En av de mest tongivande zenlärarna som fortsatt i Becks fotspår är Barry Magid. Han är psykoanalytiker, författare och zenlärare i New York (Ordinary Mind Zendo). Så här har han beskrivit sin egen gärning: "Joko betonade behovet av att 'lida intelligent', medan jag har fokuserat på att kunna vara 'intelligent beroende'."
Ezra Bayda är en annan författare och zenlärare som inspirerats av Beck. Tillsammans med sin fru Elizabeth Hamilton är han zenlärare vid Zen Center San Diego i Amerika:
Här är ett avsnitt från 'Imperfect Buddha Podcast'.
Avsnittet nedan rymmer två delar.
Första delen handlar om Laurence Carroll som var den första västerlänningen som konverterade till buddhismen och om 'the Dharma Bum', en animerade film som ska skildra hans liv.
Den andra delen (med början 20:15) handlar om akademisk forskning som görs om buddhism, samt om 'sekulär buddhism'. Kritik som riktats mot Stephen Batchelor tas upp. Den inställning till buddhism man formulerar och visar prov på i detta avsnitt är mycket uppfriskande i mina öron.
Det sublima är något man kan sägas erfara eller uppleva. Således kan man tala om en 'sublim upplevelse' och ett 'sublimt erfarande', det vill säga ett skådande som är präglat av sublimitet. Ofta förknippas det sublima med något andligt upphöjt, men det som definierar det sublima för mig är inte att det är något förnämt eller upphöjt. Jag kan däremot förstå att man skattat den sublima upplevelsen högt, inte för att det sublima i sig självt skulle vara något högtstående, utan för att ens sinnen vässats och för att man upplevt det berikande, livgivande och omskakande att ha en sublim erfarenhet.
Det sublima har många gånger förknippats - och förknippas fortfarande ofta - med Gud och det gudomliga, men det sublima var redan från början ett begrepp vars innehåll inte behövde vare sig Gud eller det gudomliga för att bli ett begripligt och användbart begrepp. Sjuttonhundratalsfilosofen Edmund Burke var den förste att utförligt och systematiskt förklara begreppet och plockar man bort inslagen om Gud i hans resonemang har man likväl huvudlinjerna i hans resonemang kvar. Hans definition av det sublima står och faller så att säga inte med Gud. (Se not nedan).
Det sublima har genom tiderna vidare förknippats med det diffusa, mystiska och oförklarliga, och visst har det sublima att göra med att gränsen för våra ord är nådd, men begreppet introducerades inte för att mystifiera saker och ting, utan tvärtom för att bättre klargöra våra estetiska upplevelser. Konsthistorikern Magne Malmanger skriver om det sublima i sin text Nordic sublime (i boken A Mirror of Nature - Nordic Landscape Painting 1840-1910, utgiven 2006). I sin text förklarar han introduktionen av det sublima på 1700-talet - då estetiken institutionaliserades - med att begreppet "skönhet' hade blivit en för snäv benämning för att omfatta hela fältet av estetiskt relevanta fenomen eller estetisk erfarenhet. Konsekvensen var ett sökande efter nya eller nyligen definierade termer för att bevara vad termen 'skönhet' riskerade lämna ute" (Sid 43. Min översättning). Malmanger skriver vidare att "dess ursprungliga syfte var inte att förvirra estetiska problem, utan att bringa klarhet i det estetiska fältet så långt det var möjligt" (Sid 44. Min översättning). Vad man försökte fånga i den estetiska erfarenheten inbegrep "ett starkt inslag av emotionell erfarenhet, visuell föreställningsförmåga och i synnerhet direkt uppfattningsförmåga" (Sid 46. Min översättning).
Det var framförallt under första hälften av 1800-talet som begreppet spred sig och gjorde intåg i allehanda sammanhang, t ex när det gällde myter, poesi, måleri, turism, natur och inte minst mer specifikt landskapsvyer med vidsträckta hav och berg. Folk drogs till avlägsna platser för att uppleva något nytt, ovanligt och omskakande.
