Kan det finnas anledning att försöka betrakta saker och ting som de är utan att värdera? Kan ett sådant betraktande utgöra del i en etik trots att det i någon mening är värderingsfritt? Handlar inte etik med nödvändighet om att värdera?
Jag kan se vinster med att inte värdera skeenden i världen utan bara konstatera att saker och ting är som de är. Detta kan t ex vara på sin plats när jag vill påminna mig om att det antagligen inte finns någon som värderar vårt jordeliv utifrån, någon som premierar godhet och straffar ondskefulla handlingar, eller när jag vill förlika mig med idén att det inte finns en gudomlig plan för mig och andra. Vid sådana tillfällen finner jag det meningsfullt att konstatera att världen är som den är, och att göra det både i form av ett tankeresonemang och i form av ett icke-värderande konkret skådande av det som sker som det sker.
Det kan även vara på sin plats när jag vill göra upp med min känsla av att något tycks ha gått fundamentalt fel i världen då vi möts av mänsklig katastrof, orättvisa och lidande; när jag liksom tenderar att se världen som en trasig klocka där upphovsmakaren gjort allt för att den skulle fungera på ett visst sätt; när världen ses som
brist utifrån en föreställning om ett föreskrivet universellt giltigt ideal; när man istället vill se och tillkännage det som verkligen är, genom att stå öga mot öga med vad som verkligen står tillbuds; när man vill förundras över vad som förkroppsligas i eller nära min egen kropp, förundras över vad som faktiskt existerar. I dessa fall finner jag det meningsfullt att försöka möta världen utan att värdera den och att konstatera att den är som den är, utan att placera mina egna behov och begär i centrum, heller inte andra människors. Detta perspektiv kan därför i någon mening sägas vara ett
icke-antropocentriskt perspektiv, eftersom betraktaren inte är ute efter att förbättra något i världen, göra något nyttigt eller finna något att använda för människocentrerade syften.
Ett
antropocentriskt perspektiv skulle å andra sidan vara att utgå ifrån oss människor - våra strävanden, våra behov och begär - en humanism där det t ex är rimligt att hävda att ebolafeber orsakat av ebolavirus, är något ont som ska bekämpas och inte bara en existensform i naturlig konkurrens med andra. På det det stora hela är det ju bara människor som bryr sig när människor dör. I ett större perspektiv är däremot ebolaviruset bara vad det är - en konkurrerande livsform, en annan kraft med inverkan på våran, något att förundras över.
Ingen har antagligen sänt ebola till jorden för att straffa oss. Likaså går krig, orättvisa och dödande att betrakta som något felfritt, som något vilket bara är. Men och det finns ett stort MEN, för att trots att inget har gått fel ur metafysisk synpunkt och trots att det vida icke-antropocentriska perspektivet är viktigt för tolkningen av människan plats i universum och för mig när jag försöker komma tillrätta med livets mening, så är det först utifrån det mer inskränkta lilla humana perspektivet som vi förmår skapa oss en etik. För det är enligt mig endast ur människans perspektiv som vi kan vi förstå gott och ont, eller vad som gynnar ett samhälle eller ej. Eller drar jag förhastade slutsatser? Går det att kombinera det icke-antropocentriska perspektivet med en etik? Kan det utgöra del i en etik trots att det i någon mening är värderingsfritt?
Låt oss ta zenläraren Charlotte Becks ord som utgångspunkt. Beck kan vara relevant eftersom hon återkommande talar om att betrakta saker och ting som de är utan att värdera dem, utan att sätta egna behov och begär i centrum. Becks zenbuddhism handlar alltså om mental inställning och om vårt förhållningssätt i möten med oss själva och vår omgivning. Hon menar att det med ett distanserat och observerande sinnelag - där man är som ett vittne till det som händer utan att agera - kan skapas möjlighet till intimitet, närvaro och närhet i förhållande till det vi möter; möjlighet att verkligen möta det som sker, nyfiket undersöka det, förundras över det, sätta sig i relation till det, försonas med det.
