp eller att sluta oss. Den mest värdefulla möjligheten ges när vi kommer till en punkt då vi tänker att vi inte kan hantera det som sker. Det blir för mycket. Det har gått för långt. Vi känner oss misslyckade. Det finns inget sätt att manipulera situationen så att vi kan framställa oss som lyckade. Hur mycket vi än försöker lyckas vi inte. Livet har helt enkelt klämt till oss.
   Det är som att du ser på dig själv i spegeln och du ser en gorilla. Spegeln är där; den visar dig och det du möter ser illa ut. Du försöker vinkla spegeln så att du ser lite bättre ut, men hur du än gör så ser du fortfarande ut som en gorilla. Du är tillklämd av livet och befinner dig i ett läge där du inte har något val annat än att antingen omfamna vad som händer eller stöta det ifrån dig.
   De flesta av oss antar inte dessa situationer som undervisning. Vi hatar de instinktivt. Vi flyr som galningar. Vi använder oss av en mängd olika sätt för att fly - allt missbruk härrör ur detta läge där vi möter vår gräns och inte kan hantera det.


21

Meditation är en inbjudan att upptäcka när vi når vår gräns och till att inte dras med av hopp eller rädsla.


21

Att nå vår gräns är inte ett slags straff. Det är i själva verket ett tecken på hälsa; när vi darrar och håller på att dö av rädsla. Ett ytterligare tecken på hälsa är att vi inte dör av rädslan som får oss att skaka, utan ser den som en signal om att det är dags att sluta kriga och möta det som skrämmer oss i vitögat.


23

Om vi verkligen vill lära känna gränsen vi kommit till - vilket med andra ord innebär att sträva efter att varken 'ge efter' eller 'förtrycka' - kommer hårdheten i oss att skingras. Vi kommer att mjukna av kraften i vad helst som uppstår - kraften i ilska, kraften i besvikelse, kraften i rädsla. När den inte formats till en eller annan fast riktning, genomtränger kraften vårt hjärta och öppnar upp det. Det är att upptäckta att vi inte styrs av vårt ego. Det är när alla våra invanda system faller bort. Att nå vår gräns är som att finna nyckeln till vår mentala hälsa...


25

När vi blir mer öppna tänker vi kanske att det kommer krävas större och större katastrofer för att vi ska nå vår gräns. Det intressanta är att alltmedan vi öppnar upp oss mer och mer så är det de stora händelserna som omedelbart får oss att vakna, medan det är småsakerna som överrumplar oss.


42

Det är som att komma förbi ett träd med skönsjungande fåglar med öronproppar.


45

[Om 'att avstå' ("refraining"):]
   Det är kvaliteten i att inte gripa efter något som ska underhålla så fort vi känner oss lite uttråkade. Det är i praktiken att inte fylla ut en stund bara för att där finns ett mellanrum.


45

Att uppmärksamma hur vi försöker undvika det [obehagliga] är ett sätt att komma i kontakt med den grundläggande grundlösheten. Att avstå - att inte vanemässigt agera ut vår impulsivitet - har något att göra med att avstå vår 'underhållningsmentalitet'. Genom att avstå ser vi att där finns något mellan begäret som uppstår - eller aggressionen, eller ensamheten eller vad det nu än kan vara - och den handling som följer som resultat. Det finns något där i oss som vi inte vill uppleva, och som vi aldrig riktigt erfar eftersom vi är så snabba att handla.
   Inunder våra vanliga liv, inunder allt prat vi tar oss för, alla förflyttningar vi gör, alla våra tankar vi har finns där en grundläggande grundlöshet.


46

'Att avstå' är en metod för att lära känna hur rastlöshet och rädsla fungerar. Det är en metod för att landa i grundlöshet. Om vi omedelbart underhåller oss själva genom att prata, genom att handla, genom att tänka - om där aldrig finns en paus - kommer vi aldrig att slappna av. Vi kommer att fara fram i en väldig fart för evigt.