Enligt Malmanger ligger det sublima "inte så mycket i objektet självt som i den sinnesstämning i vilket vi uppfattar det" (s 45. Min översättning). Det som utmärker det sublima erfarandet enligt Malmanger är 'distans'. Det tolkar jag på tre sätt. För det första tänker jag på den distans man kan få till sig själv när man ser sig själv i ett större sammanhang, eller när ens egna krafter ställs i relation till andra krafter. För det andra är den sublima upplevelsen, då den handlar om överhängande fara, konstituerad av distans eftersom om vi fullt ut vore fyllda av skräck och inte hade ett visst avstånd till det vi fasar, hade sådana estetiska upplevelser inte varit eftertraktade. De hade då inte medfört glädje utan bara skräck. Den skräckblandade förtjusning som Burke härleder till det sublima (se nedan) hade med andra ord inte uppstått. För det tredje tolkar jag distans utifrån det faktum att folk under 1800-talet tog sig till fjärran platser i utkanten av den egna civilisationen för att uppleva det sublima. Malmanger lyfter fram den norske målaren John Christian Dahl (1788-1857) som ett av de tydligaste exemplen där begreppet det sublima präglat ett helt konstnärskap.
John Christian Dahl. Vinter ved Sognefjorden, 1827.
Även om vi idag kan tycka att det är rimligt att inte tillskriva själva objekten sublimitet, utan istället det som uppstår relationellt mellan oss och objekten i vår perception, så ägnade man sig under 1700-talet åt att sammanställa listor över vilka objekt som kunde anses vara sublima. Man skrev ner sådant som exempelvis 'åska', 'stormar', 'översvämningar', 'jordbävningar', 'vulkaner', 'lejon', 'tigrar', 'krig', 'farsoter', 'svält', men även övernaturliga fenomen som 'demoner', 'gudar', 'helvetet' och 'underverk'. Detta förklarar litteraturvetaren Kristina Fjelkestam i sin bok Det sublimas politik (2010).
Fjelkestam grundar sin syn på det sublima i Burkes uppfattning och menar i linje med honom att det sublima uppstår när man upplever fara, men på ett sätt där skräcken aldrig tar överhanden, utan istället leder till en slags skräckblandad förtjusning, till att det "kittlar i ryggraden". Enligt Fjelkstam var det ingen slump att "intresset för det sublima uppstod vid en tidpunkt då det blivit möjligt att estetisera och intellektualisera den natur man tidigare var slav under" (s 11). Burke som levde vid tiden för denna brytpunkt menade att skräck var en karaktäriserande ingrediens i det sublima, och här är det intressant att konstatera att inte bara den mer tryggade relationen till naturen utmärkte tiden; det var också så att skräcklitteraturen vann framgångar vid denna tid. (Danius, Sjöholm, Wallenstein, 2012. s 115.)
Burke skriver "Det sublimas orsak är alltid ett slags form av skräck eller smärta" och "det för synen väldiga". Han tar mörker som ett exempel: "I djupaste mörker är det omöjligt att veta hur säkra vi är; vi vet inget om föremålen som omger oss, vi kan när som helst möta något farligt hinder, vi kan falla utför ett stup vid första steg; och om en fiende närmar sig vet vi inte åt vilket håll vi ska försvara oss" (Burke, 1757. s 129).
Andreas Achenbach (1815-1910). Clearing up, Coast of Sicily, 1847.
Joseph Mallord William Turner (1775-1851). Snow Storm: Steam-Boat off a Harbour´s Mouth, 1842.
I sin skrift Filosofisk undersökning om ursprunget till våra begrepp om det sublima och det sköna (från 1757) lyfter Burke det sublimas paradox: "Men om det sublima bygger på skräcken eller någon liknande passion kretsande kring smärtan, är det först lämpligt att fråga sig, hur någon form av glädje kan komma ur en källa som tycks vara motsatt" (Burke, 2012. s 121).