I mötet med en själv kan detta betraktande handla om att leva med sig själv så som man är, om att upprätta en relation till sin reaktivitet och upptäcka sina sätt att fly, om att se sina vanemönster och hur vi idealiserar eller degraderar oss själva, samt om att uppmärksamma vår egen grymhet. För det är på detta vis som de flesta av oss kommer till uttryck.
I mötet med någon annan kan det i korthet handla om att läsa den andre mer noga, mer iakttagande och lyssnande, om att bli känslig för andras lidande och strävan efter lycka. En fullvärdig etik måste emellertid vara något mer än detta registrerande skådande och iakttagande, även om vittnets 'nyfiket undersökande akt' enligt Beck har en genomgripande effekt på våra liv. Hon skriver t ex: "Emedan vårt liv förändras i riktning mot vad som är verkligt, förändras även alla vi möter. Om någonting kan påverka detta universums lidande så är det detta." (226 EZ)
Det som är anmärkningsvärt med Becks filosofi är att även om hon inte som helhet förespråkar ett passivt iakttagande liv - detta blir klart i följande uttalande: "Den slutliga scenen för mänskligt liv är inte att undersöka och analysera självet, att upptäcka hur det tickar; den slutliga scenen är att ta ut vårt liv på gatan där det kan fungera till fullo" (187 EZ) - så utgörs vägen hon förespråkar för ett aktivt och ansvarstagande liv av tämligen passiva handlingar (vilka likväl kan vara mycket krävande), det vill säga handlingar som inte innebär att förändra något, utan som handlar om att skapa en mental inställning där vi låter saker och ting vara som de är. Läs exempelvis följande utdrag där hon framförallt fokuserar på temat 'att vilja förändra sig själv':
Utövande handlar inte så mycket om att förändra vad vi gör utan mer om att vara observant och erfara vad som händer med oss. (62 NS)
Anstränga sig att vara medkännande är som att anstränga sig att vara spontan. (217 NS)
Vårt utövande har inget att göra med, 'jag bör vara god, jag bör vara fin, jag bör vara detta...eller det där. Jag är vad jag är just nu. Och just det tillståndet att vara på är Buddha. (13 EZ)
När vi är deprimerade vill vi bara få depressionen att upphöra. På samma sätt är det när vi är oroliga eller förvirrade. Istället behöver vi närma oss vårt sinnestillstånd med nyfikenhet och öppen förundran. Det öppna nyfikna lyssnandet till livet är glädje - oavsett vilken sinnesstämning vårt liv har.
Detta är förvandlingens väg. Vi blir mindre insvepta i vårt självförsvarande perspektiv på livet - där vi begär vad vi vill ha - mindre bundna till bilder eller fantasier om hur vårt liv måste bli. Praktiken - förvandlingens väg - är en långsam vändning över tid mot ett nytt sätta att vara på i världen. Detta sätt kommer med säkerhet bli terapeutiskt, men det är inte det som är dess syfte. (205 NS)
Att ändra sig från att vara självisk och girig till att försöka att inte vara på detta sätt, är som att ta ner alla gulbruna och fula bilder i ditt rum och sätta upp fina bilder. Om det rummet är en fängelsecell har du ändrat utsmyckningen och det ser lite bättre ut; men friheten som du vill ha är inte där; du är fortfarande fånge i samma rum. Att ändra bilderna på väggen från girighet, ilska och okunnighet till ideal (om att vi inte ska vara giriga, arga eller okunniga) förbättrar kanske utsmyckningen - men lämnar oss utan frihet. (145 EZ)