47

...att lära sig pausa för en stund, lära sig att inte impulsivt göra samma sak om och om igen. Det är en omvandlande erfarenhet att helt enkelt pausa istället för att omedelbart fylla ut mellanrummet. Genom att vänta börjar vi komma i kontakt med basal rastlöshet såväl som basal rymlighet. [...] Allt kan uppstå, vadhelst kan vandra in i vårt hus; vi kan finna vad som helst i vår soffa i vardagsrummet utan att vi flippar ut.


49

Ju mer vi blir vittne till våra känslomässiga kedjereaktioner och förstår hur de fungerar, desto lättare är det att avstå. Det blir en livsstil att förbli vaken, sakta ner och uppmärksamma.


49

Om vi ser att vi inte har någon närvaro i det vi gör, att vi sällan avstår, att vi upplever lite av välmående, är detta inte förvirring utan början till klarhet.


51

Att du vänder dig till dharma ger dig ingen trygghet eller personlig bekräftelse. Att söka sig till dharma ger dig ingen grund att stå på. När du vänder dig till dharma tillkännager du i själva verket frimodigt obeständighet och förändring och börjar fatta galoppen med hopplöshet.


51

Om du inte ger upp hoppet - om att det finns ett bättre ställa att vara på, om att det finns någon bättre att vara - kommer vi aldrig att slappna av och vila där vi är och med den vi är.


52

[Om 'avsägelse' ("renunciation"):]
   Att tänka att vi slutligen kommer att få ihop allting är orealistiskt. Att söka någon slags varaktig trygghet är lönlöst. Att upphäva våra uråldriga och mycket väl rotade mentala vanemönster kräver att vi börjar vrida på några av våra mest grundläggande förgivettaganden. Tron på ett fast och separat själv, vårt sökande efter njutning och undvikande av smärta, tron att någon "där ute" är att klandra för den smärta som drabbar oss - man behöver ha fått nog och blivit utled på alla dessa sätt att tänka.


52

Att vända oss till dharma påskyndar insiktsprocessen. Vid varje vända inser vi omigen att det är totalt hopplöst - vi kan inte få någon grund att stå på.
   Skillnaden mellan teism och icke-teism är inte huruvida man tror eller inte tror på Gud. Det är en fråga [och en uppdelning] som kan tillämpas av alla, inklusive buddhister och icke-buddhister. Teism är en djupt rotad föreställning om att det finns någons hand att hålla: om vi bara gör rätt saker kommer någon att ta hand om oss. Det innebär att tänka att där alltid kommer att finnas en barnpassare tillgänglig när man behöver en. Vi är alla benägna att avsäga oss vårt ansvar och delegera vår auktoritet till något utanför oss själva. Icke-teism innebär att vila i den aktuella stundens tvetydighet och ovisshet utan att sträcka sig efter något att skydda sig med. Vi tror ibland att dharma är något utanför oss själva, något att tro på, något att mäta sig med. Men dharma är inte en tro; det är inte dogm. Det är total uppskattning av obeständighet och förändring. Undervisningen tudelas när vi försöker fånga den. Vi behöver möta den utan hopp.


54

Ur denna synvinkel är teism ett missbruk. Vi är beroende av hopp...


54

Buddhas första ädla sanning handlar om att när vi lider så betyder inte det att något är fel. Vilken lättnad.


54

...att överge hopp är en affirmation (att bejaka), börjans början.


55

Det är på detta vis som 'avsägelse' kommer in i bilden - att avsäga sig hoppet om att vår upplevelse skulle kunna vara annorlunda, att avsäga sig hoppet om att vi skulle kunna vara bättre. De buddhistiska klosterreglerna som råder munkar att avsäga sig sprit, sex och så vidare pekar inte på att dessa ting är omoraliska eller dåliga i sig, utan på att vi använder dem som barnpassare. Vi använder dem till att fly; vi använder dem för att få tröst och för att distrahera oss själva.


56

...'att greppa' grundar sig i hopp. Att släppa greppet kallas hopplöshet.


56

Hopp och rädsla är två sidor av samma mynt; det är hopplöshet och förtroende (tillit) också. Om vi är redo att ge upp hoppet om att osäkerhet och smärta kan förintas, kan vi ha modet att vila i situationens grundlöshet.