Lite längre fram i texten svarar han så här: "Om smärtan eller skräcken är modifierad, så att den inte är direkt skadlig, och smärtan inte våldsam och skräcken inte omedelbart leder tanken till betraktarens egen undergång, kan de i alla dessa fall ge upphov till glädje (ty dessa känslor väcker våra organ, lägre som högre, ur farlig och besvärlig dvala), inte välbehag, men ett slags lustfylld fasa, ett slags lugn färgat av skräck, vilken är den starkaste av alla passioner, eftersom det är förbundet med vårt självbevarande. Dess föremål är det sublima, dess högsta form kallar jag häpnad, de lägre graderna är fruktan, vördnad och respekt. Redan ordens härkomst visar från vilken källa de kommer, och hur de skiljer sig från positivt välbehag". (Burke, 2012. s 123.)
Av detta förstår vi att det finns gradskillnader av det sublima - från vördnad till häpnad - och att det sublima hänger ihop med vår självbevarelsedrift. Det sublimas inverkan på oss är alltså stark eftersom det rör vår instinkt att fortleva. Negativa upplevelser som skräck och smärta, påminner oss om vår skörhet och förgänglighet, vilket inte positiva upplevelser, som mild njutning och behaglig skönhet, gör på samma sätt. Burke menar att negativa upplevelser griper ett starkare tag om oss och intensifierar våra känslor mer än vad renodlat positiva upplevelser gör. Hans förklaring är att "Eftersom uppfyllandet av våra dagliga plikter bygger på att vi lever, och deras energiska och kraftfulla fullgörande förutsätter hälsa, så drabbas vi hårt av allt som hotar just livet eller hälsan" (Burke, 1995. s 70). Det som är renodlad smärta och skräck försöker vi vanligtvis undvika till varje pris; vi vaknar till liv och sätter in alla våra krafter för att slippa sådant obehag.
Det sublima rymmer hos Burke ju just sådant som hot, skräck och smärta, men istället för att skjuta det ifrån oss uppsöker vi det. Återigen; Hur kan detta vara? Burke menar att det sublima kan verka tilldragande för att - och endast då - vi i upplevelsen av det sublima har en viss distans till faran, och då den inte har ett fullständigt grepp om oss. Fara och smärta kan givetvis vara endast "fasansfulla", men Burke förklarar att "på ett visst avstånd och med vissa begränsningar kan de tjusa" (Burke, 1995. s 68). Vi upplever det sublima först när våra egna liv inte är direkt hotade - de kan dock med fördel vara på gränsen till direkt hotade. Burke skriver vidare: "Om denna passion enbart innebar smärta skulle vi noggrant undvika alla människor och omgivningar som kunde väcka känslan" (Burke, 1995. s 77).
Vi kan med andra ord uppleva det sublima när vi själva befinner oss i en slags hotbild, men endast då hotet inte är alltför påfallande, alarmerande och aktuellt. Burke är övertygad om att detsamma gäller när vi står inför att någon annan än vi själva befinner sig under hot. Han skriver exempelvis: "Jag är övertygad om att vi känner en glimt av glädje, och inte så liten, över andras olycka och smärta." (Burke, 1995. s 76) Och: "Det finns inget skådespel som vi följer med sådant intresse som en stor eller ovanlig olycka. Oavsett om det sker framför våra ögon eller vi möter det som historia inger det oss alltid glädje. Inte oblandad glädje, utan förenad med en inte obetydlig olust." (Burke, 1995. s 78)
Burke menar vidare att det sublima verkar på oss både som en konsekvens av det fysiska och det psykologiska. Burke skriver: "Vår kropp och vårt sinne är så nära och intimt förknippade med varandra att ena parten inte kan uppleva smärta eller välbehag utan att den andra också gör det" (Burke, 2012. s 120). Det psykologiska verkar enligt Burke genom "associationer" som uppkommer på grund av tidigare erfarenheter och vårt kulturella arv. Våra associationer spelar alltså en roll i skapandet av en sublim upplevelse.