Om vi kritiserar vårt tankeliv och säger till oss själva: 'Du tänker inte särskilt bra, så jag tvingar dig att inte tänka', eller 'Du har tänkt alla dessa destruktiva tankar, nu måste du tänka fina positiva tankar' - så använder vi fortfarande vårt intellekt till att att ändra vårt intellekt. Det är särskilt svårt för intellektuella att ta in denna synpunkt, eftersom de har spenderat sitt liv med att lösa problem med sitt intellekt och är därför benägna att närma sig zenpraktik på samma sätt. (Ingen vet detta bättre än jag!) Strategin har aldrig fungerat och kommer aldrig att göra det. (26 NS)
Vi kan inte göra så att vi blir på ett speciellt sätt. Att föreställa sig något annat är en av de största fällorna i utövandet. Men vi kan uppmärksamma vår intolerans och ovänlighet, vår lathet och de andra spelen vi spelar. När vi uppmärksammar hur vi verkligen är börjar saker och ting sakta rotera - vilket är fallet med många av mina elever. Det är fantastiskt att se. När rotationen sker sprider sig vänligheten och generositeten. Det är det praktiken handlar om. Istället för ett nytt ideal - 'Jag vill inte besöka honom denna eftermiddag, men jag borde vara generös' - agerar vi och erfar vad som pågår i oss. (272 NS)
När det gäller att utöva zen: det enda löfte vi kan räkna med är att när vi vaknar upp till våra liv blir vi friare människor. Om vi vaknar upp till hur vi ser och hanterar livet, kommer vi långsamt bli friare - inte nödvändigtvis lyckligare eller bättre, men friare. (NS 49)
Även om Beck vill betrakta saker och ting som de är talar hon om förvandlingens väg och gläds åt elever som blir mer generösa och vänliga, förändringar som torde få positiva konsekvenser för hur en person agerar i möten av olika slag, det vill säga möten i vilka man inte lämnar allt som det är utan tvärtom handlar för att påverka. Som jag förstår Beck menar hon att hennes praktik kan bli vägen till ett mindre ressentimentsfullt agerande och att det kan ge oss större handlingsfrihet på grund av att vi blir mindre reaktiva i vårt handlande.
Detta tolkar jag som att hon vill fullborda 'strävan om förändring' genom att släppa densamma. Hennes motiv är att hon funnit det vara ett mer fruktbart och framkomligt sätt, än att försöka förändra genom viljeansträngning eller genom att förtrycka delar av ens tanke- och känsloliv. Målet tycks alltså vara att handla klokare och öppnare tillsammans med andra människor, men för att nå detta måste man låta saker vara som de är; måste man försöka se dem som de är utan att blanda in sig själv för mycket, vilket ju också är ett slags mål. För mig blir det därför svårt att veta vilket Beck menar är det högst prioriterade målet, eller om det ens är möjligt att säga att det ena målet är väsentligare än det andra, eftersom de hänger så intimt samman. (Till saken hör att hon även talar om en slags 'glädje' [joy] som mål för sin praktik.)
Man kan undra om inte Becks position ligger nära Schopenhauers filosofi och idén om att utplåna viljan att vilja. Den gemensamma nämnaren skulle kunna ligga i förespråkandet av ett 'intresselöst skådande', i vilket man inte låter sina egna intressen dominera det man möter utan istället objektivt registrerar det som sker. Men där Schopenhauer vill vända sig bort från livet vill Beck gå upp i det, verkligen möta det och göra sig till en del av det. För Beck innebär inte 'att släppa sin strävan att förbättras' och 'att avstå en värderande blick' att frigöra sig från livets bojor eller att fly livet. 'Att
inte fly' är tvärtom ett av Becks huvudteman.