56

Att ta sin tillflykt till Buddha, dharma och sangha handlar om att ge upp hoppet om att få mark under fötterna.


57

Om vi gör resan för att nå trygghet och säkerhet missar vi hela poängen. Vi kan utöva vår meditationspraktik med hoppet om att få trygghet; vi kan studera lärorna med hoppet om att nå säkerhet; vi kan följa riktlinjerna och instruktionerna med hoppet om säkerhet; men det kommer bara leda till besvikelse och smärta. Vi skulle kunna spara en hel del tid genom att ta detta budskap väldigt seriöst redan nu: Börja resan utan hopp om att få fast mark under fötterna. Börja med hopplöshet.


58

Död och hopplöshet förser oss med rätt motivation - rätt drivkraft för att leva ett insiktsfullt och empatiskt liv. Men för det mesta är vår starkaste drivkraft att avvärja död.


59

Ge upp hoppet är en uppmuntran att bli vid dig själv, att bli vän med dig själv, att inte springa iväg från dig själv, att återvända till det allra väsentligaste vadhelst som händer.


67

...tidvattnet kommer oundvikligen att skölja bort sandslottet. Knepet är att uppskatta det helt och fullt utan att klänga fast vid [att det ska finnas kvar] och när tiden kommer låta det upplösas i havet.
   Detta att låta saker och ting gå kallas ibland 'obundenhet' - "non attachment" på engelska - men inte med den kyliga och distanserade kvaliteten som ofta associeras med det ordet. Här innebär 'obundenhet' mer vänlighet och intimitet.


70

Som människor söker vi inte bara en lösning: vi anser även att vi förtjänar en lösning.


72

Vi vill per automatik skyla över smärtan på ett eller annat sätt, identifiera oss med seger eller offerskap.


72

Mindre begär är villigheten att vara ensam utan lösning när allt inom oss skriker efter något som kan muntra upp oss och förändra vår sinnesstämning.


72

Efter att vi helhjärtat och konsekvent gått in för att praktisera 'mindre begär' är det något som vänder. Vi känner mindre begär i den mening att vi känner oss mindre orubbligt förförda av våra MYCKET VIKTIGA BERÄTTELSER.


75

Det finns ingen säker visshet om något. Denna elementära sanning smärtar och vi vill fly från den.


76

Vi kan gradvis släppa våra ideal om vem vi tror vi borde vara, eller om vem vi tror vi vill vara, eller om vem vi tror att andra människor tänker att vi vill eller borde vara. Vi ger upp detta och ser helt enkelt direkt på den vi är med medkänsla och humor.


81

Med endast inspiration blir vi arroganta. Med endast eländighet förlorar vi vår vision. Att känna sig inspirerad muntrar upp en, får en att inse hur väldig och underbar vår värld är. Att känna sig eländig gör en ödmjuk.


83

När vi inte styrs av vårt ego kan vi bekräfta det som att vi inte styrs av vårt ego - ett friskt ögonblick, en klar perception av en doft eller syn, ett klart ljud, en känsla av att öppna sig för känslor och tankar...


84

Märkligt nog upplever vi oss heller inte styrda av vårt ego när vi inte vet vad som händer, när vi förlorat våra referenspunkter, när vi får en chock och våra tankar stannar av.


92

När allt faller isär och vi upplever ovisshet, besvikelse, chock, förlägenhet - vad som är kvar är ett sinne som är klart, opartiskt och friskt.


106

Att klandra är ett sätt att skydda våra hjärtan, att försöka skydda vad som är skört, öppet och ömt i oss själva. Istället för att äga den smärtan rusar vi på för att finna någon slags behaglig grund.


181

Efter många år praktiserar många av oss fortfarande med en hårdhet. Vi praktiserar med dåligt samvete, som om vi skulle bannlysas om vi inte gjorde det rätt. Vi praktiserar så att vi inte ska skämmas över oss själva och med rädsla för att någon ska upptäcka vilken "dålig" meditationsutövare vi egentligen är. Det gamla goda skämtet lyder att en buddhist är någon som antingen mediterar eller känner dåligt samvete över att han eller hon inte mediterar.