Av detta drar jag slutsatsen att bara för att vårt språk inte förmår återge vår sublima upplevelse, betyder detta inte att det sublima skulle vara rent från språk, något språklöst, eller fritt från kulturell påverkan. Tvärtom skriver Burke: "man måste konstatera att mycket, som påverkar oss på ett visst sätt, gör inte så på grund av naturliga orsaker utan genom associationer. Å andra sidan vore det absurt att påstå att alla intryck enbart påverkar oss genom associationer, eftersom ändå något ursprungligen måste ha varit naturligt behagligt eller obehagligt" (Burke, 2012. s 118).
Det medges från min sida att det sublima handlar om en slags språklöshet, men då i den mening att det sker ett brott i språket, eller att det finns delar i sammanhanget vi för stunden inte kan förklara eller täcka med ord. Språklösheten här uppstår inte bortom eller utan språk, utan istället inom det och tack vare det. Den sublima erfarenheten är alltså inte en sinnligt renodlad erfarenhet - vilket ibland hävdas - utan den är även villkorad av våra mentala föreställningar, våra tankar och idéer.
Det sublima har efter Burke kopplats till föreställningar om 'manlighet'. Det är inte svårt att förstå eftersom mötet med det sublima har givits heroiska förtecken och kunnat ses i termer av styrkemätning, mod och äventyr. Det sublima har historiskt sett dessutom uttryckligen definierats i motsats till det kvinnliga. Fjelkestam lyfter i sin bok om det sublimas politik häpnadsväckande ting som filosofer som Burke, Rousseau och Kant skrev om kvinnors oförmåga att uppleva det sublima och om hur kvinnor som likväl intresserade sig för det sublima förlöjligades. De manliga filosoferna var naturligtvis barn av sin tid. I sin bok visar hon även hur det sublima kopplades till manligt medborgarskap och upphöjdhet, samt förmågan till moral, vilket kvinnor långt ifrån alltid ansågs kapabla till på 1700- och 1800-talet. (Klicka här för en föreläsning där Fjelkestam talar om detta.)
Är kanske begreppet det sublima passé? Gör våra associationer att begreppet är svåranvändbart och alltför lastat med vad vi vill lämna bakom oss? Behöver vi andra begrepp som är fräschare och modernare, begrepp som inte är lika förknippade med viss sorts konst eller en viss tid (läs 'romantiken')? Det beror naturligtvis på vad man är ute efter och vad man är inriktad på. Min egen avsikt är att undersöka begreppets användbarhet och relevans för egen del. Helt passé är inte det sublima vad jag förstår. Fjelkman berättar att: "Studiet av det sublima har internationellt sett fått en verklig nytändning under 2000-talet, både inom filosofisk estetik och estetiskt humanistiska ämnen och inom till exempel kognitiv semantik. [...] Initialt sett väcktes det nutida intresset för det sublima redan på 1980-talet bland feminister och poststrukturalister" (Sidorna 7-8).
Jag har noterat att Tate (välkänd konstinstitution i England) har mängder av artiklar på sin hemsida som belyser det sublima i relation till äldre men även samtida konst. 2008 initierade Tate ett projekt med intresse att utforska vad det sublima kan betyda för oss människor idag. (Se här: http://www.tate.org.uk/art/research-publications/the-sublime) En artikel som jag fastnade för är skriven av Aris Sarafianos, som undervisar i konsthistoria, historia och arkeologi vid universitet i Ioannina i Grekland. I artikelnStubbs, Warpole and Burke(2010) skriver han om en serie konstverk som konstnären George Stubbs (1724-1806) arbetade med under en period på trettio år med början 1762. 'Lejonet och hästen' benämns serien.