Att Beck upphöjer det värderingsfria betraktandet - där vi inte värderar objekten för vårt medvetande - betyder emellertid inte att hon ej värderar själva betraktandet, det vill säga 'blicken' som vi använder. Värdeord eller dygder som hon tycker bör prägla vårt betraktande är klassiskt buddhistiska: vänlighet, medkänsla, samhörighet, nyfiket undersökande, öppenhet, förundran, mod, lugn, beslutsamhet, generositet, tålamod, ödmjukhet, vakenhet. Att döma av detta bör betraktandet alltså inte 'ha opposition som grundinställning' och det bör inte präglas av 'sådan ilska som vi kan finna i ett rättvisepatos'. Slutorden i Becks bok
Everyday Zen är:
Endast när sinne och kropp är mestadels fritt från reaktivitet kan en sann förståelse av vad livet är bli möjlig - inte genom ett kortvarigt genombrott, utan genom ett öppet och medkännande sätt att leva livet. (230 EZ)
Sammanfattningsvis hävdar jag att om man ska kunna utläsa någon form av etik i Becks zen, finner jag en öppning till detta om man ser 'upphörandet av strävan att förändra och att värdera' som ett sätt att ändå fullgöra en slags förvandling i positiv riktning. Att släppa strävan efter att förändra sig och bli en bättre människa sker då så att säga inom ramen 'att vilja förändras', även om man inte anser sig ha samma kontroll över skeendet längre utan mer låter det hända. Strävan man håller kvar vid blir alltså en strävan utan strävan, likväl en strävan, eller i alla fall en slags riktning. Vi får paradoxalt nog en icke-strävan som likväl sker i strävans namn, en strävan som så att säga har sagt upp sig själv, men som ändå lever kvar. Resonemanget eller inställningen påminner om en annan zendiskurs, nämligen den som säger att man inte ska sträva efter upplysning utan 'bara sitta', vilket är en uppmaning som likväl blir begriplig endast inom ramen 'att vilja upplysning'.
Intressant i sammanhanget är att vi sett att 'strävan som upphör i enlighet med ett icke-värderande betraktande' är normerat. Icke-strävan skapas alltså inte utan värden, utan den uppkommer snarare tack vare vissa premierade dygder. Här blir det tydligt att icke-strävan är en aktiv och
normerad handling, om än inte en
normerande handling. Det är rimligt att anta att om denna mentala inställning präglar en persons medvetande i möten med andra så påverkar den också hur vi responderar och handlar i situationen. Jag tolkar emellertid Becks utlåtande om att 'vi kanske inte blir bättre människor men friare' ordagrant. Friheten sägs uppkomma för att vi fått större insikt i hur saker och ting är och för att vi inte agerar direkt på våra reaktiva impulser i samma utsträckning. Beck vägleder sedan inte oss särskilt mycket i vad bör göra med denna nyvunna frihet och insikt. Det får vi lista ut själva eller med hjälp av någon annan.
Jag konstaterar emellertid att hon verkar glädjas åt när hennes egen karaktär eller sina elevers karaktärer ändras i en riktning som hon är benägen att sympatisera med (sådant som är i linje med hennes egen ideologi), även om hon är noga med att det inte är detta som definierar hennes praktik. Vem skulle inte glädjas åt det? Här uppstår heller inte nödvändigtvis en motsättning.
En zenlärare och författare som fortsatt i Becks fotspår är Barry Magid. Han är psykoanalytiker och zenlärare i New York (Ordinary Mind Zendo). Om Magid skulle läsa vad jag hittills skrivit hade han kunnat konstatera att jag satt in Becks zen i någon form av mål-medel-tänkande, där zenpraktik och meditation gjorts till något som ska gagna något bortom själva sittandet. Mitt huvudfokus har alltså inte varit att göra zazen till ett självändamål, till något som har ett värde i sig självt. I en intervju med Magid gjord 2014 av Matt Bieber (
Everyone Comes to Meditation Practice for the Wrong Reason: A Conversation with Psychoanalyst Barry Magid) är detta typiskt för oss som söker oss till buddhism och meditation. Han förklarar:
En av de saker jag har lagt vikt vid är idén om 'ingen vinning', vilket jag har översatt som 'oanvändbarhet' i mina senaste artiklar och i denna nya bok [Nothing is Hidden, 2013]. Jag tror att meditation kan vara ett paradigm för något som inte är mål-medel-orienterat. Alldeles för ofta är vi fast i ett sätt att praktisera och leva som helt och hållet handlar om 'Hur går det för mig?' eller 'Är jag där snart?'. Det är lätt att inordna meditation i ett projekt av detta slag, att vrida det till att bli "mind science" eller en terapi utformad för att rätta till oss på något sätt - snarare än att uppehålla oss med den aspekt som jag tänker på som religiös, vilket betyder vörda varje stunds erfarande som ett syfte i sig, inte som ett medel för ett mål eller som ett problem som behöver lösas.
