Här är ett utdrag ur en intervju med meditationsläraren Gil Fronsdal. Han berättar om sin ingång till meditation. Intervjun gjordes av Daniel Aitken och publicerades som ett avsnitt i The Wisdom Podcast den 10:e april 2020.
De två sista åren på "college" (eftergymnasial utbildning) visade sig vara oerhört betydelsefulla för mig. [Fronsdal berättar att han då börjat meditera 40 minuter två gånger om dagen, med undantag för söndagar.] Det som hände under tiden jag satt var att jag relativt tidigt upptäckte att... ja det var en märklig grej... jag började meditera när jag kom till Davis för att jag var nedstämd och jag trodde jag skulle bli gladare. Jag hade inte många vänner och jag trodde jag skulle få fler vänner om jag mediterade. Det som hände när jag började meditera två gånger varje dag var att jag började förändras.
En förändring var att jag inte längre letade efter lösningar på mitt lidande eller på hur jag skulle få fler vänner. Jag upptäckte att anledningarna till att jag mediterade föll bort. Jag är en ganska rationell person så jag tänkte att det var konstigt att plötsligt meditera utan anledning. Varför gör jag detta? Fyrtio minuter två gånger om dagen är en stor sak - varför gör jag det? Det blev min fråga under en tid. Det var ingen tvekan om att jag skulle göra det. Men varför?
Slutligen fann jag ett svar som verkade uttrycka vad det var som hände i mig: Jag mediterade för att uttrycka mig. Som en konstnär uttrycker sig på en målarduk. Som en dansare uttrycker sig i dans. Det är något med att släppa taget och låta livets källa välla fram som var något av det mest tillfredsställande jag kunde göra, likt en artist eller konstnär. Jag tror inte detta var något som någon annan lärt mig. Först senare förstod jag att det ligger nära sotozentraditionen som härrör från Dogen, men vid denna tidpunkt hade jag inte språket för det. Jag tänkte bara att jag var en slags artist.
Men det var verkligen besläktat med Dogens undervisning om vad zenmeditation är. Det var förmodligen en av anledningarna till jag att sökte mig till den traditionen. Detta [förhållningssätt till meditation] har varit en del av mitt liv ända sedan dess. Jag har mediterat med andra motiv också, men i mitt liv har denna idé om ett 'underliggande uttryck' - inom zen kallas det ibland för buddhanatur - varit något som funnits med hela tiden, om inte i förgrunden så någonstans i bakgrunden - till och med när jag utövade vipassana.
Jag var lyckligt lottad att jag inte visste så mycket om meditation och vad som skulle hända. Jag hade inte lärt mig att man inte skulle tänka under meditation. Allt jag visste var att jag skulle vara i nuet. Jag försökte hela tiden återkomma till nuet, men utan en idé om att jag skulle göra mig av med någonting. Det har hjälpt mig mycket, för jag ställdes inte i konflikt med något. Att vara i nuet, om och om igen, möjliggjorde att jag kunde landa, öppna upp mig, att något i mig kom till uttryck. Eftersom jag var så naiv hade jag inte någon av dessa tokiga idéer om vad meditation, koncentration, eller stillhet är, sådana där idéer som kan ställa till det för folk.
Någon gång under de två åren på "college" insåg jag att gränsen mellan att sitta i meditation och att inte göra det är en godtycklig gräns. Jag frågade mig varför jag inte hade denna integritet [denna upplevelse av helhet/fullständighet] även i andra delar av livet. Det blev min vägledande fråga. Det handlade inte så mycket om att meditera mer, utan snarare om att finna sätt att leva med den integritet jag upptäckt i meditation även i resten av livet.
(https://wisdomexperience.org/wisdom-podcast/gil-fronsdal/ 19:55 - 25:20. Min översättning.)