George Stubbs (1724-1806). Horse frightened by Lion, 1770.
Sarafianos skriver att målningarna rymmer "scenarier om extremt våld och elementära djuriska känslor som siktar på att väcka ett brett spektrum av kraftfulla reaktioner hos betraktaren" (Utdrag ur Sarafianos artikel är här översatta av mig). Hästen är ett djur som för människan är "både foglig och olydig. Å ena sidan är den i sin tämjda form ett användbart djur, lämplig för plogen, vägen och kommendering och således helt utan det sublima. Å andra sidan är hästen ett djur med okontrollerade styrkor, där dess användbara sidor helt försvinner", förklarar Sarafianos.
I bilden ovan är hästen placerad i förgrunden och dominerar det visuella fältet. Snart efter att betraktaren fått beundra den primitiva kraften hos den vilda hästen lägger hen märke till lejonet. Med vår vetskap om lejonets hot blir hästens styrkeuppvisning annorlunda och hästen är inte längre ett sublimt objekt för vår beundran, utan förvandlas till ett objekt för vår medkänsla eller medömkan. Vi upplever nu istället hästens kamp för överlevnad och dess rädsla för att dö. Samtidigt upplever vi en livgivande och eggande känsla som betraktare. Ungefär så väljer Sarafianos att tolka målningen, vilket väcker frågor om det dubiösa i den sublima erfarenheten.
Så länge det är naturfenomen som landskap och väderförhållanden blir det sublima inte särskilt tvivelaktigt, men när vi som betraktare finner det livgivande att skåda djurs eller andra människors lidande, blir den sublima upplevelsen naturligtvis dubbel. Ur moralisk synpunkt är det avvikande att finna eggelse i någon annans utsatthet, men ur Burkes synpunkt är det fullt naturligt.
Sarafiano skriver: "Burke visste att mänskliga gensvar på våldsamma katastrofer är spända och ofta övergår ädla erfarenheter av medkänsla. Faktum är att det finns en viss glädje och ett nöje av något slag i att betrakta andras svårigheter, nödläge och smärta. [...] Denna outgrundliga attraktion för katastrofer leder oss människor att passionerat söka upp och uppskatta situationer med extremt elände."
Frågan är hur mycket man bör moralisera över detta. En människa som finner det livgivande att möta det sublima i olika former, måste inte nödvändigtvis vara en person som passionerat söker upp andras elände, likt någon som söker upp trafikolyckor för att sedan stå och glo. Vi behöver inte ta oss så långt för att möta lidande i våra egna liv och en person kan ha odlat sin förmåga att se sublima dimensioner, en slags lyhördhet för detta, i många av sina dagliga möten. Därtill är det ibland rent av svårt att värja sig från att bli berörd av en händelse med sublim potential. Det tycks vara något elementärt mänskligt.
I de fall som det sublima handlar om mänskligt lidande innebär ju dessutom det sublima trots allt en mottaglighet, öppenhet och medvetenhet om detta lidande. Det handlar alltså inte om att förminska människors utsatthet utan snarare om att erkänna och uppmärksamma den, även då betraktaren samtidigt finner sig uppfylld och upprymd. Bara för att man i någon mening går igång på något farofyllt betyder det inte att man önskar eller verkar för att det ska hända. Sedan bör man ha i minnet att det inte längre finns något sublimt då det fruktansvärda eller skräcken blir det alltigenom dominerande. Det står emellertid klart att det är svårare att i sammanhanget upprätthålla idealistiska föreställningar om en alltigenom ren och självförsakande medkänsla. Medkänsla hos Burke blir något dubbelt. Den möjliggör att vi kan känna-med någon annan, så att vi kan fasas med viss vällust och samtidigt förstå den andres utsatthet och handla därefter. Dubbelheten tvingas vi här leva med och det kan vara gott nog, tänker jag.