Dogen talade om hur vi i vårt allra första sittande [i zazen] förverkligar vår sanna natur fullt ut, om att vi inte bör se zazen som en teknik, utan mycket hellre som ett uttryck för, eller en manifestation av, vem vi är. Idén innebär att när vi sitter så praktiserar vi verkligen och lämnar vårt själv genom en villighet att förkroppsliga denna stunds erfarande i dess egen rätt, så att vi från allra första början kommer undan framstegs- eller all slags mål-medel-tänkande.
När det gäller meditation är detta enligt min mening det svåraste för de flesta människor att verkligen greppa eller uppleva. De gör i stort sett alltid oundvikligen om det till något dem kan bemästra. De vill tänka i termer av hur det går för dem, vad det resulterar i, och så vidare och så vidare. (Min översättning.)
Jag finner Magids ord tänkvärda. Helt utan detta perspektiv har jag inte varit i denna text. I inledningen skrev jag att jag finner ett icke-värderande erfarande värdefullt när jag vill "se och tillkännage det som verkligen är, genom att stå öga mot öga med vad som verkligen står tillbuds; när jag vill förundras över vad som förkroppsligas i eller nära min egen kropp, förundras över vad som faktiskt existerar." När mina motiv nyttofierat Becks zen har det varit för att undersöka hennes anvisningars etiska aspekter. Det har inte varit sökandet efter ett lyckotillstånd eller självförbättring i största allmänhet som fått mig att se Becks praktik som något användbart (nyttigt), utan istället min förutfattade mening om att buddhistiskt utövande bör innefatta någon form av etik. Helt fel ute verkar jag inte ha varit att döma av följande citat:
...den svåra sesshin börjar när du återgår till ditt vanliga schema. (Beck. 197 EZ)
Du kan inte sätta stopp för begären med viljeansträngning - det skulle endast vara ytterligare ett ego-projekt - men vi kan praktisera ihärdigt; utan ambition 'om att komma någon vart', men med det enda sanna begäret om att vårt utövande är till fördel, inte bara för oss själva, utan för alla kännande varelser. (Beck. 225 EZ)
Magids perspektiv kan emellertid leda till att jag får behov av att omvärdera vad jag skrivit, även om jag ännu inte vet hur. Jag ska med glädje läsa hans senaste bok för att förstå mer om hur han tänker. Det är också möjligt att praktiken och utövandet av meditation med fördel rymmer mer än bara ett perspektiv; att utövandet söker sin egen mening längs vägen och att denna mening kan vara flera som går omlott; att utövandet överskrider vårt tal om det. Magid säger något liknande själv: "verkligt utövande är omstörtande och en dekonstruktion av alla de anledningar som inledningsvis förde oss till det" (Magid, 2014).
Mattis, december 2016.
EZ =
Everyday Zen. Beck, Charlotte Joko.
Harper One, (1989) 1998. Mina översättningar. Siffrorna är sidoangivelser.
NS =
Nothing Special - Living Zen. Beck, Charlotte Joko.
Harper One, 1993. Mina översättningar. Siffrorna är sidoangivelser.
Magid, Barry. Intervju från 2014:
http://www.wisdompubs.org/blog/201403/everyone-comes-meditation-practice-wrong-reason-conversation-psychoanalyst-barry-magid