För ett tag sedan såg jag filmen The Road - Vägen - av John Hillcoat från 2009, efter Cormac McCarthys roman med samma namn. Det var verkligen med skräckblandad förtjusning. Den handlar om en pappa och en pojke som ska överleva i en dystopisk värld utan framtidshopp, i ett samhälle som inte längre är ett samhälle, i en värld i stort sett utan mat och grönskande skönhet. Redan från första stund ville jag att filmen skulle sluta för den var så plågsam och i samma andetag kunde jag inte sluta titta på den. Hela filmen igenom hade jag känslan att den ville säga något viktigt till mig, att eländet skulle få mig att vakna, ta ansvar och uppskatta det jag har omkring mig. Jag utsatte mig alltså för filmen, en värld i ruiner men (åter-)fann samtidigt något värdefullt när jag vände tillbaka till den plats där jag i nuläget befinner mig, och då med vetskap om att det jag nyss sett också kunde varit min värld. Det var en hemsk men livgörande erfarenhet.
Öppningsscenen i filmen 'Vägen'.
En annan sublim upplevelse som fått mig att känna mig levande är en elektrifierad version av låten Hurricane med Neil Young & Crazy Horse. Gång på gång har den satt mina känslor i svall. En bit in i låten möter Youngs gitarr upp som en orkan, bångstyrig och vilt pulserande. För mig är det som att krafterna börjar leva sitt eget liv och det är precis att Young reder ut stormen. Låten tänjs till det yttersta och risken är att allt kapsejsar och att vi alla förliser. Det är i alla fall vad jag hör. Musikerna tycks vilja se vad låten mäktar med och samtidigt vad vi mäktar med. Elektrifierade gitarrer är förresten ett intressant fenomen i sig. Vad har elgitarrerna tillfört om inte mer kraft? Texten i Hurricane handlar tillika om stormande kärlek, att bli utsatt för något man inte själv har makten över och det för den sublima erfarenheten så karaktäristiskt; nämligen att den egna viljan överskrids.
Mina exempel är hämtade från konstens, musikens och filmens värld, men frågan är om inte också mina barns pulkåkande i granebacken rymmer något sublimt. När man far nerför en brant backe i pulka är det knappt man kan styra situationen och konsekvenserna. Farten får en att hisna. De kom nyss in i värmen, med hjärtat i halsgropen.
Mattis, januari 2017.
Burke, Edmund. Filosofisk undersökning om ursprunget till våra begrepp om det sublima och det sköna, 1757. Ur Danius, Sara. Sjöholm, Cecilia. Wallenstein, Sven-Ove. (Red.) Aisthesis - Estetikens historia, del 1. 2012.
Burke, Edmund. Filosofisk undersökning om ursprunget till våra begrepp om det sublima och det sköna. Symposion, (1757) 1995.
Fjelkestam, Kristina. Det sublimas politik - emancipatorisk estetik i 1800-talets konstnärsromaner, 2010.
Malmanger, Magne. Nordic sublime, 2006. Ur A Mirror of Nature - Nordic Landscape Painting 1840-1910.
Not: När det sublima ska förklaras är det vanligt att man går tillbaka till sjuttonhundratalsfilosofen Edmund Burke. Aris Sarafianos (2010) har reagerat när Burkes sublima tolkats som en i grunden religiös kategori och på att det skulle vara först i slutet på 1800-talet som det sublima kunde ses som ett sekulärt fenomen. Han menar att sådana tolkningar grundar sig på några få referenser till Gud som går att finna i Burkes texter, samt att de empiriska och inomvärldsliga förklaringarna av det sublima i texterna väger betydligt tyngre och räcker för att fylla begreppet med mening. Sarafianos lyfter därtill ytterligare argument för att hänvisningarna till Gud inte bör få någon större betydelse i försök om att förstå vad Burke menade med det sublima. Se i slutet av hans artikel Stubbs, Walpole and Burke. För mig är det en styrka att det sublima förmår ringa in starkt känslomässiga, estetiskt gripande och existentiella upplevelser, utan hänvisningar till något gudomligt, något mystiskt eller Gud. Ett närliggande begrepp som 'det heliga' (läs Rudolf Ottos 'det numinösa') har däremot svårare att förbli användbart om det endast ges ett inomvärldsligt innehåll.
Sarafianos uppfattning får visst stöd av Per Dahl i hans inledning till den svenska översättningen av Burkes bok Filosofisk undersökning om ursprunget till våra begrepp om det Sublima och det Sköna. Han menar att "anspelningarna på tron och på Gud" i boken sker "i ett i övrigt inte särskilt metafysiskt sammanhang" (s 10).
När Burke väl skriver om Gud (t ex på s 106. Burke, 1995) utgör Gud inte det sublima självt, utan det sublima skapas mellan människan och Gud. Det sker när vi möter vissa av hans egenskaper, medan det sublima alls inte uppstår när vi möter andra sidor. "Om vi jublar, så jublar vi darrande", skriver Burke och förklarar att när vi möter Gud som allmakt, som en kraft vilken inget och ingen kan råda över, upplever vi det sublima med Gud, men i mötet med Guds visdom och godhet (läs kärlek) upplever vi däremot inget sublimt.
Sex bor ofta granne till Gud, sägs det. Burke skriver visserligen inget om sex, men vi borde rimligen kunna anta att sex är ett ämne med samma dubbelhet som mötet med Gud. Det sublima finner vi i så fall i högt som lågt. Burke talar om begreppet 'det dunkla' och jag tänker att det mörklagda, exempelvis sexuella tabun som medför rädslan för socialt stigma också borde kunna vara en källa till det sublima, och vidare att sexuella handlingar där man upplever att man tappar kontrollen eller då man överlåter sig till någon annans kontroll och makt också kan bidra till sublima erfarenheter.
Kompletterande citat av Burke
Ur Filosofisk undersökning om ursprunget till våra begrepp om det Sublima och det Sköna, Symposion, (1757) 1995.
61
Havets vågor går höga även efter stormen; och när denna fasans efterverkan helt har klingat ut lägger sig all passion som händelsen skapat med den, och sinnet återgår till sin vanliga liknöjdhet.
97
Det som orsakar all vår beundran och som mest av allt rör passionerna är vår okunnighet.
98
Det evigas och det oändligas begrepp är kanske de mest eggande begreppen av alla; kanske finns det inget som vi förstår så lite som oändligheten och evigheten.
104
Där styrkan endast är nyttig och använd till vår fördel eller vårt nöje är den aldrig sublim, för inget kan vara välbehagligt för oss utan att bete sig som vi vill; men för att göra så måste det vara underkastat oss och kan därför aldrig ge upphov till något storslaget eller bjudande begrepp.
110
...makten utan tvivel är en av det sublimas huvudkällor...
112
Vidsträckthet: Väldiga mått är en viktig källa till det sublima. Detta är så uppenbart, och tanken så vanlig, att inga belysande exempel krävs.
113
Oändligheten är en källa till det sublima, om den nu inte tillhör den nyss nämnda. Egenskapen oändlighet har en förmåga att fylla sinnet med det slags behagliga fasa som är det sublimas sanna följd och kännemärke.
127
Ögonen är inte de enda sinnesorganen som kan ge upphov till det sublima känsla. Hörseln har en likaså stor inverkan här som när det gäller andra passioner.
165
Skillnaden är stor mellan kärlek och beundran. [...] vi lägger "little" till allt vi älskar;
225
Det är omöjligt att tänka sig en jätte som föremål för vår kärlek.
215
Vem känner inte igen de överallt och i alla tider så vanliga uttrycken att vekna, vila, förslappas, upplösas eller smälta av skönhet?
Se även inlägget 'Batchelor om det sublima'. Batchelor menar att "meditation härrör ur och kulminerar i det dagligt sublima".
